You are currently browsing the tag archive for the ‘nämndemän’ tag.

Under senare tid har jag vid några tillfällen fört på tal problemet med nämndemän som uttalar sig i generaliserande negativa ordalag om vissa folkgrupper, människor med viss hudfärg eller tillhörandes vissa religiösa samfund. Principproblemet är det samma för juristdomare men det har inte aktualiserats i praktiken.

Det exempel som togs upp senast var den nämndeman vid Ystad tingsrätt som i offentliga sammanhang bland annat uttryckt att 100 % av alla romer är tjuvar. Nämndemannen insåg att det inte var läge att sitta kvar som domare efter dessa uttalanden och hoppade av sitt uppdrag. Men det finns andra.

En nämndeman vid Malmö tingsrätt – en person som alltså har tilldelats makten att döma över andra människor – har enligt Expressen uttalat bland annat i kommentarsfält på internet:  ”Det enda sättet vi kan ta tillbaka Sverige på är nog med våld. En revolution helt enkelt, där vi tar avstånd ifrån och vill ha bort det mångkulturella samhället. Med vapenmakt. Då kan vi kanske kasta ut alla grottmänniskorna.” Vidare har hans signatur använts för att beskriva människor med ord som ”slöddret”, ”negern”, ”avelskossorna” och ”bidragsparasiterna”. Nämndemannen blev känd för att han när han konfronterades med dessa yttranden föreslog att det istället varit hans 12-åriga dotter som låg bakom inläggen.

Till skillnad från nämndemannen i Ystad sitter nämndemannen i Malmö kvar. Lagmannen vid Malmö tingsrätt anser inte att nämndemannen bör skiljas från, eller stängas av från, sitt uppdrag. Hon motiverar det med att nämndemannen gjort klart att han i sin gärning inte kommer att agera annat än neutralt och objektivt. Och det är ju bra. Bra att han säger det. Men det räcker ju inte.

Ponera att du hör till en grupp som omfattas av nämndemannens omdömen om slödder, avelskossor eller bidragsparasiter. Eller kanske bara att du har din bakgrund i en annan kultur och bidrar till det mångkulturella samhället. Skulle du känna dig trygg med att du får en neutral och objektiv bedömning av lekmannadomaren? Eller – om du känner till detaljerna i hans offentligt uttryckta åsikter – skulle du kanske snarare känna att en av domarna där framme, en av de skrämmande personer som bakom den imponerande domarbänken  som har makten att avgöra ditt livs framtid, i realiteten hatar dig för den du är och var du kommer från?

Rättvisa handlar inte bara om att domstolen ska göra en neutral och objektiv bedömning. Det handlar också om att den som står anklagad för ett brott ska få intrycket av att hen får en neutral och objektiv bedömning. Jag tror inte den person med mörk hud, som går på bidrag eller en fattig rumän som är i Sverige för att tigga, närmar sig en domstol med denna nämndeman i sitsen med något större förtroende.

En regel att titta på är rättegångsbalken 4 kap. 8 a §, p. 3:

Domstolen får stänga av en nämndeman från tjänstgöringen om han eller hon

  • 3. i övrigt uppvisar ett beteende eller ett tillstånd som bedöms skada allmänhetens förtroende för rättskipningen.

Södertäljemålet tas alltså om. Efter att en av nämndemännen konstaterats jävig kommer Södertälje tingsrätt att behöva ta om hela det mål som beskrivits som den mest omfattande brottmålsprocessen någonsin. Hela domstolen måste bytas ut.

Priset är enormt. Det största priset är inte det ekonomiska, även om det kan antas räknas i hundratalsmiljonerklassen, utan det mänskliga. De människor som vittnat, de människor som är brottsoffer, men även de som stod åtalade – priset för alla dessa människor är högt.

Kommer det att påverka utgången i målet? Det går inte att säga idag. Men det går att säga idag att det naturligtvis finns risker för att det kan påverka utgången i delar. Rätten till en rättvis rättegång kräver t.ex. att den som anklagats för ett brott får sin sak prövad inom rimlig tid. Tar det för lång tid, t.ex. på grund av att en förhandling måste tas om, kan det påverka straffet för den person som döms till ansvar. Även på andra sätt kan tidsutdräkten i sig påverka.

Mitt i hela denna historia står en nämndeman. En domare, utan juridisk sakkunskap, som säkerligen inte haft några onda avsikter utan som tvärtom säkerligen försökt att på bästa sätt utföra sitt uppdrag. Problemet tycks ha varit att nämndemannen inte insåg domargärningens förutsättningar och krav. Nämndemän är domare, och har i det stora hela samma makt och samma skyldigheter som professionella domare. Det innebär att det är nämndemannen själv som har ansvar för att inte vara jävig. Det är ett ansvar som kan vara svårt att uppfylla, eftersom nämndemannen ofta inte har tillräckligt klart för sig vad det innebär. Detta blir så tydligt i Södertäljefallet, där frågan om jäv hänger ihop med den ofta så svårtolkade principen om rätten till en rättvis rättegång.

Jag har sedan länge varit kritisk mot nämndemannainstutet. De brister som Södertäljemålet illustrerar är inte okända, tvärtom – de har visat sig flera gånger tidigare och de kommer att visa sig även i framtiden. Det är dock inte de enda bristerna. En lista över problem med den nuvarande ordningen är denna:

• Det viktigaste problemet med nämndemännen är den politiska rekryteringen. Det är principiellt osunt att ha domare som rekryteras genom rent politiska processer. Denna problematik är oberoende av vilka partier som domaren rekryteras ur.

• Domstolarna ska inte bara skipa rättvisa – rättssystemet skall också befrämja bilden av att det skipar rättvisa. ”Justice must not only be done, but must also be seen to be done”. Redan intrycket av att den politiska färgen på domarna kan påverka utgör ett problem.

• Det sägs att nämndemännen ska representera folket i rättsväsendet. Förutom att dagens nämndemän inte utgör något representativt urval så är tanken fel i grunden. I en rättsstat ska vi inte ha folkets representanter som domare. Vi ska tvärtom ha domare som vågar stå emot folkmakten eller de rådande strömningarna om det skulle börja blåsa kalla politiska vindar.

• Tanken att jurister på grund av sitt yrke avviker mer från ”allmänheten” än en nämndeman är också feltänkt. Det är länge sedan domarna rekryterades ur överklassen. Det beror helt och hållet beror på vilken jurist vi tittar på, vilken nämndeman vi tittar på och vilken allmänhet vi vill jämföra med.

• Nämndemännen är definitionsmässigt juridiskt inkompetenta. Är man juridiskt kompetent är man i allmänhet diskvalificerad från nämndemannauppdraget. En rättegång handlar inte bara om att avgöra vad som hänt, det handlar också om att tillämpa rättsregler. Juridiken kan vara komplicerad. Komplexiteten har för övrigt ökat till följd av de många europeiska regler som är bindande för Sverige. Mot detta invänds ibland att juristdomaren kan förklara hur rättsläget ligger till. Men varje domare har ett självständigt ansvar för sitt dömande. Det är ett personligt ansvar. Det ansvaret har visat sig i detta mål.

• Det finns forskning som visar att nämndemän ibland har bristande förståelse för rättssäkerhetens krav. Nämndemannen dömer oftare på magkänsla, säger forskningen. Det ger kalla kårar för alla som bryr sig om legalitetsprincipen. De domarerfarenheter som kommer till uttryck i enkäten understryker detta.

• Det sägs ibland att domstolen genom nämndemännen skall tillföra ”lokalkännedom”. Det är en feltänkt idé. Den person som åtalad har rätt att få höra och bemöta allt som kan tänkas hållas emot henne. Dessutom har allmänheten rätt att få del av den information som sedan beslutet/domen fattas på. När nämndemannen tillför sin lokalkännedom så sker det bakom domstolens stängda dörrar inom ramen för överläggningen. Domstolen ska inte förlita sig på hemliga sakkunskaper.

• En central rättsstatstanke är att domare ska vara oberoende. De ska kunna känna sig säkra på att deras uppdrag inte hotas för att de dömer på ett sätt som uppfattas som misshagligt för den politiska makten eller opinionen. Ordinarie domare har därför ett starkt skydd. När det gäller nämndemän ligger det annorlunda till: De kan stängas av från sitt uppdrag på ganska lösa grunder. Det gör att nämndemännens oavhängighet kan ifrågasättas.

Sammantaget innebär detta att det finns många argument som talar emot den nuvarande ordningen. I ett normalt brottmål är nämndemännen idag i majoritet. Mot bakgrund av ovanstående faktorer framstår det som en reglering som är helt ohållbar.

Vi har prövat det här med folkdomstolar ett tag nu. Det är dags att testa något annat.

Breivik-rättegången hade inte mer än hunnit inledas innan en av nämndemännen fick gå. Han hade tidigare uttryckt att Breivik förtjänade dödsstraff, i en statusuppdatering på Facebook.

Efter en lång tid i häktet skall nu en av de personer som Breivik själv framhållit som sina förebilder, den s.k. Malmöskytten, ställas inför domstol. Nyheter24 har nu uppmärksammat att en av de nämndemän som utsetts att vara domare i målet uttryckt åsikter om gärningarna i ett tidigare tillfälle. I en artikel i SvD gör politikern jämförelser mellan Malmöskytten och den s.k. Lasermannen John Ausonius.

Det är dock inte fråga om ett ställningstagande för straff av det slag som nämndemannen i Breivik-rättegången hade gjort. Så här sade Malmöpolitikern mer precist: ” Om det är någon som jagar efter invandrare så här blir man orolig. Tankarna går direkt till att det kan vara någon som försöker att likna lasermannen.”

Det är ett ganska sansat omdöme, får man väl säga. Det är ju dessutom sant: Om rättegången visar att den åtalade jagat invandrare just för att de är invandrare finns det en tydlig likhet med Lasermannans brott.

Samtidigt illustrerar det ett problem med nämndemannarollen. Politikerns uttalande hade inte samband med hans roll som domare. Men när han nu utsågs att vara domare blir det tidigare uttalandet betydelsefullt.

Vad det kokar ned till är inte i första hand huruvida lekmannadomaren kan vara neutral eller inte, utan om man kan få intrycket att domstolen inte kan tillhandahålla en rättvis prövning till följd av att en av domarna uttalat sig om gärningarna långt innan bevisen lagts fram.

Om en sådan bedömning mynnar ut i att domstolens neutralitet kan ifrågasättas bör nämndemannen inte döma i målet.

*

Nu har nämndemannen petats från uppdraget. Förutom det som nämns ovan hade nämndemannen också tidigare intervjuat ett offer. Motiveringen från chefsrådmannen är väldigt klok, tycker jag: ”En dom ska helt och hållet grunda sig på vad som har avhandlats under rättegången och det finns i detta fall en viss risk för att nämndemannen i vart fall omedvetet låter sig påverkas av den tidigare gjorda intervjun.”

Verklighetens folk? Vad är det egentligen – förutom att det är människor som inte går på friteater och som inte läser DN Kultur? Läser verklighetens folk bloggar? I vilket fall så är det den sortens folk som nu Kristdemokraterna vill skall delta i dömandet av sina medmänniskor.

KD:s förlag är närmare bestämt att nämndemän skall utses genom att uppdraget som lekmannadomare följer med de medborgerliga skyldigheterna och därmed lottas ut bland svenskar. Litet som jurysystemet alltså, men med vissa viktiga skillnader. Förslaget kallas för domstolsplikt (och Jakob skrev om det här redan igår).

Bakgrunden till förslaget står att finna i det hopplösa svenska nämndemannasystemet. Alla vet nog inte vad en nämndeman är, eller, rättare sagt, vilken offentlig makt som följer med nämndamannauppdraget. En nämndeman är en domare som inte är jurist. Nämndemannen är lika mycket domare som en juristdomare – en nämndeman är en full domare med samma makt som en juristdomare. (Ett undantag dock: Om två nämndemän i tingsrätten röstar för A och en nämndeman och juristdomaren röstar på B vinner B.) En nämndeman är alltså en person som givits statens befogenhter att döma sin medmänniskor enligt lagen men som inte skolats i vad lagen innebär eller hur den skall tolkas eller vilka värderingar varpå den vilar.  

Kristdemokraterna har i och för sig identifierat ett centralt problem med det nuvarande nämndemannainstitutet, nämligen att nämndemännen rekryteras i de politiska partierna. Väl rekryterade skall nämndemännen enligt nuvarande ordning inte fungera som partirepresentanter. Men redan den politiska rekryteringen skickar ut en obehaglig signal som är ovärdig en rättsstat, nämligen att domaren är politiskt tillsatt.

Problemet med nämndemännen är dock mer omfattande än att de är politiskt tillsatta. Låt mig upprepa några av mina tidigare framförda argument och lägga till några nya.

  • Det största problemet är att nämnemännen definitionsmässigt är juridiskt inkompetenta. Är man juridiskt kompetent är man nämligen i allmänhet diskvalificerad från nämndemannauppdraget.
  • Forskningen visar dessutom att nämndemän inte bara i teorin utan också i praktiken har bristande förståelse för att dömandet skall ske under lagen. Nämndemannen dömer på magkänsla – vilket ger kalla kårar för alla som bryr sig om legalitetsprincipen.
  • En domare förväntas vara laglydig. Nämndemännen kan däremot ha ett kriminellt förflutet. Det påverkar respekten för domaren.
  • Nämndemän har mindre förståelse för hur fundamental principen om ”hellre fria än fälla är”, visar erfarenheterna. Annorlunda uttryckt: Nämndemännen vill fälla mer än juristdomarna.
  • Problemet är också att nämndemännen bygger på tanken att det behövs representanter för folket – vilket bygger i sin tur på en uppfattning att, säg, en sjuttioårig pensionär med partibok bättre representerar allmänheten i en domstol än juristen.
  • Ett annat problem med nämndemännen är att deras uppdrag vilar på en feltänkt idé om att domstolen genom nämndemännen skall tillföra ”lokalkännedom” och annan kunskap. Anledningen till att det är en feltänkt idé är att den person som är anklagad för något i en domstol skall ha rätt att få höra och bemöta allt som kan tänkas hållas emot honom – och dessutom har allmänheten rätt att få del av den information som sedan beslutet/domen fattas på. Men när nämndemannen tillför sin lokalkännedom så sker det bakom domstolens stängda dörrar inom ramen för överläggningen. Nämndemannans tillförande av kunskap – om det nu sker – förblir hemlig.

Detta har jag tjatat om tidigare. Men det finns en sak som jag inte talat om tidigare som gör nämndamannauppdraget än svårare idag. Ansvarsbedömningar i domstolen blir, tror jag, alltmer komplicerade och när det blir alltmer komplicerat blir det alltmer tydligt att lekmannadomare inte kan ha full insikt om vad det är som de är med och beslutar om (vilket naturligtvis är helt orimligt).

Anledningen till att ansvarsbedömningarna är svårare numer är att förutom den traditionella svenska lagstiftningen domstolen idag också måste beakta europeiska rättskällor. Och det är inte sällan väldigt svårt, svårt också för skolade jurister. Om den seniora juristdomaren har svårt att applicera Europakonventionens artikel. 6 – rätten till en rättvis rättegång – i ett fall av, säg, påstådd brottsprovokation är det lätt att inse att den genomsnittliga nämndemannen är helt lost inför en sådan bedömning.

Inget av dessa problem löses med att domare rekryteras ur hela befolkningen istället för hos partierna. Det enda problem KD:s reform läker är problemet med att nämndemännen är politiskt tillsatta. (DN har en annan uppfattning – KD:s förslag löser enligt DN:s grunda analys alla problem med nämndemännen. Expressens inventering är mer fullödig.) Det kan komma till rätta med intrycket av ett politiserat rättsväsende. (Ett intryck som dock sällan infinner sig i domstolen i praktiken utan mer på det teoretiska planet.) På köpet får man med KD:s förslag emellertid fördjupning av andra problem med nämndemännen. Idag så kan rutinerade nämndemän ändå upparbeta ett visst mått av kompetens om de sitter som domare under en längre tid.

Istället för att sätta plåster på en rättsstatens tumör är det bättre att helt operera bort tumören. Och om det känns alltför radikalt med en stor reform av det slaget kan man börja med att avskaffa nämndemännen ur hovrätten.

Ett slag under bältet är det kanske. Jag är ju ingen vän av nämndamannainstitutet. Det borde avskaffas. Och har man den uppfattningen så är det lätt att göra en höna av en fjäder. Men den här historien går bara inte att låta bli att ta upp.

Nämndemannen i Gävle uppskattade notariens bakdel. Han beskriver själv vad han gjorde med denna uppskattning. ”– Jag stötte ihop med henne och lade min hand på hennes axel för att bromsa upp. Jag sa ”Förlåt. Men jag blir så tänd när jag ser din bak”, eller något i den stilen”. Notarien verkar mest ha ansett att han kunde ta sin uppfattning och stoppa upp den någonstans. Men nämndemannen tycker inte att han gjorde något fel. ”Jag är väldigt kroppsfixerad. Har styrketränat i hela mitt liv, och alltid gett kvinnor komplimanger för hur de ser ut. Jag har sagt ”Fan, vad du är snygg” i Ica-affären, och kvinnorna säger ”Åh, tack”.” Sade den vänsterpartistiska nämndemannen.

”Åh, tack”, säger kvinnorna. Trovärdigt? I vart fall var det ovälkommet i det här fallet. Domstolschefen konstaterar att det varit ”tråkigt” för notarien. Nämndemannen är avpolleterad.

Men det finns förstås alltid en ny lekmannadomare som kan fylla hans plats.