You are currently browsing the category archive for the ‘jurister’ category.

I ett beslut som publicerades idag har Högsta domstolen satt ner foten i en inte helt oviktig jävsfråga: externt adjungerade domare som är tjänstlediga från sin vanliga anställning som åklagare är generellt jäviga att delta i avgöranden i brottmål. Med detta följer Högsta domstolen Högsta förvaltningsdomstolens (dåvarande Regeringsrättens) tidigare praxis, där den senare domstolen funnit att en externt adjungerad domare som är tjänstledig från sitt vanliga jobb på Skatteverket generellt är jävig att döma i skattemål.

Que?, frågar lekmannen. Vad betyder det, och varför är det viktigt?

Vad det betyder, är följande. Sedan några år tillbaka försöker lagstiftaren av olika skäl – svårigheter att rekrytera domare till den vanliga domarutbildningen, strävan efter att bredda kompetensen i domarkåren – att attrahera kompetenta jurister som inte gått den traditionella domarutbildningen till att bli domare. Möjligheten står öppen för åklagare, advokater, professorer och docenter samt för andra som i sitt arbete förvärvat fördjupade kunskaper inom juridiken. Som ett led i värvningsförsöken kan man adjungeras, förordnas tillfälligt, för normalt sex månader. Jag själv avslutar på måndag en sådan adjungering, under vilken jag alltså var domare i Göta hovrätt i Jönköping. Jag är externt adjungerad för att skilja mig från sådana adjunkter som går det sista året i sin domarutbildning (som alltså då måste vara internt adjungerade, trots att jag inte kan minnas att ha hört uttrycket).

Under den tid man är adjungerad är man fullvärdig ledamot i en kammar- eller hovrätt och deltar i den ordinarie verksamheten precis som de ordinarie domare. Man får alltså en chans att nosa på jobbet som domare för att sedan kunna ta ställning om man vill byta bana (och förhoppningen är förstås att åtminstone några kan frestas att göra det). Det som Högsta domstolen nu har sagt, är att alla åklagare som gör det, och som alltså är tjänstlediga från sitt vanliga jobb och som efter adjungeringen går tillbaka till Åklagarmyndigheten, är jäviga att döma i några brottmål över huvud taget.

Varför är det viktigt, då? Jo, av följande anledningar.

För det första är de flesta som tar chansen att adjungeras av någon anledning som jag inte vill spekulera i åklagare. Dessa åklagare får nu inte längre döma i brottmål. Domstolarnas verksamhet består dock till 80 till 85 procent av brottmål: resten utgörs huvudsakligen av familje- och verkställighetsmål. Avtalstvister och dylikt är det ganska glest med. Det här beslutet innebär alltså att det inte kommer att finnas jobb nog för att hålla ens en enda externt adjungerad åklagare sysselsatt: jag själv sysslade i huvudsak med andra rättsområden än min specialdisciplin förmögenhetsrätt, även om jag hade stor frihet att välja vilka mål jag deltog i. Det innebär alltså att en stor del av basen för externa rekryteringar faller bort. Kammar- och hovrätterna kan inte kosta på sig att externt adjungera domare som inte kan delta i den huvudsakliga verksamheten. Jag tycker också synd om de åklagare som just nu är adjungerade och som alltså under resten av sin adjungering inte riktigt kan delta i verksamheten.

Därmed, och det är det andra problemet, tappar domstolarna möjligheten att värva kompetens från sfären utanför domstolarna. Den som jobbat som åklagare har, åtminstone inledningsvis, en helt annan insyn i hur polisen och åklagaren arbetar, och har också fått en del bildning och utbildning i sociologiska och kriminologiska frågor som domare inte vanligen och naturligen får. Med andra ord upprättas genom Högsta domstolens beslut en mur mellan två delar av rättsordningen vars samspel dels inte är helt okomplicerat och dels inte är helt oviktigt. Domstolarna riskerar att tappa den del surt förvärvad verklighetsförankring genom att åklagare inte längre kan nosa på jobbet som domare, utan tvingas hoppa från en verksamhet till en annan. Det torde få åklagare vara beredda att göra bara så där.

Det tredje problemet är av mera principiellt slag. Högsta domstolen hänger upp sitt beslut i frågan om arbetsgivaren, i det faktum att den som är tjänstledig från ett jobb som åklagare och ska gå tillbaka till samma jobb, kan befogat upplevas som havande ett öga på situationen efter adjungeringen, när man ska möta sina kolleger igen. Medan det är riktigt, tror jag inte att det egentligen är det problem vi har i Sverige. Problemet är ett helt annat.

Storleken har nämligen betydelse, och den svenska juristankdammen är väldigt liten. På något sätt känner vi jurister varandra, i vart fall genom mingel, möten och föreningar. Vi har läst ihop, vi har gått eller hållit kurser ihop, vi är medlemmar i samma förening. Högsta domstolen har i många fall klargjort att det inte är någon grund för jäv. Skulle vi jäva ut varandra genom att vi varit studiekamrater, skulle dömandet bli omöjligt: vi är inte många nog för att vi ska kunna hålla något större avstånd till varandra.

Men är ett formellt arbetsgivarförhållande verkligen avgörande? Hur är det med dem som går den traditionella domarutbildningen, och som sitter som tingsfiskaler under två år innan de (åter-)kommer till hov- eller kammarrätten: är det oproblematiskt att hovrätten prövar ett mål som i lägre instans avgjorts av en tingsfiskal som vid tiden för beslutet i hovrätten är där som internt adjungerad domare? Räcker det med att adjunkten inte deltar i att avgöra målet, eller borde det vara jävsgrundande att hen finns på samma domstol? Hur är det med den som kanske jobbat på departementet när ett visst lagförslag tagits fram, vilken (numera) lag nu enligt den ena partens begäran ska sågas längs med fotknölarna? Hur är det med mina vetenskapliga skrifter? Jag har ju över åren tagit ställning i en del frågor som kanske kan komma upp i ett mål: är jag då jävig, eftersom jag riskerar att tappa ansiktet om beslutet går mot min mening och jag inte är skiljaktig? Hur är det med studiekamrater, eller kamrater från domarutbildningen? Även om man inte umgåtts på några år, är det oproblematiskt att man varit full tillsammans på någon studentmiddag?

Inget av det jag säger här ska förstås som kritik mot Högsta domstolens beslut: det är välargumenterat och välgrundat. Jag börjar dock tycka att vi har ett problem på halsen. Högt ställda krav på frihet från yttre band blir mycket svåra att upprätthålla i ett så litet juristsamfund som det svenska. När nu breddningen av domarrekryteringen i huvudsak skjutits i sank – på, som sagt, goda grunder – är frågan vad vi ska göra med vår juristkår. Jag har svårt att se hur man med de kriterier som Högsta domstolen anlade i dagens beslut ska kunna hålla fast vid den traditionella domarutbildningen, och hur vi alltså ska hålla rättsväsendet fungerande när vi börjar tillämpa jävsreglerna på allvar. Som sagt, det formella kriteriet som Högsta domstolen tillämpade idag var den anställning från vilken den externa adjunkten var tjänstledig, men jag ifrågasätter starkt om den avgränsningen i längden kommer att vara hållbar.

Lite jäviga är vi nämligen nog allihopa på något sätt.

I samband med en diskussion om uppsåtsbedömningar i sexualmål apropå den såkallade Lunda- och den efterföljande hovrättsdomen nyligen rök jag igår på ett mycket ovanligt och otrevligt sätt ihop med en av mina bästa vänner. Felet var i huvudsak mitt, och det fick mig att fundera på vad det är som fått debatterna om dessa domar att bli så känslig för mig. Det är nämligen något nytt: jag har tidigare kunnat behålla lugnet på ett helt annat sätt än nu. Jag tror att bakgrunden är mitt snart avslutade halvår som adjungerad domare i hovrätten (jag har en vecka kvar av min tjänstgöringstid): jag har brottats med det ansvar som går igen med domarrollen på ett sådant sätt att jag numera har taggarna utåt när kritik kommer mot domare i omdiskuterade mål.

Min erfarenhet är förvisso begränsad. Jag har som sagt suttit i ett halvår, och jag har suttit i hovrätten, vilket innebär att jag varken har någon större erfarenhet över huvud taget eller någon erfarenhet från tingsrätt. Jag tycker dock att jag har sett tillräckligt mycket för att kunna uttala mig om hur ett mål – vilket som helst mål, egentligen, men i synnerhet mål där den personliga tragedin för den förlorande parten är särdeles uppenbar, som sexualmål eller vårdnadsmål – i all regel ser ut från domarens sida. Denna bakgrund leder till att jag inte kan låta bli att tycka att den kritik som domarkåren som helhet numera får utstå är djupt orättvis, och att den ofta framförs på ett närmast förolämpande sätt.

Ett mål ser nämligen ut på ett helt annorlunda sätt från domstolens sida än det ser ut när man ser det i media.

Det finns två ganska distinkta steg i förfarandet: först kommer skriftväxlingen, sedan kommer förhandlingen. Med andra ord samlas först papper på hög: polisens förundersökning och åklagarens stämningsansökan i brottmål, parternas olika inlagor med argumentation och svar på motpartens argumentation samt skriftlig bevisning i tvistemål (alltså familjemål eller avtalsrättsliga tvister). När pappren är färdigsamlade och parterna har sagt det de har att säga, kommer förhandlingen, där också vittnen hörs, och där alltså ytterligare bevisning tillkommer.

Redan det första steget – pappren – innebär att livets närmast oändliga komplexitet reduceras. Vissa saker kommer inte med. En del av en människas livsberättelse som påverkar bedömningen i den moraliska dimensionen – huruvida personen varit mobbad som barn, är viljesvag eller -stark, är charmerande eller har svårt att få andras förtroende – kommer inte med i pappren: dessa delar påverkar inte den juridiska bedömningen, och såväl domstolarna som parterna bemödar sig att koncentrera frågorna till det som jurister kallar för relevant, alltså det som påverkar regeltillämpningen. Domstolarna får alltså från första början bara se ett litet ursnitt ur verkligheten.

Detta är måhända beklagligt, men det måste vara så. Skulle hela livet, alla detaljer, komma under domstolens bedömning, skulle tiden det tar för att utreda alla frågor behöva vara ännu mycket längre än den redan är. En moralisk bedömning är dessutom normalt ingen regelstyrd bedömning: det går inte att reducera moraliskt rätt eller riktigt till någon sats att ”om X, så Y”. Juridiken måste däremot sträva efter att formulera sina bedömningsregler till just ”om X, så Y”, i vart fall om likformigheten i bedömningen och förutsägbarheten i den, eller med andra ord rättssäkerheten, ska betyda något. Eftersom juridiken alltså – i motsats till moralen – är styrd av förhållandevis klara regler, är såväl parterna som domstolarna fokuserade på vad varje part vill uppnå (vilket Y parterna vill uppnå), och därmed på frågan huruvida alla de X föreligger som krävs för att domstolen ska kunna ge någon av parterna sitt Y. Med andra ord får domstolen redan under den inledande pappersbaserade hanteringen endast veta om de saker som är relevanta för reglerna. Med det verkliga livet har detta relativt litet att göra.

Sedan följer förhandlingen och med den vittnesberättelserna. Under det skedet har livet åter en chans, men det är knappast hela livet som kommer fram här heller. Vittnen är där för att uttala sig om de delar av det omtvistade händelseförloppet som har med regeltillämpningen att göra, inte för att öka komplexiteten i bedömningen. Vittnena ska inte och får därför inte heller uttala sig om sin syn på saken, om vad de tycker om de olika inblandade parterna. De får inte tala om livet, utan endast om saken.

Därtill kommer att domstolen på något sätt måste hantera att vissa människor genast framstår som sympatiska och kompetenta, andra som osympatiska och virriga. Detsamma gäller för parterna själva. Detta skapar ett problem i det att domstolen ju ska döma utan avseende på personen och personligheten. I vart fall jag hanterade detta genom att ta ett visst avstånd, genom att försöka se personen, men inte alltför närgånget. Det kanske är ett dåligt sätt, och kanske andra gör annorlunda, men jag förstår inte hur det i så fall ska ske.

Och då är målet slut och ett beslut ska fattas. Det som domstolen har nu på handen är ett litet ursnitt ur livet, mer eller mindre elegant tillrättalagt av parterna och broderat och utfyllt med vittnes- och partsberättelser som samtliga måste bedömas med ett visst mått av försiktighet, så att man inte påverkas av sina förutfattade meningar och sina personliga preferenser. Såvitt jag förstår, är domare medvetna om detta. Vi vet inte allt. Vi kan inte allt.

Och ändå måste vi fatta ett beslut.

Oavsett vilket beslut vi fattar, riskerar vi att göra fel. Tänk om vi dömer en oskyldig människa; tänk om vi låter en skyldig människa gå, för att denna ska föröva nya brott. Tänk om det som är bäst för barnet är att vara med mamman; tänk om det är att vara med pappan. Tänk om den part som nu förlorar sin avtalstvist går i konkurs. Alla beslut är inte sådana, men vid de flesta beslut handlar det om att man, medveten om att man agerar under extrem osäkerhet, måste fatta ett beslut som man inte är helt säker på. Tänk om det blir fel. Tänk om jag förbisett något. Och samtidigt måste det ju vara juridiskt rätt. Hur i hela friden ska man fatta ett beslut under sådana förhållanden?

Ibland märker man först när allt är klart, när man är framme vid beslutsfattandet, att man egentligen skulle vilja veta något man inte fått veta än. I vissa fall har man redan tidigare försökt fråga parterna och/eller vittnena, men inte fått ett besked som man kommer vidare med. Lönar det sig då att stanna upp hela målet, börja en ny runda och fråga? Hur länge får man fråga efter någon viss upplysning utan att förlora sin opartiskhet? Man kanske sitter och hoppas att den ena av parterna gör den invändning om att kravet är preskriberat som skulle få henne att vinna målet, men den invändningen kommer inte: ska man verkligen få fråga till dess man fått fram invändningen? Vad skulle den andra parten säga? Vi ska ju vara opartiska här! Ibland märker man först när allt är klart att det finns något man borde frågat efter, men som man faktiskt inte förstod var ens en fråga (Donald Rumfelds ”unknown unknowns”). Ska man då börja målet på nytt? Det riskerar att ta månader till dess man i så fall på nytt skulle vara i ett läge där man kan fatta beslut, parterna förorsakas advokat- och skattebetalaren ombudskostnader. Dessutom måste domstolen enligt rättegångsbalken fatta ett beslut inom en viss tid efter förhandlingen. Inte heller får man leta efter information själv: parterna ska ju ha möjlighet att uttala sig om den information som ligger till grund för domen – då ska inte domstolen själv fylla i med det som domarna i beslutsögonblicket tycker behövs.

Där sitter alltså domaren, på ett i princip alltid med nödvändighet ofullständigt material, med öppna frågor och plikten att fatta ett beslut som kan vara livsavgörande för en eller båda av parterna. Det orkar man faktiskt inte ens som domare alltid tänka på. Vid alla de vårdnadsmål i vilka jag varit med om att fatta något beslut det senaste halvåret, hur i hela friden kunde jag veta vad som är bäst för barnet? Jag känner inte barnet, jag vet inte hur föräldrarna funkar. Hur ska jag veta vem som gjort och sagt vad? Jag är med om att hålla folk i häktet som kanske verkligen inte skulle behöva vara inlåsta och isolerade.

Jag har gjort så gott jag kunde. Jag är absolut övertygad om att jag i ett flertal fall gjorde i en eller annan bemärkelse fel. Jag har säkert förstörd någons liv. Det gick inte att göra på något annat sätt.

Med allt detta vill jag inte säga att det inte finns lata, inkompetenta eller fördomsfulla domare, och inte heller att jag inte är en av dem. Det kanske jag är. Sådana domare måste av rent statistiska skäl finnas: det finns ingen anledning att tro att gruppen domare på något sätt skulle bestå av bättre människor än befolkningen i stort.

Med allt detta vill jag bara säga att det är väldigt lätt att reagera på en medieberättelse som inte är bunden av parternas argument i skrift och ord, inte i rättssäkerhetens intresse behöver följa strikta regler och som inte behöver ta ansvar för det beslut som slutligen fattas. Man kan uttala sig om huruvida en dom på sina egna premisser hänger ihop och är logisk. Man kan kritisera domstolen för att ha gjort en värdering av en skrift eller ett vittnesmål som man inte håller med om. Man kan klandra en domstol för att ha förbisett en juridisk regel.

Men att utan mycket goda skäl och på grundval av endast en endaste dom anklaga en domare för att vara fördomsfull eller inkompetent, utan att ha läst akten, utan att ha hört vittnesmålen, utan att ha våndats över det ansvar som går igen med beslutsfattandet, det är förmätet. Domaryrket är spännande och stimulerande. Men det innebär ett enormt ansvar, som jag inte sett någon av mina kolleger hantera med lätthet.

Var kritiska. Men var ödmjuka inför det faktum att domarna ofta måste fatta beslut ingen annan gärna skulle behöva fatta också.

På allt fler områden dyker det upp nya uttryck. Det anordnas kurser och skrivs böcker i medierätt, transportjuridik, konstjuridik och idrottsjuridik för att nämna några.

En fråga är om detta bara är en form av ”kejsarens nya kläder” (det vill säga bara är trams) eller om det som dessa uttryck står för faktiskt inte kan uttryckas på bättre sätt.

Klart är att vi är vana att dela upp rätten i olika rättsområden, som faktiskt delvis fungerar olika. Redan tidigt på juristutbildningen får vi lära oss att ordentligt skilja på offentlig rätt, civilrätt och straffrätt. Det blir helt självklart för oss att ta till oss att med olika rättsområden följer olika tolkningsregler, olika processregler med mera.
Det som är nytt är att juridik från olika områden slås ihop, med det gemensamt att reglerna kan komma att tillämpas i vissa situationer.

Idrottsjuridik är inte ett rättsområde av samma slag som exempelvis familjerätt. Istället handlar det om allt från associationsrätt till straffrätt, från avtalsrätt till skadeståndsrätt, från arbetsrätt till konkurrensrätt. Allt med det gemensamt att de som ägnar sig åt idrottsjuridik bara ser på alla dessa rättsregler med ”särskilda glasögon”. För idrottsjuridikens perspektiv handlar det mycket om att ställa rättsregler i relation till idrottens egna normer.

Konstjuridik är inte heller ett rättsområde av samma slag som exempelvis sakrätt. Här handlar det om en mängd rättsregler som alla har det gemensamt att de kan komma att ställas i relation till konst och olika konstnärliga uttryck. Det handlar om allt från konst och yttrandefrihet till upphovsrättens inverkan på den konstnärliga friheten.

Hur ska vi jurister då förhålla sig till alla dessa olika områden som växer fram? Ska vi fnysa och säga att de minsann inte omfattas av balkarna i 1734 års lag?

Från mitt perspektiv tror jag det är helt nödvändigt att ibland ”skära” i rätten på nya sätt och med nyvässade knivar. Det som vid en tidpunkt kan te sig otroligt konstigt, såsom miljörätt, kan växa fram till egna rättsområden. Det ställer nya krav på hur vi tar oss an rättsliga frågeställningar. Inte minst ställer det krav på att vi som jurister förstår att vi genom detta sätt att strukturera frågor faktiskt kan komma att behöva hantera det som rätten betraktar som skilda rättsområden och som därmed har olika särdrag.

Christina Wainikka

De flesta torde ha hört om det gräsliga våldtäktsfall som nyligen ägde rum i Indien. Fallet tjänar för närvarande till att dölja det faktum att våldtäkter (om än kanske inte av samma vidriga sort – det finns grader i helvetet också) varje dag äger rum i alla länder: för närvarande är Indien helvetets varmaste plats och här hemma hos oss är allt frid och fröjd. Det är enkelt att ta ställning: våldtäktsmännen är helt utan tvivel ett vidrigt avskum. Det är lätt att kräva lagens strängaste straff (vilket dock, märk väl, i detta fall i Indien är dödsstraff). Det moraliska ställningstagandet är för en gångs skull enkelt.

Nu har också de advokater som är anslutna till domstolen (i många rättssystem har advokater bara rätt att vara verksamma i ett visst domstolsdistrikt) beslutat att det vore ”omoraliskt” att försvara de åtalade männen. Ingen skall åta sig försvaret, sägs det. Men enligt min mening går här den moraliska reaktionen överstyr. Så här får det inte gå till. Advokaterna gör sig själva till instrument för lynchjustis.

Den som står åtalad har nämligen rätt att bedömas kyligt och sakligt efter lagens regler och att inte utsättas för hämnd. När känslosvallen går höga, krävs för detta en försvarare, en utbildad jurist som kan påminna åklagare, domstolen och allmänheten om att de håller på med en juridisk process, inte med en lynchhängning. Det krävs en utbildad jurist som ser till att i förväg stipulerade regler används på fallet, inte för tillfället uppgjorda specialregler som går ut på att säkerställa att just denna åtalade straffas. Ett försvar genom en kunnig jurist är med andra ord en oumbärlig del av rättsstaten.

Detta innebär att jurister som den före detta tyska inrikesministern Otto Schily (vars politiska gärning är diskutabel) är jurister som förstår sitt uppdrag: Schily försvarade Baader-Meinhof-terroristerna när halva Tyskland skrek efter att man skulle låsa in dem och slutförvara nyckeln någonstans längs ner i havet. Det innebär att jurister som Geir Lippestad som försvarade Anders Behring Breivik förtjänar vår aktning och vårt stöd. Ingen har någonsin sagt att det är enkelt att leva i en rättsstat: en rättsstat kräver att vi emellanåt ignorerar våra ”naturliga” känslor och låter förnuftet råda just när det känns som allra svårast.

Hur det kan bli utan försvarare, hur det kan bli när känslorna tar över och det är ”moralen” som tar över, visas tydligt av den tyska erfarenheten. Under nazisterna skulle politiska processer avgöras efter ”sund moral” och teknikaliteter som försvar och allsidig belysning av fallet skulle inte behövas. Domstolen skulle tillämpa ”folkets sunda uppfattning” (gesundes Volksempfinden – ”sunt förnuft” skulle man nog säga på svenska) i sitt sökande både efter ”sanningen” och efter det lämpliga straffet. ”Volksgerichtshof” kallades detta – ”folkets domstol”. Det ansågs omoraliskt att försvara ”folkets fiender”. Resultatet kan ses här (varning för en stark berättelse och starka bilder).

Skillnaden mellan ”Volksgerichtshof” och den ”rättvisa” som de indiska advokaterna tänker sig är minimal. En åtalad behöver en försvarare, i synnerhet när allmänheten är övertygad om den åtalades skuld, brottet är grovt och det kanske till och med finns ett erkännande. Utan försvar blir den juridiska rättvisan en fars.

De indiska advokaterna som vägrar försvara de åtalade visar sig ha en synnerligen omoralisk syn på rätten.

[Med ojämna mellanrum skriver pseudonymen Helen Mirren inlägg om jurister utifrån administratörens perspektiv. Läs!]

Under min långa konvalescens efter ett post-itrelaterat nervöst sammanbrott, insåg jag att mina tidigare blogginlägg uteslutande bestått av anekdoter med bitter eftersmak. Kanske roliga för stunden, men egentligen inte speciellt matnyttiga. De innehåller inga råd till den Icke-jurist som, mot bättre vetande, ska inleda sin bana på en juridisk arbetsplats, sin ’descent into hell’ så att säga. Med den naiva förhoppningen att kunna förenkla tillvaron för denna arma själ i inledningen av sitt gisslartåg, tänkte jag här lämna några få överlevnadstips*.

Först av allt, så fort du har börjat på din nya arbetsplats se till att hitta en plats där du kan gråta osedd. Repron är bra, för där man alltid skylla sina rödgråtna ögon på tonerallergi.

Lär dig fula tecken på något obskyrt språk. Så när du säger ”Ok, jag printar om allt för att kantlinjerna inte har rätt nyans av grått” kan du samtidigt göra en handrörelse som betyder att du planerar att kastrera Juristen med en ojämn smörkniv.

Hitta en bra förebild, en persona som du kan anta på jobbet så att du inte tar allt så personligt. En självutplånande, självuppoffrande Florence Nightingale skulle funka, men för mig funkar husalfen Dobby bäst. Såsom herren ser på husalfen, så ser Juristen på Icke-juristen. Någon som ska finnas tillgänglig precis i den sekund som Juristen behöver den, och som försvinner så fort som Juristen inte behöver den längre.

Lär dig läsa tankar. Utan en telepatisk förmåga är du hjälplös, för hur skulle du annars förstå exakt vad Juristen förväntar sig att du ska göra. Om Juristen säger till dig att hoppa från bassängkanten, menar Juristen egentligen att du ska göra en mollbergare från tiometerssvikten, synkront med en annan hoppare. Och du skulle ha gjort det igår.

Det må vara mänskligt att fela, men det är inte juristigt. Du kanske förväntar dig förståelse för att du är ny och inte kan allt. Fel! Att du är ny är ett av dina grundläggande fel. Som du skall ta ansvar för att arbeta bort. Snarast. Jag menar ASAP.

Förvänta dig inte kollegialitet. Juristen och Icke-juristen jobbar visserligen på en och samma arbetsplats, men de tillhör helt olika världar som skiljs åt av något som vi kan kalla juristprogrammet. Det är inte naturligt att umgås över yrkesklasserna. Acceptera detta så kommer det inte svida lika mycket när Juristpacket går förbi din arbetsplats när de vallar in varandra till lunch.

Jag kan fortsätta rabbla upp småtips, men egentligen är det bara att skrapa på ytan. Det finns en insikt som gör att allt faller på plats, som gör alla råd självklara, som förklarar varför du spelar en biroll i din egen arbetssituation. Insikten att Juristen kan allt om allt. Juristen skulle egentligen kunna göra ditt jobb, om de hade haft tid. Det krävs ingen specifik yrkesskicklighet för det du gör. Det finns inget som du kan bidra med, förutom din tillgänglighet. Även om du har ett antal universitetspoäng inom ett ämne, så kommer Juristen inte be dig om råd. Eftersom du är Icke-jurist så har dina eventuella kunskaper ingen bäring eftersom Juristen kan allt om allt.

Mitt avslutande råd är att skaffa dig ett totem á la Inception (det är en allmängiltig referens, look it up) så att du enkelt kan hålla reda på om du befinner dig i Juristvärlden eller i verkligheten. I verkligheten är du en människa med egenvärde. I Juristvärlden är du en funktion, utbytbar med nästan vem som helst ute på gatan. Det är också praktiskt om ditt totem är ett mjukisdjur, för då har du någon att prata med under arbetstid. Och som kan trösta dig i repron.

*Det här gäller inte IT-snubbar eller kalaspinglor. Av någon anledning behandlas ni med respekt för det ni nu gör.