You are currently browsing the tag archive for the ‘Göran Lambertz’ tag.
I nya Juridikpodden talar vi om Göran Lambertz. Var fallet Tomas Quick en rättsskandal eller en annan skandal – kanske en psykologiskandal? Vi talar om mediabluffen om vart Göran ska ta vägen nu.
Vi pratar om tips på vad man kan önska sig för juridiska julklappar. Och vilka man skulle vilja ge en juridisk klapp till. Mårten vill ge Morgan Johansson ett stort paket rättsstatskänsla och Tove vill ge Stefan Lindskog en stor bunt A4-papper att skriva egna tillägg på.
Och så glider vi in och ut ur den kommersiella skadeståndsrätten.
Finns på Soundcloud här och på iTunes.
I ”Veckans brott” tisdagen den 26 november påstod programledaren att Quick-processerna ”granskats av tio åklagare och arton hovrättsdomare, och de har alltså kommit fram till att Bergwall inte är skyldig”. Detta minner om advokat Thomas Olssons uttalande i en debattartikel i Upsala Nya Tidning den 7 november: ”Resningsprocesserna har inneburit att Quick-målen granskats av ett tiotal åklagare och arton hovrättsdomare. Alla har kommit fram till samma slutsats, nämligen att Sture Bergwall sannolikt inte skulle ha blivit fälld för något av morden om domstolarna haft tillgång till alla fakta i målen.” Göran Lambertz framförde i sagda program att ”medierna har gått på en riktig blåsning”, vilket bland annat åstadkommits genom det mediala ”missförstånd” han angav att programledarens påstående innebar.
Vad har då, rent juridiskt, hänt under resningsprocesserna (varmed jag här avser processen från resningsansökan till ny frikännande dom)? Har Sture Bergwall förklarats oskyldig av ett stort antal hovrättsdomare och åklagare? För att kunna förklara processernas innebörd måste jag först hänvisa till mitt tidigare inlägg, ”Oskuldspresumtionen och betydelsen av en domstols frikännande” (Juridikbloggen 10 oktober). Där framgår att domstolar löser rättsliga problem och inte fastställer sanningen.
När en enskild ansöker om resning av en fällande dom, har domstolen i olika resningsgrunder (reglerade i 58 kap. 2 § rättegångsbalken) som kan tillämpas för att resa domen i fråga. Resning kan beviljas om ett vittne eller en sakkunnig har ”avgett falsk utsaga” som kan antas ha påverkat utgången. Resning kan också beviljas om ny omständigheter åberopas, vilka ”sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats”. Detta kallas nedan för ”huvudregeln”, enär nya bevis är det vanligaste skälet till resning. Resning kan slutligen beviljas om det finns ”synnerliga skäl” att pröva frågan om den tilltalade förövat det brott för vilket vederbörande dömts. Den sista regeln, kallad ”tilläggsregeln”, kan tillämpas om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet. När en domstol anser det sannolikt att en tidigare fälld person skulle ha frikänts till följd av den nya bevisningen, tillämpas alltså vanligtvis huvudregeln. Att en person återtagit sitt erkännande anses inte ensamt utgöra tillräckligt skäl för resning. Över lag ska det vara svårt att få resning (se om möjligheterna till resning efter tidigare misslyckade resningsansökningar, NJA 2010 s 295).
En åklagare fastslår, i likhet med en domstol, inte heller sanningen, och ska inte i egentlig mening bedöma om en person är skyldig eller oskyldig. En åklagare ska bedöma om det finns tillräckliga skäl för åtal (vilket i svensk rätt är den högsta graden av misstanke, av fyra). Åklagaren ska kunna förvänta sig en fällande dom, men behöver inte vara hundraprocentigt säker på en sådan. I RH 2009:13 anger ett hovrättsråd i ett tillägg bl.a. att 94 % säkerhet ”knappast kan anses helt uppfylla gängse beviskrav för en fällande dom (jfr t.ex. Göran Lambertz i SvJT 2009 s. 4 som resonerar kring uttryck som att ‘det skall vara 98 % säkert eller mer att det är som åklagaren hävdar’)”.
När en åklagare har lagt ned ett åtal på grund av att det ej funnits tillräckliga skäl att anse den misstänkte skyldig till brottet, kan den tilltalade begära frikännande dom. En sådan dom meddelas alltså utan att tingsrätten företar någon egen prövning av skuldfrågan. Domen kan vara symboliskt viktig för den tilltalade, och innebär också att åtal inte kan väckas på nytt för samma gärning (om inte resning beviljas till nackdel för den tilltalade, vilket är mycket ovanligt).
I Sture Bergwalls fall har resning meddelats med stöd av tilläggsregeln beträffande fem av åtta mord (Levifallet, Johannessonfallet, Johanfallet samt Storvik- och Jensenfallen) och med stöd av huvudregeln beträffande tre mord (Appojaurefallet [två mord] och Zelmanovitsfallet). De fall där huvudregeln har tillämpats är de fall där åklagarsidan ansökte om resning. I det första fallet (Levi) menade Bergwalls advokater att resning skulle beviljas för att den polisman som förhört Bergwall under ed skulle ha lämnat falsk utsaga; hovrätten ansåg inte att Bergwall hade styrkt att polismannen lämnat falsk utsaga. Beträffande två av morden där tilläggsregeln tillämpats (Storvik- och Jensenfallen) uttalade hovrätten att det kunde ifrågasättas ”om det skulle ha förelegat tillräcklig bevisning för att fälla Sture Bergwall till ansvar för brotten, om vad som framkommit i resningsärendet hade varit känt för tingsrätten”. I samtliga fall har ärendena efter resningsbesluten bedömts av åklagare, som lagt ned åtalen. Tingsrätterna har därefter frikänt Bergwall formellt, efter hans yrkande.
Om resningsbesluten och åklagarnas skäl för nedläggning av åtalen kan läsas på http://www.aklagare.se/Media/sture-bergwall-arendet/ och i http://www.aklagare.se/PageFiles/10896/Quick%20-%20beslut.pdf.
Det som kan konstateras är att hovrätterna inte har fastställt Sture Bergwalls oskuld. Detta har dock inte heller ankommit på dem. I de flesta fall har hovrätterna inte – ehuru de dragit andra slutsatser än tingsrätterna gjorde, delvis till följd av nya omständigheter som åberopats, och ifrågasatt bevisvärdet av många omständigheter tingsrätterna beaktade – uttalat att det är sannolikt att Bergwall skulle ha frikänts. Hovrättsdomarna har istället oftast valt del försiktiga vägen, och menat att de nya åberopade omständigheterna (bl.a. redogörelser om hur Bergwall erkänt mord som parterna i resningsmålen varit ense om inte hade begåtts) framkallat tvivelsmål om Bergwalls skuld.
På motsvarande sätt förhåller det sig med åklagarnas beslut. Åklagarna har prövat det som ankommit på dem, nämligen om tillräcklig bevisning för åtal har förelegat vid tidpunkten. Åklagarna har varit kritiska till delar av de utredningar som bedrevs före de första tingsrättsdomarna, och gjort andra bevisvärderingar. I ett ärende (Johannessonfallet) skriver åklagaren att han har ”beaktat omständigheter som talar för Bergwalls skuld, bland annat att så kallade likhundar gjort markeringar på platser där Bergwall sagt sig hantera Therese[ Johannesson]s kvarlevor, fynd av organiskt material på dessa platser samt att Bergwall lämnat den åtminstone delvis korrekta uppgiften att Therese haft eksem eller ärrbildning på armen eller armarna”; trots dessa omständigheter var bevisläget ”sådant att det i en ny rättegång mot Bergwalls bestridande inte går att bevisa att han begått brottet”.
Tingsrätternas efterföljande frikännanden av Bergwall har inte berott på någon självständig prövning av dennes skuld. Frågan om skuld och ansvar har inte i egentlig juridisk mening varit föremål för prövning sedan de första rättegångarna 1993 – 2001.
Således har Lambertz i princip rätt när han beskriver det som ett medialt missförstånd, att Bergwall skulle ha oskyldigförklarats genom resningsprocesserna. Någon möjlighet att få sin oskuld fastställd i domstol finns nämligen inte – även om ett resningsbeslut, eller en frikännande dom, kan vara mer eller mindre starkt (se t.ex. domen i ”Fallet Ulf”, Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 2004-12-21 i mål nr. B 2403-04 och 2404-04, som måste anses vara ett starkt frikännande). Denna bedömning ankommer emellertid på envar läsare att själv företa. Den som frikänts skall i vart fall rättsligt betraktas som oskyldig.
Göran Lambertz får löpa gatlopp i pressen. Igen. Det är delvis hans eget fel. Lambertz har engagerat sig i Tomas Quick-fallet, vilket i sig är som flugpapper för konflikter just nu, och han har dessutom gjort det på ett sätt som upprör.
Lambertz har uppenbarligen uppfattningen att de tidigare domarna är korrekta och framhärdar med att försvara dessa domar. Det är en svårförsvarad position. Efter Hannes Råstams övertygande genomgång i boken Fallet Tomas Quick är idag en stor majoritet till synes övertygad om att Quick är oskyldig. Att Quick är oskyldig betyder inte att domarna var felaktiga, lika litet som att Quick kan ha dömts felaktigt även om han är skyldig – men det där ju poänger som pedagogiskt är svårt att föra fram. Särskilt idag när hela diskussionen präglas av ett hetsigt tonfall, som knappast främjar ett gott samtal om rättsstaten. Det blir mest som SVT Debatt allting: Gapigt, polariserat och skäligen meningslöst.
Lambertz uttalanden och agerande i Tomas Quick-affären kan man ha åsikter om. De e-mail som Lambertz självmant lämnar ut till Expressen har underblåst intrycket att Lambertz är en trosviss apologet. Att som debattör ta in uppgifter från de som utfört utredningarna är inte i sig så konstigt – det är ju uppgifter som är helt centrala för att kunna utvärdera om det är en rättsskandal eller inte. Men det finns snygga och osnygga sätt att hantera en sådan informationsinhämtning på.
Själv får jag kalla kårar när Lambertz i sin mejlkorrespondens med de som tidigare arbetat med Quick-fallen talar om ”våra obestridliga fakta”. Det ger ett ofräscht Groucho Marxi-iskt intryck: Om du inte gillar dessa fakta så får jag leta fram andra. Samtidigt har jag respekt för att Lambertz står upp för vad han uppenbarligen menar är det rätta när han vet att det har ett sådant högt pris. Som t.ex. kraven på hans avgång.
Borde då Lambertz avgå? Självklart inte. Hans agerande här, vad man än tycker om det, är inte ett utflöde ur hans gärning som justitieråd. Även justitieråd har rätt att yttra sig. Att domare deltar i diskussioner är något som allmänt sett borde uppmuntras.
Lambertz riskerar heller inte att jäva ut sig från några fall genom sitt agerande. Han var jävig redan innan efter att ha utövat tillsyn över Quick-utredningarna i sin dåvarande roll som JK. Att, som har påståtts tidigare, säga att Lambertz med sitt agerande skulle jäva ut hela HD är naturligvis helt orimligt. En domares åsikter i ett enskilt fall som hon inte har någon direkt kontakt med kan inte smitta av sig på en massa andra domare.
”Avgå, alla!” Skränandet är så frekvent förekommande att det blivit ett skämt. Men trots det komiska i avgångskraven är det deprimerande. De ständiga kraven på att någon skall avgå, eller till och med straffas, så snart hon sagt något som man inte gillar är ett nedslående drag i dagens samhällsdebatt. Här är ett tips: Det går att ogilla uttalanden, till och med hata dem, utan att för den skull gå mot strupen på den som säger det.
Avgångskraven i detta fall är inte bara en fråga om förutsättningarna för en schyst debatt. I detta fall står centrala rättsstatliga värden på spel. Det är ett centralt rättsstatligt värde att domare inte kan förmås avgå för att de uttryckt åsikter, eller för att de är med i ett visst parti, eller för att de umgås i vissa kretsar. Oavsättligheten är essentiell. (Jmf. diskussionen om kungens position här.) Det betyder inte att den är absolut. En domare som begår brott eller på annat sätt uppenbart misskött sitt uppdrag måste förstås kunna avpolleteras. Men icke-brottsliga uttalanden som saknar samband med tjänsteutövandet kan aldrig vara en tillräcklig grund för ett avsättande av en domare.
Lambertz skadar förtroendet för rättsväsendet, säger hans kritiker. Det kanske är sant, jag vet inte och har inte sett några empiriska undersökningar som stödjer påståendet. Jag vet däremot detta: Om de avgångskrav som nu reses medför att Lambertz faktiskt avgår är det inte bara förtroendet för rättsväsendet som skadats, utan rättsstatens grunder: Principen att domare ska sitta säkert, oavsett opinioner och mediestormar.
*
Blir efter att denna gått ut påmind om en gammal debattartikel som säger nästan samma sak som ovanstående inlägg. Författare då var Göran Lambertz.
Utåtriktade jurister som bryr sig om rättsstatsideal har gillat Göran Lambertz – en justitiekansler som inspirerat inte bara genom utövandet av sitt uppdrag utan också hur han har gjort det. Den kansler som nu lämnar sitt arbete har bättre än några andra jurister i motsvarande nivå insett vikten av att rikta sig inte bara till juristerna utan till alla – genom att medverka i det offentliga samtalet, genom att ställa upp när journalister ringer och tv-program behövde sakkunskapen. Sådant tar tid. Ofta obetald tid. Den jurist i en justitiekanslers, ett justitieråds, eller någon annan hög juristposition (åklagare, domare, advokat) som lägger tid på att försöka förklara juridikens mekanismer gör det av idealistiska skäl. Sådan idealism ska en rättsstat vara tacksam för.
Många har därför under Lambertz sista dagar som JK givit uttryck för den typ av tacksamhet som särskilt framträdande företrädare för offentliga uppdrag förtjänar. Många har också noterat sättet som Lambertz lämnar sitt uppdrag på. Vår hitintills mest aktivistiska JK lämnar uppdraget med pistolerna i händerna. Här på Juridikbloggen har andra redan skrivit om JK:s beslut rörande informatörshanteringen hos polisen och JK Lambertz sista ställningstagande för rättssäkerhetsfrågorna. Men yttrandet i den s.k. Hillegren-affären har passerat de flesta förbi.
Hillegren var åklagaren som uttalade sig osmidigt om våldtäktsbrottet i SvD i sommaren och som därefter fick löpa gatlopp i pressen. Hillegren blev därefter offentligt desavourerad av sin chef. En chef som också passade på att förklara för pressen att Hillegren inte längre skulle handlägga sexualmål.
Här någonstans beslutade sig svenska media för att såga av den gren de sitter på. Mest besynnerligt var den förtjusning som DN i sin huvudledare gav uttryck för efter att Hillegren blivit åthutad för att ha uttryckt en åsikt – nota bene: bara en åsikt – i media. Så ser det ut när en svensk tidning glömmer bort tryckfrihetens grunder. Hillegrens grundlagsskyddade rätt att fritt få meddela sig till tidningar nämndes inte med ett ord.
De rättsvårdande myndigheterna har i vilket fall tagit tryckfrihetsfrågan på större allvar än journalisterna. Frågan om Hillegren utsatts för repressalier prövades av JK Lambertz i elfte timmen. Och Lambertz kom fram till att även om något brott mot repressalieförbudet inte skett så var det icke desto mindre de åtgärder som vidtagits från chefsåklagaren med anledning av Hillegrens yttrande olämpligt.
Meddelarfriheten är idag ifrågasatt. Delvis på goda grunder – meddelarfriheten är i vissa situationer alltför kantig. Men meddelarfriheten behöver fler försvarare i de situationer där den faktiskt utgör ett viktigt instrument för att skydda en öppen debatt om vad som kan uppfattas som missförhållanden i de offentliga systemen. Här har JK haft en central roll för att dra gränserna. Och varit skarp när gränserna överträtts. Som i beslutet från förra veckan här.
Så går man ut med flaggan i topp.
Under sommaren så var en av de stora diskussionerna i media och andra sammanhang Aftonbladets publicering av en artikel om en israelisk organhandelskonspiration och efterföljande reaktioner, eller icke-reaktioner, på artikeln. En av de saker som då diskuterades febrilt var om ett uttalande som gjorts av Sveriges ambassadör i Israel, där hon tog avstånd från artikeln, kunde utgöra ett rättsligt problem. Själv hade jag svårt redan då att förstå på vilket sätt uttalandet skulle kunna falla under juridikens sanktionsregler.
Idag kan man läsa i pressen att JK inte finner anledning att kritisera ambassadörens yttrande. Låter rimligt. Vad skulle JK ha för grund för det? Men man kan vidare läsa att JK finner ambassadörens formulering ”olämplig”. Det kan man förstås anse. Men på vilken grund uttalar JK en sådan kritik, om än den inte är en kritik i den formella bemärkelse som uttrycket används i här? Det är inte helt ovanligt, att JK – och det gäller säkert även tidigare innehavare av ämbetet – uttrycker omdömen av det här slaget i samband med tillsynen över yttrande- och tryckfrihetsområdet – att ett uttalande är mer eller mindre lämpligt, även om det inte direkt faller under lagens regler om repressalieförbud eller liknande. Sådana JK-uttalanden ligger i sig (något ironiskt) och skaver mot meddelarfrihetstanken: Att bli offentligt utpekad som omdömeslös, om än inte det räcker till för kritik, av JK kan säkerligen för många framstå som en form av sanktion.
Ingår det verkligen i JK:s mandat att göra allmänna uttalanden om lämpligheten i de uttalanden som offentligt anställda gör?
Juridikbloggen 