You are currently browsing the tag archive for the ‘maktdelning’ tag.

För någon vecka sedan var jag och lyssnade på justitierådet Stefan Lindskog. Han talade om Högsta domstolen och rättigheterna. Efter en genomgång av den dramatiska praxis som rör Europakonventionens inträde i domstolarnas medvetande förklarade Lindskog hur han såg på förhållandet mellan rättigheteter och rättstillämpning. Det är inte så att HD direkt stödjer sig på Europakonventionen i så särskilt många fall, menade han. Men Europakonventionen ger uttryck för grundläggande värderingar som rätten är uppbyggd kring. Rätten har en deontologisk djupstruktur, en struktur som innehåller värderingar som genomsyrar rätten i sin helhet. Menade Lindskog.

Ljuv musik för mina öron. Och dessutom en bra förklaring. Rätten i sin helhet, inklusive privaträtten, kan bäst förstås som ett utflöde ur ett rättighetsorienterat deontologiskt ideal. Som en övergripande förklaring, som ett uttryck för ett paradigm om man så vill, räcker det långt.

Idag röstar riksdagen om grundlagspropositionen. Det finns en bred majoritet för de många goda förslag som lagts.

Alla partier utom Sd kommer således att rösta för de viktigaste maktdelningsreformer som Sverige har sett på decennier, kanske över ett sekel. Grundlagsändringarna är en historisk reform. Den är dock förhållandevis okänd.

I nästa nummer av NEO beskriver jag kraften i avvecklandet av uppenbarhetsrekvisitet (Och det ska jag inte föregripa för då får jag trubbel). Men det finns fler viktiga reformer. En viktig sådan reform är stärkandet av domstolarnas självständighet. En annan är införandet av en ny integritetsregel i rättighetskatalogen. En tredje är boosten av KU.

Sammantaget är det en reform med potential att skapa en verklig maktdelning. Det krävs dock domare som vågar ta ställning för rättsstatens grundläggande värderingar. I HD finns det sådana domare. Efter den 1 januari 2011 tror jag att vi kommer att få se att det finns en hel del rakryggade domare även i underrätterna. Den deontologiska grundstrukturen kommer att göra sig tydligare påmind även i den praktiska rättstillämpningens ytstruktur.

(Grundlagsreformen passerar i stort sett obemärkt förbi i de stora massmedierna – med undantag för en föredömlig liten tydlig sak i Aftonbladet, däremot skrivs det en hel del i nya medier. Det tycker jag att vi kan hålla i åtanke när vi utvärderar mediernas roll som demokratins vakthund inför nästa företstående grundlagsreform, den av yttrandefrihetslagarna.)

Uppdaterat: SvD skriver bra idag och Sydsvenskan skrev bra igår.

Riksdagens folkmordsdeklaration avseende mordet på armenierna i Turkiet har givit upphov till mycket diskussion. Vad kan det få för effekter? Hjälper det eller stjälper det armeniernas sak? Vilka andra folkmord borde komma härnäst? Politiseras härmed historien?

Som Jakob Heidbrink varit inne på sker sådana här händelser i ett samspel mellan det politiska och det juridiska. Men det finns en aspekt av det som inte diskuterats så mycket tidigare. Nämligen den konstitutionella frågan.

I den svenska traditionen finns det ett djupt ointresse för maktdelningstanken. Den offentliga maktens olika sfärer glider obekymrat in i varandra med undantag för några tydligt utpekade no-nos: Ministerstyre och renodlade befallningar till domstolar faller först i tanken. Men i regeringsformen finns det trots allt, för de få som bryr sig, förhållandevis tydligt utpekade ansvarsområden.Så här står det i första kapitlet.

1 kap 4 §: Riksdagen är folkets främsta företrädare.

Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel skall användas. Riksdagen granskar rikets styrelse och förvaltning. Lag (1976:871). […]

1 kap. 6 § Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen. Lag (1976:871)

*

Riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen är nämligen lagstiftare och den offentliga makten utövas under lagarna. Det framgår av regeringsformens första regel. Den som kontrollerar lagen är alltså den viktigaste maktfaktorn i det svenska statsskicket. I realiteten så kontrollerar ju ofta regeringen riksdagen, på så sätt att regeringens förslag till lag dominerar lagstiftningsprocessen fullständigt. Men teoretiskt ligger makten över lagstiftningen i riksdagen. Utrikespolitiken, däremot, är framför allt regeringens uppgift, men regeringen måste söka riksdagens stöd när det gäller internationalla konventioner etc.

Riksdagens primära maktutövning måste vara just denna, att lagstifta. Vi kan inte ha ett parlament som lägger sig i den löpande förvaltningen, lika litet som vi kan låta domstolarna göra det. Det är regeringens uppgift.

Oavsett vilka goda intentioner riksdagen har, eller vilka goda effekter en deklaration som den avseende Turkiet skulle kunna få, så framstår det för mig som märkligt att lagstiftaren ägnar sig åt deklarationer av det här slaget.Vad blir nästa? Skall lagstiftaren beta av Samantha Powers bok kapitel för kapitel? Vill vi det?

Det tycks mig ligga långt från lagstiftarens roll.

Johan Pehrsson, Folkpartiets rättspolitiska talesman, som tidigare utmärkt sig för sin hårdare tag-inställning och för att han vill fortsätta bestraffa ungdomar efter att de avtjänat sitt straff, har nu lackat till. Det är Lagrådet som får smaka på Pehrssons vrede.

Bakgrunden är ett märkligt lagförslag om att polisen vid misstanke om drogpåverkan skall få drogtesta barn utan deras föräldrars vetskap. Barn, alltså. Utan att informera deras föräldrar. Pehrsson skriver naturligtvis om fjortonåringar när han går loss på Lagrådet, för att få förslaget att verka mindre obehagligt. Men det gäller även för mindre barn.

Lagrådet var föga förvånande skeptiskt till förslaget. Det gillar inte Pehrsson. Pehrsson kontrar med att fullständigt såga Lagrådets granskning.”Lagrådets yttrande är ett sammelsurium i politisk argumentation/retorik och bidrar knappast till något annat än att alla vi som menar att Sverige egentligen borde ha en författningsdomstol tappar i argument. Det framstår som om Lagrådet helst av allt skulle vilja avkriminalisera eget bruk. Jag känner inte till dessa aktuella domares historia, men det vore intressant att gräva i hur de agerade på 70- och 80-talet när detta debatterades och vi senare kriminaliserade eget bruk av narkotika.”

Gärna maktdelning, men bara om granskarna tycker som jag. Notera också tonfallet: Indignerat, nedlåtande och så avslutar Pehrsson med att misstänkliggöra de enskilda personerna i Lagrådet för vad de gjort tidigare. Låt mig vara tydlig. Folkpartiets ledande företrädare för rättspolitiken bemöter Lagrådets kritik med direkta personangrepp.

Det här är så jävla ofräscht att man blir alldeles matt.

En sak blir dock allt tydligare. Behovet av en domstolsmotvikt till politikerna framstår med sådana här utspel som större än någonsin.