You are currently browsing the tag archive for the ‘kränkning’ tag.

För många år sedan fördes en principiellt viktig debatt i Svensk Juristtidning. Jan Hellner, professorn som av många anses som Sveriges främsta jurist någonsin, kritiserade Bertil Bengtsson, professorn och justitierådet som av många anses som Sveriges främsta jurist någonsin.

Bakgrunden var Bengtssons rättsfallsöversikter i Svensk Juristtidning på skadeståndsrättens område. I dessa översikter presenterade Bengtsson ny skadeståndspraxis, framför allt från Högsta domstolen. Ibland förekom det någon liten kommentar till rättsfallen – en värdering, en tolkning.

En del av de domar som Bengtsson hade han själv deltagit i. Hellner ansåg detta var djupt problematiskt.  Bengtsson borde inte kommentera sina eller HD:s domar, ansåg Hellner. Kommenterarna medförde risker för att justitierådet Bengtsson sammanblandades med professorn Bengtsson. Professorer kan kommentera och värdera HD-praxis, men justitieråd bör avhålla sig.

Det finns mycket att fundera kring i denna debatt i dessa dagar. Framför allt associerar man kanske till ett visst justitieråds deltagande i debatten kring Quick-fallet. Men debatten påminner oss också om en annan allmän frågeställning: I vilken mån bör domstolar eller domare bidra med tolkningar eller förklaringar av sina egna domar?

Juristens ryggmärgsreaktion är nog att besvara frågan med ett ”inte alls”. Det domstolen vill säga ska den säga i domen. I en rättsstat kan inte domstolar komplettera sina domskäl i efterhand. Lagt kort ligger.

Enskilda domare kan tillåtas mer, om det görs tydligt att det är just den enskilda domarens uppfattningar som uttrycks. Det är således inte så ovanligt att enskilda justitieråd gör det Bengtsson gjorde, nämligen skriver artiklar om fall som de varit med och dömt i. Det är inte okontroversiellt det heller, men det är nog få som anser det direkt olämpligt.

Däremot gissar jag att många anser det olämpligt att domstolen som samhällelig institution kompletterar sina domskäl med förklaringar eller analyser i efterhand.

Pressmeddelanden har vunnit i acceptans under senare tid, framför allt eftersom dessa inte ger uttryck för något annat än andemeningen i domen – om än i kortfattade ordalag – och det inte finns några risker för att pressmeddelandet kan anses ge uttryck för någon domstolens åsikt. Men där någonstans anser nog många att gränsen går. Domstolen ska inte skriva sina egna rättsfallskommentarer. Det jobbet faller på sådana som mig.

Tidigare i höstas debatterades en dom från Göta hovrätt kraftigt. Domen rörde kränkningsersättning vid ärekränkning – spridandet av en smygtagen sexfilm. Hovrätten fann att skadeståndet skulle sänkas från tingsrättens sexsiffriga belopp till 25 000 kr. Beloppet i sig upprörde många, kanske framför allt själva sänkningen, och därtill förekom en formulering om människors sexualvanor som i breda lager uppfattades som konstig. Kritiken mot domstolen var massiv och medierna ägnade domen mycket uppmärksamhet. Bland annat tog SVT Nyheter upp frågan.

Här inträffar nu något ovanligt. Hovrätten verkar anse att domen blivit feltolkad (vilket den också blivit). Men istället för att göra det domstolar brukar göra – hänvisa till domen – så inkommer den med en skrivelse till SVT där domen förklaras.

På sju sidor förtydligas och nyanseras resonemanget i domskälen. I vissa stycken är skrivelsen betydligt mer utförlig i de rättsliga frågorna än vad domen i sig är. En del av skrivelsen kan nog klargöra saker för en oinitierad läsare (d.v.s. en läsare som inte ägnar sig åt sådana här kränkningsfrågor till vardags). Andra delar av skrivelsen kan bidra med motsatsen.

(Det finns påståenden som är felaktiga. I skrivelsen sägs t.ex. ”En grundläggande förutsättning för att man ska ha rätt till kränkningsersättning är att man utsatts för ett brott.” Detta stämmer inte längre, även om det är en förutsättning för att man ska kunna få ersättning enligt skadeståndslagens regler. Men det finns andra möjligheter, t.ex. om ens rättigheter som de uttrycks i Europakonventionen kränkts. Av sammanhanget framgår det att hovrätten diskuterar skadeståndslagens regel men det kategoriska påståendet framstår som litet märkligt i ljuset av den färska domen från Europadomstolen där en flicka som blivit smygfilmad i duschen ansågs kränkt i Europakonventionens mening.)

Men det är det principiella som jag tycker är intressant. Här lägger domstolen ut texten, understundom betydligt mer utförligt än i domskälen, om hur den ser på de rättsliga frågor som domen behandlar men också tolkningen av omständigheterna. Hovrätten skriver sin egen rättsfallskommentar. Det här reser massor med frågor.

Hur hänger sådana här tillägg ihop med kraven som följer av rätten till en rättvis rättegång? Vilka ansvarsregler gäller? Vart vänder man sig om man anser att domstolen skriver felaktiga saker i sin rättsfallskommentar?

Vad hade Hellner tyckt?

Det är svårt att inte reagera med avsky efter Uppdrag Gransknings reportage från Bjästa – ett reportage som visade ett samhälle i moralisk kollaps, efter att en flicka våldtagits och omgivningen reagerade mot att baktala och hota offret och – rent bokstavligen – applådera gärningsmannen.

Rättssamhället är inte på de anklagades bänk här. Tvärtom verkar det rättsliga fungerat som det skulle. Men, som kommentatorer och ansvariga statsrådet framhållit, inga rättsregler fungerar i den moraliska kollapsen. (Ingen politik heller, för den delen.) Problem är då inte i första hand rättsliga utan värderingsmässiga.

Rätten kan dock bidra i den process av ansvarsutkrävande som nu förestår. Rektorn för Bjästaskolan är redan JO-anmäld. Barnombudsmannen har uttalat sig kritiskt. Men vad kan det leda till?

Självklart är att den som hotar eller ärekränker själv kan ådömas straff- och skadeståndsansvar. Men mer intressant här är underlåtenhetens ansvar, ansvar för flathet och uteblivna reaktioner. Det finns olika rättsliga ansvarssystem som kan aktualiseras när skol- och vuxenvärlden inte reagerar vid kränkningar av det här slaget. I extrema fall kan det bli fråga om straffansvar. Tjänstefel kanske. Men det är väldigt sällan det framstår som en framkomlig väg. I praktiken är det istället skadeståndsansvaret som blir mest intressant. Här har regelverket förändats efter tidigare fall av brister när det gäller att reagera på mobbning och kränkning. Det s.k. Johanna-fallet, där en flicka i Grums mobbades av sina kamrater så till den grad att hon tvingades hoppa av skolan, föranledde en förändring av regelverket efter att HD fann att det tidigare gällande regelsystemet inte räckte till. Efter Johanna-fallet var jag och flera andra skadeståndsforskare något kritiska mot HD:s dom med litet olika argument (själv menade jag att domstolen kunde gjort mer av det s.k. culpa in eligendo-ansvaret – se för en preliminär version av min artikel i JT här, doc).

Nu finns det en explicit skyldighet för skolan att ta itu med kränkningar enligt skollagens 14 a kapitel. Den skyldigheten är skadeståndssanktionerad. Vidare krävs det dokumenterade planer för hur kränkningar skall motarbetas. Det finns dessutom utpekade tillsynsorgan –  Skolinspektionen och BeO har mandatet att vidta åtgärder om skyldigheten att inte se till att det finns tillräckliga likabehandlingplaner eller reaktionssystem uppfylls.

Är då de rättsliga ansvarssystemen relevanta i sådana här sammanhang? Om problemet främst står att finna i en social miljö där den moraliska kompassen tappats bort kan det hävdas att rättsliga åtgärder vare sig gör särskilt mycket nytta eller är adekvata. Men min gissning är att juridiken kan spela stor roll även här. För det första tror jag inte att Bjästa är  Daniel Goldhagen-Tyskland om man sätter på sig glasögonen. Sådana miljöer är väldigt ovanliga. Det är gråskalor även här. Men det viktiga för mitt vidkommande är vad juridiken trots allt an bidra med.

Några effekter är uppenbara. Juridiskt ansvarsutkrävande kan bidra till ”Linneas” upplevelse av upprättelse – samhället, om än inte det lilla samhället Bjästa, stod i alla fall på hennes sida. Ansvarsutkrävande kan förklara för de ansvariga – eller de ansvarigas anställda i praktiken (eftersom det lär bli skattebetalarna som får bekosta ett eventuellt skadestånd) – att beteendet inte är acceptabelt, att man har en skyldighet att reagera. Dessutom kan ansvarsprocesser bidra till att ytterligare slipa de rättsliga verktyg som vi tagit fram för den omöjliga uppgiften att försöka förhindra Flugornas herre från att förekomma i svenska skolmiljöer. Den uppgiften är omöjlig, men det är min gissning att goda rättsliga verktyg kan göra nytta. De förändringar av regelverket som Johanna-fallet medförde tror jag gör stor nytta.

Här kommer ett förslag från höften på en möjlig lagändring. Inför i skollagens kapitel om ansvar för att ta itu med mobbning en Lex Sarah-liknande anmälningsskyldighet för anställda i skola och omsorg som får kunskap om att det antingen förekommer kränkningar i skolan men också för bristande reaktioner på redan aktualiserad kränkning och mobbning. Om lärare X får reda på att ett barn kränkts och att rektorn försöker att rycka på axlarna åt det skall X ha en skyldighet att rapportera det. Jag inser invändningarna: Det kan låta litet läskigt, litet Stasi, att ha lagstadgade skyldighet att anmäla varandra. Men det fungerar synbarligen väl i vården.

Och priset för att inte ha fungerande anmälninssystem är alltför högt.

*

En kommentator upplyste mig om den anmälningsplikt som finns med i det förslag till skollag som nyligen presenterats. Det kände jag inte till. (Se s. 332 i den feta prop:en, här.) Det är ett bra förslag som innebär att ex. en lärare som får kunskap om mobbning måste anmäla det till rektor, som i sin tur kan ha anmälningsplikt till huvudmannen. Men det var inte en sådan regel som var min primära tanke ovan. Problemet är nog nämligen ofta att rektor inte anmäler saken vidare eller att ärendet stannar inom skolan. Det är risken för att locket läggs på i skolan som måste undvikas. Och för att undvika det behövs det direkta och tydligt aviserade kanaler mellan lärare och tillsynsorgan. (Och det är nog också en sådan anmälningsskyldighet som närmast påminner om vårdens Lex Sarah.)

Icke desto mindre är skollagspropositionen ett steg framåt.

Hasse Aro klagar på brottsskadeersättningarna i Aftonbladet. Under den bizarra rubriken ”Ge brottsoffren deras pengar” så slår Aro ner på att ersättningarna från Brottsoffermyndigheten inte alltid är lika höga som skadestånden från domstolarna.

Det här börjar nog bli ett reellt problem. Brottsskadeersättningarna som betalas ur allmänna medel avviker ofta från skadestånden. Det är nu i sig inget konstigt. Brottsoffermyndigheten betalar inte ut skadestånd. Det här upprepar jag en gång till. Brottsoffermyndigheten betalar inte ut skadestånd. Brottsskadeersättning är inte ett skadestånd. Det finns anledning att säga det flera gånger eftersom så många likt Hasse Aro tycks tro att brottsskadeersättningen är samma sak som skadeståndet.

Staten har inte orsakat någon skada. I praktiken finns det ett måt av sanktion i en del av de skadestånd som döms ut till brottsoffer i domstol. Det blir kanske tydligast vid ärekränkning – som explicit är undantaget rätten till kränkningsersättning. Det är helt orimligt att staten skall behöva betala av brottslingars sanktioner – det vore ju som att sanktionera staten.

I grund och botten så präglas Hasse Aros artikel av samma oförmåga att hålla isär olika slags ersättningar som vi hör med jämna mellanrum från journalister. Om någon får ersättning ur min hemförsäkring enligt villkoren, med avdrag för självrisk, efter att ha utsatts för en cykelstöld, så skulle vi aldrig komma på tanken att slå ned på försäkringsersättningen med argumentet att brottsoffret inte fått ut ”sina pengar”. Trots att även hemförsäkringen ger ersättning för skada till brottsoffer i dessa fall.

Den typen av svart-vit argumentation som Hasse Aro visar prov på kan vara direkt skadlig. Förutom att han inte ger intryck av att förstå det system han kritiserar – han gör det dessutom utifrån svepande iakttagelser, utan att nagla fast vad som mer gått fel i det enskilda fallet. Är problemet att domstolarna och myndigheten gör olika kränkningsbedömningar, eller något annat? Är problemet inksräkningarna i brottsskadelagen eller tillämpningen hos myndigheten? En sådan kritik kan man inte ta på allvar. Och det är synd.

Det pågår nu en diskussion om huruvida brottsskadeersättningarna borde stöpas om. Min egen uppfattning är att om det blir alltför stora glapp mellan domstolarnas och myndighetens bedömningar avseende enskilda skador så är det ett problem för systemet i sin helhet. Där borde vi sträva mot enhetlighet. I andra situationer så är det inte alls säkert att vi borde sträva mot enighet. Vissa typer av brott ger inte brottsskadeersättning, utan bara skadestånd från brottslingen. Det kan vara rimligt också. Det kräver dock litet mer pedagogik för att få fram varför systemet ser ut på det sättet. Nu hjälper i och för sig ingen pedagogik i världen mot den som inte intresserar sig för att läsa på.

Brottsoffrens ställning behöver stärkas på olika sätt. Ersättningarna är härvid en viktig del. Det vore synd om den insikten undermineras av slafsiga debattörer.