You are currently browsing the category archive for the ‘konstitutionell rätt’ category.

Göran Lambertz får löpa gatlopp i pressen. Igen. Det är delvis hans eget fel. Lambertz har engagerat sig i Tomas Quick-fallet, vilket i sig är som flugpapper för konflikter just nu, och han har dessutom gjort det på ett sätt som upprör.

Lambertz har uppenbarligen uppfattningen att de tidigare domarna är korrekta och framhärdar med att försvara dessa domar. Det är en svårförsvarad position. Efter Hannes Råstams övertygande genomgång i boken Fallet Tomas Quick är idag en stor majoritet till synes övertygad om att Quick är oskyldig. Att Quick är oskyldig betyder inte att domarna var felaktiga, lika litet som att Quick kan ha dömts felaktigt även om han är skyldig – men det där ju poänger som pedagogiskt är svårt att föra fram. Särskilt idag när hela diskussionen präglas av ett hetsigt tonfall, som knappast främjar ett gott samtal om rättsstaten. Det blir mest som SVT Debatt allting: Gapigt, polariserat och skäligen meningslöst.

Lambertz uttalanden och agerande i Tomas Quick-affären kan man ha åsikter om. De e-mail som Lambertz självmant lämnar ut till Expressen har underblåst intrycket att Lambertz är en trosviss apologet. Att som debattör ta in uppgifter från de som utfört utredningarna är inte i sig så konstigt – det är ju uppgifter som är helt centrala för att kunna utvärdera om det är en rättsskandal eller inte. Men det finns snygga och osnygga sätt att hantera en sådan informationsinhämtning på.

Själv får jag kalla kårar när Lambertz i sin mejlkorrespondens med de som tidigare arbetat med Quick-fallen talar om ”våra obestridliga fakta”. Det ger ett ofräscht Groucho Marxi-iskt intryck: Om du inte gillar dessa fakta så får jag leta fram andra. Samtidigt har jag respekt för att Lambertz står upp för vad han uppenbarligen menar är det rätta när han vet att det har ett sådant högt pris. Som t.ex. kraven på hans avgång.

Borde då Lambertz avgå? Självklart inte. Hans agerande här, vad man än tycker om det, är inte ett utflöde ur hans gärning som justitieråd. Även justitieråd har rätt att yttra sig. Att domare deltar i diskussioner är något som allmänt sett borde uppmuntras.

Lambertz riskerar heller inte att jäva ut sig från några fall genom sitt agerande. Han var jävig redan innan  efter att ha utövat tillsyn över Quick-utredningarna i sin dåvarande roll som JK. Att, som har påståtts tidigare, säga att Lambertz med sitt agerande skulle jäva ut hela HD är naturligvis helt orimligt. En domares åsikter i ett enskilt fall som hon inte har någon direkt kontakt med kan inte smitta av sig på en massa andra domare.

”Avgå, alla!” Skränandet är så frekvent förekommande att det blivit ett skämt. Men trots det komiska i avgångskraven är det deprimerande. De ständiga kraven på att någon skall avgå, eller till och med straffas, så snart hon sagt något som man inte gillar är ett nedslående drag i dagens samhällsdebatt. Här är ett tips: Det går att ogilla uttalanden, till och med hata dem, utan att för den skull gå mot strupen på den som säger det.

Avgångskraven i detta fall är inte bara en fråga om förutsättningarna för en schyst debatt. I detta fall står centrala rättsstatliga värden på spel. Det är ett centralt rättsstatligt värde att domare inte kan förmås avgå för att de uttryckt åsikter, eller för att de är med i ett visst parti, eller för att de umgås i vissa kretsar. Oavsättligheten är essentiell. (Jmf. diskussionen om kungens position här.) Det betyder inte att den är absolut. En domare som begår brott eller på annat sätt uppenbart misskött sitt uppdrag måste förstås kunna avpolleteras. Men icke-brottsliga uttalanden som saknar samband med tjänsteutövandet kan aldrig vara en tillräcklig grund för ett avsättande av en domare.

Lambertz skadar förtroendet för rättsväsendet, säger hans kritiker. Det kanske är sant, jag vet inte och har inte sett några empiriska undersökningar som stödjer påståendet. Jag vet däremot detta: Om de avgångskrav som nu reses medför att Lambertz faktiskt avgår är det inte bara förtroendet för rättsväsendet som skadats, utan rättsstatens grunder: Principen att domare ska sitta säkert, oavsett opinioner och mediestormar.

*

Blir efter att denna gått ut påmind om en gammal debattartikel som säger nästan samma sak som ovanstående inlägg. Författare då var Göran Lambertz.

InfoTorg Juridik meddelar att Nils Wahl av regeringen nominerats till generaladvokat vid EU-domstolen och att Carl Gustav Fernlund nominerats till domare. Grattis till båda herrarna, som båda utan tvekan är kompetenta i materian och på så sätt väl skickade att sitta på dessa poster. Nomineringarna påminner mig dock om något som jag velat blogga om en längre tid, men som fallit i glömska, och det är problemet med arbetsspråket vid Europeiska Unionens domstol.

Så här står det på domstolens hemsida:

Vid direkt talan blir det språk som används i ansökan (vilken ska avfattas på ett av Europeiska unionens 23 officiella språk) rättegångsspråk i målet, det vill säga det språk som kommer att användas under förfarandet. När det gäller mål som rör begäran om förhandsavgörande är rättegångsspråket det språk som används av den nationella domstol som hänskjuter begäran till domstolen. Anförandena under förhandlingarna simultantolkas, efter behov, till Europeiska unionens officiella språk. Domarna överlägger utan tolk på ett gemensamt språk som av tradition är franska.

Problemet ligger i den sista meningen: ”Domarna överlägger utan tolk på ett gemensamt språk som av tradition är franska.” Det är inget mindre än skrämmande.

Som många av läsarna vet är jag född och uppvuxen i Tyskland. Jag har ingen svensk släkt. Jag kom till Sverige första gången 1992 och efter en vända i Tyskland återvände jag 1994 för att läsa juridik vid Stockholms universitet. Jag har med andra ord vid det här laget (jag är född 1971) tillbringat knappt hälften av mitt liv i Sverige och omgiven av svenska språket. Jag har utbildats i juridik på svenska och skrivit en akademisk avhandling på svenska. Jag har ännu inte lyckats publicera mig på något annat språk än svenska.

Och ändå är jag osäker. Jag kan aldrig med full övertygelse om att jag har rätt ge mig in i en strid om vad ett ord betyder eller vilken grammatisk konstruktion som lämpligen bör väljas. Jag gör det förvisso ändå, men jag slår ur underläge. Eftersom jag också är fil.kand. i lingvistik är jag bara alltför medveten om att jag aldrig kommer att kunna utveckla samma språkkänsla på svenska som en infödd etnisk svensk. Min svenska innehåller en del systematiska fel som jag är medveten om, men som är mycket svåra att få bort eftersom de är automatiserade och inte alltid i stunden tillgängliga för medveten kontroll.

Mot denna bakgrund kan jag inte förstå hur någon som inte är franskspråkig i minst samma utsträckning som jag är svenskspråkig kan överlägga om en dom på franska. Juridisk argumentation är beroende av att den är precis och entydig, vilket är svårt nog på ett språk som man till fullo behärskar: i nästan alla språk finns någon variant på kanslisvenska eller ”legalese” som har sitt ursprung just i juridikens (kanske unikt) starka behov av pregnans. Hur i hela friden skall man kunna klara av det när man inte får uttrycka sig åtminstone på ett främmande arbetsspråk som man har stor erfarenhet av (vilket numera i de flesta fall torde vara engelska) och helst på sitt eget modersmål? Vem kom på vansinnet att inte ens ha tolkar tillgängliga som vid behov kan tillfrågas om det rätta uttryckssättet?

Eftersom jag är så lyckligt lottad att ha en stor internationell bekantskapskrets, har jag också kontakt med personer som jobbar som referenter vid EU-domstolen. Dessa referenter anställs bland annat efter deras förmåga att skriva och tala franska. De förbereder domar och ger utkast till förslag, på samma sätt som en föredragande gör i svenska domstolar. Den upplevelse som dessa referenter har tycks vara att det är de som är domarna: domarna, påstår mina bekanta, kan inte tillräckligt mycket franska för att kunna hänga med i alla svängar i domsförslaget och kan framför allt inte formulera sina avvikande meningar på ett sådant sätt att alla betydelsenyanser framgår. Jag kan inte bedöma huruvida mina bekantas intryck är korrekta, men det är skrämmande nog att ett sådant intryck finns. Mot bakgrund av mina egna erfarenheter tycker jag att mina bekantas intryck är åtminstone rimliga och plausibla.

Visst är det så att domstolens domar översätts till samtliga EU:s arbetsspråk och att alla versioner är lika auktoritativa. Visst är det så att förhandlingsspråket i många fall är ett annat än franska. Men när domarna, som kanske kunnat följa förhandlingen själva och som under förhandlingen åtminstone haft tillgång till tolk sedan skall prata om nyanser i domen på franska, kan jag inte förstå annat än att viktiga aspekter av målet faller bort för att domarna inte kan uttrycka sig ordentligt. Med andra ord är det då referentens förslag som blir styrande i långt större utsträckning än ett sådant förslag alltid blir styrande (eftersom det är svårt att tänka utanför förslagslådan).

Dessutom finns här en aspekt av överlägsenhet genom språklig förmåga. Enligt en anekdot som jag hört klagade en gång Horace Engdahl, vars engelska verkligen inte går av för hackor, på att en diskussion med en modersmålstalare liknar ett slagsmål där man har ena armen bakbunden och den andra i gips. Alla som någon gång försökt diskutera på ett språk (inklusive svenska) där motparten rent språkligt är överlägsen, känner nog igen känslan. Med andra ord ger valet av arbetsspråk de fransktalande belgiska och franska domarna en ofantlig fördel att driva sin egen linje. Huruvida dessa domare använder sig av denna fördel eller ej, vet jag inte, men bara det faktum att en sådan fördel finns är skrämmande.

Det här måste ändras: EU-domstolens praxis går före medlemsstaternas inhemska lagstiftning, och denna praxis måste då tas fram på ett sätt som ger alla domare möjlighet att fullt ut påverka det som sker i överläggningsrummet. Om man nu anser att det behövs ett gemensamt språk (i sig inte tvingande), ställ åtminstone tolkar till domarnas förfogande. Den frågan är nog minst lika viktig som att äntligen avsluta EU-parlamentets flyttcirkus mellan Bryssel och Strassbourg, även om den kanske inte gör sig lika bra som ett TV-inslag.

”Ahh… Derek, I don’t know if you’re familiar with the belief that some aboriginal tribes hold… It’s the concept that a photo might steal a part of your soul. I mean what are your thoughts on that, as someone who gets his picture taken for a living?”

”Well, I guess I have to answer your question, with another question… How many abadigitals do you see modeling!?”

Ur filmen Zoolander.

På Kungsgatan i Stockholm ligger ett klassiskt konditori som heter Vetekatten. På Vetekatten kan man avnjuta några av Sveriges bästa bakverk. Deras bakelser är utsökta.

Vetekatten blev emellertid känt även av en annan, mindre smaklig anledning, nyligen. En 41-årig person från Värmdö hade placerat kameror inne på toaletten på kaféet. Över hundra kvinnor blev i smyg filmade. Mannen som placerat ut kameran åtalades för sexuellt ofredande. Men mannen friades. Att smygfilma någon på toaletten var nämligen inte kriminaliserat. Det fanns inget förbud mot att göra smygporr på kaféer.

Högsta domstolen hade strax innan Vetekatten-fallet konstaterat att det inte finns något förbud mot bildupptagning ens i de mest privata sammanhang. I HD:s fall var det fråga om en man som hade låtit installera en videokamera i en lägenhet som han tidigare bott i med sin dåvarande sambo. Videokameran, som var försedd med rörelsedetektor, filmade den tidigare sambon när hon hade intimt umgänge med sin nya partner. En uppgiven Högsta domstol tvingades att frikänna mannen från ofredandeåtalet, eftersom brottet ofredande inte kunde anses täcka smygfilmningar. Inte heller fanns det något annat lagrum som kunde medföra straffansvar.

HD uttryckte stark kritik mot lagstiftaren för bristerna i strafflagstiftningen. Sådan kritik är ovanlig, men så är också lagstiftningens skydd för rätten att få vara ifred den kanske största svagheten i det svenska rättighetsskyddet. Sedan 1960-talet hade behovet av ett skydd för rätten att få vara i fred från uppmärksamhet på platser som sängkammaren, omklädningsrummet eller badrummet, varit känt. Domstolarna har sedan länge beklagat sig över det hål i lagstiftningen som gör det möjligt att installera kameror på insidan av toalettstolar på kaféer.
Att det är ett hål i svensk rätt är uppenbart. I avvägningen mellan Värmdöbons intresse av att få filma främmande personers underliv, och dessa personers intresse av att få slippa bli smygfilmade i underlivet, är det självklart att Värmdöbons intresse väger lätt. Det är dessutom så att svensk rätt har en skyldighet att tillhandahålla rättsliga regler för att skydda varje människas rätt till en privat sfär, en sfär där man kan räkna med att få vara ifred. Det är en skyldighet som den svenska lagstiftaren har tagit alltför lätt på tidigare.

Från senare tid kan påminnas om FRA-lagsdebatten, lagen om urinprovtagning på barn och effekterna av IPRED som exempel på hur det svenska integritetsskyddet ansetts svagt. För några år sedan presenterades i rapporten Privacy and Human Rights en värdering av integritetsskyddet i olika europeiska länder. Sverige kom på näst sista plats; enbart Storbritannien hindrade oss från att knipa jumboplatsen.

Det har alltså tagit tid. Men till slut har regeringen lagt ett lagförslag som kriminaliserar smygfotografering i privata sammanhang. I framtiden kommer det alltså inte vara tillåtet att fotografera människors toalettbesök med dold kamera på kaféet Vetekatten eller att rigga rörelsedetektorstyrda filmkameror i sängkammaren hos ex-sambon.

Lagförslaget gäller även integritetskränkningar på andra platser än toaletter och omklädningsrum. För att fotografering på allmän plats ska vara straffbar krävs dock att det sker på ett sätt som är ”påträngande, närgånget eller dolt och ägnat att allvarligt kränka den enskildes personliga integritet som privatperson”. Här krävs det att handlingen förutom att vara integritetskränkande också är allvarligt integritetskränkande, samt att agerandet är påträngande eller liknande. För båda formerna av fotografering gäller att ansvar inte föreligger om agerandet var försvarligt.

Få lagförslag framstår som så självklart rimliga som detta. Det enda konstiga är att det tagit sådan tid. Den första regeln innebär att oförsvarliga smygfotograferingar på toaletten kriminaliseras. Den andra regeln innebär att oförsvarliga smygfotograferingar på allmän plats kriminaliseras om de skett på ett påträngande sätt och det dessutom finns en särskild risk för att integritetsskadan blir allvarlig.

Det är mot denna bakgrund förvånande att se den kritikstorm som förslaget drabbats av. I diskussionen om förslaget har det talats om att journalister borde vara undantagna förbudet. Ett sådant undantag är naturligtvis orimligt. Journalister kan inte ges särskilda privilegier att kränka människor.

Däremot kan ett journalistiskt ändamål göra att en integritetskränkning ska anses försvarlig. Den typen av försvarliga integritetskränkningar lämnar lagförslaget också öppningar för. Smygfotograferingar är således straffria om de är försvarliga, och ett granskande syfte kan vara en faktor som gör fotografering försvarlig. Men om en fotografering inte är försvarlig och om den skett på ett påträngande sätt som medför en risk för allvarlig integritetsskada ska även journalisten fällas till ansvar.

En särskild invändning är att fotografer ”på fältet” kan få svårt att göra bedömningen av om ett fotograferande är tillåtet eller inte. Det kan finnas en risk för självcensur i det läget, har det sagts. Men när är det egentligen den självcensuren kan bli aktuell?

Bara när fotografen själv upplever att hennes agerande är påträngande, närgånget eller dolt, ägnat att orsaka offret en särskilt allvarlig kränkning och det dessutom kan betraktas som oförsvarligt. Om journalister behöver en lagstiftning för att fundera över om det är rimligt att fotografera någon under sådana omständigheter är det uppenbart att etiken behöver få litet hjälp på traven av juridiken.

Det är viktigt att komma ihåg är dock att lagförslaget inte i sig tar sikte på journalister. Det tar sikte på alla slags oönskade kränkningar. Den fråga som vi bör ställa till de journalister som vill förhindra lagförslaget från att bli verklighet är därför denna: Är det verkligen rimligt att just deras oförsvarliga integritetskränkningar ska förhindra upprättelse för alla de människor som kränkts av andra än journalister? Det kanske journalisterna skulle vilja förklara för de kvinnor som blev smygfilmade på Vetekatten.

Nils Funcke har sent omsider kommit med ett motförslag. Under den lovande rubriken ”Så kommer vi åt kränkningarna” skriver Funcke att en alternativ reglering skulle kunna vara att ändra i brottsbalkens regel om olovlig avlyssning, i 4 kap.9 a §. Regeln förbjuder ljudupptagning i privata sammanhang men har lämnat fotograferingen utanför. Kan man inte bara stoppa in fotograferingen också i regeln?, funderar Funcke. Han tycks oroas något av hur även en sådan åtgärd kan påverka journalister negativt men landar i slutsatsen att det i sådana fall är den oseriösa journalistiken som drabbas.

Funcke oroar sig däremot inte för att hans förslag inte gör något åt de intgritetskränkningar som vi behöver reglera. I publika eller allmänna miljöer anses 9 a § inte kunna tillämpas. Den gäller enbart i det privata sammanhanget.

Vetekatten-fallet faller alltså utanför Funckes förslag. Personen som filmar under kjolar i rulltrappan likaså. Hatbrottsliknande bevakning, för att ta upp ett tidigare omdiskuterat fall där två kvinnor som kysstes i tunnelbanan uppfattade en ganska närgånget filmande (utan att filmandet verkar ha varit ett brottsligt ofredande) man som obehaglig, fångas inte heller in. Den Jönköpingskvinna som i helgen blev överraskad av att en man lutade sig över toalettbåsets väggar för att filma henne sittandes på toaletten med sin mobiltelefon hamnar också utanför.

Fotoförbudsdebatten har präglats av samma dimmighet som råder i Derek Zoolanders hjärna i citatet ovan. I grund och botten handlar det om att tillåta avvägningar i det enskilda fallet av om en behovet av att kunna förhindra en integritetskränkning väger än behovet av att skydda den handling som uppfattas som kränkande. Regeringens förslag ger en bra grund för dessa bedömningar. Nils Funckes förslag kan i den debatt som präglas av journalister och publicister som till varje pris vill försvara den rådande ordningen ses som ett fall framåt.

Men även ett fall framåt är ett fall.

(Delar av texten om lagförslaget har tidigare varit med i en artikel i Newsmill.)

I går skrev jag på SVT Debatt om det märkliga i att det inte finns några konstitutionella säkerhetsregler som aktualiseras vid tvångsomhändertande av riksdagsledamöter. Texten finns inklippt nedan. För att följa diskussionen i kommentarsfältet på SVT så kan man klicka på länken ovan. Några kommentarer finns bland annat här och här.

*

I förra veckan beslutade en domstol att en svensk riksdagsledamot skulle placeras bakom lås och bom.  Avgörandet borde vara sprängstoff . En domstol har beslutat att en ledamot av den lagstiftande församlingen,  en folkvald medlem av den offentliga maktens yttersta representant,  underkastas ett tvångsingripande.  Det ger upphov till principiella frågeställningar om samhällets grundläggande demokratisyn. Men de principiella frågeställningarna har ännu inte trängt igenom i rapporteringen av det enskilda fallet.

I regeringsformen finns det regler (4 kap. 12 §) om under vilka omständigheter en riksdagsledamot kan åtalas. Lagrummet lyder:

Talan får inte väckas mot den som utövar eller har utövat uppdrag som riksdagsledamot på grund av hans eller hennes yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget, utan att riksdagen har medgett det genom ett beslut som minst fem sjättedelar av de röstande har enats om. Utan ett sådant medgivande får en sådan person inte heller berövas friheten eller hindras från att resa inom riket på grund av yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget.

Regeln är en immunitetsregel. Den skyddar riksdagsledamöterna från straffansvar för handlingar som skett inom ramen för uppdraget som riksdagsledamot. Immuniteten har begränsad omfattning. (Jmf. reglerna om åtal mot statsråd och det generella åtalsförbudet mot statschefen – dvs i nuläget kungen.)

Skyddsregeln ger lagstiftarna en rättslig buffertzon inom vilken man kan räkna med att inte riskera åtal. Av det andra stycket i 12 § framgår tydligt också ett annat syfte, nämligen skyddet för riksdagen i dess roll som en självständig lagstiftande församling:

 Misstänks en riksdagsledamot för brott i annat fall, ska bestämmelser i lag om gripande, anhållande eller häktning tillämpas endast om han eller hon erkänner brottet eller har tagits på bar gärning eller om det är fråga om ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Även om det finns skäl att åtala en riksdagsledamot finns det strikta regler för när frihetsberövande får ske. Ur ett demokratiskt perspektiv framträder dessa begränsningar som ett värn för parlamentets självständighet. Regler om ”checks and balances”, om skyddet för olika maktcentra, har tagits fram för att förhindra eller i alla fall motverka maktfullkomlighet hos i första hand företrädarna för exekutiven (regeringen).

Vi är ovana vid att göra tankeexperiment med en ondskefull ledare, främst en regeringschef, i svenska konstitutionella sammanhang. Den demokratiskt valda blivande diktatorn känns som en avlägsen fågelskrämma i ett land med över hundra år av trygg och fungerande parlamentarism. Men det är just sådana tankeexperiment som maktfördelningsreglerna brukar och måste utgå från. Den salomoniska och genomgoda statsministern behöver inga begränsningar. Det är regeringschefen med mörkt hjärta som grundlagen vill hålla i schack.

Om regeringsmakten mot bakgrund av en riksdagsmajoritet tas över av ett parti, eller partier, som inte delar demokratiska grundvärderingar finns det begränsningar i grundlagen. En central aspekt av detta är att ett sådant parti inte skall kunna göra sig av med kritiska röster i riksdagen genom att låta frihetsberöva dem, t.ex. för påhittade brott. I Sverige känns det kanske som en avlägsen hotbild, men man behöver inte flyga långt österut för att hitta exempel på betydelsen av immunitetsregler.

I ett kristillstånd, där en demokrati står på kanten till en odemokratisk utveckling, är den närmare formuleringen av immunitetsreglerna extremt betydelsefull. Jag skulle anta att för demokratins värn mot diktatorer in spe så är egentligen skyddet mot frihetsberövande viktigare än åtal.

Anledningen till det är att det tar tid för en diktator in spe att bryta ned domstolarnas självständighet. Den förhoppningsfulla diktatorn kan säkert förhållandevis snabbt sätta upp myndigheter med meningsfränder som kan driva mål (t.ex. åtal) mot meningsmotståndare, men det är betydligt svårare att få domstolarna att spela med. (Ett ofta omtalat exempel på domstolarnas medlöperi är Nazityskland, som illustrerar att det ingalunda finns någon garanti för att domarna bibehåller sin rättsstatliga kompass i ett samhälle av moralisk kollaps, men det finns – tror jag uppriktigt – en tröghet inbyggd i domstolsorganisationen mot utvecklandet av en i sann mening icke-demokratisk rättsskipning.)

Det är mot denna bakgrund som det finns anledning att fundera över hur grundlagen skyddar riksdagsledamöter från frihetsberövande i allmänhet. Regeringsformens regler tar bara sikte på frihetsberövande vid brottspåståenden. Det är nog också sådana fall av fängslande som associationerna går till efter ovanstående reflektioner kring rättsstatens förutsättningar. Men det finns andra former av tvångsmässiga omhändertaganden, former som i realiteten medför de stora problemen.  

I diktaturer är det en välkänd strategi att låta tvångsomhänderta meningsmotståndare och dissidenter med stöd av socialrättsliga normer. Istället för att behöva ta den mödosamma vägen runt de domstolar som prövar åtal så finns det ofta möjlighet att genom myndighetsbeslut eller administrativa processer tvångsomhänderta människor under påstående om psykisk sjukdom, eller missbruk, eller liknande.

I svensk rätt finns det sådana möjlighet och även i svensk rätt kan det finnas anledning att generellt fundera över hur den syn på rättssäkerhet som präglar tvångsomhändertaganden vid psykisk sjukdom, missbruk eller av unga överensstämmer med de rättssäkerhetsideal som vi tar för givna när det gäller påståenden om brott. Men i detta sammanhang är det inte den allmänna rättssäkerhetsfrågan som intresserar utan en specifik fråga. Vilka säkerhetsåtgärder har vidtagits för att inte tvångsomhändertaganden ska kunna missbrukas om nationen skulle hamna i den typ av kristillstånd som motiverar uppställandet av immunitetsregler?

Viktigast är härvid riksdagen, den svenska demokratins fundament. Riksdagsledamoten sitter tillsammans med sina kollegor på folkets offentliga makt – parlamentet är navet i vårt statsskick. Men när det gäller riksdagsledamöter kan det snabbt konstateras att det finns inga säkerhetsåtgärder alls intagna i grundlagen. Det finns inga konstitutionella hinder mot att frihetsberöva en lagstiftare med stöd av reglerna om tvångsvård för psykisk sjukdom eller missbruk.

När nu en ledamot av den lagstiftande församlingen tvångsomhändertagits för missbruksvård, mig veterligen för första gången, finns det anledning att reflektera över dessa regler. Jag har ingen anledning att betvivla att beslutet att tvångsomhänderta riksdagsledamoten i detta fall skulle vara korrekt – jag vet inte heller något om de bakomliggande förhållandena. Men den principiella synpunkten, att det inte finns några grundlagreglerade ”safeguards” inbyggda för de representanter för folket som besitter den offentliga makten, är besynnerligt.

Den fullständiga frånvaron av konstitutionella skyddsregler för riksdagsledamöter som riskerar att tvångsomhändertas är ett symptom på en underliggande brist i den konstitutionella debatten i Sverige. Bristen rör inte bara författningsregleringen utan återfinns även i samtalet om samhällets rättsliga fundament. Det finns knappt någon debatt alls i konstitutionella frågor av detta slag. Det leder till effekter som att när regeringsformen nyligen underkastades en genomgripande och omfattande renovering, immunitetsfrågeställningarna i detta avseende över huvud taget inte togs upp.

I den svenska debatten om demokratins grundvärderingar utgår vi fortfarande i hög grad från att staten vill oss väl. Vi inte behöver därmed inte heller bekymra oss så mycket för skyddet av maktbalansen mellan de samhällets maktcentra. Denna blåögdhet kommer att brytas ned vad det lider.

Den demokratiska poängen kan William Petzäll dock lära oss redan idag.  

 

 

Staten kan få in pengar för att bekosta offentlig verksamhet på olika sätt, men när det sker tvångsvis handlar det oftast om antingen skatter eller avgifter. Det är enligt regeringsformen enbart riksdagen som kan besluta om hur skatter ska tas ut. Ett beslut som fattats av regeringen eller av myndighet om hur skatter ska beräknas är därför i strid med grundlagen och ska inte tillämpas.

Myndigheter och regeringen kan dock besluta om hur avgifter ska tas ut, oftast efter förordnande från riksdagen men i vissa fall behövs inte ens det. Det är således viktigt att skilja på dessa två – skatter och avgifter. 

Skatter brukar definieras som ett tvångsbidrag till det allmänna utan direkt motprestation. Någon sorts motprestation får vi ju naturligtvis alltid av att vi betalar skatt, såsom skola, polis och vägar. Men dessa prestationer från staten är inte direkt kopplade till betalningen av skatt – även den som inte betalar skatt har rätt till skola, skydd från polisen och att få färdas på allmänna vägar.

En avgift är en penningprestation som betalas för en specificerad motprestation från det allmänna. Ofta är det tämligen enkelt att avgöra att en avgift är just en avgift, som parkeringsavgift, sotningsavgift eller avgift för ett erhålla körkortstillstånd eftersom det i dessa fall finns en tydligt definierad motprestation.  

Att en viss motprestation ges är dock inte ensamt avgörande för att avgöra om en pålaga är en avgift, man måste även titta på kostnaden som sådan och bedöma om den vara eller tjänst som den enskilde får vid betalningen av pålagan redan kan ha betalats på annat sätt (refinansiering). Som exempel på detta kan nämnas att innan riksdagen införde trängselskatt i Stockholm var förslaget att detta skulle benämnas trängselavgift. Det konstaterades dock i lagstiftningsarbetet att gatu- och vägnätet redan har iordningsställts och finansierats av skattemedel. Trängselavgiften kunde därför inte anses vara en avgift utan det var istället en skatt. Vi hade alla tillsammans redan betalat för att kunna använda dessa vägar och staten skulle därmed bli överkompenserad om staten tog ut ytterligare en pålaga för detta.

De senaste dagarna har Polismyndigheten i Stockholms läns beslut att ta ut ersättning av idrottsklubbar för polisbevakning i samband med matcher debatterats flitigt. Min fråga är, utifrån ovanstående resonemang, om denna ersättning är en skatt eller en avgift? När polisen står på Råsunda och tittar på fotboll, när den där jättestora svarta polisbilen kör in i en folksamling där det finns barnvagnar eller när Ola Lindholm får kissa i en liten burk – har vi då inte redan betalat för det? 

Troligtvis är ersättningen för polisbevakning att anse som en avgift, eftersom den syftar till att ersätta staten för de merkostnader som den offentliga tillställningen ger upphov till. Enligt ordningslagen har arrangören dessutom huvudansvaret för att ordningen upprätthålls i samband med tillställningen, vilket ytterligare talar för att polisen tillhandahåller en tjänst. Det torde således vara okej att det inte är riksdagen som beslutat om hur avgifterna ska fastställas, utan att det är regeringen som genom en viss förordning fastställt till vilka belopp som ersättningen ska uppgå till.

Men det finns ytterligare en aspekt att ta ställning till – staten har nämligen ett våldsmonopol. I Författningsutredningen (SOU 1963:16 s. 366)uttalades att en avgift kan framför allt på de områden där det allmänna har monopolställning, sättas så högt att den framstår som ”oskälig” i jämförelse med motprestationen. I dessa fall kan pålagan ändå betraktas som en skatt. Mig veterligen har så stora summor som polismyndigheterna den senaste tiden bedömt att arrangörer kan få betala inte tidigare prövats i domstol, exempelvis uppskattades kostnaden för polisbevakning vid en rejvfestival utanför Norrköping uppgå till 700 000 kr och ett stockholmsderby kan kosta en hel miljon. De ”tjänster” som polisen tillhandahåller har polisen alltså monopol på att utföra. Personligen skulle jag tycka att det vore mycket intressant att se om dessa höga ersättningar verkligen kan anses skäliga i jämförelse med motprestationen och jag hoppas att de arrangörer som sagt att de ska överklaga polismyndigheternas beslut även tittar på detta snart femtio år gamla förarbetsuttalande.

 

Via alltid läsvärda ECHR Blog hittar jag nedanstående fantastiska citat från Europadomare Bonello efter att Europadomstolen blivit anklagade för att ägna sig åt rättighetsimperialism om den skulle fälla svarandestaten i två mål. Målen, Al Skeini och Al Jedda mot Förenade kungadömena, rörde tillämpligheten av Europakonventionen under Irakkriget. Närmare bestämt: ”The first case concerned civilians killed during British security operations in Iraq. The second case was about the the internment of an Iraqi for more than three years in a detention centre in Basrah which was run by British forces. ” Bonello skriver (och jag kursiverar några meningar som jag gillar särskilt).

 

37. I confess to be quite unimpressed by the pleadings of the United Kingdom Government to the effect that exporting the European Convention on Human Rights to Iraq would have amounted to “human rights imperialism”. It ill behoves a State that imposed its military imperialism over another sovereign State without the frailest imprimatur from the international community, to resent the charge of having exported human rights imperialism to the vanquished enemy. It is like wearing with conceit your badge of international law banditry, but then recoiling in shock at being suspected of human rights promotion.

38. Personally, I would have respected better these virginal blushes of some statesmen had they worn them the other way round. Being bountiful with military imperialism but bashful of the stigma of human rights imperialism, sounds to me like not resisting sufficiently the urge to frequent the lower neighbourhoods of political inconstancy. For my part, I believe that those who export war ought to see to the parallel export of guarantees against the atrocities of war. And then, if necessary, bear with some fortitude the opprobrium of being labelled human rights imperialists.

39. I, for one, advertise my diversity. At my age, it may no longer be elegant to have dreams. But that of being branded in perpetuity a human rights imperialist, I acknowledge sounds to me particularly seductive. 

Svea hovrätt har idag dömt den uppländske serietecknare som åtalats för barnpornografibrott. (Se här, pressmeddelande här.) Domen är problematisk ur två perspektiv: Dels vad gäller domskälen, dels var gäller lagregleringen. Men först något om domen i sig.

Serietecknaren hade i sin dator mangaserier med barnpornografiska inslag, som han skulle översätta. Bilderna upptäcktes vid ett tillslag mot mannen. Han åtalades och dömdes i tingsrätten och nu även i hovrätten.

Hovrättens dom är i det stora hela så gedigen och välskriven som man kan förvänta sig. Domen inleds dessutom med en upplysande redogörelse för rättsläget i allmänhet, och särskilt för de förändringar i barnpornografibrottet som skett under senare tid.

Att de teckningar som återfanns i datorn faller inom det område som den svenska lagstiftaren tänkt skulle vara kriminaliserat framstår som tydligt när man läser domen. Dessutom har hovrätten tagit, s.a.s., rättssäkerhetshöjd: Ett antal teckningar fann domstolen inte tillräckligt tydligt kunna sägas visa upp barn och i dessa fall ogillades åtalet. Vad gäller ytterligare ett antal bilder fann domstolen att det inte stod klar att bildernas syfte var att påverka åskådaren sexuellt och även i dessa fall ogillades åtalet. När det gäller återstående bilder – sammanlagt 39 – finner domstolen:

”Beträffande de resterande 39 bilderna gör hovrätten bedömningen att de ohöljt och utmanande skildrar barn på ett sätt som leder till slutsatsen att de haft som väsentligt ändamål att påverka betraktaren sexuellt. De är därför ur ett straffrättsligt perspektiv att bedöma som pornografiska bilder av barn.”

Vidare skriver domstolen:

”Av de uppgifter som [serieöversättaren] har lämnat och som redovisats i tingsrättens dom framgår att han medvetet har innehaft de angivna bilderna med insikt om deras innehåll. [Hans] innehav av bilderna faller därmed under 16 kap. 10 a § brottsbalken

[Serieöversättaren] har gjort gällande att innehavet av de barnpornografiska bilderna är försvarligt med hänsyn till den yrkesverksamhet han bedriver som föreläsare samt översättare och kännare av manga-serier. De omständigheter som [serieöversättaren] har hänvisat till i denna del leder emellertid enligt hovrättens mening inte till uppfattningen att hans befattning med bilderna har haft ett sådant syfte att det kan anses för-svarligt. Han ska därför dömas för barnpornografibrott avseende de angivna bilderna. Brottet är att rubricera som ringa brott.”

Straffet blev 80 dagsböter om 70 kronor.

*

Hovrättens dom är ur ett traditionellt perspektiv alltså oklanderlig. Det framstår som tydligt att lagstiftaren ville kriminalisera denna form av bildinnehav. Det är inte domstolarnas roll att överpröva lagstiftarens intentioner. I allmänhet.

Men ibland är det faktiskt domstolarnas roll att överpröva lagstiftarens intentioner. Det finns en aspekt som lyser med sin frånvaro i domskälen. Nämligen yttrandefrihetsaspekten. Serieöversättarens mänskliga rättighet att få yttra sig nämns inte med ett ord. Man får förutsätta att serieöversättarens försvarare påmint domstolen om Europakonventionens skydd för yttrandefriheten, men någon bedömning av om det svenska barnpornografiförbudet i detta avseende kan anses hållbart görs inte i hovrätten.

Det är en brist. Även barnpornografiska yttranden kan aktualisera yttrandefrihetsrättsliga avvägningar.

Om detta är en brist i domskälen så illustrerar domen ytterligare en brist, nämligen en brist i det svenska grundlagsskyddet. Vi brukar ju slå oss för bröstet och framhålla den svenska yttrandefrihetslagstiftningen som unik och stark. Mangadomen visar att det finns all anledning att tona ned självgodheten. Det brott som serieöversättaren fälldes för faller nämligen helt utanför den grundlagsskyddade yttrandefriheten i svensk rätt.

Barnpornografi är alltså inte bara straffbart. Det finns många yttranden som anses icke-skyddsvärda och som därmed är straffbara inom grundlagens område (förtal, hets mot folkgrupp, etc.). Men barnpornografi faller inte under grundlagen över huvud taget. Det betraktas inte som ett yttrande i grundlagens mening.

Det innebär att grundlagen helt sätts ur spel vid prövningen av ett fall som detta. Om serieöversättaren däremot hade översatt en text med samma innehåll som serierna hade han varit skyddad, starkt skyddat till och med, av den svenska tryckfrihetsrätten.

Det är rättspolitiskt orimligt och dessutom inkonsekvent att en fiktion i form serier helt faller utanför grundlagens skydd.

Det är dessutom orimligt i sak att fiktiva återgivningar av fantasier, även om de är vrickade, får vika för yttrandefriheten i ett fall som detta.

*

Se tidigare debattartiklar om detta här och här. Bra av Karin Ohlsson också.

Och – uppdaterat! – av Sanna Rayman.

Nog misströstar man, när man läser mängden av märkliga uttalanden i samband med Wikileaks-läckan och gripandet av Assange. Det tycks för många helt omöjligt att hålla isär värderingen av Wikileaks verksamhet från uppfattningar om misstankarna om sexualbrott som riktats mot Assange. När det gäller den senare saken finns det ingen hejd på hur lågt svenska debattörer kan sjunka. Lasse Anrell på Aftonbladet har väl aldrig gjort sig känd för att vara nyanserad men när han i en krönika i Sveriges största tidning under rubriken ”Publicitetskåta åklagare ska skita i det här” uttrycker att saken över huvud taget inte borde utredas kan man inte annat än att känna ledsamhet. Ledsamhet över hur mediemakten fular ut anmälarna av brottet innan någon prövning gjorts, innan några bevis visats upp. Ledsamhet över hur kända journalister på allvar kan framföra den implicita åsikten att om det bara är en tillräckligt känd person som anklagas för ett brott så bör rättsväsendet hålla sig borta.

Ser man på gripandet av Assange ur den tillämpade moral som är juridikens raster är saken i grund och botten enkel. Låt mig i översimplifierande pedagogisk nit försöka punkta upp argumentet.

1. Assange ska betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom.

2. Assanges integritet ska respekteras.

3. Anmälarna bör betraktas som trovärdiga tills det finns en övertygande anledning att misstro dem.

4. Anmälarnas integritet ska respekteras.

5. Kända personer, för övrigt rent helgonlika personer, står inte över lagen.

6. Anklagelser om brott mot kända personer måste tas på allvar och processen bör vara i grund och botten den samma som gäller för andra misstänkta.

7. Om en person som misstänks för ett allvarligt brott befinner sig i ett annat EU-land är det rätt att försöka få honom eller henne överlämnad till den svenska rättvisan för utredning och eventuell prövning.

8. Domstolarna och rättsväsendet är inte politiska institutioner och bör ö.h.t. inte hantera misstankar om brott utifrån politiska bevekelsegrunder.

9: Frågan om en utlämning till USA är ännu så spekulativ att den inte går att diskutera på något rationellt sätt alls. Det finns ännu inga formella anklagelser i USA. Om det görs sådana anklagelser är fortfarande frågan om utlämning en komplicerad sak.

*

Det här är ju inga konstigheter. Men det har liksom slagit slint i huvudet även på en massa normalt sansade människor. Det har blivit ett skyttegravskrig där på ena sidan anmälarnas moraliska vandel ifrågasätts och på andra sidan Assanges moraliska vandel ifrågasätts. Där anmälarna målas ut som delaktiga i en komplott eller som hemliga agenter men där samtidigt andra anklagar misstankarna som ett utflöde ur en machokultur. Vi bevittnar en ovärdig karusell.

Sverige är en rättsstat. Vi ska inte glömma det. Det svenska rättsväsendet hör till de minst korrumperade i världen. Jo, det är faktiskt sant. Tanken att en domare skulle låta sig påverkas av mutor eller påtryckningar är betydligt mer långsökt i svensk rätt än jämfört med de flesta andra. (Det betyder inte att det inte kan se. Vi vet att det kan ske, det kan ske över allt. Men jag är på riktigt övertygad om att det sker i lägre utsträckning i Skandinavien än i de flesta andra rättsordningar. Och ja, jag räknar med bashing för att vara blåögd eller naiv i kommentarsfältet nu.) Det finns ingen anledning att anta att inte Assange kommer att få en rättvis rättegång, för det fall det över huvud taget går till rättegång. Det finns därtill ingen anledning att anta att det kommer att behöva ta särskilt lång tid.

Inför en sådan prövning vill jag bara slänga fram en möjlighet, utifrån vad som upplysts i samband med prövningen i den engelska domstolen, som ingen tycks ha tänkt på: Det kan faktiskt vara möjligt att anmälarnas uppgifter är korrekta men att Assange ändå är oskyldig. Eller så kan det visa sig att saken ter sig helt annan när bevisningen är ute i ljuset. Vem vet. Men att saken inte skulle undersökas bara för att det är Time Magazines kommande Man of the Year är en rubbad tanke.

*

Uppdaterat: Sanna Rayman gör en liknande iakttagelse i dagens SvD.

Rubriken är tillspetsad, men i viss mån stämmer det. Jag skriver om den överdrivet malliga självbild som präglar den svenska yttrandefrihetsdiskussionen och hur det är dags att göra upp med i samband med utvecklandet av ett nytt grundlagsskydd i Svensk tidskrift idag. Jag framhåller bland annat:

”Diskussionen om morgondagens yttrandefrihet kommer att präglas av debattörer som framhåller att det svenska systemet har fungerat bra, att det svenska skyddet för yttrandefriheten är unikt och att skyddet för den svenska pressen har främjat det demokratiska samtalet. När sådana uttalanden läggs till grund för att försvara den rådande ordningen bör man vara vaksam. Bristerna i skyddet är nämligen många och behöver framhävas i processen om hur regelverket ska reformeras.”

Läs mer här.

För någon vecka sedan var jag och lyssnade på justitierådet Stefan Lindskog. Han talade om Högsta domstolen och rättigheterna. Efter en genomgång av den dramatiska praxis som rör Europakonventionens inträde i domstolarnas medvetande förklarade Lindskog hur han såg på förhållandet mellan rättigheteter och rättstillämpning. Det är inte så att HD direkt stödjer sig på Europakonventionen i så särskilt många fall, menade han. Men Europakonventionen ger uttryck för grundläggande värderingar som rätten är uppbyggd kring. Rätten har en deontologisk djupstruktur, en struktur som innehåller värderingar som genomsyrar rätten i sin helhet. Menade Lindskog.

Ljuv musik för mina öron. Och dessutom en bra förklaring. Rätten i sin helhet, inklusive privaträtten, kan bäst förstås som ett utflöde ur ett rättighetsorienterat deontologiskt ideal. Som en övergripande förklaring, som ett uttryck för ett paradigm om man så vill, räcker det långt.

Idag röstar riksdagen om grundlagspropositionen. Det finns en bred majoritet för de många goda förslag som lagts.

Alla partier utom Sd kommer således att rösta för de viktigaste maktdelningsreformer som Sverige har sett på decennier, kanske över ett sekel. Grundlagsändringarna är en historisk reform. Den är dock förhållandevis okänd.

I nästa nummer av NEO beskriver jag kraften i avvecklandet av uppenbarhetsrekvisitet (Och det ska jag inte föregripa för då får jag trubbel). Men det finns fler viktiga reformer. En viktig sådan reform är stärkandet av domstolarnas självständighet. En annan är införandet av en ny integritetsregel i rättighetskatalogen. En tredje är boosten av KU.

Sammantaget är det en reform med potential att skapa en verklig maktdelning. Det krävs dock domare som vågar ta ställning för rättsstatens grundläggande värderingar. I HD finns det sådana domare. Efter den 1 januari 2011 tror jag att vi kommer att få se att det finns en hel del rakryggade domare även i underrätterna. Den deontologiska grundstrukturen kommer att göra sig tydligare påmind även i den praktiska rättstillämpningens ytstruktur.

(Grundlagsreformen passerar i stort sett obemärkt förbi i de stora massmedierna – med undantag för en föredömlig liten tydlig sak i Aftonbladet, däremot skrivs det en hel del i nya medier. Det tycker jag att vi kan hålla i åtanke när vi utvärderar mediernas roll som demokratins vakthund inför nästa företstående grundlagsreform, den av yttrandefrihetslagarna.)

Uppdaterat: SvD skriver bra idag och Sydsvenskan skrev bra igår.