You are currently browsing the tag archive for the ‘oskuldspresumtion’ tag.

För att följa upp några tidigare diskuterade inlägg (se t.ex. här och här). Idag rapporterar SvD och DN att fallet med den dråpmisstänkta läkaren kommer att prövas av domstol. Det har onekligen tagit tid. Hade tidsuträkten enbart varit att tillskriva rättsväsendet så hade det funnits anledning att vara kritisk. Nu har emellertid segdragenheten delvis berott på försvarets begäran om kompletteringar.

Det behövs naturligtvis inte sägas här men det kan ju tänkas att någon surfat in hit från tidningarnas rapportering. Att målet går till domstol kan inte tolkas som att läkaren har gjort sig skyldig till brott. Det återstår att se om så är fallet. Det är smakligt att putta upp oskuldspresumtionen på en piedestal även i sociala sammanhang. Läkaren bör således betraktas som oskyldig även vid de spekulationer vid köksbordet och i fikarummet som vi alla kan ägna oss åt ibland.

Göran Hägglund har sagt att Littorin borde lägga korten på bordet och insinuerar därmed att det finns en gravad hund i denna historia. (Jaja, sic, då) Peter Eriksson säger att han skulle vara förvånad om Aftonbladets uppgifter är falska.

Efter att ha blivit anklagad för brott, för att använda sina barn som ett svepskäl och för att ljuga för svenska folket och möjligen även för regeringen tar idag Littorin till orda. Han förklarar tydligt att han inte köpt sex av någon. Det kan förstås vara falskt – jag har ingen aning – men det är ett explicit förnekande av skuld. Och genom detta explicita förnekande av skuld så uppstår ett problem. Ett stort problem. Nämligen att om inget annat tillkommer – vilket i och för sig verkar osannolikt – så kommer Littorins skuld att tas för given. Han faller offer för en skuldpresumtion. 

Littorin säger själv i DN att han hade föredragit att få försvara sig i en rättslig process hade varit att föredra framför den nuvarande situationen. Som det är nu, säger Littorin, kommer anklagelserna att hänga över honom under lång tid. Det tror jag är helt korrekt. Den dom som fallit över Littorin i det allmänna rättmedvetandet (rättare sagt: hos den genomsnittliga svenskan) är att Littorin är skyldig till ett brott som han hade turen att klara sig undan på grund av att det tog tid. Det är dessutom en dom som Littorin kan räkna med delas av i princip alla han möter under överskådlig tid: Föräldrar på dagis, servitören på baren, pizzabagaren, kassören på Konsum.

Vem som helst kan förstå varför Littorin beskriver situationen som snudd på outhärdlig. Om man därtill antar att han är oskyldig så blir den outhärdliga situationen också fruktansvärt orättvis. Saken är dock den att ingen tycks intresserad av att anse att han är oskyldig. Han anses skyldig tills han kan motbevisa påståendet, framfört i Sveriges största tidning av en anonym person, avseende ett trivialbrott som även om det har begåtts är preskriberat.

I juridiken är det förstås tvärtom. Om man frikänns från ett åtal skall man betraktas som oskyldig. Och, inte lika uppmärksammat, om man inte åtalas för något man anklagas för så skall man betraktas som oskyldig. Det gäller således även i ett fall där en misstanke om ett brott aktualiseras efter att det påstådda brottet preskriberats.

Rättssamhället har ibland inte följt dessa principer. Jag tänker speciellt på ett fall som inte har något gemensamt alls med statsrådets påstådda brott annat än att det belyser principfrågan på ett väldigt tydligt sätt – tydligare än något annat fall jag känner till.

I styckmordsfallet så anklagades två personer för det allvarligaste brott som finns, mord. De friades för det. En domstol anklagade emellertid de friade personerna för att ha begått ett preskriberat brott, för att ha styckat kroppen. Denna anklagelse har sedan förföljt de friade personerna i hela deras liv. Förstört deras liv. Har man begått allvarliga brott får man räkna med att få sitt liv förstört. Poängen här är att vi inte vet om de begått några brott. Och poängen är att det inte är okej att människors liv förstörs för anklagelser som de inte har en rimlig chans att bemöta.

Littorin kommer förmodligen aldrig få en chans att bemöta anklagelserna på något sätt som på djupet kan göra en skillnad. Han kommer aldrig få möta den påstådda sexsäljaren i en domstol. Han kommer aldrig få chansen att ge sin sida av en historia som han kanske delar med den som anklagar honom. Han kommer aldrig få chansen att bli friad.

Det kokar ned till att en okänd person med stöd av Sveriges största tidning har beskyllt en person för ett brott som är juridiskt lättviktigt men som leder till översvallande moraliskt klander. Beskyllningarna kommer, kan man gissa, få enormt allvarliga personliga konsekvenser. Det är svårare att studsa tillbaka från anklagelser om detta lindriga brott än betydligt allvarligare brott, som att kriminellt ha missbrukat skattemedel till exempel. 

Tänk om Aftonbladets journalister gjort som tidigare fall och hittat på brottet? Tänk om ”Anna” inte ens finns? Tänk om ”Anna” finns men ljuger? Tänk om ”Anna” finns men har missförstått en situation? Tänk om ”Anna”  finns men har tolkat, utan att ha missförsått, en situation som Littorin uppfattat som helt annorlunda.

Allt detta är ännu möjligheter. I juridiken så hade sådana möjligheter tagits till intäkt för att Littorin skall betraktas som oskyldig. Det finns överväldigande skäl som talar för denna inställning. Men i mediernas domstol så är presumtionen omvänd. Åtminstone för statsråd. Statsrådsposten framstår inte som särskilt attraktiv under dessa premisser.

Som sagt. Rapporteringen om utredningen mot den f.d. polischef som misstänks för sexualbrott och de kommentarer som denna medfört har liksom släppt alla tyglar. Unisont talas det om vad expolischefen har gjort – inte vad han misstänks ha gjort. Effekterna beskrivs som förödande för kåren. Och dessa effekter bedöms utifrån den uttalade uppfattningen att expolischefen självklart är skyldig. Även justitieministern verkade av rubriken i SvD att döma ha fastnat i samma skuldpresumtionstänkande men citaten i artikeln ger glädjande nog en mer nyanserad bild där ministern vill ha fakta innan hon dömer. Bra så.

Nu har han häktats också för koppleri.

Kanske är han skyldig. Kanske är han skyldig till bara en del av vad han anklagats för. Kanske är han helt oskyldig. Rättegången får utvisa. Men fram tills dess finns det all anledning att ha is i magen och att hålla fast vid grundtanken att alla. även poliser, har rätt att betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats.

Men nu var det inte det envetna tjatandet om rättssäkerhetstänkande också i den allmänna debatten som detta inlägg var tänkt att behandla. Vad som fick mig att reagera var en rubrik morgonens SvD om kopplerimisstanken. Rubriken framhöll att expolischefen genom koppleribrottsmisstanken nu ”riskerar fyra års fängelse”. Samma påstående förekom sedan i artikeln: Nu riskerar han fyra års fängelse.

Va, tänker ni nu? Får man fyra års fängelse för koppleri? Och, nej, det får man naturligtvis inte. Vad påståendet utgår ifrån är att det i straffskalan för grovt koppleri anges att fyra år är maxstraff. Om expolischefen döms för grovt koppleri och till lagens strängaste straff så kan det bli fyra års fängelse.  Men som alla vet så är det ytterst sällan som man döms till lagens strängaste straff med undantag för några, få, brottstyper.

Men det är egentligen inte heller det som jag reagerar mest på med rubriken – det finns ju trots allt en teoretisk möjlighet att han döms för grovt koppleri och att detta koppleribrott anses s.a.s. slå i taket och därför förtjäna fyra års fängelse. Vad som fick mig att reagera är att det straff han riskerar för koppleribrottet är en skitsak i förhållande till de riktigt allvarliga brott som han är misstänkt för. Expolischefen är ju misstänkt för bland annat våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt mot barn. Döms han för dessa brott så riskerar han ingalunda några fyra års fängelse utan då står betydligt hårdare straff till buds. I straffskalan.

Risken för fyra års fängelse för koppleri föreligger alltså enbart om expolischefen frias från alla anklagelser utom grovt koppleri och det grova koppleribrottet anses förtjäna den strängaste sanktion som brottet kan medföra.

För det utfallet finns det ganska så låg risk, tycks det mig.