You are currently browsing the tag archive for the ‘sambo’ tag.

Karin Olsson skriver i Expressen om ”behovet” av att ”fräscha up sambolagen”. Anledningen till det är att sambor inte orkar med att skriva ett testamente eller gifta sig för att reglera sin gemensamma ekonomi (framför allt för framtiden, då någon av samborna dör). Det är knappast sambolagen som behöver fräschas upp, utan insikten om att det kan finnas anledning att planera sin ekonomi även ur juridiskt perspektiv. Det finns redan en flervalslösning i lagen för den som vill komma åt de effekter som Karin efterlyser: Äktenskap eller testamente. Här finns det en diskussion om det. 

Det finns dessutom uppenbara problem med att göra sambolagen än mer äktenskapsliknande. Det kan ju till att börja med ifrågasättas varför juridiken skall göra samboförhållandet äktenskapsliknande när det redan finns en rättslig institution för det, nämligen äktenskapet.

Det kan finnas starka skäl som talar för att en sambo inte vill reglera sitt förhållandet på samma sätt som äktenskapet. Jag kan till exempel gissa att det gäller för väldigt många som blir sambor på äldre dar, efter att en tidigare partner dött eller efter en skilsmässa tre decennier tidigare. När Karin Olsson talar om det ”allmänna rättsmedvetandets” inställning till samboförhållanden så menar hon naturligtvis sitt allmänna rättsmedvetande. Och det synkar ofta inte med det allmänna rättsmedvetandets inställning till sambor hos nyinflyttade Ahmed eller gamla Agda eller frikyrkliga Anton. Det framstår inte som osannolikt att farfar som i 80-årsåldern flyttar ihop med den trevliga damen från danskursen hellre vill att arvsordningen ska gälla som vanligt om han dör, och inte att hans egendom skall tillfalla den nye sambon.

En sambolag som liknar äktenskapet leder dessutom till uppenbara bevisproblem. Hur ska domstolen i efterhand vid ett bråk kunna avgöra om Agda, 77 år, levde i ett äktenskapsliknande förhållande med Britt, 84 år? Kanske var Agda och Britt bara vänner som ville ha sällskap?

Men det verkar som att det finns en okunskap om sambors rättsliga ställning. Jag kan inte för mitt liv förstå hur den okunskapen har kunnat uppstå – det verkar som så självklart att rättsordningen inte skulle reglera sambor som gifta när det redan finns en reglering för äktenskapet – men så illa beställt verkar det i alla fall vara med de familjerättsliga kunskaperna.

Det är dock svårt att se hur ny lagstiftning ska kunna förändra det faktum att människor ofta är för lata för att söka reda på information om sin egen privatekonomi. För 25 år sedan hade några filmer på det sexiga tv-programmet Anslagstavlan kunnat göra nytta. Idag finns inte Anslagstavlan. Men å andra sidan finns det juridikbloggar.

Många jurister blir nog litet fundersamma kring de senaste dagarnas diskussion om en förlikning mellan arvtagarna efter författaren Stieg Larsson och Larssons sambo. Varför skulle de vilja förlikas alls?

Som sambo har man inte rätt till arv från sin partner. Om jag är sambo med någon och vill sörja för hennes eller hans situation efteråt så får jag skriva ett testamente. Eller så kan jag helt enkelt gifta mig. Äktenskapet är juridikens finurliga fullservice-lösning för partners som vill reglera sina ekonomiska och rättsliga mellanhavanden: Gift dig, så får du massor med rättsliga effekter s.a.s. på köpet. Och ur juridikens synvinkel så är, eller borde i alla fall det så vara, detta äktenskapets enda funktion: Att reglera saker som juridiken kan reglera. Sedan kan äktenskapet ha andra effekter också – emotionella, religiösa eller vad det nu kan vara. Men ur samhällets synvinkel så är äktenskapet en fråga om juridik. (Och därför borde spåren av religiöst inflytande på den rättsliga institutionen också, enligt min mening, helt sopas bort så att det i stället blir som även många mer religiöst präglade länder har det, att det rättsliga avtalet och den religiösa sammanbindningen är frigjorde från varandra helt.) 

Om man lever som sambo med någon som man vill sörja för efter sin död, om den skulle inträffa, så måste man gifta sig. Eller skriva ett testamente. Testamente tror jag att många inte kommer på tanken att skriva om man inte är sjuklig eller gammal. Men så är det nog inte med äktenskapet. Det borde i alla fall inte vara så. Om du bor tillsammans med någon person som du ekonomiskt bryr dig mer om än dina arvtagare så se till att gift dig redan idag. Det går på ett kick om du inte vill hyra ett slott och bjuda in alla du känner – några minuter i domstolen så är det klart. För äktenskapet är inte romantik – den får man arbeta för på andra vägar än juridikens.

Så i Larssons fall finns det inte någon anledning ur rättslig synvinkel för arvingarna att förlikas, om jag inte förstått det alls. Förlilkningen är ur rättslig synvinkel närmast en gåva. Och det är förstås okej – kanske till och med helt rimligt – men ordet förlikning indikerar för många att det finns ett rättsligt legitimt anspråk i botten. Men det verkar det inte finnas. Bara något slags moralisk skuld. Vad den nu än består i.

Det kan vara så att det finns en bristande överensstämmelse mellan juridikens reglering av familjers ekonomi och vanliga uppfattningar. Många kanske tror att sambo-förhållandet idag i stort har samma rättsliga konsekvenser som äktenskapet, vilket det inte kan sägas ha. Frågan är vad man i sådana fall skall göra åt en sådan skillnad. Generellt så är det så att det är bra om juridiskt språkbruk försöker hänga med när språket i samhället i övrigt förskjuts. Men när det gäller sambolagen och äktenskapet är det inte det som skett, egentligen. Snarast verkar det finnas ganska mycket missförstånd om vad de olika lösningarna innebär. Och det bör hanteras snarast genom upplysning och reklamfilmer snarare än att försöka göra samboförhållandena mer lika äktenskapet. Det finns nämligen goda grunder för att skilda ordningar för hur man kan fördela sina rättigheter i ett förhållande.

Så skriv ett testamente, om du inte vill gifta dig. Ingen av oss är odödlig.