You are currently browsing the category archive for the ‘Uncategorized’ category.

Den senaste veckans flyktingdebatt har väckt ett antal juridiska spörsmål till liv, av vilka jag nu tänkte behandla ett. För övriga juridiska knivigheter hänvisar jag hjärtans gärna till Louise Danes mycket läsvärda blogg.

Fråga har uppkommit om det är förbjudet att hjälpa någon att fly till Sverige. Att människosmuggling är otillåten känner de flesta till men vad gäller om hjälpen ges ideellt, utan att någon ersättning utgår? Enligt 20 kap 8 § utlänningslagen är människosmuggling som huvudregel förbjuden även i sådana fall. Noteras bör att detta både gäller hjälp att komma in i eller passera genom Sverige. Även om du bara har hjälpt någon att förflytta sig en kortare sträcka i Sverige så kan du alltså dömas för människosmuggling.

I rättsfallet NJA 2009 s 424 förde HD ett resonemang kring lagtextens innebörd och en invändning att det borde föreligga ett humanitärt undantag, även om det inte fanns uttryckt i lagen. Rättsfallet handlade om en person som utan vinstsyfte hade hjälpt tre nära släktingar att passera över så kallad inre gräns till Sverige. Syftet var att de skulle söka asyl i Sverige men det skedde inte direkt vid ankomsten till Sverige.

En av de rättsakter från EU som ligger till grund för utlänningslagen öppnade för en möjlighet att göra undantag för humanitära skäl. I domen tydliggör HD varför något humanitärt undantag vare sig föreslogs eller antogs. Det förefaller ha rört sig om ett förbiseende från lagstiftarens sida. Möjligheten att göra undantag tycks finnas kvar, såvida artikel 1.2 i nu nämnda direktiv fortfarande gäller utan förbehåll. Jag har inte hunnit gräva i den saken men den borde kunna utredas av lämplig instans, vink vink.

Åter till HD:s resonemang gällande möjligheten att göra humanitärt undantag utan direkt stöd i lagtexten. HD hittade stöd i direktivets franska, engelska och tyska lydelser att skapa ett sådant undantag i praxis. (Ni förstår, vi talar om lagtolkning i den högre skolan. HD vände upp och ner på varje argument för att kunna tillämpa lagen på ett humanitärt sätt. Betyget blir fem domarklubbor av fem möjliga.) HD bedömde därefter situationen utifrån Sveriges bundenhet till Dublinförordningen. Dublinförordningen innebär i korthet att en asylansökan ska prövas i det första land som den asylsökande anländer via en yttre gräns (det vill säga gräns till Schengenområdet). HD menade att Dublinförordningen garanterade en prövning i ett annat EU-land och att det därför i regel saknades anledning att öppna upp för ett humanitärt undantag gällande inpassering via en inre gräns (inom Schengenområdet, till exempel via Danmark). HD öppnade dock upp för att det kunde förekomma fall där ”omständigheterna är sådana att den som hjälpt en asylsökande att komma in i landet via en inre gräns för att vid ankomsten söka asyl inte skall ha ansetts ha begått brottslig handling”. I det aktuella fallet dömdes den åtalade för människosmuggling, ringa brott. Straffet blev 60 dagsböter å 50 kr. Påföljden ansågs förverkad genom den tid som den dömde hade varit berövad friheten.

Tilläggas bör att justitieråden Håstad och Thorsson var skiljaktiga. De argumenterade för en starkare möjlighet till ett humanitärt undantag och synes ha varit beredda att frikänna den åtalade, om denne bara hade hjälpt sina släktingar att söka asyl direkt vid ankomsten till Sverige.

Jag är öppen för invändningar men tolkar ovanstående rättsfall som att det finns en möjlighet till humanitärt undantag från förbudet mot människosmuggling, om det föreligger starka humanitära skäl. Det borde gälla även när Dublinförordningen kan tillämpas. Frågan aktualiseras av att det nu kan tänkas förekomma fall där flyktingar får hjälp att komma till Sverige från EU-länder där de inte behandlas väl. I Tyskland har nyligen ett antal domstolar kommit fram till att flyktingar inte ska skickas till Ungern, då risken är stor att asylsökande inte kan garanteras en rättssäker prövning där. Som bekant tillämpar Tyskland ett undantag i Dublinförordningen när det gäller asylsökande från Syrien och Angela Merkel anser också Dublinförordningen bör reformeras i sin helhet. Det återstår att se om Migrationsverket eller Sveriges migrationsdomstolar kommer att förklara Ungern osäkert för asylsökande. Jag hittar inga särskilt färska rapporter eller beslut via Migrationsverkets externa databas men det är möjligt att det pågår ett internt arbete som inte märks utåt.

Tills vidare skulle jag inte rekommendera någon att öppet hjälpa flyktingar till Sverige, såvida ni inte vill göra det av moraliska skäl och är beredda att dömas för människosmuggling. Se i alla händelser till att asylansökan görs direkt vid ankomsten till Sverige. Om ni åker fast är min förhoppning att ni endast döms för den ringa graden av brott. Jag hoppas också att ni i så fall kan åberopa starka humanitära skäl för ert agerande och kanske rentav blir frikända. Jag anser nämligen inte att det borde vara straffbart att utan vinstintresse hjälpa andra människor att fly för att söka asyl. Särskilt inte som det saknas legala vägar in i EU för att söka asyl. Det så kallade transportörsansvaret är bara ett av alla de hinder som EU och Sverige lagt i vägen för att liv ska kunna räddas. Moraliskt finns mycket att tillägga men det sparar jag till ett annat sammanhang.

Tillägg 14/9: Sedan detta inlägg postades har polisen i Skåne gått ut med information om att det kan vara olagligt att skjutsa någon i Sverige. Detta bestrids nu från kunnigt juridiskt håll. Utifrån lagtexten krävs uppsåt och det som är olagligt är att hjälpa någon att passera genom Sverige (även kortare sträckor). I det direktiv som ligger till grund för lagen står det på engelska transit across. Direktivet och dess ändamål bör i alla händelser tas med i bedömningen av sådana här ärenden. Min uppmaning är mycket enkel: vill du hjälpa någon på flykt, se till att den kommer i kontakt med Migrationsverket så fort som möjligt.

Annonser

I torsdags överlämnade regeringen den svenska strategin mot terrorism till riksdagen. Det är ett dokument som redan har fått ta emot ris och ros. Jag tillhör en av dem som blev positivt överraskad – inte minst av avsnittet om förebyggande arbete – men tänker ändå lyfta ett varningens finger vad gäller några inslag. Detta eftersom det finns dåliga erfarenheter som är värda att ta med sig i det fortsatta arbetet. Jag tänker då på svenska klassiker som åsiktsregistreringen och snickaren Torsten Leanders öde men också på hur tre svenskars tillgångar frystes på ett rättsvidrigt sätt. Minnet är alltid förbluffande kort i sådana här sammanhang så jag tänkte ta tillfället i akt att påminna om några mindre kända risker än de uppenbara.

I strategin talas om utökade möjligheter att samla in och utbyta information för att förhindra terrorism. Det verkar inte röra sig om okontrollerad massövervakning men dåtidens åsiktsregistreringar gör sig påminda på ett obehagligt sätt. Hur mycket ska krävas för att hamna i Säpos och FRA:s hemliga och osynliga strålkastarljus? Är det månne tillräckligt att skriva kritiska inlägg av det här slaget? Kanske inte idag men hur blir det om ett sådant här inlägg kombineras med viss begränsad kontakt med en och annan person som myndigheterna redan har klassat som radikal? Räcker ett meningsutbyte över sociala medier för att bli av intresse för säkerhetstjänsten? Det är inte min mening att låta paranoid men det är svårt att känna fullt förtroende för en hemlig verksamhet som en inte har inblick i. Jag är inte dummare än att jag förstår att verksamheten måste vara hemlig men just därför kanske den också bör begränsas avseende informationsinhämtning och utbyte av information. Särskilt som möjligheterna till digital övervakning idag är så omfattande. Utan större ansträngning kan varje medborgares rörelsemönster och livsvanor kartläggas. Det som inte för länge sedan framstod som science fiction – minns ni filmen Enemy of the State? – är idag fullt möjligt. I den svenska debatten utgår man ofta från att staten är god och vill oss väl men det är ett väldigt kortsiktigt och ensidigt sätt att förhålla sig till övervakning. När din meningsmotståndare sitter vid makten är det klokt att dra åt sig öronen avseende de maktmedel som denne har till sitt förfogande. Det bör helst ske på ett tidigare stadium och därför är jag inte nöjd med ett pliktskyldigt omnämndande av personlig integritet i regeringens strategi.

Vad gäller finansiering av terrorism uttrycker sig strategins författare i positiva ordalag. ”Det är viktigt att alla rapporteringsskyldiga verksamhetsutövare uppfyller sin rapporteringsskyldighet och att informationen lämnas på ett ändamålsenligt sätt.” (Sid. 17-18). Glömd är den kritik som ha riktats mot regelverket och glömda är de ärenden som Diskrimineringsombudsmannen har fått på sitt bord. Idag är det svårt för vem som helst att sätta in kontanta medel på banken och frågan är om det inte svårare för den som har ett misstänkt namn eller ett utseende som uppfattas som suspekt. Regeringen får ursäkta men det är rätt långt från Finanspolisens och Säpos analyser och de insättningar av gåvor eller drickspengar som vanliga hederliga dödliga vill ägna sig åt. Det krävs med rätta bevisning för att få någon fälld för finansiering av terrorism. En misstanke ska inte vara tillräcklig men så fungerar inte regelverket om du besöker en svensk bank. Det hade varit smakfullt att åtminstone beröra de begränsningar av vår personliga frihet som kraven på kundkännedom innebär. Är det verkligen rimligt att den som har sålt en vara via nätet ska behöva bli förhörd av en banktjänsteman för att inte stoppa pengarna i madrassen? Är det inte troligt att de verkliga terroristerna har hittat vägar förbi sådana trubbiga metoder? Analysera misstänkta transaktioner för allt vad ni är värda men låtsas inte som om alla sätt att motverka terrorism är effektiva.

Ett av de inslag i strategin som har blivit mest omdebatterat rör kriminaliseringen av resor utomlands för terroristhandlingar eller terroristträning. Sverige är förbundet att leva upp till internationella åtaganden när det gäller att förbjuda sådana resor. Frågan är hur det ska gå till och vilka krav som ska ställas på bevisningen avseende någons intention med en resa. Även om någon är i full färd med att bege sig utomlands för att delta i terroristträning så kan det ju tänkas att hen ändrar sig i sista stund. Ska det då räcka att ha tänkt tanken för att kunna lagföras? Att förbjuda tankar brukar inte jurister vara särskilt bekväma med. För att nå upp till förberedelse i lagens mening brukar det krävas mer än inköp av biljetter till ett annat land. Jag har inte satt mig in i lagförslagen som nu är ute på remiss men rekommenderar er att ta del av Anne Rambergs resonemang avseende det straffrättsliga området. Risken finns att kontrollen på flygplatser kommer att drabba betydligt fler än de som redan idag höjer rösterna och som jag ibland kan undra om regeringen ens känner till. Säpo och Co bör nog se upp så att de inte medverkar till att få fler att vända samhället ryggen än vad som redan är fallet. Den som en gång har blivit stämplad som terrorist kan få svårt att tvätta bort den skymf som det innebär.

Borde kanske avsluta dessa funderingar med att understryka att jag sannerligen inte är någon vän av terrorism. Men det ska väl inte behövas, eller..?

Låt mig prova en tanke, som kom över mig när jag lyssnade på Mattsson Helin-podden, där Expressens Thomas Mattsson och Aftonbladets Jan Helin samtalar om mediefrågor.

Helin talade om att en person ansåg att en av Aftonbladets medarbetare förtalat honom. Personen var – och det förstår jag om man verkligen anser sig förtalad – upprörd över detta och har därför sagt att hen ska dra Jan Helin inför rätta. Helin skakade av sig det hela och menade att han, mer eller mindre självklart, inte hade något ansvar för vad medarbetarna gör i sociala medier. Det faller utanför det särskilda utgivaransvaret som gäller för traditionella medier. Saken hade dessutom prövats i pressetiska systemet med samma slutsats. Twitter, Facebook och Ask.fm – journalister som deltar i sådana medier gör det inte, rent tryckfrihetsrättsligt, inom ramen för den publicistiska verksamheten. Och det kan nog stämma. Men min tanke är denna:

Ger inte det direkt motsatt slutsats än den Jan Helin drog. Nämligen att ansvaret för medarbetarnas eventuellt brottsliga twittrande är arbetsgivarens?

I tryckfrihetsrätten gäller ett ensamansvar. Så här beskriver Journalistförbundet ensamansvaret – och nu är jag lat och saxar möjligen i strid med citaträtten in texten från SJF:s hemsida. Ensamansvaret:

innebär att det är en enda person, utgivaren, som ansvarar för det som står i en tryckt skrift eller i ett utsänt program. Man kan också ha en ansvarig utgivare för en webb.

Utgivare utses av ägaren av tidningen/tidskriften eller den som bedriver sändningsverksamheten eller den som framställer webbsidan.

Utgivaren kan därefter själv utse en ställföretrände [sic] utgivare som tillfälligt tar över ansvaret i stället för utgivaren exempelvis om han eller hon är utomlands eftersom utgivaren måste ha hemvist i riket.

Det är utgivaren och ingen annan som ytterst bestämmer vad som ska stå i tidningen eller vad som ska sända ut. ”Intet däri får införas mot utgivarens vilja” som det står i lagen.

Utgivaren kan stoppa en artikel helt och hållet, även mot ägarens vilja. Däremot kan inte VD eller annan ägare [det där är ju lite konstigt skrivet eftersom VD ingalunda alltid är ägare] av skriften stoppa en för ägaren misshaglig artikel mot ansvarig utgivares vilja.

Observera att det inte går att avtala bort den här rätten som ju också är en skyldighet. Utgivarskapet utövas under straffansvar. Eventuella inskränkningar i den här befogenheten är således utan verkan.

Alla tryckta skrifter som kommer ut minst fyra gånger per år under samma titel – periodiska skrifter – måste ha en utsedd utgivare. Det ska också finnas ett utgivningsbevis för skriften. Utgivningsbeviset och ansvaret omfattar också löpsedlar och de bilagor som följer med huvudskriften.

Utgivaren måste vara myndig och en fysisk person och ha hemvist i riket. Han eller hon får inte befinna sig i konkurs eller ha näringsförbud.

Med andra ord. Om journalisten ifråga hade förtalat någon i Aftonbladet – papperstidning eller webb – så är Helin och bara Helin ansvarig, oavsett om han visste om det som skrevs. Men det här gäller för uttalanden i medierna. Om samma Aftonbladet-journalist på sin fritid sätter upp lappar på anslagstavlor runt om i stan där en politiker pekas ut som brottslig så är det inget som hör till utgivaransvaret, lika lite som om journalisten i fråga misshandlar någon. Men vad gäller egentligen då? Det finns olika former av ansvar som kan aktualiseras. Jag är mest intresserad av det civilrättsliga ansvaret, skadeståndsansvaret, vilket också är den ansvarsform som ger upphov till den tes som jag testar.

I civilrätten är utgångspunkten att den som på ett ansvarsgrundande sätt skadar någon annan har skyldighet att ersätta den skadelidande med skadans värde. Men det finns vissa undantag, eller kanske snarare påbyggnader, på denna grundprincip.

Om en arbetstagare skadar någon annan i tjänsten så ansvarar arbetsgivaren för detta. Detta kallas för principalansvar. I allmänhet slipper samtidigt arbetstagaren själv undan ansvar. Det här gäller även kränkningar. För kränkningar krävs det normalt en brottslig handling för att ansvar ska föreligga, men även brott kan vara i tjänsten.

Tag, som ett exempel på ”i tjänsten” men som inte gav några skadeståndsrättsliga följder, situationen i det s.k. Expressenmålet som prövades av HD tidigare i år. Där dömdes bland annat en journalist för att ha köpt ett vapen som ett led i arbetet med ett reportage. Journalisten får anses ha agerat i tjänsten, trots att handlingen alltså var brottslig.

Skadeståndsrättens bedömningar av ”i tjänsten” sker utifrån skadeståndsrättsliga normer. Dessa normer är stränga för arbetsgivaren (och tillåtande för arbetstagaren). Grundtanken är enkel: Arbetsgivaren är den som är bäst lämpad att ta ansvar för skador som uppkommer inom verksamheten. Arbetstagare, å andra sidan, behöver skyddas. Ett antal olika faktorer kan komma in i bedömningen. Skedde skadevållandet på arbetstid? Användes arbetsgivarens utrustning? Fanns det ett funktionellt samband med arbetsuppgifterna? Kunde arbetsgivaren kontrollera händelsen?

Vid brott anses i och för sig särskild försiktighet vara påkallad, men när brottet sker i tjänsten – eller har ett, som det brukar sägas, funktionellt samband med tjänsten, så ansvarar arbetsgivaren. Således har en anställd vid spårvägen som på sin fritid avvisade en full person från tåget med följd att denne släpades efter tåget och fick en fot under ett av spårvagnens hjul ansetts ha handlat i tjänsten. Åkerianställda som stal papper från en tidning ansågs i ett annat fall ha agerat i tjänsten.

Åter till journalisternas twittrande och facebookande. Detta sker inte sällan på arbetstid. Jag gissar att journalister använder utrustning de erhållit från sin arbetsgivare för att interagera i sociala medier och jag gissar att det ofta uppmuntras av arbetsgivaren: Det är närvaron i digitala medier som ger klick. Det finns åtminstone understundom ett tydlig funktionellt samband med tjänsten: Diskussioner utgår från artiklar eller annat journalistiskt material.

Om en journalist i ett sådant sammanhang går överstyr och kränker någon på ett ansvarsgrundande sätt, t.ex. genom att hota, ofreda eller förtala – kan inte det vara i tjänsten? Om svaret på frågan är ja, så rullar ansvaret över på arbetsgivaren.

”Trist se @martenschultz hugga totalt i sten om tiggeri och allemansrätt.” Så skrev SvD:s förre politiska chefredaktör PJ Anders Linder med anledning av min artikel i SvD om att tiggare också omfattas av allemansrätten. Reaktionerna på artikeln har varit starka. Det har förvånat mig, väldigt mycket till och med. Men reaktionerna är talande för hur tiggerifrågan – i vid bemärkelse – blivit en fråga om känslor. Människor känner väldigt starkt för tiggarna. Vissa känner väldigt starkt emot.

En hel del personer har påstått att artikeln innehåller felaktigheter. För egen del ansåg och anser jag att artikeln var trivialt sann. (Men budskapet var inte i sig trivialt, vilket inte minst visade sig genom de reaktioner som följde på artikeln.) Ungefär det här är vad jag faktiskt skriver:

1: Äganderätten förtjänar att respekteras.
2: Det är inte tillåtet för någon att slå upp ett tält på min tomt under en längre tid.
3: Det är viktigt att rättssamhället står upp för skyddet för äganderätten.
4: Allemansrätten gäller även för tiggare och även för andra än svenska medborgare.
5: Allemansrätten kan medföra friktion, t.ex. när den används för att tjäna pengar.
6: Allemansrätten ger en rätt att tälta och vistas i naturen.
7: Allemansrätten fordrar en respekt för naturen.
8: Det finns begränsningar i allemansrätten. Man får inte slå upp långtidsläger. Men man får tälta några nätter på samma plats, om man inte stör någon.

Det där var vad jag faktiskt skrev. Allt är sant, även om vissa menar att p. 8 ska vara ”en natt” och inte ”några” (vilket jag inte tror stämmer men det kan vara så). När jag har förklarat för kritiker som inte läst vad jag skrivit utan läst in något annat, som den helt bisarra uppfattningen att artikeln skulle påstå att allemansrätten skulle innefatta en rätt att bygga upp kåkstäder, blir följdinvändningen att i så fall är budskapet trivialt.

”Självklart har tiggare rätt att campa men det är ju inte det som är saken nu” har det invänts. Jag antar att de därmed menar att ”saken” är läger och kåkstäder och inget annat har någon relevans. Vissa har vidare framhållit att ingen skulle ha några problem om det var så som de tillresta tiggarna faktiskt levde i landet. Det här är i sig en märklig syn på principfrågor, vilka enligt min mening kan vara intressanta även om ingen träffas av principen. Men det finns hur som även en uppenbar relevans att påminna om det här.

1: Det väcker uppenbarligen starka känslor att över huvud taget påminna om att tiggare i Sverige har mänskliga rättigheter. Dagens Industris PM Nilsson blev så arg av mina enkla iakttagelser i gällande rätt att han på Facebook drog slutsatsen att akademiska titlar kommer förlora allt värde. Det är ju allvarligt om det vore så. Dessa reaktioner motiverar hur som helst att det är viktigt att pedagogiskt förklara innehållet i gällande rätt. (Jag antar att det måste göras ännu enklare än jag gjorde eftersom de flesta inte tycks ha orkat igenom hela den korta artikeln.)

2: Allemansrätten är, och det är viktigt att påminna om, reglerat i kapitlet om rättigheter i regeringsformen. Det gör att det är ett annat normativt argument än t.ex. ordningsstadgor eller planlagstiftning. Implikationerna av detta kan man fundera över om det i enskilda fall görs gällande att det finns normkonflikter. (Jag tror att det var något sådant som justitieministern var inne på i interpellationsdebatten förra veckan när allemansrätten dök upp – men jag har inte hunnit ta del av denna än, så det är spekulationer.)

3: Det finns en grundslagsskyddad rätt, som även omfattar tiggare, som vill bo i tält i Sveriges natur om de inte bosätter sig på en plats och inte skräpar ned. Det där sista förtjänar att upprepas.

Förekommer detta då? Lever alla tillresta tiggare i läger eller finns det några som faktiskt lever som jag påstår i p. 3. Jag vet inte men jag tror det, efter vad jag själv kunnat notera i min närmiljö. Det spelar hur som helst inte någon större roll. Min poäng var inte att beskriva verkligheten – jag tror det finns en mängd olika variationer – utan regelverket, eftersom det trots allt redan idag förekommit att personer som sympatiserar med tiggarnas utsatthet hävdat att deras bosättningar kan ha stöd i allemansrätten. Då kan det vara bra att ha litet grundkoll på vad det innebär.

Den frenesi jag kunnat notera hos artikelns kritiska kommentatorer är fascinerande. Några kommentatorer har läst de starka känslorna i ljuset av hur resandefolk historiskt bemötts, när de velat slå läger eller rört sig i landet. Kanske finns det sådana förklaringar.

Själv tror jag nog mest att det rör sig vid en fixering vid vissa aspekter av tiggeriet – särskilt bosättningarna i olagliga läger och en frustration över att rättssamhället inte tillräckligt starkt ingripit mot dessa. Jag har viss förståelse för denna frustration (och skriver ju också om det i artikeln). Men i denna frustrations efterföljd frodas en sorglig människosyn.

Den kanske vanligaste kommentaren har rört tiggares avföring.

Hur kunde vi så snabbt hamna i denna dehumanisering?

*
PS: En annan konstig sak är att många blandar ihop påståenden om gällande rätt med ett gillande av gällande rätt. Mitt budskap var att förmedla regelverkets innehåll. Det betyder inte att jag gillar det. Jag tycker tvärtom allemansrätten många gånger innebär alltför långtgående inskränkningar av egendomsrätten och att det därtill är tveksamt att föra in denna inskränkning i grundlagen i det sammanhang som skett. Men så ser det nu ut och många verkar gilla allemansrätten som den är.

PPS: Se även goda synpunkter från Fastighetsägarna.

I veckan kom Göran Lambertz ut med sin bok Quickologi där justitierådet ger sin syn på vad som kallats för den största rättsskandalen i svensk historia. Många har reagerat på detta, men det är få som har försökt att förklara vad som får ett justitieråd att agera på det här sättet. I en Facebook-diskussion igår gav Martin Mörk, som varit verksam hos JK och vid advokatbyrå och nu hos DO, en förklarande inramning som jag tyckt ha saknats i diskussionen. Jag har fått tillstånd att publicera inlägget och bör påpeka att det alltså är direkt saxat ur en Facebook-tråd från klockan 0000 igår kväll.

*

Något om hur jag tänker om Göran Lambertz dilemma och som måhända kan kasta ljus över hans agerande.

GL är övertygad om att det är orättvist/vilseledande att kalla det som skett en rättsskandal, eftersom han i likhet med alla de domstolar som fällde Quick bedömer att den bevisning som fanns då var tillräcklig, inklusive Quicks erkännanden, och, vilket är centralt för hans agerande, att han inte tror på tesen om manipulation.

GL ställs inför problemet att han inte kan uttrycka att bevisningen var tillräcklig, utan att samtidigt implicera att Quick var skyldig (alternativet att göra ett svagare påstående att bevisningen inte längre håller eftersom Quick har tagit tillbaka erkännandet, men att det inte var fel att döma honom på den bevisning som fanns (inkl erkännandet) skulle vara mer attraktivt, men det spåret har GL såvitt jag har förstått det lämnat)

GL är fullt medveten om att han som domare inte bör uttala att bevisningen var tillräcklig eftersom han då uttalar sig i skuldfrågan och skadar Sture Bergwall, förtroendet för rättsväsendet, domarkåren m.m.

GL är emellertid övertygad om att påståendet om rättsskandal är falskt och att en annan orätt har begåtts genom att ett antal tjänstemän i Råstams och Josefssons böcker har anklagats för att ha manipulerat bevisningen (vilket är en mycket allvarlig anklagelse). Enligt hans övertygelse skadar detta förhållande också förtroendet för rättsväsendet på ett allvarligt sätt.

GL gör bedömningen att det är värt de ev. skadorna på Sture Bergwalls intresse och förtroendeskadorna för rättsväsendet att ta tjänstemännen i försvar, bl.a. eftersom ingen annan gör det.

GL kan kritiseras på tre punkter.

1. Att han ansåg att den bevisning som presenterades för domstolana räckte för fällande dom.

2. Att han inte tror på påståendet om manipulationer.

3. Att han gör bedömningen intresset att rentvå de anklagade tjänstemännen är starkare än de motstående intressena (Sture Bergwalls rätt att betraktas som oskyldig och förtroendet för domarkåren/rättsväsendet).

Vad gäller den första kritiken har jag och många andra jurister sympati för GL:s syn: dvs. att det inte med någon klarhet kan sägas att det var fel av domstolarna att döma på den bevisning som fanns inklusive erkännandena. Detta var f.ö. den bedömning som GL gjorde som JK (en bedömning jag för tydlighets skull bör säga att jag inte var inblandad i). Domarnas bevisvärdering kan säkert i efterhand kritiseras i vissa delar, men jag tycker ändå att det är fel att i det avseendet tala om en rättsskandal som kan återföras på domstolarna (erkänner dock villigt att den slutsatsen är dåligt underbyggd från min sida – jag bara har läst ett par av domarna översiktligt och att mitt personliga intryck är att Quicks berättelser framstår som märkliga). Om man utgår från tesen att erkännandena var falska, kan man nog säga att domstolarna aktivt vilsefördes, något som är illa men inte skandalöst.

Vad gäller den andra kritiken rörande påståenden om manipulationer handlar det om vad som egentligen har skett. Antingen är det som Råstam och Josefsson säger, eller så är det som GL säger, dvs. att påståendena om manipulationer är falska. Om manipulationerna har skett på det sätt som påstås är det utan tvivel en rättsskandal. Den som vill bilda sig en uppfattning bör nog åtminstone gå igenom de fyra böcker som har skrivits, något jag inte har tid att göra. Om man är intresserad av saken och bara har fått ena sidan via böckerna/medierna, tycker jag att man av intellektuell hederlighet bör ta del av den andra sidan.

Vad gäller den tredje kritiken, handlar den om GL:s bedömning att intresset att rentvå tjänstemännen är starkare än Bergwalls rätt att betraktas som oskyldig (oavsett vad GL säger kan han inte men den roll han uttala sig på det sätt han gör utan att Bergvalls oskuld sätts ifråga). Eftersom principen att den som inte har dömts (även om han eller hon i faktisk mening är skyldig) ska betraktas som oskyldig är en grundläggande princip i rättsväsendet vilar här ett tungt moraliskt ansvar på GL. GL gör bedömningen att sanningen, och de anklagade tjänstemännens intressen som enligt hans bedömning är oskyldigt dömda i medierna, är viktigare än den skada han åsamkar Bergwall och förtroendet för rättsväsendet genom att uttala sig på det sätt han gör. I den bedömningen har han onekligen vägt in sin övertygelse att det inte har skett några manipulationer, och att den skada han åsamkar Bergwall uppvägs av möjligheten att tjänstemännen och rättssystemet får upprättelse i förhållandet till påståendet om en rättsskandal.

Jag snubblar denna morgon över denna debattartikel i Dagens Nyheter. Centrum för rättvisa stämmer å sin huvudmans vägnar Mälardalens högskola på återbetalning av studieavgifter (huvudmannen härstammar från ett land utanför EES-området och var alltså tvungen att betala) för en dålig utbildning – en utbildning som faktiskt var så dålig att den i en tillsynsvärdering underkändes på fyra av fem punkter och så småningom lades ner. Detta är extremt spännande – en potentiell bomb i utbildningspolitiken, faktiskt.

Själva fallet är – som vanligt när Centrum för rättvisa väl lägger resurser på ett mål – starkt. Utbildning var dålig: om detta går det knappast att tvista. När man betalat för något, har man generellt rätt att få en motprestation som åtminstone motsvarar normalstandarden: får man något som inte ens kommer upp till en dålig, men ännu acceptabel, standard, har man enligt civilrättsliga regler rätt att få en prisminskning, och om motprestationen varit så dålig att det kan påstås att man inte fått någon prestation alls, finns i vart fall inga teoretiska hinder mot att prisminskningen går ända ner till noll. Detta torde överensstämma med lekmannakänslan och på det sättet i någon mening kunna anses vara rättvist.

Men detta är inte hela storyn. Här är det nämligen det allmänna som står för motprestationen, och denna motprestation anses i förhållande till studenter som inte betalar utgöra en välfärdsstatlig nyttighet. Det innebär att fallet leder till besvärliga följdfrågor.

Om nu käranden i det här målet skulle få rätt och sina studieavgifter tillbaka, är nämligen frågan hur det ser ut med studenter som inte betalat några avgifter. Sådana studenter investerar ju ändå något, nämligen dels sina studiemedel, dels ofta också privata medel (köp av bostad på studieorten med mera) och dels slutligen tid som aldrig mera kommer att kunna fås tillbaka. Dessa studenter förlorar alltså pengar som de måste betala tillbaka (lånedelen i studiemedlen), investerar i tillgångar som i förekommande fall kan visa sig vara onyttiga (i synnerhet om de hyrt sin bostad) och förlorar tid under vilken de så småningom hade kunnat arbeta och tjäna pengar istället för att lägga pengar på en utbildning. Är ett sådant fall lika eller inte lika situationen för en student som betalat studieavgifter? Måste man inte i rimlighetens namn anse att, om det är fel i tjänsten i det ena fallet, det också måste anses vara fel i det andra fallet?

Och över huvud taget: vad är fel i en utbildning? Något lär man sig väl? Hur avgör man en utbildnings kvalitet? Om det saknas datorer för att studenterna meningsfullt ska kunna delta i ett pass om programmering, är det kanske ett relativt klart fall, men hur är det med en skrämd doktorand som inte förmår undervisa ordentligt eller en forskningsinriktad professor som mumlar i skägget när hen läser upp decenniegamla manuskript? Är det då en i juridisk mening dålig utbildning? Hur stor är kretsen av potentiella bedömningskriterier: kan ett illa skött bibliotek på högskolan innebära att utbildningstjänsten anses vara juridiskt felaktig?

Hur ska domstolarna avgöra en utbildnings kvalitet? Ska man lita till Universitetskanslarämbetets värderingar av utbildningar? Detta är kanske rimligt när ämbetet underkänner en utbildnings kvalitet, men hur ser det ut när utbildningen passerar nålsögat med en hårsmån? Blir det inte då staten som avgör vilken kvalitet statens utbildningar håller? Är det acceptabelt när svaranden då indirekt blir sin egen bedömare? Vilken roll spelar näringslivets omdömen: kan man väga in ”anställningsbarhet” i kvalitetsbedömningen? Vilka konsekvenser har det för teoretiska utbildningar, som också måste finnas?

Sedan det där med prisavdrag. Enligt grundmodellen i köplagen beräknas prisavdraget som förhållandet mellan det marknadsmässiga priset och den avtalsenliga varan jämfört med förhållandet mellan den felaktiga varan och priset efter avdrag. Om man alltså avtalat att man ska betala 120 för en vara som har ett marknadsmässigt pris på 100, men den vara som levereras sedan på grund av felet har ett marknadsmässig pris på bara 80, ska det avtalade priset sänkas med 20 procent (differensen mellan marknadspriset för en vara i avtalsenligt och marknadspriset för en vara i felaktigt skick: 100-80=20, 20/100=0,2). Man betalar alltså 96 för varan i felaktigt skick.

Men denna modell bygger på att det finns en marknad för felaktiga varor. Modellen är utvecklad framför allt med marknader som omfattas av standardkvalitetsdefinitioner framför ögonen: köper man gurkor av klass 1, men får gurkor av klass 2, ska man betala endast för gurkor av klass 2. Men vid den sortens tjänster som utbildning är (immateriella tjänster), finns ingen marknad för tjänster i felaktigt skick. Vad är en dålig utbildning värd? Ingenting? Eller endast en del av det avtalade priset? Hur mycket då?

Man kan då gripa till konsumentlagstiftningen, där det sägs att konsumenten ska betala det som tjänsten var värd för hen, men hur ska man avgöra vad en dålig utbildning har för värde för konsumenten? Ska man rutinmässigt utgå ifrån att utbildningen var just ingenting värd? Men lärartimmarna då? Materialet man fick? Overheadkostnaden för den dator som kanske trots allt fanns tillgänglig någon gång? Hur bestämmer man prisavdraget?

Också prisavdragets förhållande till skadeståndet kan bli ett problem. Rättshistoriskt sett utgör prisavdrag en form av skadestånd: man anses ha skadats ekonomiskt genom att inte ha fått det man betalat för. I 1990 års köplag blev prisavdraget en självständig påföljd för kontraktsbrott, med ganska stora skillnader i tillämpningsförutsättningarna för skadestånd och prisavdrag. Man kan alltså säga att enligt gällande svensk rätt prisavdrag inte är detsamma som skadestånd.

Men svenska och EU-studenter, som ju inte betalar någon avgift, skulle vara hänvisade till att kräva skadestånd istället för prisavdrag. Då gäller som sagt andra kriterier. Är det rimligt att säga att den som betalat en avgift haft ”tur” och kan begära prisavdrag, och att den som inte betalat någon avgift, men ändå gjort förluster, haft ”otur” och är förhindrad att kräva skadestånd?

Slutligen är frågan, om nu den här personen får rätt mot Mälardalens högskola, hur det förhåller sig till andra tjänster som det allmänna tillhandahåller mot en (viss) avgift. Vad gäller förskolan har vi ett mål (NJA 2008 s. 642) där det sägs att avgiften kan minskas om tjänsten inte tillhandahålls: men vad gäller sjukvården? Renhållning? Andra tjänster? Och, igen: kan man bredda detta till att också avse skadestånd?

Jag har inga svar, bara förmodanden. Det blir spännande att se vad domstolarna gör med detta. Skulle Centrum för rättvisas huvudman vinna detta mål, kan det bli en bomb i utbildningspolitiken: domstolarna skulle plötsligt vara i en position där de, mål om mål, dom om dom, stegvis skulle behöva definiera kvalitet i utbildningen. Jag är inte säker på att jag tycker att det är lämpligt, men å andra sidan kan jag inte heller tycka att Mälardalens högskola ska få ta 182 000 kr. och sedan inte leverera något av värde. Domstolarna har ju också på sista tiden visat att de mycket väl är beredda att ingripa också på politiskt känsliga områden. Samtidigt är domskälen i svenska domar sällan så klart skrivna att man får veta särskilt mycket om de principiella val som domstolen gjort, och vi saknar en konfrontatorisk processkultur där människor hävdar sin rätt mot staten med hjälp av domstolarna.

Det här har potentialen att bli ett inte bara civil- och förvaltningsrättsligt, utan också ett konstitutionellt viktigt mål. Jag ska följa det med spänning.

– Jakob Heidbrink

I podden Paragrafriddarna intervjuar Mikael Kindbom landets ofta okända makthavare, de höga juristerna. I det tredje avsnittet möter Mikael ordföranden för Högsta förvaltningsdomstolen, Mats Melin. Det finns en sprängstoff här – så lyssna här! Paragrafriddarna presenteras i samband med Juridikbloggen

Utgången i Lexbasemålet var väntad. Inte för att verksamheten är juridiskt oproblematisk, för det är den inte, utan för att målsägandena tramsade bort sin talan. Det är betryggande att lekmännen i juryn inte anser den tilltalades skuld ställd utom rimligt tvivel i ett mål där ingen bevisning åberopas, inga vittnen kallas och målsägandena själva inte behagar ta sig till förhandlingen.

Huvudförhandlingen i förtalsmålet mot Jonas Häger, ansvarig utgivare för Lexbase, inleds med att målsägandenas ombud meddelar att hans ena huvudman befinner sig utomlands och inte kommer inställa sig till förhandlingen. Mannen frånfaller sitt ersättningsanspråk på 200 000 kronor, men vidhåller att Häger ska dömas till ett kännbart fängelsestraff, meddelar advokaten. Paus för överläggning mellan Häger och hans ombud, advokat Per E Samuelsson. ”Varför väcka åtal om man inte tänker dyka upp”, suckar en notarie vid domstolen som följer förhandlingarna på åhörarplats. När pläderingarna inleds är varken hon eller SVT kvar.

–          Jag är både förvånad och inte förvånad. Det är förvånande att man kommer till en förhandling och inte ens har med sig sin klient. Å andra sidan: hade sajten varit så hemsk som det sägs hade vi haft en lång kö av målsäganden och vittnen här idag. Men det är tomt. Och allt är obestyrkt. Det här är ett gigantiskt magplask, säger advokat Per E Samuelsson i sitt slutanförande.

Förutsättningarna fanns ju där. Två män som dömts för grova bedrägerier respektive fortkörning hävdar att publiceringarna av deras domar har fått stor spridning och att de och deras närstående lidit skada. Folk på orten har ställt frågor, banker har kallat till möten, barn har fått utstå kommentarer.

Advokaten kallar Lexbase för en virtuell skampåle som slår hårt mot unga och utlandsfödda som är överrepresenterade i brottsstatistiken och som nu får svårt att hitta bostäder och jobb. InfoTorg och liknande tjänster är, menar han, legitima eftersom jurister och journalister har ett behov av att läsa domar. Dessutom är Lexbase billigare och därmed mer tillgänglig för en bred publik. Och det stämmer inte inte, som Samuelsson säger, att en återfallsförbrytare inte är förtalbar – det slog HD fast i december. Det stämmer heller inte att publiceringarna inte skulle kunna utgöra förtal för att samma information finns tillgänglig på andra sajter. Till detta kommer att det strider mot yttrandefrihetsgrundlagens syfte att Lexbase kan kringgå personuppgiftslagen med hjälp av utgivningsbevis. Dessutom tillkom offentlighetsprincipen för att möjliggöra granskning av makten, inte kartläggning av kriminella.

Ungefär så lägger målsägandenas ombud fram deras sak. Samuelsson avfärdar ledigt påståendena om offentlighetsprincipen och kringgåendet av PuL med att offentlighetsprincipen gäller oavsett syfte och att den som har synpunkter på utformningen av PuL och YGL får lobba för ändring av grundlagen.

Huvudanklagelsen då – att publiceringarna varit ägnade att utsätta målsägandena för missaktning samt att de fått stor spridning och orsakat skada? Försvaret kontrar med att det är målsägandena själva som påstår att publiceringarna lett till skada. Inga barn, företrädare för banker eller andra vittnen har kallats. Vad gäller spridningen har, enligt företagets statistik, domarna laddats ned en respektive tre gånger. Om det är målsägandena själva som ligger bakom nedladdningarna faller åtalet på att uppgifterna inte kommit tredje man till del. Och återigen har det inte lagts fram någon bevisning. Och på den vägen fortsätter det.

Det är inte bara Samuelsson som har svar på tal. Magnus Gröndal, jurist och vd för Lexbase, hörs via länk från Mora. Han upprepar de argument han fört fram under ett par konferenser och seminarier under hösten och våren. Jag konstaterar än en gång att Lexbase tycks ha ägnat mer tid åt att fundera över sitt upplägg än de flesta jag träffat under mina år i den juridiska informationsbranschen. Tycka vad man vill om Lexbase, men det finns åtminstone en analys.

Gröndal återkommer till att det inte finns någon skillnad mellan Lexbase och exempelvis InfoTorg, och att han aldrig förstått varför det inte riktas kritik mot andra privata aktörer. Lexbase har förstås en annan prissättning, andra funktioner och en annan målgrupp. Men det slår mig att vi som verkar i själva branschen tycks vara mer benägna att hålla med Gröndal än jurister överlag – läs exempelvis InfoTorgs tidigare chefredaktörs inlägg i debatten. När jurister går till attack mot Lexbase och de, som JK Anna Skarhed benämnde dem under Internetdagarna i höstas, seriösa aktörerna, kan jag inte låta blir att undra vilka antaganden som görs, särskilt om de senare. Och när jurister försvarar sina informationsleverantörer med påståendet att de ”måste” få läsa domar blir jag lite besviken. Över den grunda analysen och de dubbla standarderna. Jurister har tillgång till offentliga handlingar som alla andra, men det finns ingen särskild rätt för exempelvis advokater att läsa domar i privata databaser.

InfoTorg må ha lättare än Lexbase att övertyga en jury om att deras publiceringar är försvarliga, men nog kan det vara känsligt att publicera uppgifter om brott även om läsekretsen – mestadels men inte uteslutande – består av jurister. Den som menar att juristers efterfrågan på domar mot insiderdömda bitisar eller rattfylleridömda juridikprofessorer  – eller för all del vilka domar som helst med kända personer inblandade – har att göra med ett behov av förkovring inom domstolarnas rättstillämpning på respektive områden, räck upp en hand.

Gröndal har också, till skillnad från Torgny Jönssons ombud, förstått att en begäran om att ta del av en allmän handling inte behöver syfta till att främja ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning, eller med andra ord att att rätten att ta del av handlingar gäller oavsett om syftet är att kritiskt granska makten eller att tjäna pengar på att sälja domar.

Så långt är jag med. Men jag är inte övertygad om att en aktör som urskiljningslöst publicerar domar i fulltext aldrig gör sig skyldig till förtal. Och när jag själv publicerat domar och referat har jag till skillnad från Gröndal alltid haft i ryggmärgen att jag har ett ansvar för eventuella fel i myndigheters handlingar, att det finns en undersökningsplikt inbyggd i förtalsbestämmelsens begrepp ”skälig grund”. Det går inte att stanna vid att allt som är offentligt också är tillåtet att publicera.

Så jag lyssnar på målsägandenas advokat, väntar på något som kan slå en kil i försvaret. Inte för att jag ogillar Lexbase i synnerhet, utan för att jag ogillar en skenande utveckling mot mer och mer transparens som inte kan bromsas av annat än att någon stöter på patrull eller regelverket ändras (Mediegrundlagskommittén ska lägga fram sitt förslag senast den 1 september 2016, och EU:s dataskyddsreform kommer leda till skärpta regler om personuppgiftshantering). I väntan på det normaliseras transparensen. Rättfärdigandet av publiceringar blir ofta, som när ett flertal tidningar med Expressen som enda källa publicerade namn och bild på en programledare som misstänkts för narkotikabrott, på dagisnivå – ”men de gjorde ju så”. Få försöker hålla emot och konkurrera med försiktighet och ansvarstagande.

På samma sätt som nätets undervegetation påverkat de etablerade mediernas tillämpning av de pressetiska reglerna – betänk att kvällspressen en gång i tiden kallade Christer Pettersson ”41-åringen” – har utvecklingen mot total transparens fått genomslag även hos de juridiska informationsleverantörerana. Det är inte förvånande att Jonas Häger när han förhörs i Stockholms tingsrätt säger att han fick idén till Lexbase efter att ha tittat på bl a InfoTorg  vars verksamhet han utgått från är laglig. Ringarna på vattnet stannar inte där. I kölvattnet av Lexbase har det förts fram förslag om att domstolarna borde försöka konkurrera ut ”oseriösa” aktörer genom att publicera domar själva – något som förstås skulle spä på och legitimera utvecklingen. Torgny Jönssons dom från december ligger för övrigt på Högsta domstolens hemsida. Anonymiserad med initialer förvisso – men självfallet är Jönsson identifierbar för hans närstående.

Men det kommer ingen kil. Varje gång det börjar brännas, som när ombudet tangerar att annat än namn och uppgifter om fällande domar kan vara kränkande, glider framställningen över i genanta utläggningar om ”personupplysningslagen” och ”missbruk av offentlighetsprincipen”. Efter två timmars överläggning står det klart att juryn besvarat frågan om Jonas Häger gjort sig skyldig till förtal nekande.

Tingsrätten går ut med ett kortfattat pressmeddelande, och medierna skriver om utgången under rubriker som ”Sajten Lexbase frias”. Eftersom juryn inte motiverar sitt slut och det inte fanns någon press på plats blir rapporteringen inte mer detaljerad än så. Spekulationerna tar vid. Avpixlat skriver exempelvis att ”offentlighetsprincipen för domstolshandlingar gäller även när den tillämpas teknikneutralt och på modernt sätt”, och att domen kan ha relevans för Avpixlats ”skyddslingsajt” MigiLeaks.

Riktigt så stora växlar går det inte att dra. Domslutet betyder naturligtvis inte att Lexbase eller andra aktörer som publicerar domar inte kan ha gjort sig skyldiga till förtal i andra fall. Det som står klart är att just de här två personerna, utan vittnen eller annan egentlig bevisning, i en process mot en utgivare med en påläst jurist som vittne och en av Sveriges mest namnkunniga advokater som ombud, inte lyckats övertyga juryn om att just de här specifika publiceringarna utgjort förtal. Och mot bakgrund av hur målet utvecklat sig är oklart om det går att dra några slutsatser ens om de aktuella publiceringarna. Det som skulle bli en intressant kraftmätning mellan integritetsskydd och yttrandefrihet blev en promenadseger för Samuelsson och Lexbase.

Målsägandenas ombud säger nu att saken kommer drivas vidare på ett eller annat sätt. Ett lämpligt sätt vore att samla på sig lite bevisning och ställa in siktet på HD. Gör om, gör rätt.

Fredrik Svärd
Jur. kand., fil. kand. medie- och kommunikationsvetenskap
Skribent för bl a Karnov Group och Medievärlden
Tidigare chefredaktör för Dagens Juridik

fredrik@svard.com

Twitter: @fredsvard

I den andra delen av poddserien Paragrafriddarna som vi Juridikbloggen presenterar i samarbete med Mikael Kindbom intervjuas JK Anna Skarhed. Lyssna särskilt på vad Anna säger om skadeståndsrätten.

Gjorde ordningsvakten i Malmö rätt eller fel? Diskussionen pågår för fullt i sociala medier och från norr till söder i vårt kyliga land och samhällsklimat. Alltifrån ryktesspridning till tvärsäkra uttalanden förekommer. Jag har läst allt från illa förtäckta dödshot mot ordningsvakten till upprörda försvar för hans agerande. Själv ställer jag mig utan tvivel kritisk till våldsutövningen men är långtifrån säker på att ordningsvaktens agerande gick emot gällande instruktioner och befogenheter. Jag vill också någonstans tro att ordningsvakten ifråga tagit illa vid sig av händelsens efterspel.

Några saker förtjänar att framhållas i detta känsliga läge. Händelsen väcker nämligen större frågor till liv än om ordningsvakten agerade korrekt eller inte. Om en utredning skulle visa att ordningsvakten agerade enligt konstens alla regler måste vi kanske fråga oss om det är själva reglerna det är fel på. Är det rimligt att ordningsvakter har befogenheter att gripa barn på detta sätt och i så fall i vilka situationer? För egen del anser jag att våldsutövning måste stå i proportion till de (nöd)situationer ordningsvakter ställs inför. Det förefaller också vara i linje med polisens gällande föreskrifter för ordningsvakter. Det är dock högst oklart på vilket sätt barns mognad och utveckling vägts in i ordningsvakters befogenheter. Att omhänderta ett barn om nio år är helt enkelt inte samma sak som att gripa en vuxen person och befogenheterna bör avspegla detta faktum.

En annan fråga som måste ställas är om ordningsvakter är tillräckligt väl tränade för att hantera situationer av det här slaget. De uppgifter som hittills kunnat bekräftas tyder på att den nioåring som omhändertogs är ett flyktingbarn som inte behärskar svenska språket. Är 80 timmars grundutbildning tillräcklig för att möta och omhänderta barn utifrån sådana förutsättningar? Inom polisen, socialtjänsten och Migrationsverket finns särskilda utredare och handläggare som är specialiserade på att hantera barnärenden och barn i utsatta situationer. Att ordningsvakter utan motsvarande kompetens med våld ska kunna omhänderta barn verkar minst sagt tvivelaktigt. Ingen kan klandra en uppdragstagare som inte getts tillräckliga förutsättningar att sköta sitt arbete.

Sist men inte minst måste vi fråga oss varför ett nioårigt barn hamnar i ett sådant här utsatt läge. Varje år försvinner hundratals ensamkommande flyktingbarn i Sverige. Ensamkommande asylsökande barn ska av kommun ha fått en god man och de utgör en viktig resurs för att tillgodose barnets rättigheter. En god man kan inte likställas med att ha ett socialt nätverk eller att befinna sig i en trygg miljö. Åtskilliga barn gömmer sig och några utnyttjas hänsynslöst av samvetslösa figurer. För dessa barn är det långtifrån säkert att en ordningsvakts uniform och bricka representerar något gott. En bättre förståelse för barns utsatthet och mer konstruktiva sätt att tillgodose barns rättigheter är något att önska sig efter denna tragiska händelse. Vare sig barn eller ordningsvakter ska behöva uppleva otrygghet när barn omhändertas.

Annonser