You are currently browsing the tag archive for the ‘sexköp’ tag.

Just nu toppar båda de nationella kvällstidningarnas hemsidor med rubriken att en exminister ”dömts för försök till sexköp”. Problemet är bara att hen – jag vet inte om det är en man eller en kvinna – inte är dömd. Personen har inte ens åtalats.

Vad som har hänt är att en åklagare utfärdat ett strafföreläggande. Enligt tidningsuppgifterna har detta accepterats. Genom att föreläggandet accepterats får det samma effekt som en dom. I det här fallet blev effekten straff i form av dagsböter.

Men att något får samma effekt som en dom betyder inte att det är en dom. Om jag håller en tjuv inspärrad i min källare under två år efter att ha fattat ett beslut vid köksbordet så kan det få samma frihetsberövande effekt som ett fängelsestraff, men det betyder inte att tjuven dömts till eller avtjänat ett fängelsestraff. Effekt är inte det samma som identitet.

Det finns en helt avgörande skillnad mellan föreläggandet och domen och det är att en dom föregås av en neutral prövning av en domstol. För exministern har ingen sådan prövning gjorts.

Exministern är alltså inte dömd för något. Men spela roll, tänker ni kanske, han erkänner ju? Men gör han egentligen det? Enligt de uppgifter som framkommit förnekar han tvärtom brott. Han menar att påståendet är falskt. Nu antar jag att åklagaren knappast skulle utfärdat ett strafföreläggande om det inte fanns goda skäl för det. Men det ger upphov till ett principiellt problem: Om en misstänkt person i samband med underskrivandet av ett strafföreläggande förnekar brott är det kanske inte helt självklart att underskriften borde räcka.

Det skriftliga erkännandet framstår i det läget inte som allvarligt menat utan som en eftergift för att slippa riskera åtal och kanske rättegång, trots förnekande om skuld. Om personen dessutom p.g.a. sitt hälsotillstånd eller andra faktorer kan ha befunnit sig i en särskilt utsatt situation finns det än större anledning att vara skeptisk mot att använda strafföreläggande när någon nekar.

Det här kan det finnas anledning att fundera över närmare. Det skall ju inte vara så att strafföreläggande pressar människor att erkänna brott de inte begått. Speciellt allvarligt blir detta problem när den mediala domstolen börjat betrakta strafföreläggande som en dom.

Igår såg jag f.ö. en än värre konstighet i medierna. Då betraktades ett ännu ej accepterat strafföreläggande i fallet med den för sexuellt ofredande misstänkta polisen i Solna som en ”fällning”. I det fallet blev det särskilt bekymmersamt eftersom det tycks tveksamt om handlingen, utifrån vad som upplysts om misstankarna mot polisen, ens objektivt uppfyller rekvisiten för ett sexuellt ofredande.

I höst är det val. Då väljer vi ny lagstiftare. Makten utgår från folket, representeras av riksdagen och riksdagens maktmedel är lagstiftningen. Så stadgar regeringsformen. Det är alltså just lagstiftare som vi väljer i september. Det är märkligt hur litet intresse som ägnas åt hur riksdagsledamöterna faktiskt betraktar sitt maktmedel. Eller, annorlunda uttryckt, vilka lagar vill egentligen riksdagsledamöterna stifta? Och hur bra koll har de på det redan existerande regelverket?

I det sammanhanget finns det riksdagsledamöter som utmärker sig. Redan för något halvår sedan utsåg jag ett lagförslag framfört av miljöpartisten Esabelle Dingizian till mandatperiodens mest rubbade.  Dingizian vill nämligen göra om den s.k. sexköpslagen så att sexköp ger samma straff som trafficking. Det kommenterade jag på följande sätt: ”Dingizian säger alltså att det borde vara samma straff på att köpa sex från en frivillig man som om jag åker till ett annat land och där bryter ned en annan människa med tvång eller lögner, packar in offret i en lastbil, tar ifrån offret hans pass och hans möjligheter att fly, låser in honom i en barack, ger honom rutten mat två gånger per dag, förslavar honom och tvingar honom att sälja sex under en längre tid.”

Nu visar det sig att Dingizians reformförslag bygger på (i och för sig vanligt förekommande)  felaktiga föreställningar om hur regelverket idag ser ut. Missförtåndet om denna viktiga reglering verkar dessutom vara partiets och inte bara Dingizians. I den rättspolitiska fråga där MP positionerat sig tydligast – sexualbrotten – så verkar det som att partiet inte vet hur lagen idag är inrättad.

I en nyligen publicerad artikel på Newsmill beskriver Dingizian Miljöpartiets rättspolitiska reformagenda inför valet. Några av de grundtankar som hon – i enlighet med vad som fastslagits på MP:s kongress – utgår från är sympatiska, om än kanske självklara, nämligen att offer för trafficking förtjänar ett starkt skydd och all hjälp som kan behövas. Problemet är att det tycks som att MP inte vet hur det skyddet, och den hjälpen, är konstruerad idag. Så här skriver Dingizian om MP:s inställning:

”Ge traffickingoffer, de prostituerade som männen köper sex av, brottsofferstatus och därmed möjlighet till civilrättsligt skadestånd från förövaren”

Och vidare: ”Miljöpartiets nya politik innebär att de som är offer för människohandel ska få brottsofferstatus och kunna åtnjuta skadestånd. I dag är det nämligen så att offret för människohandel inte kan få skadestånd från förövaren, sexköparen.”

Här har något blivit väldigt fel: Offer för människohandel har självklart brottsofferstatus redan idag.

Brottet människohandel har dessutom konstruerats om ett flertal gånger för att bli mer inklusivt, idag omfattas förutom offer som säljs för sexuella ändamål även andra offer – de som tvingas tigga, t.ex. – av regelns brottsofferstatus. Det finns åtskilliga exempel från domstolarna på hur offer för människohandel fått ersättning. Brottoffermyndigheten har därtill beslutat i ett flertal fall beslutat utge ersättning till sådana offer, inte sällan med (jämförelsevis) mycket höga belopp.

Nu ser jag framför mig hur det rycks på axlar hos läsaren.  Ibland tycks det som att det finns en resignation kring riksdagsledamöternas förslag, att det liksom inte spelar någon roll vilka tokigheter som ledamöterna kläcker ur sig eftersom det ändå sällan är något annat än förslagen från regeringen som sedan faktiskt blir lag. Understundom kombineras detta med den nedlåtande inställningen att riksdagen till stor del består av bizarra människor från landsbygden som man inte kan ta på riktigt allvar – galenskaperna hålls i schack av partierna och framför allt av regeringen. Det är en märklig uppfattning . Riksdagsledamöterna är folkets företrädare. Det är riksdagen – inte regeringen – som besitter den formella makten i det svenska statsskicket. Och det är just genom lagstiftningen som riksdagen kan utöva makten.

Hur den makten utövas är en angelägenhet för oss alla.

I det här fallet är det dessutom än allvarligare. Dingizian är talesperson i jämställdhetsfrågor för MP. Hon uttalar sig om vad partiets kongress kommit fram till inför ett val där MP vill sitta i regeringen. Och då visar det sig att Miljöpartiet vill stifta lag om något som det redan finns lag, och där det dessutom finns betydande praxis (att offer för människohandel skall få brottsofferstatus). Därtill vill partiet stifta lag om något som ingen rimligen kan anse (att jämställa frivilliga sexköp med slaveri).

Det skall bli spännande att läsa propositionerna för dessa reformer om MP är med om att bilda regering.

Expressens ledarredaktion tuffar oförtröttligt vidare. Skärp er, åklagare, skriver Expressen idag och träffar som vanligt vid sidan om målet. Dessutom: Hur många gånger skall tidningen fortsätta att jaga en person straffad för ett trivialbrott. Det börjar bli tjatigt. Och ganska obehagligt.

Hos Expressen finns det inget sådant som ett avtjänat straff.

Idag skriver Madeleine Leijonhufvud om sexköp utomlands. Hon slår ner på ”svenska män” som åker utomlands för att köpa sex av barn och ungdomar – hennes fokus ligger på femtonåringar. Ur ett moraliskt perspektiv är det naturligtvis en no-brainer: Svenskar ska lika lite som andra inte köpa sex av barn. (Men jag stör mig verkligen på könsstereotyperna – det finns även svenska kvinnor som köper sex utomlands. Skulle inte debatten må bra av litet mindre stereotyper där män är djur, begår brott, har makt, medan kvinnor är väna varelser som blir offer och lever sitt liv i maktlöshet.) Om det är principiellt rimligt att slopa kravet på dubbel straffbarhet i dessa fall har jag själv ingen uppfattning om, även om jag kan se problem med Leijonhufvuds förslag.

Det pågår nu en utredning med öppet mandat som skall se över den svenska sexköpslaglagstiftningen. Utredare är nuvarande JK Anna Skarhed. Skarheds utredning kommer säkert att ta upp de positiva effekter som sexköpsförbudet har när det gäller att moverka människohandel för sexuella ändamål. Här finns det indikationer på att sexköpslagen gör verklig nytta. Och det är i sådana fall en faktor att sätta högt upp på sexköpslagstiftningens plus-konto: Trafficking är vår tids mest helvetiska brottslighet. 

Men jag tror att det finns rättsliga lösningar som skulle göra mer nytta. Sexköpslagstiftningen fungerar som ett negativt incitament för sexköparmarknaden vilket hjälper även offer för trafficking. Men den är inte tillräcklig. Dessutom går det inte inom ramen för sexköpslagen att ge tillräckligt ingripande straff för de allavarliga brott som människohandeln innebär: Det är en fundamental, fundamental i ordets rätta bemärkelse, skillnad mellan att köpa sex av en artonåring som vill ha extra fickpengar till en Canada Goose-jacka och att köpa sex av en neddrogad kvinna från Rumänien där ersättningen går till en råbarkad man utanför dörren.

Regeringen borde snabbt tillsätta en utredning eller utvidga mandatet för den nuvarande utredningen för att titta på lösningar som verkligen kan slå mot det viktigaste, nämligen den mänskliga slavhandeln. Förslagsvis kan man i anslutning till regeln om sexköp lägga till en regel med innebörd att om man köper sex av en traffikerad person – en som tvingats till prostitution – skall man kunna dömas till ett hårt straff, säg upp till fyra års fängelse för ett uppsåtligt brott av normalgraden (där normalgraden kan ta sikte på tydligt traffikerade offer men där den prostituerade är i bojor eller liknande). Vidare borde ett brott där redan vårdslöst köpande av sexuella tjänster från ett offer för människohandel kunna införas, med straffsatser betydligt strängare än vid vanligt sexköp. Båda brottskategorierna borde kunna förenas med kränkningsersättningsremedier där skadeståndet ligger på nivån som vid människohandel under kortare tid.

Kraftfulla verktyg som skulle med eftertryck motverka köp av sexuella tjänster från den som framstår som eller som man borde misstänka är ett offer för människohandel. Genom tydliga skrivningar i förarbeten kan sedan tydliggöras hur särskilt vårdslöshetsansvaret inte riskerar drabba andra än de som borde.