”Trist se @martenschultz hugga totalt i sten om tiggeri och allemansrätt.” Så skrev SvD:s förre politiska chefredaktör PJ Anders Linder med anledning av min artikel i SvD om att tiggare också omfattas av allemansrätten. Reaktionerna på artikeln har varit starka. Det har förvånat mig, väldigt mycket till och med. Men reaktionerna är talande för hur tiggerifrågan – i vid bemärkelse – blivit en fråga om känslor. Människor känner väldigt starkt för tiggarna. Vissa känner väldigt starkt emot.

En hel del personer har påstått att artikeln innehåller felaktigheter. För egen del ansåg och anser jag att artikeln var trivialt sann. (Men budskapet var inte i sig trivialt, vilket inte minst visade sig genom de reaktioner som följde på artikeln.) Ungefär det här är vad jag faktiskt skriver:

1: Äganderätten förtjänar att respekteras.
2: Det är inte tillåtet för någon att slå upp ett tält på min tomt under en längre tid.
3: Det är viktigt att rättssamhället står upp för skyddet för äganderätten.
4: Allemansrätten gäller även för tiggare och även för andra än svenska medborgare.
5: Allemansrätten kan medföra friktion, t.ex. när den används för att tjäna pengar.
6: Allemansrätten ger en rätt att tälta och vistas i naturen.
7: Allemansrätten fordrar en respekt för naturen.
8: Det finns begränsningar i allemansrätten. Man får inte slå upp långtidsläger. Men man får tälta några nätter på samma plats, om man inte stör någon.

Det där var vad jag faktiskt skrev. Allt är sant, även om vissa menar att p. 8 ska vara ”en natt” och inte ”några” (vilket jag inte tror stämmer men det kan vara så). När jag har förklarat för kritiker som inte läst vad jag skrivit utan läst in något annat, som den helt bisarra uppfattningen att artikeln skulle påstå att allemansrätten skulle innefatta en rätt att bygga upp kåkstäder, blir följdinvändningen att i så fall är budskapet trivialt.

”Självklart har tiggare rätt att campa men det är ju inte det som är saken nu” har det invänts. Jag antar att de därmed menar att ”saken” är läger och kåkstäder och inget annat har någon relevans. Vissa har vidare framhållit att ingen skulle ha några problem om det var så som de tillresta tiggarna faktiskt levde i landet. Det här är i sig en märklig syn på principfrågor, vilka enligt min mening kan vara intressanta även om ingen träffas av principen. Men det finns hur som även en uppenbar relevans att påminna om det här.

1: Det väcker uppenbarligen starka känslor att över huvud taget påminna om att tiggare i Sverige har mänskliga rättigheter. Dagens Industris PM Nilsson blev så arg av mina enkla iakttagelser i gällande rätt att han på Facebook drog slutsatsen att akademiska titlar kommer förlora allt värde. Det är ju allvarligt om det vore så. Dessa reaktioner motiverar hur som helst att det är viktigt att pedagogiskt förklara innehållet i gällande rätt. (Jag antar att det måste göras ännu enklare än jag gjorde eftersom de flesta inte tycks ha orkat igenom hela den korta artikeln.)

2: Allemansrätten är, och det är viktigt att påminna om, reglerat i kapitlet om rättigheter i regeringsformen. Det gör att det är ett annat normativt argument än t.ex. ordningsstadgor eller planlagstiftning. Implikationerna av detta kan man fundera över om det i enskilda fall görs gällande att det finns normkonflikter. (Jag tror att det var något sådant som justitieministern var inne på i interpellationsdebatten förra veckan när allemansrätten dök upp – men jag har inte hunnit ta del av denna än, så det är spekulationer.)

3: Det finns en grundslagsskyddad rätt, som även omfattar tiggare, som vill bo i tält i Sveriges natur om de inte bosätter sig på en plats och inte skräpar ned. Det där sista förtjänar att upprepas.

Förekommer detta då? Lever alla tillresta tiggare i läger eller finns det några som faktiskt lever som jag påstår i p. 3. Jag vet inte men jag tror det, efter vad jag själv kunnat notera i min närmiljö. Det spelar hur som helst inte någon större roll. Min poäng var inte att beskriva verkligheten – jag tror det finns en mängd olika variationer – utan regelverket, eftersom det trots allt redan idag förekommit att personer som sympatiserar med tiggarnas utsatthet hävdat att deras bosättningar kan ha stöd i allemansrätten. Då kan det vara bra att ha litet grundkoll på vad det innebär.

Den frenesi jag kunnat notera hos artikelns kritiska kommentatorer är fascinerande. Några kommentatorer har läst de starka känslorna i ljuset av hur resandefolk historiskt bemötts, när de velat slå läger eller rört sig i landet. Kanske finns det sådana förklaringar.

Själv tror jag nog mest att det rör sig vid en fixering vid vissa aspekter av tiggeriet – särskilt bosättningarna i olagliga läger och en frustration över att rättssamhället inte tillräckligt starkt ingripit mot dessa. Jag har viss förståelse för denna frustration (och skriver ju också om det i artikeln). Men i denna frustrations efterföljd frodas en sorglig människosyn.

Den kanske vanligaste kommentaren har rört tiggares avföring.

Hur kunde vi så snabbt hamna i denna dehumanisering?

*
PS: En annan konstig sak är att många blandar ihop påståenden om gällande rätt med ett gillande av gällande rätt. Mitt budskap var att förmedla regelverkets innehåll. Det betyder inte att jag gillar det. Jag tycker tvärtom allemansrätten många gånger innebär alltför långtgående inskränkningar av egendomsrätten och att det därtill är tveksamt att föra in denna inskränkning i grundlagen i det sammanhang som skett. Men så ser det nu ut och många verkar gilla allemansrätten som den är.

PPS: Se även goda synpunkter från Fastighetsägarna.