Lagstiftarens trovärdighet: Miljöpartiet vill stifta lag om det som redan är lag

I höst är det val. Då väljer vi ny lagstiftare. Makten utgår från folket, representeras av riksdagen och riksdagens maktmedel är lagstiftningen. Så stadgar regeringsformen. Det är alltså just lagstiftare som vi väljer i september. Det är märkligt hur litet intresse som ägnas åt hur riksdagsledamöterna faktiskt betraktar sitt maktmedel. Eller, annorlunda uttryckt, vilka lagar vill egentligen riksdagsledamöterna stifta? Och hur bra koll har de på det redan existerande regelverket?

I det sammanhanget finns det riksdagsledamöter som utmärker sig. Redan för något halvår sedan utsåg jag ett lagförslag framfört av miljöpartisten Esabelle Dingizian till mandatperiodens mest rubbade.  Dingizian vill nämligen göra om den s.k. sexköpslagen så att sexköp ger samma straff som trafficking. Det kommenterade jag på följande sätt: ”Dingizian säger alltså att det borde vara samma straff på att köpa sex från en frivillig man som om jag åker till ett annat land och där bryter ned en annan människa med tvång eller lögner, packar in offret i en lastbil, tar ifrån offret hans pass och hans möjligheter att fly, låser in honom i en barack, ger honom rutten mat två gånger per dag, förslavar honom och tvingar honom att sälja sex under en längre tid.”

Nu visar det sig att Dingizians reformförslag bygger på (i och för sig vanligt förekommande)  felaktiga föreställningar om hur regelverket idag ser ut. Missförtåndet om denna viktiga reglering verkar dessutom vara partiets och inte bara Dingizians. I den rättspolitiska fråga där MP positionerat sig tydligast – sexualbrotten – så verkar det som att partiet inte vet hur lagen idag är inrättad.

I en nyligen publicerad artikel på Newsmill beskriver Dingizian Miljöpartiets rättspolitiska reformagenda inför valet. Några av de grundtankar som hon – i enlighet med vad som fastslagits på MP:s kongress – utgår från är sympatiska, om än kanske självklara, nämligen att offer för trafficking förtjänar ett starkt skydd och all hjälp som kan behövas. Problemet är att det tycks som att MP inte vet hur det skyddet, och den hjälpen, är konstruerad idag. Så här skriver Dingizian om MP:s inställning:

”Ge traffickingoffer, de prostituerade som männen köper sex av, brottsofferstatus och därmed möjlighet till civilrättsligt skadestånd från förövaren”

Och vidare: ”Miljöpartiets nya politik innebär att de som är offer för människohandel ska få brottsofferstatus och kunna åtnjuta skadestånd. I dag är det nämligen så att offret för människohandel inte kan få skadestånd från förövaren, sexköparen.”

Här har något blivit väldigt fel: Offer för människohandel har självklart brottsofferstatus redan idag.

Brottet människohandel har dessutom konstruerats om ett flertal gånger för att bli mer inklusivt, idag omfattas förutom offer som säljs för sexuella ändamål även andra offer – de som tvingas tigga, t.ex. – av regelns brottsofferstatus. Det finns åtskilliga exempel från domstolarna på hur offer för människohandel fått ersättning. Brottoffermyndigheten har därtill beslutat i ett flertal fall beslutat utge ersättning till sådana offer, inte sällan med (jämförelsevis) mycket höga belopp.

Nu ser jag framför mig hur det rycks på axlar hos läsaren.  Ibland tycks det som att det finns en resignation kring riksdagsledamöternas förslag, att det liksom inte spelar någon roll vilka tokigheter som ledamöterna kläcker ur sig eftersom det ändå sällan är något annat än förslagen från regeringen som sedan faktiskt blir lag. Understundom kombineras detta med den nedlåtande inställningen att riksdagen till stor del består av bizarra människor från landsbygden som man inte kan ta på riktigt allvar – galenskaperna hålls i schack av partierna och framför allt av regeringen. Det är en märklig uppfattning . Riksdagsledamöterna är folkets företrädare. Det är riksdagen – inte regeringen – som besitter den formella makten i det svenska statsskicket. Och det är just genom lagstiftningen som riksdagen kan utöva makten.

Hur den makten utövas är en angelägenhet för oss alla.

I det här fallet är det dessutom än allvarligare. Dingizian är talesperson i jämställdhetsfrågor för MP. Hon uttalar sig om vad partiets kongress kommit fram till inför ett val där MP vill sitta i regeringen. Och då visar det sig att Miljöpartiet vill stifta lag om något som det redan finns lag, och där det dessutom finns betydande praxis (att offer för människohandel skall få brottsofferstatus). Därtill vill partiet stifta lag om något som ingen rimligen kan anse (att jämställa frivilliga sexköp med slaveri).

Det skall bli spännande att läsa propositionerna för dessa reformer om MP är med om att bilda regering.

När svart-vitt blir grumligt

Hasse Aro klagar på brottsskadeersättningarna i Aftonbladet. Under den bizarra rubriken ”Ge brottsoffren deras pengar” så slår Aro ner på att ersättningarna från Brottsoffermyndigheten inte alltid är lika höga som skadestånden från domstolarna.

Det här börjar nog bli ett reellt problem. Brottsskadeersättningarna som betalas ur allmänna medel avviker ofta från skadestånden. Det är nu i sig inget konstigt. Brottsoffermyndigheten betalar inte ut skadestånd. Det här upprepar jag en gång till. Brottsoffermyndigheten betalar inte ut skadestånd. Brottsskadeersättning är inte ett skadestånd. Det finns anledning att säga det flera gånger eftersom så många likt Hasse Aro tycks tro att brottsskadeersättningen är samma sak som skadeståndet.

Staten har inte orsakat någon skada. I praktiken finns det ett måt av sanktion i en del av de skadestånd som döms ut till brottsoffer i domstol. Det blir kanske tydligast vid ärekränkning – som explicit är undantaget rätten till kränkningsersättning. Det är helt orimligt att staten skall behöva betala av brottslingars sanktioner – det vore ju som att sanktionera staten.

I grund och botten så präglas Hasse Aros artikel av samma oförmåga att hålla isär olika slags ersättningar som vi hör med jämna mellanrum från journalister. Om någon får ersättning ur min hemförsäkring enligt villkoren, med avdrag för självrisk, efter att ha utsatts för en cykelstöld, så skulle vi aldrig komma på tanken att slå ned på försäkringsersättningen med argumentet att brottsoffret inte fått ut ”sina pengar”. Trots att även hemförsäkringen ger ersättning för skada till brottsoffer i dessa fall.

Den typen av svart-vit argumentation som Hasse Aro visar prov på kan vara direkt skadlig. Förutom att han inte ger intryck av att förstå det system han kritiserar – han gör det dessutom utifrån svepande iakttagelser, utan att nagla fast vad som mer gått fel i det enskilda fallet. Är problemet att domstolarna och myndigheten gör olika kränkningsbedömningar, eller något annat? Är problemet inksräkningarna i brottsskadelagen eller tillämpningen hos myndigheten? En sådan kritik kan man inte ta på allvar. Och det är synd.

Det pågår nu en diskussion om huruvida brottsskadeersättningarna borde stöpas om. Min egen uppfattning är att om det blir alltför stora glapp mellan domstolarnas och myndighetens bedömningar avseende enskilda skador så är det ett problem för systemet i sin helhet. Där borde vi sträva mot enhetlighet. I andra situationer så är det inte alls säkert att vi borde sträva mot enighet. Vissa typer av brott ger inte brottsskadeersättning, utan bara skadestånd från brottslingen. Det kan vara rimligt också. Det kräver dock litet mer pedagogik för att få fram varför systemet ser ut på det sättet. Nu hjälper i och för sig ingen pedagogik i världen mot den som inte intresserar sig för att läsa på.

Brottsoffrens ställning behöver stärkas på olika sätt. Ersättningarna är härvid en viktig del. Det vore synd om den insikten undermineras av slafsiga debattörer.