You are currently browsing the tag archive for the ‘Mänskliga rättigheter’ tag.

Rhodri C. Williams, en amerikansk jurist bosatt i Sverige som arbetar med MR-frågor gästbloggar hos Juridikbloggen.

Som amerikansk jurist är man van vid attityden att MP (medborgerliga och politiska) rättigheter går framför SEK (sociala, ekonomiska och kulturella) rättigheter även nu efter kalla kriget när vi alla talar så andaktsfyllt om hur alla mänskliga rättigheter är jämställda och beroende av varandra. Men med tanken på hur Sverige profilerar sig inom mänskliga rättigheter kom det som en chock när jag började stöta på en likadan attityd här. Det tog en stund innan jag blev medveten om detta – trots att jag har bott på Åland och i Stockholm i sju år har jag jobbat mest med internationella MR konsultuppdrag. Men det blev allt mer tydligt med tiden och särskilt när jag började jobba lite mer lokalt.

Min egen inställning till SEK rättigheter är pragmatisk. Det står klart att deras utsträckning är begränsad genom den progressiva tillämpningen, trots ansträngningar av t.ex. FN:s Kommitté för ESK rättigheter, vilken har förklarat många gånger att det inte betyder att det går att inte göra någonting alls (se t.ex. allmänna kommentarer 3 och 9). Men samtidigt är MP rättigheter ofta lika begränsad genom tillämpning av undantagsklausuler vilka förklarar under vilka omständigheter staterna får ingripa i individernas MP rättigheter utan att begå övertramp. Min slutsats är att staterna har passat på att lämna en del utrymme när de definierat båda slags rättigheter, och att det därför är svårt att förstå varför man ska vara särskilt rädd för just SEK varianten. Jag har t.o.m. argumenterat att SEK rättigheter liknar utvecklingsstandarder i praktik, basered på analyser av (SEK-) rättigheten till boende i båda Irak och Liberia.

Men tillbaks till Sverige. Trots att min blogg TerraNullius handlar mest om markkonflikter och tvångsförflyttningsfrågor långt utanför Norden blev det så småningom omöjligt att inte kommentera hur man hanterar SEK rättigheter just här i Sverige. Jag har börjat med en småhumoristisk frågeställning, men sedan fokuserat på två ämnen vilka verkade hyfsat representativa (obs: på engelska). Först tog jag upp ett förslag om MR betygsättning av svenska MR-Kommitténs ledamot (och min föredetta kolleg i Bosnien) Krister Thelin. Och sedan har jag diskuterat officiella svenska inställningar till rättigheten till vattnet.

I både fall har jag undrat först och främst över varför just Sverige inte skulle betona SEK rättigheter. Det är kanske mer förståeligt i USA, där man inte alltid respekterar sådana rättigheter i deras fulla utsträckningen. Men eftersom Sverige är en förebild for SEK rättigheter – både på hemmaplan och i sin biståndspolitik – verkar det märkligt att man inte skulle ”take credit” för just detta. Det är nästan som någon slags tvärtom-hyckleri där man nekar till principen men tillämpar den för fullt i praktiken.

Är det någon som kan förklara så välkommnar jag alla kommentarer!

Annonser

Europadomstolen i Strasbourg har i ett viktigt avgörande tagit upp frågan om statens ansvar för att förhindra människohandelsbrott. Fallet Rantsev mot Cypern och Ryssland kommer tveklöst att bli ett landmärke i diskussionen om trafficking. (En fin redogörelse för fallet finns här i den lysande bloggen ECHR BLOG, som bevakar praxis från Europadomstolen.)

Oxana Rantseva arbetade som ”kabaretartist” på Cypern. Kabaretartister är i realiteten prostituerade och en del av en omfattande prostitutionsmarknad på Cypern. De prostituerade, visar en rapport som tagits fram av en ombudsman på uppdrag av den cypriotiska staten, kommer ofta från andra länder – framför allt länder från f.d. Sovjetunionen. Ofta vet de blivande prostituerade om vad som väntar dem i Cypern, men en del luras eller tvingas in i prostitutionsverksamheten. Väl på Cypern så underkastas ”artisterna” det typiska människohandelsförtrycket: De blir fråntagna sina pass, utsatta för hot om att bli utkastade från landet eller utsatta för våld om de inte gör som de blir tillsagda, de misshandlas och förnedras och dessutom tvingas de bo under vidriga förhållanden, baracker som bevakas av vakter.

Fallet Rantseva visar att det på Cypern dessutom finns en stark institutionell uppbackning för prositutionsmarknaden. När Oxana Rantseva försökta bryta sig loss från slaveriet på den klubb på vilken hon var verksam tog ägaren av klubben med henne till polisen, för att låta kasta ut henne ur landet. Polisen placerade utan frågor flickan i en cell, konstaterade efter ett antal timmar att det inte fanns någon anledning att hålla henne kvar i cellen, och ringde därefter upp klubbägaren igen och tvingade honom, som då var motvillig, att hämta flickan ur cellen.

Därefter fördes flickan till en lägenhet utanför vilken hon, morgonen efter, hittades död. Undersökningen av dödsfallet kan bäst beskrivas som summarisk.

Den klagande i fallet var den döda flickans far. Människohandelsbrottet innebär, konstaterar Europadomstolen, en kränkning mot art. 4 i Europakonventionen, som innehåller ett förbud mot slaveri och tvångsarbete – en artikel som sällan tillämpas. Domstolen fastslår att de nationella staterna har långtgående skyldigheter att tillhandahålla ”safeguards” mot trafficking. Det inkluderar också, ” in addition to criminal law measures to punish traffickers, Article 4 requires member States to put in place adequate measures regulating businesses often used as a cover for human trafficking.” Domstolen beaktade också det s.k. Palermo-protokollet rörande människohandel.

Cypern deklarerade för egen del under målets handläggning att flickans och pappans rättigheter hade kränkts. Vissa åtgärder föreskickades samtidigt. Men det påverkade inte bedömningen.

Cypern hade brutit mot Europakonventionen på flera punkter, konstaderade Europadomstolen. Även Ryssland fälldes för kränkning.

För svenskt vidkommande så kommer målet att läsas i sammanhanget av vilka krav man kan ställa på den svenska rättsordningen att dels ingripa med människohandel och aktiviteter sammanhängande med människohandel, dels vilka rättsmedel som rättsordningen behöver tillhandahålla till offren för brott. De svenska domstolarnas faiblesse för att behandla traffickingbrott som koppleribrott – ett brott enligt vilket den prostituerade inte anses som brottsoffer – kan härvid utgöra ett problem.

Om detta återkommer jag. Men fram tills dess så kan jag tipsa om Per Gudmundssons inlägg om Aftonbladets kommenterarer kring filmen Mammut i samband med ett lustmord på läsvärda tidningen Arena – och hur även Aftonbladets skribenter har svårt att skilja prostituerade från ”kabaretartister”, eller, well, ”gästarbetare”.

Är det lika dåligt i Sverige som i Kina, frågar sig idag Claes Arvidsson i SvD. Bakgrunden är att Svenska FN-rörelsen och andra organisationer uttrycker kritik mot rättighetsskyddet i Sverige. Det finns välkända brister i det svenska rättighetsskyddet: Integriteten, äganderätten och rätten till en rättvis rättegång är alla skyddade intressen som aktualiserats i svensk rätt som bristfälligt skyddade ur ett rättighetsperspektiv. FN-förbundets är dock kritiska mot en annan sak, nämligen att så få brott som antas utgöra s.k. hatbrott leder till domstol. Bland annat. Vilket förstås är allvarligt om det verkligen är brott som begåtts, vilket vi dock inte kan vara säkra på förrän saken fått en prövning.

Arvidsson reagerar främst på beskrivningen av problemets omfattning och hur det kommuniceras. Och han har helt rätt. Kritiken är förbluffande perspektivlös. På FN-förbundets hemsida så finns det text som fungerar som en presentation av rapporten fått rubriken ”Invandrare och kvinnor saknar rättigheter i Sverige”. Just det. ”Saknar rättigheter”. Vidare, som Arvidsson citerar, framhåller FN-förbundet att Sverige inte alls ligger långt framme på rättighetsområdet, om man ”skrapar på ytan”.

Sådan retorik skymmer ett viktigt budskap. Dessutom så är kritiken i sig i delar enögd. Tillåtandet av framförande av s.k. vit makt-musik framhålles som ett rättighetsproblem utan att yttrandefrihetsaspekten och rätten att få framföra även obehagliga budskap ges tillräcklig uppmärksamhet.

Det svenska rättighetsskyddet behöver stärkas på flera områden. Steg för steg sker det också förbättringar. Men att gå därifrån till att säga att rättighetsskydd för vissa grupper saknas generar. Och utgör en tylig illustration på vad jag i ett annat sammanhang med möjlig självironi kallat för Schultz lag för samtal om rättigheter:

”Den första som relativiserar omfattande kränkningar genom att jämföra med mindre omfattande kränkningar i sin närhet (eller i USA) förlorar.”

Vid sitt sjunde möte i mars 2008 antog UNHRC resolution 7/22 och skapade ett nytt mandat, en oberoende expert  ”on the issue of human rights obligations related to access to safe drinking water and sanitation”.  Catarina de Albuquerque utsågs senare till oberoende expert och hennes första rapport behandlades på rådets 12:e ordinarie möte och i rapporten försöker hon definiera sanitet i relation till mänskliga rättigheter. Hon redogör för vilka skyldigheter stater har med avseende på sanitet och hon menar att man kan argumentera för att rätten till sanitet är en egen distinkt rättighet. I hennes slutsats skriver hon följande:

International human rights law entails clear human rights obligations related to access to sanitation. The inextricable links between sanitation and so many human rights mean that international human rights law requires States to ensure access to sanitation that is safe, hygienic, secure, affordable, socially and culturally acceptable, provides privacy and ensures dignity in a non-discriminatory manner. However, only looking at sanitation through the lens of other human rights does not do justice to its special nature, and its importance for living a dignified life. In this regard, although the discussion about recognition of a distinct right to sanitation is ongoing, the independent expert supports the current trend of recognizing sanitation as a distinct right.

Under den diskussion som följde hennes presentation av rapporten uttryckte de flesta staterna sitt stöd för hennes redogörelse för staternas skyldigheter avseende sanitet. Några stater (Kina, Norge och Spanien) stödde hennes förslag att rätten till sanitet ska erkännas som en egen rättighet.

USA hade invändningar angående Catarina de Albuquerques slutsatser och den närmare beskrivningen av staternas skyldigheter och Brasilien ansåg att andra MR-frågor hade prioritet. En del stater hade frågor angående den privata sektorns roll angående sanitet och de Albuquerque klargjorde att hennes rekommendationer inte förutsatte att stater ska tillhandahålla sanitet fritt utan avgifter.

Huruvida rätten till sanitet får ett bredare erkännande som en egen rättighet återstå att se och kanske kan man säga att ännu har de nödiga ingen internationell lag.

Jag ska för Juridikbloggens räkning försöka bevaka vad som händer på Mänskliga Rättighets-området och vid de stora FN-institutionerna i Genève, såsom t ex FN:s råd för mänskliga rättigheter, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) och FN:s flyktingkommissariat (UNHCR).

När FN:s råd för mänskliga rättigheter ersatte FN:s kommission för mänskliga rättigheter befarades det att det nya rådet skulle bli lika politiserat, polariserat och ineffektivt som kommissionen. Rådet har haft en turbulent start med flera kontroverser, t ex de som uppstod i kölvattnet av Mohammed-karikatyrerna och rörde åsikts- och yttrandefrihet och ”defamation of religion”.

Mohammed-kontroverserna kulminerade i resolution 7/36 ”Mandate of the Special Rapporteur on the promotion and protection of the right to freedom of opinion and expression” som efter en hel del tumult och tillägg antogs genom votering. Initiativtagare hoppade av och Kuba meddelade glatt att det var berett att vara initiativtagare om ett tillägg gjordes (där betydelsen av att media rapporterade och lämnade information på ett rättvist och opartiskt sätt betonades). Så blev det. Det riktigt kontroversiella i resolutionen var att specialrapportören, till skillnad från tidigare, ska rapportera missbruk av åsikts- och yttrandefriheten som utgör ras- eller religiös diskriminering.  Många stater menade att detta ändrade specialrapportörens mandat och inriktning avsevärt från ett skyddande av åsikts- och yttrandefriheten till en begränsning.  Resolutionen ledde till en tydlig polarisering inom rådet.

Durban Review Conference hölls 20-24 april 2009 i Genève som en uppföljning av World Conference against racism, racial discrimination, xenophobia and related intolerance. Det var UNHRC som anordnade konferensen och utgjorde den förberedande kommittéen samt utarbetade förslag på slutdokumentet. Det var vid denna konferens som clowner och en president orsakade kaos:

Sedan juni 2009 sitter USA i rådet. I något som kan ses som ett försök att överbrygga de klyftor som uppstod efter resolution 7/36  var USA tillsammans med Egypten vid det senaste ordinarie mötet (14 september – 2 oktober 2009) initiativtagare till årets resolution angående åsikts- och yttrandefriheten (12/16. Freedom of opinion and expression). Om detta kan minska klyftorna återstår att se.

Goldstone-rapporten har varit föremål för ett  eget möte vid rådet – 12th Special Session of the Human Rights Council: ”The human rights situation in the Occupied Palestinian Territory and East Jerusalem – 15 and 16 October 2009” . Under debatten uttryckte alla stater – utom USA och Israel – att rapporten var seriös och föranledde allvarliga överväganden från rådets sida. Rådet antog en resolution som godkände rapporten och fördömde Israels ageranden. Hamas ageranden ingick inte i resolutionen. Rådet var inte enig, 25 röstade för, sex röstade mot (Italien, Nederländerna, Slovakien, Ukraina, Ungerna och USA), elva avstod (EU-länderna, Burkina Faso, Gabon, Japan, Kamerun, Mexico, Norge, Schweiz och Sydkorea). Fem länder deltog inte i omröstningen (Angola, Frankrike, Kirgizistan, Madagaskar och Storbritannien. Av dessa länder var det bara Frankrike och Storbrittannien som deltog i slutdebatten och deras icke-deltagande i omröstningen var avsett att vara en särskild markering).

Även om rådet är politiserat och polariserat sker mycket och särskilt inom de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. I december 2008 antog FN:s generalförsamling ett tilläggsprotokoll (Optional Protocol to the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights) och som möjliggör individuella klagomål avseende de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Det ska bli intressant att se vad som kommer att hända när detta protokoll träder ikraft.

Genève – Where The Action Is!