You are currently browsing the tag archive for the ‘tryckfrihet’ tag.
Hovrättsbeslut: Utebliven förhandsgranskning av läsarkommentarer = uteblivet grundlagsskydd för redaktionellt material
Jur. kand. Benjamin O J Boman går igenom rättsläget beträffande läsarkommentarer på grundlagsskyddade webbplatser, med utgångspunkt i ett hovrättsavgörande från i april.
Idag går tidningar på webben inte sällan över från att ha förhandsgranskat alla läsarkommentarer till att endast efterhandsmoderera dem. Exempelvis har två extremnationalistiska webbtidningar på grund av domar eller åtal för hets mot folkgrupp gått över till omodererade kommentarer. Den juridiska skillnaden är enorm. En omodererad kommentar ansvarar kommentatorn själv – inte den ansvarige utgivaren – för, straff- och skadeståndsrättsligt, och vederbörande åtnjuter inget källskydd. Privilegiet att få brottsmisstankar bedömda av Justitiekanslern, som exklusiv åklagare, och av en jury, finns inte för den som avger omodererade läsarkommentarer. I praktiken kan emellertid ljusskygga element tjäna på att kommentarfälten är fria – det är nämligen sällan någon kan knytas till en anonym eller pseudonym kommentar. Den ansvarige utgivaren för en webbplats med omodererade delar ansvarar beträffande dessa delar bara för att hindra spridning av vissa brott, såsom uppenbara fall av hets mot folkgrupp (se Utgivaransvaret och BBS-lagen). De ljusskygga elementen tycker att detta främjar en fri debatt, men det främjar definitivt inte en hövlig och civiliserad ton, beivrandet av brott eller upprättelse för brottsoffer.
Kan frånvaron av förhandsgranskning få några andra konsekvenser? Ett JK-beslut fick mig att undra om inte grundlagsskyddet bortfaller om läsarkommentarerna inte granskas före publicering. Enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) ska en databas, för att kunna vara grundlagsskyddad, endast kunna ändras av ”den som driver verksamheten”. Jag ansåg i ett tidigare inlägg på Juridikbloggen att läsarkommentarer på webbplatser som sökt frivilligt grundlagsskydd enligt paragrafen, måste vara förhandsgranskade. Gällande sådant som publicerats utan godkännande från redaktionen, fann jag att ”sådant material omfattas inte av grundlagen, och förekommer det innebär detta att utgivningsbeviset kan dras tillbaka”. Jag fick mothugg av Tidningsutgivarnas chefsjurist Per Hultengård, som framförde att min inställning var för strikt, och att ”Radio- & TV-myndigheten hade till en början en väldigt strikt hållning och krävde att omodererade kommentarer skulle avskiljas i ett eget fönster, i annat fall fick man avslag på en ansökan om utgivningsbevis. I dag uppfattar jag att man har en något mera flexibel inställning. Jag tycker att det viktiga är att man tydligt ska kunna avskilja vad som kommer från redaktionen och vad som är omodererade kommentarer – sättet på vilket det sker bör vara upp till sajtinnehavaren att bestämma”.
Justitiekanslerns praxis har varit att kommentarerna ses som en egen databas, skild från den redaktionella delen av webbplatsen. Att besökare kan ”ändra webbplatsernas innehåll genom att skicka en kommentar dit” innebär att ”kommentarerna inte omfattas av det grundlagsskydd som tillkommer vissa databaser”. Enligt JK är det viktigt att det framgår ”vilka regler som gäller för kommentering av artiklar som publiceras på webbplatsen” (se JK:s beslut 2011-09-26 i ärende 5589-11-31; se även JK-handläggaren Peter Lindströms uppgifter till Medievärlden). Myndigheten för radio och tv anger att ”Om man har en omodererad tjänst och vill ha ett utgivningsbevis så måste den omodererade tjänsten skiljas av så att den för användaren framstår som en egen databas. Det kan t.ex. ske genom avvikande formgivning. Det är också viktigt att det både i användarvillkoren och i anslutning till de omodererade kommentarerna tydligt framgår att den som skriver ett inlägg själv ansvarar för detta.” Man menar alltså att det på samma webbplats – ja, rentav på samma webbsida – kan förekomma material som den ansvarige utgivaren ansvarar för, och material som skribenterna själva ansvarar för. Det förhandsgranskade materialet skulle omfattas av YGL, medan det omodererade skulle omfattas av vanliga regler. I min artikel om förtal från 2011 menade jag att det istället kunde ”ifrågasättas om omodererade kommentarer i direkt anslutning till en artikel, på samma webbsida, inte istället borde leda till att hela webbplatsen (eller i vart fall artikeln) förlorar sitt grundlagsskydd”; se även mitt inlägg Journalisters kommentarer är inte grundlagsskyddade, med kommentarer, ochUtgivaransvaret och BBS-lagen.
Nu har saken äntligen prövats i domstol. Linköpings tingsrätt hade i det första avgörandet i sitt slag funnit att förekomsten av läsarkommentarer i anslutning till inläggen på en nyhetsblogg som drevs av en tidskriftsredaktion, inte uteslöt grundlagsskydd för det redaktionella materialet på bloggen. Bloggen drevs från Helsingborg, men skadeståndstalan hade väckts i Linköping. Den juridiska person som drev nyhetsbloggen yrkade därför att tingsrätten skulle avvisa talan, eftersom den egentligen borde ha väckts i den i yttrandefrihetsgrundlagen stadgade ordningen. Tingsrätten avvisade käromålet och skrev: ”Ovanför det textinmatningsfält där besökare kunde skriva sina kommentarer stod tydligt angivet att ‘Kommentarerna förhandsgranskas ej; kommentatorer ansvarar för sina egna inlägg. Håll därför god ton och följ lagen!’. När kommentarer var lämnade avgränsades det redaktionella materialet från kommentarerna av en bård i avvikande färg, i vilken det angavs att det skett en reaktion på artikeln. Det får mot denna bakgrund anses att för besökare måste besökarkommentarerna och det redaktionella materialet ha framstått som två från varandra skilda delar.” Detta beslut har nu överprövats av Göta hovrätt, som gick på ”min” linje och kom till ett annat slut.
Med hovrättspresidenten i täten beslutade hovrätten att undanröja tingsrättens avvisningsbeslut och återförvisa målet till tingsrätten. Hovrätten delade tingsrättens uppfattning att nyhetsbloggen ”drivs av en redaktion för periodisk tidskrift och att innehållet därför på den grunden kan omfattas av grundlagsskyddet i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen”. Emellertid fanns det möjlighet för kommentatorer att få kommentarer publicerade i anslutning till det redaktionella materialet, så ”[d]et är alltså klart att innehållet på webbplatsen kan ändras även av andra än de som driver verksamheten”. Vid bedömningen huruvida kommentarerna utgör en egen databas, konstaterar hovrätten att Yttrandefrihetskommittén (YFK) framfört att den nuvarande regleringen kan ”uppfattas som att grundlagsskyddet för hela databasen faller bort om någon del av den kan påverkas av någon annan än den som driver verksamheten”, varför YFK föreslog en lagändring. ”Syftet med den föreslagna ändringen är, enligt kommittén, att klargöra att grundlagsskyddet inte faller bort för hela databasen bara för att den i vissa delar innehåller material som kan påverkas av någon annan än den som driver verksamheten”. Se SOU 2012:55, s 25 f och 630.
Hovrätten noterar därefter att den bård, som tingsrätten fäst sin uppmärksamhet vid, ”är inbyggd i bloggverktyget och alltså hade funnits där även om alla kommentarer hade förhandsgranskats”. Hovrättens bedömning därefter är följande:
”Mot bakgrund av hur 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen är avfattad och den utredning som finns om hur den aktuella webbplatsen är utformad finns det enligt hovrättens mening inte underlag för att se kommentarerna som en egen databas skild från det redaktionella materialet på bloggen.
Hovrättens synsätt innebär att det varit fråga om en enda databas och att innehållet i denna har kunnat ändras även av utomstående. Enligt hovrätten har det således inte varit möjligt att släppa in omodererade kommentatorer på webbplatsen och ändå bibehålla grundlagsskyddet för det redaktionella materialet på bloggen. Inlägget på bloggen omfattas enligt hovrätten alltså inte av yttrandefrihetsgrundlagens regelverk.”
Hovrätten fann därför att Linköpings tingsrätt hade varit behörig att pröva käromålet och inte borde ha avvisat det (se Göta hovrätts beslut 2013-04-09 i mål nr. Ö 2830-12). Beslutet överklagades inte och har vunnit laga kraft.
Hovrättens synsätt får till följd att Justitiekanslerns och Myndighetens för radio och tv inställning torde vara överspelad, i vart fall i brist på den av YFK föreslagna lagändringen. Huvudsaken för hovrätten förefaller ha varit att någon annan än redaktionen kunde påverka bloggens innehåll – inte kommentarfältets utseende. På den ifrågavarande bloggen framgick det tydligt att redaktionen inte förhandsgranskade kommentarerna utan ansåg att kommentatorerna ansvarade för sina egna inlägg, men detta påverkade uppenbarligen inte hovrätten. Inte heller den bård som var inbyggd i bloggverktyget spelade någon roll. Vid användning av Disqus eller i bloggverktyg inbyggda kommenteringssystem, ser kommentarerna i regel likadana ut oavsett om de har förhandsgranskats eller inte (jfr Medievärlden 1 och se även 2). Man kan alltså inte se på en kommentar om den är förhandsmodererad eller ej, och läsarna kan, enligt min mening, inte förväntas läsa några finstilta ”disclaimers” angående ansvaret för kommentarerna. Det rimligaste sättet att tolka ordet ”databas” är att samma webbsida inte innehåller flera databaser. I ett beslut 2004-01-19 i ärende 1192/2003 konstaterade Radio- och TV-verket att ”något som publiceras i en s.k. ram normalt s[e]tt inte [kan] skiljas från det som publiceras i andra ramar på samma webbsida”, och rekommenderade ”att omodererade tjänster öppnas upp i ett eget fönster”. Denna rekommendation framstår, med hänsyn till hovrättens beslut, alltjämt som vederhäftig.
Konsekvensen av hovrättens beslut torde vara att även större mediewebbplatser där kommentarfälten är fria, inte kan betraktas som grundlagsskyddade enligt 1:9 YGL. Detta kan förstås vara förödande för massmedierna, men det bästa sättet att råda bot på situationen är rimligen att förhandsgranska samtliga kommentarer i samtliga grundlagsskyddade medier (eller ta bort möjligheten att kommentera). Då står det också klart vem som ansvarar för allt tillgängligt innehåll, och devisen om frihet under ansvar förblir inte en chimär.
I förra veckan publicerade vi på juridikbloggen en sammanställning av jur kand Benjamin OJ Boman rörande ansvaret för kränkningar i kommentarsfält. Sammanställningen finns här. Sedan dess har flera nya aspekter kommit till, bland annat rörande utgivningsbeviset för sajten Realisten som JK reagerat på. Rättsläget tycks delvis oklart, vilket är särskilt besvärande eftersom det rör grundläggande yttrandefrihetsfrågor. Därtill är rättsläget delvis otillfredställande.
Jag bad några särskilt kunniga jurister kommentera Bomans inlägg. Först in med intressanta synpunkter är Per Hultengård, chefsjurist på Tidningsutgivarna och expert på tryckfrihetsfrågor. Tack för det, Per!
Nedan följer de frågor jag ställde till Per med anledning av Bomans inlägg och de svar som Per skickade in.
*
Mårten: Min första fråga är om du delar de bedömningar av rättsläget som Boman gör.
Per: Ja, jag delar i allt väsentligt den bedömning som görs i Bomans inlägg – med det påpekande som Martin Brinnen gjort i en kommentar ang. bilageregeln. Sedan är det ju viktigt att understryka att många frågeställningar på det här området är oprövade och därför bara kan bli föremål för just bedömningar.
Mårten: Boman framhåller att en webbtidning som frivilligt sökt skydd under grundlagarna inte får innehålla inlägg som inte godkänts av redaktionen. Det innebär att ett öppet kommentarsfält inte är tillåtet för dessa tidningar. För det fall sådana kommentarer ändå tillåts kan det vara en anledning att dra in utgivningsbeviset. Således kan inte renodlade webbpublikationer som sökt skydd under grundlagarna tillåta användargenererat innehåll utan förhandsgranskning. Anser du att detta stämmer och är det i s f en lämplig lösning?
Per: Riktigt så strikt så att webbplatser med utgivningsbevis ö h t inte skulle få innehålla inlägg som inte godkänts av redaktionen är det ju inte (det framgår också av kommentarerna på juridikbloggen. Radio- & TV-myndigheten hade till en början en väldigt strikt hållning och krävde att omodererade kommentarer skulle avskiljas i ett eget fönster, i annat fall fick man avslag på en ansökan om utgivningsbevis. I dag uppfattar jag att man har en något mera flexibel inställning. Jag tycker att det viktiga är att man tydligt ska kunna avskilja vad som kommer från redaktionen och vad som är omodererade kommentarer – sättet på vilket det sker bör vara upp till sajtinnehavaren att bestämma.
Mårten: Är det en brist att inte den s.k. BBS-lagen tar upp ärekränkning?
Per: Jag tycker snarare att den stora bristen är att ärekränkningar utanför det grundlagsskyddade området så sällan lagförs. Frågan är dock – med tanke på hur vanliga ärekränkningar här är – om det är rimligt att lägga även detta ansvar på budbäraren, d v s tjänsttillhandahållaren?
Mårten: Hovrätterna har bedömt att den som godkänner förtalande kommentarer i ett förhandsmodererat kommentarsfält svarar för den ärekränkning som därmed uppstår. Det är genom att man trycker på ”godkänn” som uppgiften sprids. Är det rimligt att ett ansvar också bör föreligga när innehavaren eller moderatorn underlåter att ta bort en kränkande kommentar som hon blivit uppmärksammad på? Det skulle i s f innebära ett ansvar även för efterhandsmodererade (eller för den delen inte alls modererade) bloggars eller andra webbpublikationers innehavare/moderatorer.
Per: Nej, jag tycker inte att man kan gå längre än det ansvar som BBS-lagen ålägger tjänsttillhandahållaren, d v s en tillsynsplikt och en skyldighet att plocka bort. Väljer man att förhandsgranska, vilket ju nu allt fler återgår till, får man däremot ta ansvaret för vad man då faktiskt väljer att publicerar – antingen som utgivare under YGL, eller om man nu verjkar utanför YGL-området som ansvarig för den blogg man driver.
Mårten: Min femte fråga är denna: Boman menar att om tidningar inte förhandsmodererar kommentarer i sina kommentarsfält så omfattas det inte av grundlagen. Är det, om du inte gör en annan tolkning, inte märkligt? Hela TF:s maskineri sätts i så fall ur spel, trots att kommentarerna görs inom webbpublikationens ram.
Per: Jag delar Bomans bedömning som du återger den i fråga fem. Sedan kan man förstås tycka att det blir lite konstigt – sajten blir ett lapptäcke där du som utgivare svarar för vissa delar och inte för andra – men principen om ensamansvar förutsätter ju att den som nu bär detta ansvar har en rimlig möjlighet att kontrollera vad som publiceras eftersom denne bär straffansvaret. Då kan inte grundlagsskyddet – och därmed utgivaransvaret – utsträckas till att också omfatta icke förhandsgranskade kommentarer, menar jag.
Per fortsätter: I övrigt kan jag tillägga att det vi nu ser på tidningssajterna är en pendelrörelse som går tillbaka till vad som praktiskt tillämpades från början. För tio år sedan tillämpade så gott som alla tidningssajter förhandsgranskning. Sedan har allt fler övergått till efterhandsmoderring – ofta med extern hjälp – i takt med att kommentarsvolymerna ökat. Och nu återgår man till förhandsgranskningen. Det är också en återgång till det klassiska TF & YGL-utgivarkonceptet, d v s att man som utgivare tar ett helhetsansvar för vad som publiceras.
Benjamin O J Boman är förmodligen Sveriges mest erfarna ombud i rättegångar rörande ärekränkningar på Internet. I nedanstående gästinlägg gör Boman en genomgång av de olika ansvarsregler som kan bli aktuella. Hans genomgång visar hur snårig juridiken härvid är. Men hans utredning ger också upphov till flera rättspolitiska frågor.
WEBBSIDEKOMMENTARER OCH GÄLLANDE RÄTT
– en hemsida är normalt sett inte skyddad av grundlagarna, utan polis och åklagare får i vanlig ordning ingripa mot brott i dessa medier; den som blivit förtalad på en hemsida kan stämma innehavaren av hemsidan, om denne inte är anonym dvs. Det är inte otillåtet att ha en anonym hemsida eller skriva anonyma inlägg, och polis och åklagare får inte kontrollera vem som skrivit inlägg, om inte brottet ligger på fängelsenivå
– grundlagsskydd innebär att tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen gäller för en innehållet i ett medium; detta innebär att bara Justitiekanslern får besluta om tvångsåtgärder och allmänt åtal mot mediet, och att man har rätt till politiskt tillsatt jury i en rättegång om brott i skriften, samt att meddelare och författare är skyddade från ansvar för innehållet (ensamansvar för utgivare gäller)
– alla tidningar och webbtidningar som vill ha grundlagsskydd, måste ha ansvarig utgivare; den ägare som ger ut en skrift utan utgivare, skall straffas för detta (JK väcker åtal)
– det finns fyra olika sorters skydd, vad gäller tidningar: 1) en tryckt tidning är skyddad för att den är tryckt, 2) en radiosändning (kanhända även ett e-nyhetsbrev) eller teknisk upptagning, som bara återger innehållet i en tryckt tidning, ses som en ”bilaga” till den tryckta tidningen, och är därför skyddad enligt den s.k. bilageregeln i tryckfrihetsförordningen, 3) en webbsida som drivs av redaktionen för en grundlagsskyddad tidning eller av ett företag som yrkesmässigt framställer tryckta skrifter eller en nyhetsbyrå, är automatiskt skyddad som s.k. databas, 4) en webbtidning kan få skydd om ägaren frivilligt ansöker om, och får, utgivningsbevis; då blir webbtidningen en databas. Punkterna 3 och 4 omfattas av databasregeln i yttrandefrihetsgrundlagen.
– databaser (webbsidor drivna av massmedieföretag, som omfattas av databasregeln) är bara skyddade i den mån de inte kan ändras av vem som helst, utan bara av redaktionen för skriften; så är det för att utgivaren bara ska ansvara för det som redaktionen har godkänt.
– en webbtidning som sökt frivilligt skydd, får INTE innehålla information som har publicerats utan godkännande från redaktionen; sådant material omfattas inte av grundlagen, och förekommer det innebär detta att utgivningsbeviset kan dras tillbaka. Alltså MÅSTE kommentarer på sådana webbtidningar vara förhandsmodererade.
– gällande kommentarer i tidningar som omfattas av automatiskt skydd enligt punkt 3 ovan, får tidningarna välja själva om de ska omfattas av grundlagen eller inte. Om kommentarerna inte förhandsmodereras, och alltså användarna av webbsidan själva kan lägga till innehåll utan redaktionens medverkan, gäller inte grundlagen och därmed inte heller ensamansvaret för utgivaren. Då ansvarar varje kommentator själv för sina inlägg. Detta är alltså en direkt konsekvens av att redaktionen inte vill ta ansvar för innehållet.
– en annan sak är att den som driver en elektronisk anslagstavla (t.ex. en tidning med kommentarer eller en blogg), enligt den s.k. BBS-lagen ÄNDÅ måste kontrollera kommentarer som inkommer. Denne är dock bara ansvarig för uppenbara fall av uppvigling, barnporr, upphovsrättsbrott, hets mot folkgrupp och olaga våldsskildring, som hen inte tagit bort inom (ca.) en vecka. Förtal, förolämpning och olaga hot är innehavaren av ”anslagstavlan” INTE automatiskt ansvarig för.
– den blogginnehavare som förhandsmodererar kommentarer, är även ansvarig för förtal i kommentarerna, enligt två hovrättsdomar (vars bedömning delas av justitieråd och professorer); anledningen till detta är att den som förhandsmodererar kommentarer själv bestämmer vad som ska spridas till allmänheten, precis som en insändarredaktion
Rubriken är tillspetsad, men i viss mån stämmer det. Jag skriver om den överdrivet malliga självbild som präglar den svenska yttrandefrihetsdiskussionen och hur det är dags att göra upp med i samband med utvecklandet av ett nytt grundlagsskydd i Svensk tidskrift idag. Jag framhåller bland annat:
”Diskussionen om morgondagens yttrandefrihet kommer att präglas av debattörer som framhåller att det svenska systemet har fungerat bra, att det svenska skyddet för yttrandefriheten är unikt och att skyddet för den svenska pressen har främjat det demokratiska samtalet. När sådana uttalanden läggs till grund för att försvara den rådande ordningen bör man vara vaksam. Bristerna i skyddet är nämligen många och behöver framhävas i processen om hur regelverket ska reformeras.”
Läs mer här.
I ett antal sammanhang har jag påstått att den stolta tryckfrihetstraditionen i Sverige glömts bort av journalistskrået. Vad som framför allt skavt är den okänslighet som närmast undantagslöst uppvisas av de stora medierna när det gäller intressen som hör ihop med skyddet för källor och deras anonymitet och meddelares skydd mot repressalier och sanktioner. Allt vanligare är således att journalistiken deltar i rena drev mot meddelare. Trots att journalistens instinkt, om man värnar om tryckfriheten, borde vara att reagera som presidentens livvakt: Att slänga sig på källan/meddelaren och skydda henne mot angrepp. (Och det även om man personligen anser att meddelaren är Richard Nixon.)
Journalisternas historielösa och slafsiga förhållande till tryckfrihetstraditionen har under året visat sig med olika styrka i några av de starkaste mediestormarna: Genom reaktionerna i historien med Aftonbladets organhandelskonspiration, genom eftersökandet av deckarförfattaren Kepler och i viss mån även i Anna Odell-fallet. Men tydligast har det varit i fallet med Rolf Hillegren, ämbetsmannen som uttryckte en åsikt i en morgontidning och därefter brännmärktes av medier och arbetsgivare i en ohelig allians.
Till slut var det bara den offentlighet som meddelarfriheten syftar till att möjliggöra granskning av som reagerade på hur Hillegren behandlades av sin arbetsgivare. Olämpligt, tyckte JK, om det meddelarfrihetskränkande beteende som tidigare applåderats av till exempel Dagens Nyheter som föll in i den bestraffande vibb som präglade bloggosfären och debatten: Hillegren måste bort!
DN:s ledare var ett obehagligt exempel på insinuant och kränkande journalistik: Hillegren får bära hundhuvudet för allmän statistik och dessutom så tas uttalanden från en annan åklagare upp som ett argument för Hillegrens bristande lämplighet.
Litet så här efteråt börjar det dock röra på sig. Fler än jag reagerar på hur DN drivit på drevet mot meddelaren. Radioprogrammet Medierna – ett jävligt bra radioprogram för övrigt – tog i helgen upp Hillegren-affären (liksom Israel-historien). DN:s Hanne Kjöller fick försvara den numer famösa DN-ledaren och föll in i samma insinuanta tonfall som i tidningen: Eftersom statistiken på fällande våldtäktsdomar från den kammare där Hillegren verkade var lägre än vad Hanne Kjöller tycker är rimlig så tyder det på att Hillegren är olämplig. Ungefär. Utan att det över huvud taget nämns att Hillegrens arbetsuppgifter inte alls varit inskränkta till sexualbrott och utan att på något vis knyta de alllmänna misstankarna om åklagarväsendets slapphänthet mot sexualbrott till Hillegren. (Själv tror jag inte att det finns någon sådan slapphänthet alls.) Här undrar jag om inte Hanne Kjöllers uttalanden närmar sig rent förtal – utan sakligt stöd pekas en person ut som sällsynt klandervärd: När man hör Kjöller så låter det som att Hillegren på grund av sin inställning medfört att våldtäktsmän inte lagförs.
Idag följer också SvD upp med en utmärkt ledare av Sanna Rayman. Sanna Rayman reagerar liksom jag på de Hillegrens uttalanden som finns med i inlagan från RÅ till Justitiekanslern i ärendet om övertramp mot repressalieförbudet. Där Hillegren beskriver hur hans chef kritiserat Hillegrens uttalanden med argumentet att de stört åklagarkammarens ”varumärke”. Kanske är det där – i varumärkesfrågor – sådana här debatter i framtiden kommer att landa. Allt blir en fråga om immaterialrätt. (DN har gått i bräschen för det – både i sin journalistik och i domstolarna, där DN använt upphovsrätten för att kväva meningsmotståndare.) Men i immaterialrättens paradigm finns det dessvärre inte mycket svängrum för tryck- eller yttrandefriheten. Det är därför glädjande att se att några motståndsfickor finns även bland journalister. Alla är tydligen inte beredda att servera meddelaren på ett fat till pöbeln bara för att han uttryckt sig klumpigt.
Juridikbloggen 