You are currently browsing the category archive for the ‘offentlig rätt’ category.

Nu kommer jag väl att framstå som Diskrimineringsombudsmannens försvarare nummer 1 men:

DO får kritik för att myndigheten är för långsam. Det är en rapport om romer som tagit tid. Presstalespersonen på DO uttalar sig till DN att myndigheten har haft ovanligt mycket att göra, men framhåller samtidigt att anhopningen av uppgifter inte har att göra med att DO ”blivit för stort”. Det stämmer kanske.

Men rimligtvis måste det ha medfört en hel del tidsåtgång i form av samordningsåtgärder när ombubdsmännen lades samman. Rimligtvis måste det ha inneburit en hel del ökad arbetsbörda att alla dessa ombudsmannauppgifter läggs på en myndighet. Och rimligtvis innebär det en ökad arbetsbörda när diskrimineringsgrunderna utökas och alltfler situationer kan betraktas som ansvarsgrundande kränkningar inom DO:s mandat.

Under sådana omständigheter bör man kanske visa litet förståelse för att åtgärder som inte handlar om myndighetsutövning i enskilda fall får ta tid.

I en av Alliansens bästa reformer för rättssäkerhet var att flytta över prövningen av asylärenden till domstolarna. En självklar reform, egentligen. Det ska inte vara politikens dagsform som styr vid hanteringen av enskildas rätt till asyl i Sverige. Det skall vara principer, förutsebara och tydliga principer.  När Tobias Billström skalade bort litet av sin egen makt och gav den till rättsväsendet var det ett tydligt steg i rätt riktning i migrationsrätten.

Men så ser inte alla på det. Dagens Nyheter ägnar idag sin ledare åt att banna Billström för att han inte ingriper i enskilda ärenden. Eller, det tycks så. Det är inte helt klart. Skriver DN: ”Visst har Billström rätt i att han inte får påverka domstolarnas prövning av enskilda asylärenden. Men han kan inte frånhända sig ansvaret för Sveriges asyl- och migrationspolitik. Den aktuella krisen handlar inte om enskilda fall, utan om politik.”

Bakgrunden är hanteringen av flyktingar som riskerar att sändas tillbaka till ett Grekland vars flyktinghantering verkar fullständigt ha havererat. Skandalöst, utan tvekan. Men vad är det egentligen DN vill att Billström ska göra åt de enskilda fallen? Ska han ändra lagarna? Det kan ha ju ta initiativ till, men det tar ju ett tag. Skall han göra något annat?

Vad?

Margareta Winberg har alltså valt att ta ut sitt styrelsearvode från Svenska Spel genom att fakturera dem från sitt bolag istället för att ta ut det som vanlig lön. Enligt ett rättsfall är verksamheten inte tillräckligt självständig för att utgöra näringsverksamhet, om man endast har ett enda styrelseuppdrag. Men rättsfallet är färskt och rättsläget var något oklart, så det är måhända ett ursäktligt misstag. Men det är annat i sammanhanget som stör mig.I många artiklar angående Winbergs manövrer har man fått skattesystemet helt om bakfoten. Problemet är att en felaktig uppgift dök upp i en av de första artiklarna och sedan har journalisterna glatt kopierat varandra så att felaktigheten fått en närmast viral spridning. Inte bara i sömniga landsortstidningar utan även hos flaggskeppen DN och SR. 

DN:Efter ett halvår begärde hon att få fakturera arvodet via sitt aktiebolag Winberg och dotter AB. Det blev en ren vinst för Winberg som dels slapp få avdrag för pensionen och dels slapp betala inkomstskatt på 40 procent och bara betalade moms, 25 procent, på arvodet. 

SR:Det blev en ren vinstlott för Margareta Winberg att fakturera arvodet via sitt bolag, för på det viset undgick hon att statsrådspensionen på 51.000 kronor i månaden minskades. Dessutom betalade hon moms istället för inkomstskatt på arvodet, 25 procent istället för cirka 40 procent 

För det första blir inte momsen 25 % av ett fakturerat arvode inklusive moms, den blir 20 %. 

För det andra har man rimligen, som man brukar göra, bestämt ersättningen exklusive moms eftersom momsen på Winbergs fakturor ändå är avdragbar för hennes uppdragsgivare. Momsen påverkar alltså inte hennes ersättning. 

För det tredje så är troligen Winbergs marginalskatt drygt 55 %, inte 40 %. 

För det fjärde så betalar även företag inkomstskatt. 

För det femte så beskattas även delägaren när man sedan delar ut pengarna. 

Hon betalar alltså inte moms istället för inkomstskatt utan hennes företag betalar såväl moms som inkomstskatt och hon själv betalar skatt när hon väljer att ta ut pengarna. 

Motivet till att göra som Winberg gjort kan man bara spekulera om. Tydligen ägde hon bolaget tillsammans med sin dotter och det kan ha varit ett sätt att stödja dotterns verksamhet, men det är också så att bl.a. exministrars pensioner minskas om de får ett nytt jobb och det är inte ovanligt att avgångna personer med pensionsavtal lägger nya inkomster i bolag för att slippa den reduceringen. Det anses dock inte speciellt snyggt att göra så. 

Tull och polis skall få rätt att beslagta substanser som förvisso är legala, men som är på väg upp över listan med förbjudna substanser, rapporterar radions Ekot och Dagens Nyheter och Svenska dagbladet refererar. Jag kan inte hitta någon officiell text på regeringens hemsida. Som det ser ut i Ekots rapportering, är tanken att ett eventuellt beslag skall vara en bedömningsfråga: tull och polis skall alltså ta ställning till huruvida ett visst preparat kan tänkas vara i farozonen för att bli narkotikaklassat och sedan kunna beslagta det. Detta ger anledning till några principiella synvinklar.

Utgångspunkten måste vara att regeringens förslag är mycket känsligt. Alldeles oavsett hur man ställer sig till äganderätten som juridiskt begrepp – jag själv intar en mellanposition, där jag håller med om att begreppet är oanvändbart för att användas vid svar på juridiska frågor, men ändå anser att den svenska förmögenhetsrätten genomsyras av ett grundläggande ställningstagande för en illa definierad äganderätt – alldeles oavsett hur man ställer sig till begreppet, får staten enligt gällande rätt (däribland Europakonventionen) inte ingripa i en enskild persons förmögenhetssfär utan att ha goda skäl för det. Med andra ord får statliga tjänstemän inte utan vidare ta våra saker.

Det finns en hel drös med skäl för denna regel, men den centrala poängen för mig nu är ledet utan vidare i min senaste mening. Utan vidare, det betyder att det visst kan finnas skäl för att en tjänsteman tar våra saker. Ett ganska uppenbart fall är bevis i en brottsutredning: polisen har rätt att beslagta saker som behövs för att klara upp ett brott. Även förbjudna saker är ganska naturliga mål för beslag: är det förbjudet att inneha narkotika, är det ganska självklart att polisen skall få beslagta och förstöra narkotika när den får tag på det. Äganderätten är alltså – och måste vara – begränsad. Någon regel om att mitt är mitt och det skall alla andra och i synnerhet staten ge fanken i, finns inte.

Frågan vad gäller det nu diskuterade förslaget är alltså huruvida det finns goda skäl för ett beslag. Det skäl som folkhälsoministern anför är åtminstone inte uppenbart dåligt: processen att klassa preparat som narkotika är så utdragen att narkotikalistan alltid ligger efter marknaden. Med andra ord är förbudet mot narkotika i tilltagande grad ineffektivt. Genom förslaget skall nu tull och polis få en chans att agera proaktivt, alltså i föregripande syfte, istället för att behöva vara reaktiva, det vill säga kunna ingripa först när skadan redan är skedd.

Man kan ha synpunkter på narkotikalagstiftningen. Lagstiftningen är paternalistisk och förbudet driver upp marknadspriserna, så att vi genom kostnaderna för vårt rättssystem vad gäller narkotikalagstiftningen subventionerar droggängen i Colombia och Mexiko. Faktum är dock att narkotikalagstiftningen finns och är uppburen av en stor meningsmajoritet i befolkningen. Det är i detta läge ett legitimt önskemål att göra denna lagstiftning effektiv, och ett ingrepp i äganderätten är därför inte utan vidare utan skäl.

Kruxet med det här är dock att de preparat som skall kunna beslagtas alltså inte i sig är förbjudna, utan att tull och polis skall kunna göra bedömningar. Även utan att genast tänka på missbruksmöjligheterna – en juridisk åkomma som ofta irriterar lekmän – och utan att vilja ifrågasätta polisers och tulltjänstemäns kompetens, är dock risken för misstag stor. Huruvida ett visst medel verkligen bör narkotikaklassas eller ej, är många gånger en grannlaga fråga som kräver kemisk och farmakologisk expertis. Många legitima läkemedel utgör – sedda från den andra sidan – narkotika. Det hela är lite som med kniven: ett vapen i en mördares hand, ett praktiskt verktyg i kirurgens hand. Frågan är alltså huruvida de eventuella effektivitetsvinster vi uppnår genom förslaget väger upp risken för misstag.

Som så ofta inom juridiken står på denna punkt framför allt – men inte uteslutande – ett individualistiskt mot ett kollektivistiskt synsätt mot varandra. Den som försöker att importera ett legitimt preparat – i vilket syfte det vara månde – har nog enligt min mening all rätt att bli heligt förbannad om plötsligt någon tulltjänsteman tycker att det där minsann är farligt och inte skall få föras in i landet. Den förälder vars tonåring köper en farlig drog som inte hunnit narkotikaklassas har nog rätt att undra om det allmänna gör sitt jobb som tillåter sådana farliga preparat komma in i landet. Inget av dessa perspektiv väger utan vidare tyngre än det andra, och frågan om förslagets legitimitet kan nog inte avgöras under hänvisning till den individuella äganderätten. Frågan är ju huruvida ett ingrepp kan vara befogat.

Jag tror att mycket hänger på hur cynisk man är i sin syn på möjligheterna att stävja narkotikamissbruk. Jag är enormt cynisk. Jag anser att de beslag tullen gör i princip är smågodis som den organiserade brottsligheten ger myndigheterna, dels för att förbudet – som bär upp den lukrativa marknaden – inte skall försvinna, dels för att straffa folk som på något sätt brutit mot gangstrarnas hederskodex. Vissa undantag finns, förstås, men jag är bergfast övertygad om att det i en rättsstat inte går att försegla gränserna så pass att myndigheterna verkligen lyckas döda en marknad som tydligen svarar mot ett grundläggande behov hos många människor. (En psykologkompis till mig sade för länge sedan att enligt hennes åsikt driften att berusa sig var lika grundläggande för människor som driften att fortplanta sig.)

Jag tvivlar alltså på att den effektivitetsvinst som regeringen eftersträvar kan uppnås. Jag är säker på att andra ser saken på ett annat sätt. Min poäng här är att frågan om förslagets legitimitet enligt min mening måste besvaras på grundval av hur mycket man tror att effektiviteten i bekämpningen av narkotika kommer att öka genom förslaget. Blir narkotikabekämpningen väldigt mycket mera effektiv, är förslaget rättfärdigat. Blir den inte mycket mera effektiv, bör man nog ställa den individuella äganderätten högra och förslaget är inte rättfärdigat.

Jag hamnar på den senare linjen.

*****

En eftertanke: det är ju förstås lite av en konstig logisk cirkel i det här förslaget. Ett preparat kan enligt farmakologiska rön ha narkotiska effekter. Huruvida samma preparat dock enligt juridiska regler är att anse som förbjuden narkotika som skall bekämpas, avgörs inte av farmakologer, utan av lagstiftningen. Ett preparat som inte är på listan över förbjuden narkotika, faller inte under förbudet och dess förekomst på marknaden skall inte förbjudas. Med andra ord finns det ett logiskt brott i att säga att förslaget främjar narkotikabekämpningen: de preparat som skall kunna beslagtas utgör juridiskt sett inte narkotika.

Det som sker, är att man alltså närmar den juridiska definitionen till den farmakologiska. Med andra ord tycks preparat som farmakologiskt har narkotiska effekter också juridiskt vara klassade som narkotika. Med tanke på narkotikas legitima användningsområden – inom sjukvården, exempelvis – och med tanke på att det tydligen inte är möjligt att helt enkelt förbjuda allt som har farmakologiskt narkotiska effekter, kan man dock inte anta att den juridiska och den farmakologiska definitionen kommer att sammanfalla.

Det kommer alltså att finnas en stor gråzon, och denna skall fyllas av polis och tull. Jag har enormt svårt att acceptera det legitima i det.

Verklighetens folk? Vad är det egentligen – förutom att det är människor som inte går på friteater och som inte läser DN Kultur? Läser verklighetens folk bloggar? I vilket fall så är det den sortens folk som nu Kristdemokraterna vill skall delta i dömandet av sina medmänniskor.

KD:s förlag är närmare bestämt att nämndemän skall utses genom att uppdraget som lekmannadomare följer med de medborgerliga skyldigheterna och därmed lottas ut bland svenskar. Litet som jurysystemet alltså, men med vissa viktiga skillnader. Förslaget kallas för domstolsplikt (och Jakob skrev om det här redan igår).

Bakgrunden till förslaget står att finna i det hopplösa svenska nämndemannasystemet. Alla vet nog inte vad en nämndeman är, eller, rättare sagt, vilken offentlig makt som följer med nämndamannauppdraget. En nämndeman är en domare som inte är jurist. Nämndemannen är lika mycket domare som en juristdomare – en nämndeman är en full domare med samma makt som en juristdomare. (Ett undantag dock: Om två nämndemän i tingsrätten röstar för A och en nämndeman och juristdomaren röstar på B vinner B.) En nämndeman är alltså en person som givits statens befogenhter att döma sin medmänniskor enligt lagen men som inte skolats i vad lagen innebär eller hur den skall tolkas eller vilka värderingar varpå den vilar.  

Kristdemokraterna har i och för sig identifierat ett centralt problem med det nuvarande nämndemannainstitutet, nämligen att nämndemännen rekryteras i de politiska partierna. Väl rekryterade skall nämndemännen enligt nuvarande ordning inte fungera som partirepresentanter. Men redan den politiska rekryteringen skickar ut en obehaglig signal som är ovärdig en rättsstat, nämligen att domaren är politiskt tillsatt.

Problemet med nämndemännen är dock mer omfattande än att de är politiskt tillsatta. Låt mig upprepa några av mina tidigare framförda argument och lägga till några nya.

  • Det största problemet är att nämnemännen definitionsmässigt är juridiskt inkompetenta. Är man juridiskt kompetent är man nämligen i allmänhet diskvalificerad från nämndemannauppdraget.
  • Forskningen visar dessutom att nämndemän inte bara i teorin utan också i praktiken har bristande förståelse för att dömandet skall ske under lagen. Nämndemannen dömer på magkänsla – vilket ger kalla kårar för alla som bryr sig om legalitetsprincipen.
  • En domare förväntas vara laglydig. Nämndemännen kan däremot ha ett kriminellt förflutet. Det påverkar respekten för domaren.
  • Nämndemän har mindre förståelse för hur fundamental principen om ”hellre fria än fälla är”, visar erfarenheterna. Annorlunda uttryckt: Nämndemännen vill fälla mer än juristdomarna.
  • Problemet är också att nämndemännen bygger på tanken att det behövs representanter för folket – vilket bygger i sin tur på en uppfattning att, säg, en sjuttioårig pensionär med partibok bättre representerar allmänheten i en domstol än juristen.
  • Ett annat problem med nämndemännen är att deras uppdrag vilar på en feltänkt idé om att domstolen genom nämndemännen skall tillföra ”lokalkännedom” och annan kunskap. Anledningen till att det är en feltänkt idé är att den person som är anklagad för något i en domstol skall ha rätt att få höra och bemöta allt som kan tänkas hållas emot honom – och dessutom har allmänheten rätt att få del av den information som sedan beslutet/domen fattas på. Men när nämndemannen tillför sin lokalkännedom så sker det bakom domstolens stängda dörrar inom ramen för överläggningen. Nämndemannans tillförande av kunskap – om det nu sker – förblir hemlig.

Detta har jag tjatat om tidigare. Men det finns en sak som jag inte talat om tidigare som gör nämndamannauppdraget än svårare idag. Ansvarsbedömningar i domstolen blir, tror jag, alltmer komplicerade och när det blir alltmer komplicerat blir det alltmer tydligt att lekmannadomare inte kan ha full insikt om vad det är som de är med och beslutar om (vilket naturligtvis är helt orimligt).

Anledningen till att ansvarsbedömningarna är svårare numer är att förutom den traditionella svenska lagstiftningen domstolen idag också måste beakta europeiska rättskällor. Och det är inte sällan väldigt svårt, svårt också för skolade jurister. Om den seniora juristdomaren har svårt att applicera Europakonventionens artikel. 6 – rätten till en rättvis rättegång – i ett fall av, säg, påstådd brottsprovokation är det lätt att inse att den genomsnittliga nämndemannen är helt lost inför en sådan bedömning.

Inget av dessa problem löses med att domare rekryteras ur hela befolkningen istället för hos partierna. Det enda problem KD:s reform läker är problemet med att nämndemännen är politiskt tillsatta. (DN har en annan uppfattning – KD:s förslag löser enligt DN:s grunda analys alla problem med nämndemännen. Expressens inventering är mer fullödig.) Det kan komma till rätta med intrycket av ett politiserat rättsväsende. (Ett intryck som dock sällan infinner sig i domstolen i praktiken utan mer på det teoretiska planet.) På köpet får man med KD:s förslag emellertid fördjupning av andra problem med nämndemännen. Idag så kan rutinerade nämndemän ändå upparbeta ett visst mått av kompetens om de sitter som domare under en längre tid.

Istället för att sätta plåster på en rättsstatens tumör är det bättre att helt operera bort tumören. Och om det känns alltför radikalt med en stor reform av det slaget kan man börja med att avskaffa nämndemännen ur hovrätten.

I höst är det val. Då väljer vi ny lagstiftare. Makten utgår från folket, representeras av riksdagen och riksdagens maktmedel är lagstiftningen. Så stadgar regeringsformen. Det är alltså just lagstiftare som vi väljer i september. Det är märkligt hur litet intresse som ägnas åt hur riksdagsledamöterna faktiskt betraktar sitt maktmedel. Eller, annorlunda uttryckt, vilka lagar vill egentligen riksdagsledamöterna stifta? Och hur bra koll har de på det redan existerande regelverket?

I det sammanhanget finns det riksdagsledamöter som utmärker sig. Redan för något halvår sedan utsåg jag ett lagförslag framfört av miljöpartisten Esabelle Dingizian till mandatperiodens mest rubbade.  Dingizian vill nämligen göra om den s.k. sexköpslagen så att sexköp ger samma straff som trafficking. Det kommenterade jag på följande sätt: ”Dingizian säger alltså att det borde vara samma straff på att köpa sex från en frivillig man som om jag åker till ett annat land och där bryter ned en annan människa med tvång eller lögner, packar in offret i en lastbil, tar ifrån offret hans pass och hans möjligheter att fly, låser in honom i en barack, ger honom rutten mat två gånger per dag, förslavar honom och tvingar honom att sälja sex under en längre tid.”

Nu visar det sig att Dingizians reformförslag bygger på (i och för sig vanligt förekommande)  felaktiga föreställningar om hur regelverket idag ser ut. Missförtåndet om denna viktiga reglering verkar dessutom vara partiets och inte bara Dingizians. I den rättspolitiska fråga där MP positionerat sig tydligast – sexualbrotten – så verkar det som att partiet inte vet hur lagen idag är inrättad.

I en nyligen publicerad artikel på Newsmill beskriver Dingizian Miljöpartiets rättspolitiska reformagenda inför valet. Några av de grundtankar som hon – i enlighet med vad som fastslagits på MP:s kongress – utgår från är sympatiska, om än kanske självklara, nämligen att offer för trafficking förtjänar ett starkt skydd och all hjälp som kan behövas. Problemet är att det tycks som att MP inte vet hur det skyddet, och den hjälpen, är konstruerad idag. Så här skriver Dingizian om MP:s inställning:

”Ge traffickingoffer, de prostituerade som männen köper sex av, brottsofferstatus och därmed möjlighet till civilrättsligt skadestånd från förövaren”

Och vidare: ”Miljöpartiets nya politik innebär att de som är offer för människohandel ska få brottsofferstatus och kunna åtnjuta skadestånd. I dag är det nämligen så att offret för människohandel inte kan få skadestånd från förövaren, sexköparen.”

Här har något blivit väldigt fel: Offer för människohandel har självklart brottsofferstatus redan idag.

Brottet människohandel har dessutom konstruerats om ett flertal gånger för att bli mer inklusivt, idag omfattas förutom offer som säljs för sexuella ändamål även andra offer – de som tvingas tigga, t.ex. – av regelns brottsofferstatus. Det finns åtskilliga exempel från domstolarna på hur offer för människohandel fått ersättning. Brottoffermyndigheten har därtill beslutat i ett flertal fall beslutat utge ersättning till sådana offer, inte sällan med (jämförelsevis) mycket höga belopp.

Nu ser jag framför mig hur det rycks på axlar hos läsaren.  Ibland tycks det som att det finns en resignation kring riksdagsledamöternas förslag, att det liksom inte spelar någon roll vilka tokigheter som ledamöterna kläcker ur sig eftersom det ändå sällan är något annat än förslagen från regeringen som sedan faktiskt blir lag. Understundom kombineras detta med den nedlåtande inställningen att riksdagen till stor del består av bizarra människor från landsbygden som man inte kan ta på riktigt allvar – galenskaperna hålls i schack av partierna och framför allt av regeringen. Det är en märklig uppfattning . Riksdagsledamöterna är folkets företrädare. Det är riksdagen – inte regeringen – som besitter den formella makten i det svenska statsskicket. Och det är just genom lagstiftningen som riksdagen kan utöva makten.

Hur den makten utövas är en angelägenhet för oss alla.

I det här fallet är det dessutom än allvarligare. Dingizian är talesperson i jämställdhetsfrågor för MP. Hon uttalar sig om vad partiets kongress kommit fram till inför ett val där MP vill sitta i regeringen. Och då visar det sig att Miljöpartiet vill stifta lag om något som det redan finns lag, och där det dessutom finns betydande praxis (att offer för människohandel skall få brottsofferstatus). Därtill vill partiet stifta lag om något som ingen rimligen kan anse (att jämställa frivilliga sexköp med slaveri).

Det skall bli spännande att läsa propositionerna för dessa reformer om MP är med om att bilda regering.

Vid George Mason University i norra Virginia, USA, finns en forskare i ”cultural studies” som heter Paul Smith. Liksom sin namne designern är professor Smith från England från början, men numer är han alltså verksam i USA. Professor Smith – jag använder den formella titeln för att inte ni skall tänka på randiga handdukar och kavajer med lila foder – hamnade på 1990-talet i trubbel. Hans arbetsgivare universitetet uppskattade inte att Smith publicerade pornografiskt material på sin hemsida, som låg på universitetets server och som var knuten till Smiths institution.

Enkelt uttryckt var det porrbilder som Smith lade upp på sin hemsida som universitetet sagt åt Smith att ta bort. Professor Smith stod på sig. Han menade att universitetets agerande stod i strid med hans akademiska frihet. På samma sätt som en professor har rätt att utan risk för sanktioner säga kontroversiella saker i sitt klassrum eller föreläsningssal skall hon ha rätt att uttrycka sig i den digitala miljön. Inskränkningar i denna rätt kränker den akademiska friheten. Smith gick hela vägen till delstatens högsta domstol med sitt klagomål. (Han hade i och för sig visst bistånd – målet inkluderade även andra akademiker vid universitet och fick understöd av en intresseorganisation för mänskliga rättigheter).

Och Paul Smith vann. Enligt högsta domstolen hade universitetet inte rätt att hindra Paul Smith från att lägga ut porr på sin universitetshemsida.

I Sverige ser vi annorlunda på akademikers frihet, vilket i realiteten i hög grad innebär akademikerns yttrandefrihet och rätt till informationsaccess. Det skamliga Karolina Matti-fallet ären tydlig indikation på inställningen. Matti som var forskare vid Umeå universitet lät sin dåvarande partner, som var aktiv i naziströrelsen, hålla en föreläsning av det slag som man förväntar sig av en övertygad nazist: Förintelseförnekanden och liknande. Dumheter förstås. I Sverige är det kriminellt att vara dum på det här sättet. Nazisten dömdes således för hets mot folkgrupp. Men inte nog med det. Även Matti dömdes, för medhjälp till hets mot folkgrupp. Forskaren som gav utrymme åt andras dumhet får alltså räkna med ansvar, åtminstone under vissa omständigheter. Det är egentligen häpnadsväckande. Men det väckte inte någon diskussion om forskarens ställning: Få akademiker ställde sig upp och försvarade Mattis akademiska frihet. (Även om det fanns röster som talade för yttrandefrihetsvärdet i fall som detta, framför allt kanske Svante Nycander.)

Akademisk frihet står helt enkelt inte högt i kurs i Sverige. Utbildningsministern har i och för sig tagit initativ till en stor autonomireform för universiteten och högskolarna men det är inte akademikernas frihet som står i centrum för den reformen – utan ”skolorna”. Skyddet för den enskilda akademikerns frihet – en frihet att också undersöka och yttra saker som kan misshaga andra eller kanske de flesta – är en icke-fråga i den svenska diskussionen. Tvärtom tycks även vanligtvis rättighetsorienterade personer att det inte är några problem med att hävda att universiteten som institutioner borde förhindra enskilda akademiker från att publicera sina resultat när resultaten uppfattas som stötande.

En så habil liberal röst som Dilsa Demirbag-Sten kunde således i Svenska dagbladet angripa en avhandling vars teser hon inte gillade utifrån perspektivet att universitetet eller fakulteten borde ha ingripit, vilket sedan upprepats i andra sammanhang. Sådana angrepp är något helt annat än att angripa resultaten av forskningen i sig. Det får akademikern tåla – och det tål också akademikern eftersom hon är van vid hård kritik från kollegor. Men att förorda institutionella ingripanden mot obekväma forskningsprojekt är något helt annat än att angripa forskningsresultaten. Det senare är en del av det intellektuella samtalet, det första är att förorda censur.

Akademins frihet är ett centralt demokratiskt värde. Den självständiga och skyddade akademikern kan vara sanningssägaren när ingen vågar. Akademikern kan stå för utanförperspektivet när farliga konsensussituationer uppstår. Akademikern kan, ilbland i alla fall, lyfta blicken och jämföra med andra samhällen eller andra kontexter, eller titta djupare i principfrågorna än andra, eller dra argument till sin spets. Om hon vågar. I Sverige hänger akademikern som gör sig obekväm ofta löst. Särskilt om hennes anställning inte skyddas på det sätt som den gör i de flesta länder. I USA talar man om ”tenure”. vilket väl är ett känt uttryck även här, i Sverige har vissa professorer en skyddad position genom s.k. fullmaktsanställning. Ett tecken på den akademiska frihetens status är att allt färre akademiker har en sådan fullmakt. Det är således enbart fåtal professorer som idag har en särskilt skyddad arbetssituation.

Det gör att många akademiker är rädda, rädda för att stöta sig med institutionerna, med universitetsledningen, med opinionen. Jag skulle vilja se den svenska akademiker som gick till domstolen för att hävda sin rätt att publicera pornografi på sin universitetshemsida. Och när akademiker blir rädda blir det offentliga samtalet fattigare.

Själv är jag inget undantag. Jag har träffat Paul Smith när jag själv var vid Gerge Mason University. Han erbjöd mig och min alldeles nygifta hustru att låna hans hus i Washington DC några veckor mot att vi tog hand om hans trädgård. Huset låg i den aforamerikanska delen av DC. Vi åkte dit för att titta på huset. Vi vart snart de enda vita människorna på gatan. En äldre trevlig man förklarade för oss – när vi frågade efter vägen – att huset bredvid där vi stod var ett crackhus där nyligen flera personer skjutits till döds. Gatorna dominerades av knarkhandeln, berättade han. Och sedan förklarade han menande för oss var närmaste busstation låg. Vi sprang dit och tog bussen in till centrala delar av staden igen. Men vissa akademiker har mer ryggrad. En vit postmodernist från England hade inga problem med att slå ned sina pålar i denna uppenbarligen farliga miljö för att odla sin trädgård.

*

Attacken Lars Vilks vid Uppsala universitet borde aldrig ha kunnat inträffa.  De akademiska samtalen förtjänar ett starkare skydd än vad samhället erbjöd Vilks – som för övrigt sedan länge deltagit i det akademiska samtalet, jag lästa själv med stor behag hans lärobok i konsteori för över tio år sedan – igår.

Signaturen Jeje uppmärksammade mig igår per kommentar till ett tidigare inlägg på att vi fått ytterligare en tur i frågan om behandlingen av obotligt sjuka patienter som vill avsluta sitt liv. Socialstyrelsen har efter moget övervägande förtydligat och preciserat sina råd. Som jag uppfattar rapporteringen (Svenska dagbladet här och Dagens Nyheter här), handlar det om att en beslutskapabel patient får be om att livsuppehållande apparatur stängs av, så att naturen får ta sin gång och livet avslutas. När den patienten väl är döende, skall ångestdämpande mediciner kunna användas. Dessa mediciner påskyndar i sig själva döden. Det som däremot fortsatt inte går an, är att ge en patient samma mediciner i syfte att åstadkomma döden tidigare än den annars skulle ha inträffat.

Distinktionen må se ut som hårklyveri, men den avspeglas i vår lagstiftning och är därför inte att göra så mycket av såvida inte lagstiftningen ändras. Socialminister Göran Hägglund har tidigare inte visat sig vara särskilt pigg på en debatt om de här frågorna, eftersom frågan åtminstone tangerar – jag skulle vilja påstå: handlar om – dödshjälp.

Hur det än är med den saken, finns all anledning att nu varna läkarkåren och allmänheten för att dra en felaktig slutsats. Svenska dagbladet tycks inte se den poängen, men den är med i Dagens Nyheters artikel i slutet och den framgår av Socialstyrelsens meddelande på dess hemsida.

Den felaktiga slutsatsen är att det skulle ligga i Socialstyrelsens händer att avgöra vad man får och inte får göra enligt brottsbalken. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet enligt hälso- och sjukvårdslagen, inget mer, inget mindre. Det innebär att Socialstyrelsens besked igår inte binder de allmänna domstolarna, skulle ett ärende om vård i livets slutskede komma upp till bedömning där.

Detta framgår av Socialstyrelsens meddelande i det att Socialstyrelsen säger sig ha undersökt rättsläget. Socialstyrelsen stadgar alltså inte heller enligt sin egen mening reglerna på det här området, utan dess jurister har tittat på de rättsregler som finns och dragit slutsatsen att ett avbrott av en livsuppehållande behandling är acceptabel under vissa omständigheter. Den slutsatsen är förhoppningsvis väl underbyggd, men – igen – den binder inte domstolarna när dessa skall göra sin egen bedömning.

Juridik är nämligen ingen exakt vetenskap. Juridiska regler finns endast i våra huvuden – eller när har någon senast fysiskt kunnat ta tag i ett mordförbud (annat förstås än i den fysiska bärare av tecken vilka förmedlar ett budskap om att mord är förbjudet)? I våra huvuden kan exakt samma information från yttervärlden ta olika skepnad – försök bara att fråga två personer som närvarat vid samma händelse vad som utspelade sig där, och de kommer att ge olika svar. Juridik förmedlas genom språk, i sig självt ett något bristfälligt medel att överföra den tanke vi har i huvudet – det välkända fenomenet att man letar efter ord som på ett korrekt sätt uttrycker det man vill förmedla. Det innebär att olika jurister kan dra olika slutsatser om vad som är tillåtet och vad som inte är det, trots att de har tillgång till exakt samma information. It’s a field where reasonable people tend to disagree.

Eftersom man inte alltid kan leva med rättslig osäkerhet, har vi löst de problem som olika uppfattningar inom juridiken kan ge upphov till genom en auktoritativ instansordning. I slutändan är förvisso det som Högsta domstolen säger inte med automatik ”rätt” i den bemärkelsen att det utgör den bästa tolkningen av vad reglerna innebär, men det är i vart fall slutet i prövningen i ett enskilt mål. Högsta domstolen må med andra ord i ett enskilt fall ha aldrig så fel, det går ändå inte att göra något åt det såvida inte samma domstol medger resning i fallet, vilket ytterst sällan sker. (Och för övrigt är varken Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna eller EG-domstolen någon instans över Högsta domstolen, utan dessa domstolar har bara auktoritet avseende vissa, ganska väl avgränsade, frågor.) Problemet med vår lösning är att det handlar om en efterhandsbedömning: domstolarna avgör i efterhand huruvida något varit brottsligt eller ej, men det går inte att på förhand få ett bindande besked om huruvida det man tänker göra kommer att medföra straff eller ej.

Det innebär att Socialstyrelsens utlåtande igår inte betyder straffrihet för den läkare som handlar efter instruktionerna. Det kan innebära det, men det behöver inte innebära det. Anmäler någon ett förfarande som till synes står i enlighet med Socialstyrelsens råd, kommer denna anmälan att landa på polisens och åklagarens bord. Anser man där att det trots Socialstyrelsens råd finns anledning att tro att ett brott föreligger, kommer en förundersökning att inledas, och då det rör sig om brott mot livet, kommer den ansvariga läkaren med största sannolikhet att häktas åtminstone under en tid. Därefter tar den vanliga valsen med utredning, förundersökning, läckor till media, upprörda advokatröster och långdragna processer vid. Med andra ord är Socialstyrelsens råd ingen som helst garanti för att vi skall slippa uppleva ett andra barnläkarmål.

De enda som kan förändra denna situation är politikerna, nämligen genom att klarlägga förhållandet mellan brottsbalken och hälso- och sjukvårdslagen, och kanske genom att inrätta ett organ som kan ge för domstolarna bindande förhandsbesked i ärenden där fråga är om liv och död inom vården. En sådan åtgärd förutsätter dock att politikerna har mod och kraft att ta sig igenom en debatt om dödshjälp och om domstolarnas förhållande till politiken och att de är så raka i ryggen att de är beredda att tappa väljarröster genom att göra det de tror på i denna fråga. Fram till dess kommer läkarna att leva med den enorma osäkerhet som en efterhandsbedömning av deras handlande inom ramen för ett brottmål innebär.

Alla råd från Socialstyrelsen till trots.

På DN Debatt idag så deklarerar utbildningsministern Tobias Krantz att positiv särbehandling skall avskaffas i högskolevärlden. Ett positivt besked. Det finns som bekant inget positivt med positiv särbehandling.

Positiv särbehandling innebär definitionsmässigt en diskriminering av de som inte blir positivt särbehandlade – för varje fall av positiv särbehandling finns ett korresponderande fall av negativ särbehandling. Och negativ särbehandling är bara ett annat ord för diskriminering.

För skattebetalarna är det dessutom positivt att särbehandlingen upphör av en annan anledning. Det kostar nämligen staten pengar i skadestånd eftersom de negativt särbehandlade har rätt till ersättning för den orättvisa de utsatts för genom att sorteras ut på grund av kön, etnicitet, religion, eller annan grund.

En mindre diskuterad diskriminering är ”förtur vid lika meriter”. Men det får bli nästa steg.

Se också ledare i SvD och DN.

Regeringen lade igår upp propositionen om förändringar i grundlagen, som bygger på utredningen som kom för ett år sedan ungefär, på hemsidan. (Pressmeddelandet här.) I propositionen föreslås omfattande ändringar av regeringsformen, som det står i regeringens sammanfattning. En jättesak förstås. Men så mycket till reaktioner får det inte i media. Inget i SvD, Expressen, Aftonbladet. Märkligt.

DN:s ledarredaktion uppmärksammar dock det hela idag och uttalar sig överlag positivt. Annorlunda lät det när utredningen kom, trots likheterna. Jag klipper nedan in ett inlägg från i januari om utredningens förslag till reformer av grundlagen och de reaktioner som det fick i pressen.

*

Knappt har Grundlagsutredningen hunnit presentera slutbetänkandet (som finns i pdf på Grundlagsutredningens egen hemsida här) förrän kritiken börjar komma. DN:s kritik på ledarplats är karakteristisk för en ledarsida som saknar all tonkänsla för rättspolitik. För DN är det viktigaste med en grundlag vilket intryck den ger – inte vilken innebörd den har för reglerandet av samhällets mest basala struktur och maktdelningen.  Utredningens lagförslag kritiseras men inte för sitt innehåll utan för sitt utseende, för det intryck som det kan ge. Det är  ju litet ironiskt eftersom de flesta kommer att få intrycken från just DN och andra media – det är få som läser en hel SOU, särskilt när den är så här omfattande.

Faktum är att det finns något lätt tragiskt över hur Sveriges största morgontidning fokuserar på förslagens möjliga effekter på opinionen, istället för att fråga sig om grundlagen kommer att bli ett bättre dokument för att hantera grundläggande problem i praktisk juridik. För en journalistik så fokuserad på opinioner och pr, där skickligt applicerad kosmetika uppskattas mer än en rejäl ansiktslyftning, är det måhända inte så konstigt. För de av oss som är mest intresserad av hur man skall skapa möjligheter att faktiskt göra något med grundlagen, att kunna använda den till något, är den instrumentella aspekten betydligt viktigare än opinionsbildningen. 

Andra kommenterande journalister inser att det finns mer i en grundlag än att skicka signaler. Alla juristers favoritledarskribent Maria Abrahamsson skriver mer insiktsfullt om förslaget, om än utan de menlösa historiska utflykter som DN bjuder på.  Hon verkar överlag imponeras över utredningens arbete. Dessutom verkar Maria Abrahamsson faktiskt ha läst förslaget. Maria Abrahamsson verkar dock tycka att upphävandet av uppenbarhetskriteriet i RF 11:14 är av begränsad praktisk betydelse och mest av symboliskt intresse. Det håller jag inte med om.

Min uppfattning är att det stora problemet med 70-talets regeringsform har varit att den varit i stort sett oanvändbar som ett rättsligt dokument. Det har väl att göra med den anda som rådde när grundlagen skrevs: Genom en historiens nitlott lyckades vi inte få till en fungerande konstitution under den upplysningstid då sådana dokument hade bäst grogrund, en konstitution som därefter kunde ha med historiens cementerande kraft fastnat ordentligt i den rättsliga kulturen. På sextio- och sjuttiotalen – när RF togs fram – stod maktdelning och individuella rättigheter inte lika högt i kurs. Och utan medvind för dessa idéer fanns det väl inte så stor vilja att åstadkomma ett konstitutionellt dokument som lade makten för laggranskning hos domstolarna och som gav individer kraftfulla verktyg mot den offentliga makten.

De förslag som lagts i går är tydliga steg i rätt riktning. Upphävandet av uppenbarhetskriteriet när det gäller normprövning är inte alls någon liten skitsak, vilket jag förstår att det kan framstå som för den som inte känner till hur regeln betraktats tidigare. Genom denna förändring flyttas en stor portion offentlig makt över till domstolarna. Lägg därtill KU:s ökade granskningsmakt och förändringarna när det gäller domartjänster så framträder bilden av viktiga konstitutionella förändringar. Och därtill föreslår åtgärder när det gäller valdagar och annat, som också överlag framstår som balanserade.

Överlag så kan dessa förslag bidra till att göra regeringsformen till ett levande dokument. Kanske behöver vi i framtiden inte gå vägen över Europakonventionen för att hitta stöd för rättighetsprövningar i domstolarna, kanske vågar domstolarna med en ny regel underkänna orimliga författningar, kanske kan KU – men detta är väl en fåfäng förhoppning – i framtiden bli ett instrument för legitim granskning av brister och inte ett forum för politisk grandstanding.

Om man, som jag, är rättighetsliberal med maktdelningsidealet i ryggraden vill man förstås se mer. Avundsjukt kan man snegla på gamla tunga konstitutioner som USA:s eller nya tunga konstitutioner som införts i vissa gamla kommuniststater. Men för svensk rätt är det nog så enkelt som att det tåget har redan gått, för länge sedan, och det bästa vi kan göra är att steg för steg förbättra det system vi har. Dessutom: Man skall inte hålla på och pilla för mycket i grundlagar. Mycket av deras betydelse ligger i att de har en historia. Det behövs en eller ett par generationer av nya domare för att kunna utvärdera om de nu föreslagna ändringarna var rimliga. En regeringsform som lever i hundra år till – om än med vissa förändringar då och då – kan nog utveckla sig till att bli en riktig grundlag, som kanske till och med kan åtnjuta DN:s respekt. (Om DN finns kvar förstås.) Men i sådana fall måste den användas.