Lagstiftarens trovärdighet: Miljöpartiet vill stifta lag om det som redan är lag

I höst är det val. Då väljer vi ny lagstiftare. Makten utgår från folket, representeras av riksdagen och riksdagens maktmedel är lagstiftningen. Så stadgar regeringsformen. Det är alltså just lagstiftare som vi väljer i september. Det är märkligt hur litet intresse som ägnas åt hur riksdagsledamöterna faktiskt betraktar sitt maktmedel. Eller, annorlunda uttryckt, vilka lagar vill egentligen riksdagsledamöterna stifta? Och hur bra koll har de på det redan existerande regelverket?

I det sammanhanget finns det riksdagsledamöter som utmärker sig. Redan för något halvår sedan utsåg jag ett lagförslag framfört av miljöpartisten Esabelle Dingizian till mandatperiodens mest rubbade.  Dingizian vill nämligen göra om den s.k. sexköpslagen så att sexköp ger samma straff som trafficking. Det kommenterade jag på följande sätt: ”Dingizian säger alltså att det borde vara samma straff på att köpa sex från en frivillig man som om jag åker till ett annat land och där bryter ned en annan människa med tvång eller lögner, packar in offret i en lastbil, tar ifrån offret hans pass och hans möjligheter att fly, låser in honom i en barack, ger honom rutten mat två gånger per dag, förslavar honom och tvingar honom att sälja sex under en längre tid.”

Nu visar det sig att Dingizians reformförslag bygger på (i och för sig vanligt förekommande)  felaktiga föreställningar om hur regelverket idag ser ut. Missförtåndet om denna viktiga reglering verkar dessutom vara partiets och inte bara Dingizians. I den rättspolitiska fråga där MP positionerat sig tydligast – sexualbrotten – så verkar det som att partiet inte vet hur lagen idag är inrättad.

I en nyligen publicerad artikel på Newsmill beskriver Dingizian Miljöpartiets rättspolitiska reformagenda inför valet. Några av de grundtankar som hon – i enlighet med vad som fastslagits på MP:s kongress – utgår från är sympatiska, om än kanske självklara, nämligen att offer för trafficking förtjänar ett starkt skydd och all hjälp som kan behövas. Problemet är att det tycks som att MP inte vet hur det skyddet, och den hjälpen, är konstruerad idag. Så här skriver Dingizian om MP:s inställning:

”Ge traffickingoffer, de prostituerade som männen köper sex av, brottsofferstatus och därmed möjlighet till civilrättsligt skadestånd från förövaren”

Och vidare: ”Miljöpartiets nya politik innebär att de som är offer för människohandel ska få brottsofferstatus och kunna åtnjuta skadestånd. I dag är det nämligen så att offret för människohandel inte kan få skadestånd från förövaren, sexköparen.”

Här har något blivit väldigt fel: Offer för människohandel har självklart brottsofferstatus redan idag.

Brottet människohandel har dessutom konstruerats om ett flertal gånger för att bli mer inklusivt, idag omfattas förutom offer som säljs för sexuella ändamål även andra offer – de som tvingas tigga, t.ex. – av regelns brottsofferstatus. Det finns åtskilliga exempel från domstolarna på hur offer för människohandel fått ersättning. Brottoffermyndigheten har därtill beslutat i ett flertal fall beslutat utge ersättning till sådana offer, inte sällan med (jämförelsevis) mycket höga belopp.

Nu ser jag framför mig hur det rycks på axlar hos läsaren.  Ibland tycks det som att det finns en resignation kring riksdagsledamöternas förslag, att det liksom inte spelar någon roll vilka tokigheter som ledamöterna kläcker ur sig eftersom det ändå sällan är något annat än förslagen från regeringen som sedan faktiskt blir lag. Understundom kombineras detta med den nedlåtande inställningen att riksdagen till stor del består av bizarra människor från landsbygden som man inte kan ta på riktigt allvar – galenskaperna hålls i schack av partierna och framför allt av regeringen. Det är en märklig uppfattning . Riksdagsledamöterna är folkets företrädare. Det är riksdagen – inte regeringen – som besitter den formella makten i det svenska statsskicket. Och det är just genom lagstiftningen som riksdagen kan utöva makten.

Hur den makten utövas är en angelägenhet för oss alla.

I det här fallet är det dessutom än allvarligare. Dingizian är talesperson i jämställdhetsfrågor för MP. Hon uttalar sig om vad partiets kongress kommit fram till inför ett val där MP vill sitta i regeringen. Och då visar det sig att Miljöpartiet vill stifta lag om något som det redan finns lag, och där det dessutom finns betydande praxis (att offer för människohandel skall få brottsofferstatus). Därtill vill partiet stifta lag om något som ingen rimligen kan anse (att jämställa frivilliga sexköp med slaveri).

Det skall bli spännande att läsa propositionerna för dessa reformer om MP är med om att bilda regering.

Lagstiftarens folkmordsförklaringar

Riksdagens folkmordsdeklaration avseende mordet på armenierna i Turkiet har givit upphov till mycket diskussion. Vad kan det få för effekter? Hjälper det eller stjälper det armeniernas sak? Vilka andra folkmord borde komma härnäst? Politiseras härmed historien?

Som Jakob Heidbrink varit inne på sker sådana här händelser i ett samspel mellan det politiska och det juridiska. Men det finns en aspekt av det som inte diskuterats så mycket tidigare. Nämligen den konstitutionella frågan.

I den svenska traditionen finns det ett djupt ointresse för maktdelningstanken. Den offentliga maktens olika sfärer glider obekymrat in i varandra med undantag för några tydligt utpekade no-nos: Ministerstyre och renodlade befallningar till domstolar faller först i tanken. Men i regeringsformen finns det trots allt, för de få som bryr sig, förhållandevis tydligt utpekade ansvarsområden.Så här står det i första kapitlet.

1 kap 4 §: Riksdagen är folkets främsta företrädare.

Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel skall användas. Riksdagen granskar rikets styrelse och förvaltning. Lag (1976:871). […]

1 kap. 6 § Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen. Lag (1976:871)

*

Riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen är nämligen lagstiftare och den offentliga makten utövas under lagarna. Det framgår av regeringsformens första regel. Den som kontrollerar lagen är alltså den viktigaste maktfaktorn i det svenska statsskicket. I realiteten så kontrollerar ju ofta regeringen riksdagen, på så sätt att regeringens förslag till lag dominerar lagstiftningsprocessen fullständigt. Men teoretiskt ligger makten över lagstiftningen i riksdagen. Utrikespolitiken, däremot, är framför allt regeringens uppgift, men regeringen måste söka riksdagens stöd när det gäller internationalla konventioner etc.

Riksdagens primära maktutövning måste vara just denna, att lagstifta. Vi kan inte ha ett parlament som lägger sig i den löpande förvaltningen, lika litet som vi kan låta domstolarna göra det. Det är regeringens uppgift.

Oavsett vilka goda intentioner riksdagen har, eller vilka goda effekter en deklaration som den avseende Turkiet skulle kunna få, så framstår det för mig som märkligt att lagstiftaren ägnar sig åt deklarationer av det här slaget.Vad blir nästa? Skall lagstiftaren beta av Samantha Powers bok kapitel för kapitel? Vill vi det?

Det tycks mig ligga långt från lagstiftarens roll.