Lagstiftarens folkmordsförklaringar

Riksdagens folkmordsdeklaration avseende mordet på armenierna i Turkiet har givit upphov till mycket diskussion. Vad kan det få för effekter? Hjälper det eller stjälper det armeniernas sak? Vilka andra folkmord borde komma härnäst? Politiseras härmed historien?

Som Jakob Heidbrink varit inne på sker sådana här händelser i ett samspel mellan det politiska och det juridiska. Men det finns en aspekt av det som inte diskuterats så mycket tidigare. Nämligen den konstitutionella frågan.

I den svenska traditionen finns det ett djupt ointresse för maktdelningstanken. Den offentliga maktens olika sfärer glider obekymrat in i varandra med undantag för några tydligt utpekade no-nos: Ministerstyre och renodlade befallningar till domstolar faller först i tanken. Men i regeringsformen finns det trots allt, för de få som bryr sig, förhållandevis tydligt utpekade ansvarsområden.Så här står det i första kapitlet.

1 kap 4 §: Riksdagen är folkets främsta företrädare.

Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel skall användas. Riksdagen granskar rikets styrelse och förvaltning. Lag (1976:871). […]

1 kap. 6 § Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen. Lag (1976:871)

*

Riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen är nämligen lagstiftare och den offentliga makten utövas under lagarna. Det framgår av regeringsformens första regel. Den som kontrollerar lagen är alltså den viktigaste maktfaktorn i det svenska statsskicket. I realiteten så kontrollerar ju ofta regeringen riksdagen, på så sätt att regeringens förslag till lag dominerar lagstiftningsprocessen fullständigt. Men teoretiskt ligger makten över lagstiftningen i riksdagen. Utrikespolitiken, däremot, är framför allt regeringens uppgift, men regeringen måste söka riksdagens stöd när det gäller internationalla konventioner etc.

Riksdagens primära maktutövning måste vara just denna, att lagstifta. Vi kan inte ha ett parlament som lägger sig i den löpande förvaltningen, lika litet som vi kan låta domstolarna göra det. Det är regeringens uppgift.

Oavsett vilka goda intentioner riksdagen har, eller vilka goda effekter en deklaration som den avseende Turkiet skulle kunna få, så framstår det för mig som märkligt att lagstiftaren ägnar sig åt deklarationer av det här slaget.Vad blir nästa? Skall lagstiftaren beta av Samantha Powers bok kapitel för kapitel? Vill vi det?

Det tycks mig ligga långt från lagstiftarens roll.