You are currently browsing the category archive for the ‘Juridisk information’ category.

Så vi juristar på. Från undergroundnivå. I säsongens sjätte juridikpodd berättar Tove om när Justitiekanslern gav oväntad men välkommen input inför köp av nya glasögon, vi tar upp Ersättningsnämnden och dagens allmänna rättsprincip är novus actus interveniens. Eller är den det? Är det en rättsprincip alltså? Vem vet.

Finns på Soundcloud här och på iTunes.

Efter sommarstiltjen är det roligt att kunna välkomna Fredrik Svärd som skribent på bloggen! Fredrik Svärd är jurist och medie- och kommunikationsvetare och en av Sveriges mest rutinerade skribenter i juridisk journalistik. 

Offentlighetsprincipen i praktiken heter en oansenlig,  grå liten bok på knappt 130 sidor. I den redogör TV4:s tidigare stjärnreporter Trond Sefastsson för handlingsoffentlighet och sekretess ur ett ”journalistiskt perspektiv”.  I praktiken är det en manual över hur man på olika sätt kan göra livet svårt för trilskande tjänstemän. Tycker myndigheten att du ber om för mycket? Begär först ut en enstaka handling och säg sedan att du vill ha 200 handlingar till av samma slag. Läge för JO-anmälan? Här är adressen.

Boken var min bibel under åren på JMK. Vägen till avslöjade justitiemord och Stora Journalistpriset gick, fick jag lära mig under Sefastssons magiska föreläsningar om fallen Yasser Askar, Ari Mattinnen och bröderna Borg, via juridiken.

15 år och tusentals mottagna handlingar senare känns det där rätt avlägset.  Boken står fortfarande – signerad, sönderbläddrad och sönderunderstruken – i hyllan ovanför mitt skrivbord, men det är mest av sentimentala skäl och inte så mycket för att jag behöver ha innehållet snabbt åtkomligt.

Visst har hänt att jag hintat om att vissa rutiner kanske kunde bli ännu lite bättre, och visst har det förekommit diskussioner om vad myndigheter får ta ut avgifter för och inte. Men överlag är myndigheter snabba, kunniga och nästan rörande hjälpsamma. Ofta räcker det att be om ”den där domen som kom idag, du vet”. Ju mindre formella båda parter kan vara, desto bättre.

Men det händer blicken söker sig upp mot den grå boken.

I veckan hörde jag av mig till ett antal domstolar och andra myndigheter med en enkel förfrågan. Jag ville ta del av myndigheternas språkguider, mediehandböcker och liknande dokument. Inga konstigheter, pdf:erna kom med vändande e-post efter ett par timmar.

En domstol meddelade dock helt kort att det inte fanns några sådana dokument.

Myndigheter brukar motivera sig mer utförligt än så. Jag gav efter för impulsen att ställa en följdfråga. Fanns det någon guide för domskrivning? Och – alla domstolar ska ju redovisa rekommendationer för domskrivning nästa år. Kanske har domarna diskuterat språkbruk och domskrivning via e-post, internt eller externt, nyligen?

– Enligt Kanslichefen finns det inte några sådana dokument heller och domarna inte [!] diskuterar domskrivning med andra myndigheter eller allmänheten.

Har ni sökt i e-postsystemet? Om inte, hur vet ni att domarna inte diskuterat domskrivning?

– Domstolen har ingen möjlighet att söka i e-postsystemet.

Kan ni motivera?

– Enligt vår Kanslichef har vi ingen teknisk möjlighet att söka i e-postsystemet.

Där avslutar jag diskussionen. Samhället har inte gått miste om någon angelägen inblick i det offentliga för att jag inte fått läsa en skrivguide som kanske finns eller inte finns. Men, jag tycker det är principiellt viktigt att domstolar bemöter förfrågningar från allmänheten på ett seriöst sätt. Särskilt landets högsta domstol.

”Saabs konkurs göder jurister”, rubricerar Svenska dagbladet en tvåsidesartikel i pappersupplagan idag (artikeln verkar i skrivande stund ännu inte finnas på nätet). Det är knappast någon nyhet.

Juridiken har många olika funktioner, men en av dem är utan tvivel att vara samordnande och att på så sätt förhindra våldsamma konflikter. Genom att det finns i förväg stipulerade regler som tillämpas av opartiska personer och i yttersta fall verkställs genom statens tvångsmakt och i ordnade former, behöver arvingar inte slåss i bokstavlig bemärkelse om arvet, behöver den som har en avtalsfordran inte skicka någon torped för att driva in sin skuld och behöver borgenärerna inte fysiskt plundra konkursföretaget på dess tillgångar. Juridiken är ett fenomen som existerar för att människor har olika intressen som kommer på kant med varandra, och för att dessa intressen kan vara så starka att konflikter dem emellan hotar freden i samhället. Juridiken är alltså ett ämne som på ett mycket grundläggande sätt har med konflikt, och det vill säga med elände, att göra. Om inga konflikter fanns, skulle vi heller inte behöva någon juridik.

Detta gäller oavsett hur man beskriver det. Juridik kan antingen vara i snäv bemärkelse konfliktlösande som när reglerna tillämpas på en konflikt som redan uppkommit, eller så kan den vara konfliktförebyggande genom att folk planerar sitt beteende på ett sådant sätt att reglerna kommer att vara på deras sida om och när en konflikt uppkommer. I båda fallen är juridikens existens beroende av att det finns konflikter mellan människor, antingen konkreta konflikter som redan uppstått eller latenta konflikter som man kan tänka sig kommer att kunna uppstå.

I varje samhälle finns det många intressen och därmed många sätt på vilka en konflikt mellan dessa kan uppstå. Det innebär att reglerna i alla förutom de mest enkla samhällena snart är så många att det krävs speciell utbildning för att behärska dem. Utbildningen kan ske i olika former – den kan utgöra en del av en teologisk utbildning när rätten är religiöst förankrad, eller den kan utgöra en speciell utbildning, det vill säga en juristutbildning. Med andra ord är tillämpningen av de konfliktlösande reglerna ofta en sak som förbehålls en speciell grupp. När kunskapen om reglerna är så svår att lära sig och i varje fall av tillämpning kräver så stora utredningar som i moderna västerländska samhällen, blir regeltillämpningen ett sätt att försörja sig: juridik blir ett yrke som i sin tur ganska snabbt får underkategorier som domare, advokat, åklagare, kronofogde.

De som försörjer sig på att behärska och tillämpa juridiska regler tjänar alltså i grunden sitt levebröd på att människor har svårt att komma överens med varandra. Jurister är med andra ord intresserade av det som inte fungerar mellan människor och juridiken utgör på så sätt samhällsvetenskaperna motsvarighet till medicinens patologi: vi är inte intresserade av det friska, välfungerande förhållandet mellan människor, utan av det förhållande som havererat. Vi är på så sätt intresserade av andras elände och kommer in i bilden när andra har det eller riskerar att få det eländigt. Det är då praktiskt verksamma jurister tjänar sina pengar.

Alltså är det inget under att jurister tjänar pengar på att SAAB gått i konkurs. Det är liksom grejen. Det är lika förvånande eller upprörande som att en åklagar tjänar pengar (nämligen sin lön) på att det finns folk som mördar, våldtar, stjäl. Välkommen till livet!

Sedan är en annan femma huruvida de miljonbelopp som det är fråga om i SAAB:s konkurs är berättigade eller om systemet för hur konkursförvaltare utses är lämpligt utformat. Det vill jag inte uttala mig om här och nu, men vill bara påminna om att dessa miljoner inte går rakt ner i konkursförvaltarens ficka. Med dessa miljoner skall betalas alla de anställda som granskar stora högar med papper, som talar med fordringsägare och tidigare SAAB-anställda, hotellnätter på främmande orter, resor, skatter och åtskilligt annat mer. Det är inte billigt att förvalta en enorm konkurs som SAAB:s.

Sedan tjänar konkursförvaltare bra. Visst. Men det är inte vem som helst som ens kan förvalta en konkurs på ett bra sätt, i synnerhet inte en konkurs som SAAB:s. Den kunskap som krävs måste förvärvas över en ganska lång tid, och den skall upprätthållas. Det finns med andra ord inte många som kan vara konkursförvaltare hos SAAB. Entrat lagen om utbud och efterfråga: det behövs en konkursförvaltare för SAAB, det finns väldigt få som har kunskap och erfarenhet nog för att vara det och det innebär att dessa få kan formulera sina egna villkor. De kommer att få den betalning de kräver. Jag har svårt att tycka att det är upprörande.

Alltså: Åbjörnsson må ha rätt i sin kritik, och det kan finnas kritiska frågor att ställa om systemet för hur konkursförvaltare utses, men artikeln i Svenska dagbladet gapar över för mycket och fokuserar på den aspekt av det hela – att jurister tjänar pengar, stora pengar, på konkursen – som är den minst uppseendeväckande.

Bankkris samt kontantfria bankkontor och kollektivtrafik har tydligen lett till ett ganska yrvaket allmänt intresse av vad pengar är och hur de funkar. Av min tråd på Facebook och kommentarer på mina inlägg här på bloggen att döma (se här och här samt även här och här) finns ganska många missförstånd på området. Jag kan inte hoppas att jag skall kunna undanröja dem alla (och vissa missförstånd gör jag mig säkerligen också skyldig till), men jag vill försöka att förklara åtminstone några grundläggande saker. Eftersom ämnet är svårt, innebär det att detta inlägg är långt: jag hoppas att det skall vara värt den tid det tar att läsa det.

Pengar i sig har inget värde: deras värde ligger i det man kan byta till sig med pengar. Det man kan byta till sig måste skapas genom arbete, och i slutändan är alltså pengar en värdemätare på arbete (vilket förklaras utmärkt av Adam Smith – samma Adam Smith som han med den osynliga handen – i The Wealth of Nations, kap. I.4 och framåt). Pengar är i detta sammanhang endast en värdemätare, en måttstock, som man likt en tumstock kan lägga på alla andra varor. Denna värdemätare kan vara vad som helst: historiskt har till och med snäckor varit pengar. Pengar har alltså i sig inget med mynt och sedlar att göra. Inte ens guld och silver har, förutom för juvelerare och i vissa tekniska processer som råmaterial, något värde i sig. Strängt taget behöver pengar inte ens finnas i fysisk form, utan det räcker med att man skapar en mätenhet på samma sätt som man en gång i tiden definierat en meter. Pengar är i grunden en abstraktion av värde.

Denna abstraktion kan dock omvandlas till något konkret genom att man utser något visst (och ofta svåråtkomligt) fysiskt föremål till konkreta pengar, till exempel genom att man säger att en viss mängd guld eller silver representerar den grundläggande mätenheten. Detta är alltså i grunden samma sak som det platinamått för metern som finns i Paris: ett i grunden godtyckligt valt föremål utnämns till den grundläggande värdeenheten. Som just meterns historia visar, kan dock samma sak definieras på många olika sätt och ändå i grunden förbli samma sak, nämligen en godtyckligt vald och abstrakt måttenhet.

Historiskt sett har de flesta samhällen som haft pengar baserat sitt system på något fysiskt föremål. Det hos oss mest välkända systemet är det som baserats på antingen en viss mängd silver (den i Västvärlden historiskt oftast förekommande enheten) eller guld (som utgjorde internationell standard från c:a mitten av 1800-talet och fram till Första världskriget samt i olika former därefter fram till 1971). Redan under medeltiden fanns dock sedeln. Ursprunget till sedeln var en skuldförskrivning: ett handelshus eller en bank utfärdade en urkund över att någon hade rätt att få ut en viss mängd guld eller silver från urkundens utställare. Detta var helt enkelt mera praktiskt än att skeppa runt stora mängder metall mellan olika banker, handelshus och deras kunder. Guldet eller silvret kunde ligga kvar i sitt valv, men var så att säga intecknade genom att någon hade en skriftlig urkund som intygade att hen hade rätt till en viss mängd av metallen.

När dessa skuldförskrivningar blir allmänt accepterade, händer något lustigt. Det är nämligen högst osannolikt att alla som har en skuldsedel i handen kommer att kräva ut sin del av metallen samtidigt. Det vanliga är att olika personer använder sina skuldsedlar till att betala andra – istället för en ”riktig” betalning lämnar man alltså sitt intyg på att en bank kommer att utge en viss mängd metall till den som har intyget i handen -, och guldet ligger hela tiden kvar i valvet. När banken inser detta, ligger det nära till hands att utfärda fler skuldförskrivningar än det finns metall i valvet. Man behöver ju bara så mycket guld och silver som normalt krävs ut av olika kunder: eftersom kraven på metall nästan alltid kommer att vara mindre än alla skuldförskrivningars sammanlagda värde, kan banken därför acceptera risken att skuldsätta sig till ett högre belopp än den är god för. Bluffen kommer fram när ovanligt många kunder samtidigt vill få ut sina pengar: då kommer det inte att finnas tillräckligt mycket metall och banken går i konkurs, eftersom den inte kan infria sina löften att lämna ut metall. Detta är en såkallad bank rush.

Med andra ord skapar i ett sådant system bankerna pengar. En bank har 100 guldmynt i valvet och vet att en normal, men hektisk, dag maximalt 100 guldmynt kommer att krävas ut av olika kunder. När någon vill ta ett lån hos banken, kan banken därför i princip utfärda en skuldsedel till vilket belopp som helst, förutsatt att den kan vara något så när säker på att skuldsedeln inte kommer att behöva infrias genast. Banken ger alltså mera lån än den är god för, och dessa lån blir, genom skuldsedeln som byter hand mellan olika personer, i praktiken ”nya pengar”. När många banker och privatpersoner gör så, är mängden pengar i ekonomin mycket större än det finns metall i bankvalven.

Sedan 1971 har vi drivit systemet ännu längre genom att koppla loss värdemätaren pengar från alla fysiska föremål. Det året övergav nämligen USA det såkallade Bretton Wood-systemet, den sista kvarvarande resten av guldsystemet, vilket ledde till att detta system bröt ihop. Sedan dess lever vi med såkallade fiat pengar (av latinets ord för varda, tillbliva). Dessa pengar skapas genom att centralbankerna säger att de finns. Centralbankerna säger alltså: ”Nu finns det X miljarder mer pengar” och då är det så. Alla sedlar och mynt som finns i omlopp är alltså inte längre något för vilket man får något, utan är endast en kognitiv hjälp för folk att förstå vad pengar är. I grunden behövs dock inga sedlar och mynt, utan pengar är bara en beräkningsenhet. Förutom centralbankernas meddelande om att det nu finns X antal pengar, skapas dessutom fortsatt ytterligare pengar genom utlåning. Hela penningekonomin har därmed blivit en fråga om renodlade föreställningar: vi föreställer oss att A:s arbete är värt 25 000 kr. i månaden, men det finns ingen som helst fysisk realitet bakom denna föreställning.

Det enda som begränsar denna föreställning är inflationen. Inflation uppstår när vi föreställer oss att det finns fler värdeenheter (alltså pengar) i ekonomin än det finns varor (som har ett verkligt värde). I en sådan situation kommer folk att vara beredda att erbjuda fler värdeenheter per vara än tidigare – eftersom de ju har ett överflöd av sådana enheter – vilket innebär att priserna stiger. Detta kan begränsas genom att centralbankerna höjer värdet på värdeenheterna, alltså genom att höja räntan eller genom att förklara att det nu finns mindre pengar i ekonomin: då kan folk inte skuldsätta sig lika enkelt längre – de måste åtminstone genom en höjd ränta ge tillbaka fler värdeenheter än de fått – och den i princip okontrollerade ökningen av värdeenheter som sker genom privat utlåning mattas av. Men det finns fortsatt ingen som helst realitet bakom pengarna: de är lika overkliga som ett kilo eller en meter. Det finns ingen som helst teoretisk gräns för hur mycket pengar som kan skapas, annat än rädslan för inflation.

Det innebär att det lagliga betalningsmedlet – nämligen i Sverige svenska sedlar och mynt – egentligen inte behövs, och inte har behövts sedan 1971. Rent praktiskt märker vi detta dock först nu, när det inte längre är bökigt att få banken att intyga att den kommer att ge vår motpart så mycket värdeenheter som vi accepterat att hen ska få av oss, utan vi kan sköta kontakten mellan de olika inblandade parterna i realtid genom elektronisk kommunikation. Lagliga betalningsmedel i form av sedlar och mynt är en kvarleva från den tiden då mynten själva bestod av den fysiska representationen av värdeenheten (guld eller silver) och sedlar var skuldförskrivningar för vilka man (såvida ingen bank rush hände) fick guld och silver i banken.

Fiat-pengarna har möjliggjort den kreditekonomi på vilken vårt välstånd vilar. Skulle vi gå tillbaka till guldmyntfoten (eller någon annan representation av värde), skulle mängden pengar genast minska genom att folk skulle inse att det inte finns lika många guldmynt som det finns skuldförskrivningar. Det skulle fortfarande finnas virtuella pengar genom att de flesta skulle tro på sin bank att de får ut guld och silver när de behöver, men banken skulle inte kunna riskera lika mycket, då den alltid skulle behöva ha en del guld i banken för de dagliga uttagen, och eftersom mängden guld i världen är begränsad. Det skulle finnas en långt mera uppenbar gräns för vilka risker som en bank kan ta.

En återgång till fysiska värdemätare skulle med andra ord kanske kunna skapa ett mera stabilt finansiellt system, men det skulle komma till priset av en välståndsminskning. Staten skulle inte kunna skapa pengar mera, utan de som har guld och silver skulle kunna bjuda högt för åtråvärda tillgångar och den stora massan av befolkningen skulle ha svårt att komma över guld och silver. En penningekonomi som baseras på verkliga föremål som endast finns i begränsad omfattning har svårare att jämna ut tillgångarna över befolkningen än en kreditekonomi har. Därtill kommer alla värdetransporter av tungt och utrymmeskrävande metall, som också de skulle innebära en välståndsminskning.

Pengar är alltså konstiga, men det har de alltid varit. Vårt nuvarande system – som alltså inte är särskilt gammalt – visar för närvarande sina begränsningar. Samtidigt var det inte nödvändigtvis bättre förr. Även under guldmyntfotens tid fanns banker som tog för stora risker, men de kunde inte räddas genom att staten bara sade att banken hade mer pengar än alla trodde att den hade. En bankkonkurs drar dock alltid med sig ganska stora delar av den verkliga ekonomin, och det finns ett värde i att de kan undvikas. Hade bankkrisen skett för 60 år sedan, hade staterna inte kunnat rädda bankerna. Dessutom har det åtminstone historiskt visat sig vara svårare att ha en relativt jämställd ekonomi som den svenska under guldmyntfotens än under fiat-pengarnas tid.

Det är alltså med andra ord fullt möjligt att gå tillbaka till ett kontantsamhälle som ytterst baseras på någon form av fysisk tillgång. Det samhället kommer dock inte med nödvändighet att vara bättre eller stabilare än det samhälle vi har.

Frågan är i slutändan bara vilken form av osäkerhet vi vill leva med.

Soppkök Stockholm har varit aktiva i dagarna för att uppmärksamma hemlöshet och vad som kan göras för att komma till rätta med problemet. Jag tänkte ta tillfället i akt och infria ett löfte till nätverket, genom att kort beröra rätten till bostad som en mänsklig rättighet.

Rätten till bostad brukar anses ingå i den mer övergripande rätten till en tillfredsställande levnadsstandard. Den finns formulerad i artikel 25 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och mer preciserad i bland annat FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Konventionen har blivit utsatt för kritik, inte minst eftersom den tillkom efter påtryckningar från dåvarande Sovjetunionen och östblocket. Det sticker i ögonen på en del att tala om ekonomiska rättigheter och konventionen är på många sätt mer lös i konturerna än den om civila och politiska rättigheter. Konventionens rättigheter är formulerade som ambitionsmål snarare än absoluta rättigheter och varje stat är skyldig att implementera rättigheterna så långt det är (ekonomiskt) möjligt. Jag anser att det finns flera argument som talar för att sociala rättigheter är minst lika centrala för oss människor som civila och politiska rättigheter. Rätten till arbete, hälsa och utbildning är ständigt aktuella och föremål för politisk debatt. Rätten för föräldrar att fritt välja skola för sina barn omnämns till exempel i artikel 13, vilket kanske kan få en del att höja på ögonbrynen. Invändningar om att rättigheterna kan tillgodoses på olika sätt är riktiga men det kan också sägas om en del civila och politiska rättigheter. Min största invänding mot konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är snarare att den stundtals har gruppfokus. Det har visat sig svårt att omsätta individuella rättigheter utifrån grupptillhörighet. Att avgränsa grupper och sätta upp kriterier för grupptillhörighet är ett känt problem och har skapat huvudbry för samer med flera.

Åter till rätten till bostad. I artikel 11 punkt 1 uttrycks följande: ”Konventionsstaterna erkänner rätten för var och en till en tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj, däribland tillräckligt med mat och kläder, och en lämplig bostad samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor. Konventionsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att denna rätt förverkligas och erkänner att internationellt samarbete på frivillig grund är av väsentlig betydelse i detta sammanhang.” Var och en har alltså rätt till en ”lämplig bostad”. Hur ska det förstås? I regeringsformens 1 kapitel 2 § uttrycks att det allmänna ska trygga rätten till bland annat bostad. Det kan tolkas som en skyldighet för staten att främja bostadsbyggande men också som en mer långtgående skyldighet att se till att var och en har en bostad. Paragrafen ger dock ingen rättighet för varje medborgare att luta sig mot utan ska snarare ses som en programförklaring för det allmänna.

Socialtjänstlagen är en ramlag men ger ändå vissa skyldigheter för kommunernas socialnämnder. I 3 kapitlet 2 § sägs i andra stycket att socialnämnden ska ”främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning”. Det får förstås som en villkorad skyldighet för kommuner utifrån faktorer som rådande samhällsekonomi och tillgång till bostäder. Samtidigt en skyldighet som inte upphör med enstaka insatser utan något som ständigt måste främjas. I de urprungliga förarbetena (prop 1979/80:1) till paragrafens lydelse förs ett intressant resonemang om individens personliga ansvar kontra socialnämndens ”fixarroll”. Risken för passivisering och beroende berörs men också bostadens avgörande betydelse för den enskildes sociala situation.

Noteras bör att den europeiska sociala stadgan ger en mer långtgående skyldighet än vad som nämnts hittills. I dess artikel 31 åtar sig faktiskt parterna att minska hemlöshet och rentav att göra bostäder ekonomiskt tillgängliga för personer som saknar tillräckliga medel.  Stadgan trädde i kraft den 1 juli 1999 och sist jag kollade så hade Sverige både undertecknat och ratificerat den. Som konstateras i en uppsats från Göteborgs Universitet har stadgan blivit förbisedd men borde om inte annat kunna användas som underlag för juridisk argumentation.

Blev vi så mycket klokare – finns det en rätt till bostad eller inte? Jo, det finns en sådan rätt men hur juridiskt fastlagd den är kan nog diskuteras. Jag delar Svenska brukarföreningens slutsats att det i praktiken handlar om att slåss för sin rätt, på olika sätt. Pengar har som alltid betydelse och även om du kan få stöd från det allmänna via bostadsbidrag måste du också accepteras som hyresgäst. Den juridiken får vi återkomma till en annan dag.

Denna morgon uppmärksammades jag av Sveriges Radio P4 Kalmar på denna artikel i Östran om det kontantlösa samhället. Eftersom jag tidigare bloggat om frågan och också tagit upp den i min lärobok om skuldebrevsrätt, tycker jag att den är spännande. Artikeln lärde mig något: jag visste om Svea hovrätts dom om landstinget skyldighet att ta emot kontanter, men jag visste inte att ett liknande mål avgjorts av förvaltningsrätten i Härnösand, som förpliktade landstinget i Jämtland att ta emot kontanter. Det här börjar bli material för en ny upplaga av läroboken.

Jag tror dock att artikeln (helt ursäktligt) villat bort sig på detta inte helt okomplicerade område. Det som för mig genast lyser i ögonen är nämligen att både Svea hovrätts och förvaltningsrättens i Härnösand domar avser det allmänna, alltså myndigheter. För det allmänna och för privata aktörer gäller olika regler på detta område.

Grunden för hela frågan om det kontantlösa samhället är 5 kap. 1 § andra stycket lagen om Sveriges riksbank. Enligt denna bestämmelse är sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken lagliga betalningsmedel, vilket enligt förarbetena innebär att man principiellt alltid kan betala sina skulder med svenska sedlar och mynt. Men…

Denna bestämmelse är dispositiv, med vilket menas att parterna kan komma överens om annat. Detta följer av 7 § första stycket skuldebrevslagen där det sägs att man i Sverige alltid får betala med svenska sedlar och mynt, även om skulden egentligen lyder i någon annan valuta (man får alltså betala en skuld i Sverige som beräknas i euro med kronor enligt den kurs som gäller på betalningsdagen). Detta gäller dock bara om inte något ”förbehåll om annat” träffats, det vill säga om parterna inte slutat avtal om annat. Om parterna slutit avtal om att den skuld som beräknas i euro också skall betalas i euro, måste skulden betalas i euro. Detsamma gäller om parterna träffat avtal om att skulden skall betalas med kreditkort och inte kontant: då måste skulden betalas med kreditkort.

Rätten att betala med sedlar och mynt hänger alltså på om det finns avtal eller inte. De flesta avtal sluts på grundval av något avtalsformulär, alltså det finstilta som man som konsument normalt antingen får i handen eller får en hänvisning till när man ingår avtal. Står det i dessa finstilta villkor att betalningen skall ske med kreditkort, måste den ske med kreditkort.

Och det är nu alltså det här med avtal som strular till det. Det allmänna gör ganska mycket, allt från att betala ut barnbidrag till att se till att det körs bussar. Vissa av dessa verksamheter är offentligrättsliga, vissa privaträttsliga. Skillnaden är inte alltid helt klar, men det viktiga här är att i verksamheter som är offentligrättsliga det inte finns något avtal: man har inte avtal med Försäkringskassan om att få ut barnbidrag, utan Försäkringskassan är en myndighet som enligt myndighetsregler (offentligrättsliga regler) beslutar om barnbidrag skall betalas ut eller inte. Detsamma gäller för sjukhusverksamheten, fast där är det lite mera oklart: i grunden utgör dock sjukvård en myndighetsorganisation som beslutar enligt myndighetsregler och inte enligt avtal vad som skall göras, vilken vård som skall ges och så vidare. När dock det allmänna gör saker som i princip vem som helst kan göra – som att köra buss – är det inte myndighetsregler som tillämpas, utan där sluter man avtal. Man sluter med andra ord avtal om att få åka med på bussen, men inte om att få vård på sjukhuset.

När myndighetsregler är tillämpliga, finns som sagt inget avtal (eller endast mycket små inslag av avtal). Det innebär att myndigheter inte på samma sätt som verksamheter där avtal sluts kan sätta lagen om Sveriges riksbank ur spel. Myndigheter måste i verksamhet där myndighetsregler är tillämpliga ta emot sedlar och mynt. I verksamheter där avtal sluts, kan man dock baka in en bestämmelse om att betalning skall ske genom kreditkort. Exakt vilken verksamhet som är sådan att myndighetsregler tillämpas och vilken som är sådan att det finns inslag av avtal är inte helt klart ens för jurister och följer inte någon uppenbar logik. Med andra ord kan man inte helt klart säga var det kontantlösa samhället kan införas och var det inte kan införas, i alla fall inte när det handlar om det allmänna.

I privat verksamhet är det dock helt fritt fram för parterna eller den som genom sina avtalsformulär bestämmer över avtalet att införa kontantfrihet. Där kan man i praktiken inte värja sig, eftersom avtalen så gott som aldrig är förhandlingsbara. När banken inför kontantlösa kontor, kan man alltså inte klaga, utan bara byta bank.

Det kontantlösa samhället är alltså något som det allmänna – Riksdagen – på ganska många områden måste ändra lagstiftningen för att kunna införa, medan privata aktörer kan på sina områden kan tvinga fram kontantlösheten redan nu.

När är man egentligen dömd? Det låter så enkelt. Svaret måste väl vara när någon fällts till ansvar i en domstol. Men frågan är inte så enkel.

Ämnet aktualiserades med anledning av attentatet mot tidningen Dispatchs redaktör Lars Hedergaard. Det rapporterades  att Hedergaard, offret alltså, tidigare varit ”rasismdömd”. Vad som avsågs var att Hedergaard dömts till straffansvar av en dansk hovrätt för ett brott som motsvarar (delvis i alla fall) vårt hets mot folkgrupp-brott. Det finns dock ett problem. Hedergaard friades nämligen i Högsta domstolen.

För egen del kan jag tycka att det är ganska ofräscht att  dra fram gamla domar mot brottsoffer alldeles oavsett om de ändrats eller inte. I detta fall används den gamla domen som en insinuation – mordförsöket ställs bredvid Hedergaards förflutna – på ett osmakligt sätt. Om detta vet vi ingenting än, eftersom gärningsmannen inte gripits. Men det är principfrågan som framgår av rubriken som är mest intressant. Här har alltså en person dömts i en underinstans och blivit friad av den högsta instansen. Någon lagakraftvunnen fällande dom finns alltså inte mot Hedergaard. Är han då dömd?

Att vara dömd tror jag för de flesta innebär att ha blivit fälld till ansvar för ett brott, i ett brottmål. För jurister kan termen nog antas täcka även vissa andra saker. I vart fall skadeståndsansvarsdomar som grundar sig på brottslig gärning. (T.ex. där någon som menar sig vara utsatt för brottsligt förtal driver målet själv men enbart som ett tvistemål.) Möjligen kan vissa jurister använda uttrycket också för ”normalt” civilrättsliga domar. Eller vad säger ni, jurister? Är jag dömd om jag blir ålagd att betala tillbaka pengar jag erhållit efter att ha sålt en felaktig sak? Kanske, kanske inte.

Men fallet Hedergaard illustrerar det kanske vanligare fallet att det finns en dom som sedan blivit ändrad till den åtalades fördel. Är den friade personen dömd? Det är självklart så att den friade personen har rätt att betraktas som oskyldig, åtminstone av samhället men moraliskt även av oss medmänniskor – som utgångspunkt om inte annat. Samtidigt. Frågan är inte så enkel.

För en tid sedan hörde jag en radiointervju med Johan Asplunds föräldrar. Johan Asplund är ett av de offer som tillskrivits Thomas Quicks seriemördarkarriär, som idag framstår som uppdiktad. Föräldrarna fick frågan om det inte kändes svårt att nu, när Quick hade fått resning i målet, inte veta vem som dödat Johan. Föräldrarna svarade att de har vetat det hela tiden. Det var en annan misstänkt, som dömdes av en tingsrätt för att ha fört bort Johan, efter att föräldrarna själva drivit ett mål (enskilt åtal). Han friades i hovrätten. I många sammanhang har jag sett denne person beskrivas som dömd. Är det fel?

I en mening är det ju helt adekvat att kalla en tidigare dömd, men därefter friad, för just dömd. Den tidigare domen har inte gått upp i rök. Den finns kvar, med sina domskäl och sitt domslut. Den finns kvar som dokument och som mening. Domen vann inte laga kraft. Men att den inte vann laga kraft betyder inte att den är ett ingenting.

Så. Rättssäkerhetsresonemang (i vid bemärkelse) talar för att betrakta en person som friats efter att ha fällts till ansvar som, s.a.s., o-dömd. Praktiska och semantiska resonemang talar i alla fall understundom emot.

Frågan är inte enbart akademisk (om än kanske främst). Frågan om huruvida påståendet ”NN är dömd för brott” är sant eller falskt kan ha rättslig betydelse. Det är välkänt att förtal i Sverige inte står och faller med om en uppgift är sann eller falsk – även sanna uppgifter kan vara förtal. Men sanningsvärdet kan ha betydelse vid en bedömning av om en i och för sig kränkande uppgift var försvarlig. Är det då sant att säga att någon är dömd om hen senare friats?

Det här tangerar också en aspekt av integritetsskyddet, det som numer ofta beskrivs som ”the right to be forgotten”. Fällande domar från förr kan utgöra en integritetsrisk för den som dömts. Rättsstater utgår från tanken att alla har rätt till en andra chans, efter att ha avtjänat ett straff. Vissa menar t.o.m. att det finns ett egenvärde i att glömma. Skärningspunkten av ett Internet som aldrig glömmer och domar som ändrats i överrätt illustrerar hur fragil denna aspekt av integritetsskyddet är. En TT-rubrik om att någon dömd kan sätta sig betydligt djupare i informationsstrukturerna än faktumet att domen aldrig vunnit laga kraft. Bör det påverka hur vi använder ordet ”dömd”?

Jag har inget svar. Men ett vet jag som aldrig dör och det är domar som hamnat på Internet.

Den här gången tillåter jag mig att missbruka bloggen för att göra reklam.

Igår aviserade regeringen att ett tillståndskrav kommer att införas för sms-företagen. Den 15 mars kl. 13 till 17 kommer vi att hålla en konferens om snabblånebranschens reglering eller icke-reglering, och om hur man i så all skall reglera branschen. Deltagarlistan består av socialförvaltningen i Jönköpings kommun, Kronofogdemyndigheten, snabblåneföretaget Folkia, Torbjörn Ingvarsson vid Uppsala universitet och mig själv. Torbjörn och jag är varken överens om huruvida reglering är möjlig och önskvärd eller om hur regleringen i förekommande fall skall utformas.

Man måste anmäla sig, och deltagande kostar 100 kr. i självkostnadspris. Det finns en bankomat på högskoleområdet. Se i övrigt denna Inbjudan.

Vinter – dags att diskutera järnvägen. I P1-morgon diskuterades idag Norrtåg, vars tåg tydligen inte klarar en för norrländska förhållanden normal vinter. Som vanligt gick diskussionen utmed välkända linjer: på den ena sidan stod ledamoten i riksdagens trafikutskott Lars Tysklind som tyckte att det är bra med konkurrens (där det är något oklart varför han tycker att det är bra med konkurrens just i järnvägens fall) och på den andra sidan Svante Säwén som tyckte att avregleringen av järnvägen gjorts på ett felaktigt sätt och att ”kunskap gått förlorad” (där det är något oklart exakt vilken kunskap han menar).

Båda positioner – som upprepats till sådan leda att numera flertalet tycks tro på dem – är tröttsamma, eftersom de åtminstone delvis utgår från en felaktig historieskrivning. Samtidigt innehåller båda beskrivningarna ett korn av sanning. Det tråkiga med denna blandning av sanning och fantasi är att hela debatten hamnar i ett ytterst fyrkantigt ”reglera eller avreglera” som inte för oss en millimeter närmare en lösning av de problem som järnvägen onekligen har.

Jag börjar med Tysklinds prisande av konkurrensen. Argumentet att fler operatörer leder till bättre service för kunderna och mera pålitlig tågtrafik är dels inte det argument med vilket omregleringen av järnvägstrafiken historiskt sett motiverats (omreglering, märk väl: det är inte så att vi skulle ha mindre regler för järnväg idag än vi hade tidigare – vi har fler), dels är det ett argument som inte med nödvändighet håller. Argumentet är i den meningen felaktigt.

Historiskt sett var bakgrunden till avregleringen de ständigt återkommande finansiella problemen hos myndighetskolossen Statens järnvägar. Under flera decennier hade staten fått skjuta till skattebetalarens pengar för att rädda SJ från det som för ett privat företag hade varit en konkurs. Det var i och för sig illa nog, men det blev än värre av att SJ inte ens kunde riktigt förklara varför de vanliga anslag man fick i budgeten inte räckte. SJ framstod som ett stort svart hål som slukade pengar. Detta ledde till stor irritation hos statsmakterna, och denna irritation ledde till att i slutändan SJ självt ville bli av med ansvaret för infrastrukturen (alltså för spår, signalanläggningar, elanläggningar och så vidare). Detta ledde till åtskiljandet av trafik och infrastrukturansvar 1988. När det väl hade skett, följde insikten att man i så fall ju också kunde låta andra åka på de spår som ändå inte längre var SJ:s egna och på den vägen lades reform till reform utan att det någonsin skulle ha funnits någon plan bakom reformen (se om allt detta Gunnar Alexanderssons avhandling The Accidental Deregulation). Något mål att förbättra kundernas situation (som var eländig nog, se texten till Stefan Demerts dänga SJ, SJ, gamle vän; låten är från 70-talet) fanns aldrig. Järnvägsreformen var en reform som ursprungligen syftade till att skapa klarhet i vart statens pengar gick, inte till att skapa en bättre järnväg.

Så till Säwéns klagomål på avregleringen. Klagomålet är detsamma som det som framförs i Mikael Nybergs stridsskrift Det stora tågrånet. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun, eftersom långt ifrån allt som det klagas på har med någon avreglering att göra.

För det första bör åter påpekas att det inte kan vara tal om någon avregleringAvreglering tyder på att det skulle finnas mindre regler än det fanns tidigare, att man minskar regelmassan. Så har inte varit fallet: regelmassan har ökat, eftersom mycket av det som förr var interna rutiner inom SJ numera måste regleras genom lagstiftning och myndighetsföreskrifter. Det var till och med så att det under reformens första fas var nödvändigt för dåvarande Banverket (som numera lagts ihop med Vägverket till Trafikverket) att genom avtal tvinga nytillkommande tågoperatörer att följa SJ:s trafikregler: det fanns nämligen inga offentliga regler om trafik på järnvägsspår. Vi har  alltså inte att göra med någon av-, utan med om omreglering (såsom för övrigt i nästan alla fall av såkallad avreglering).

Inte heller kan man egentligen tala om någon privatisering. Infrastrukturen för järnväg ägs nämligen till 90 procent av staten, statligt helägda Jernhusen äger så gott som alla stationsbyggnader i landet, statligt helägda SJ är helt dominerande inom passagerartrafiken och statligt helägda Green Cargo dominerande inom godtrafiken. De privata tågoperatörerna är genomgående små i Sverige (även om de må vara stora bolag om man dessutom tar hänsyn till deras verksamhet utomlands). Järnvägstrafiken sköts fortfarande till övervägande del i statlig regi.

Men Säwén och Nyberg har rätt i att järnvägsmarknaden fragmenterats, alltså i att det som tidigare sköttes inom ett bolag numera sköts av många olika bolag. Detta har också riksdagens trafikutskott uppmärksammat som fått riksdagen att kräva en statlig utredning om konsekvenserna av att Trafikverket numera sköter en stor del av sina åtaganden genom entreprenörer. Trafikverket och regeringen har också kritiserats av Riksrevisionen. Det finns alltså anledning till kritik.

Men: att Trafikverket lagt ner sina egna underhållsavdelningar och lagt verksamheten på entreprenörerna har inget med någon avreglering av järnvägen att göra. Det är fortfarande Trafikverket som ansvarar för underhållet av det statliga nätet. Det rör sig om en omorganisation inom en statlig myndighets verksamhet.

Däremot har trafiken, alltså de tåg som (inte) rullar, att göra med avregleringen. I synnerhet kollektivtrafiken upphandlas numera i konkurrens, och där har det visat sig att åtskilliga operatörer lägger bud som bygger på glädjekalkyler eller är av annan anledning inte kapabla att uppfylla sina löften. I Västra Götaland blev det haveri när DSB First skulle sköta tågen (SJ fick så småningom ta över) och nu har Norrtåg problem. Tidigare fanns också problem i Stockholm när SL lade ut trafiken på entreprenörer. Dessa problem har dock varierande orsaker: glädjekalkyler är en; dåligt specificerade upphandlingar – där problemet ligger hos den upphandlande myndigheten – en annan; problem som var dolda när trafiken bedrevs i offentlig regi och som kommer fram när en entreprenör ska ta över en tredje. Att skylla på de nytillkomna entreprenörerna som Säwén åtminstone delvis gör i denna ledare, är att generalisera i sådan grad att beskrivningen blir felaktig.

Järnvägens problem ligger enligt min mening i följande (och det har jag bloggat om tidigare). En verksamhet som tidigare sköttes av en enda organisation sköts numera genom en marknad. Det innebär att kommunikationsvägar och ordergivning blivit annorlunda och säkerligen också mera problematiska: där tidigare någon kunde använda sin position som chef för att säga till en enhet att göra eller låta bli något, är det numera frågan om en förhandling mellan formellt jämställda avtalsparter, där den centrala frågan är vad avtalet kräver och förutser. Det innebär att det finns mera friktion i marknaden och att det inte finns någon som vid varje givet ögonblick överblickar hela systemet. Med tanke på att Trafikverket inte ens lyckas överblicka detaljerna i sitt underhåll, är det dock mer än tveksamt huruvida någon över huvud taget har eller har haft förmågan att överblicka hela systemet. Järnvägsnätet är för stort.

Hur kan man lösa det här då? En möjlighet är att göra som i Storbritannien (vars tågtrafik faktiskt blivit mycket bättre sedan problem i början av 2000-talet) och dela upp Sverige i olika tågregioner som administreras var för sig. Om hela systemet är för stort att överblicka, bör systemet kanske delas upp i mindre delsystem. Ett annat sätt är att skapa lösningar som innebär att all information är åtkomlig i ett gemensamt IT-system som alla aktörer har tillgång till (men där kan det finnas problem med företagshemligheter etc.). Jag säger inte att dessa förslag skulle lösa våra problem, men jag säger att vi borde titta på dem.

Så länge vi dock är fast i en endimensionell diskussion om ”avreglering” eller inte, kommer vi inte att komma någon vart. Det börjar bli dags att inse att de stegvisa reformerna som saknat ett övergripande mål fört med sig målkonflikter och osäkerheter och att vi förutsättningslöst måste titta på vad som varit bra med reformerna och vad som måste göras om. Vi är i Sverige inte heller helt fria att göra som vi vill längre, eftersom en stor del av järnvägsrätten numera kommer från europeisk nivå.

Tysklinds och Säwéns diskussion i morse byggde med andra ord på tveksamma beskrivningar av verkligheten och ledde oss inte ett iota närmare lösningen. Kan vi kanske gå vidare nu?

Aron Verständig är doktorand i kommersiell rätt och innehavare av Mårten Schultz Stol. Ja, alltså, han sitter på en stol som jag brukade sitta på tidigare på Stockholm Centre for Commercial Law. Arons forskning kretsar kring ett av de just nu hetaste ämnena i kommersiell juridik och ämnet har därutöver en samhällsekonomisk betydelse, nämligen kreditvärderingsinstitutens status och ansvar. Men vad är det egentligen för slags entiteter som denna vecka nedgradera Frankrike och placerade Malta i strykklass? Aron reder ut begreppen.

Betyg och värderingar av olika typer och slag är vanligt förekommande i vår vardag. I pressen förekommer frekvent betyg och omdömen om allt ifrån den senaste filmen till vilket vinterdäck som klarar av ishalkan bäst. Men det finns en typ av värderingar som alltid får ett enormt genomslag i media. Häromveckan fylldes exempelvis ekonomisidorna i världspressen av nyheten att det amerikanska kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s beslutat att ändra sitt omdöme om nio europeiska staters kreditvärdighet. I denna artikel får du en historisk bakgrund till kreditvärderingindustrin samt förhoppningsvis svaret på frågan varför uttalanden från privata amerikanska1 företag kan få ett så pass stort genomslag världen över.

Kreditvärderingsinstitutens framväxt

Vi börjar med att spola tillbaka bandet till en finanskris. Inte till den som nyligen skakat världsekonomin, utan den som år 1837 drabbade det unga USA. En kris som bland annat orsakades av bristande tillgång på trovärdig kreditinformation, dvs. kunskap om vilken kreditrisk2 som är förknippad med en viss transaktion. I och med västvärldens industrialisering hade affärsverksamhet, som ditintills främst bedrivits mellan näringsidkare på samma ort, kommit att spridas över stora geografiska områden. Den ökade utbyggnaden av infrastruktur, särskilt järnväg, ställde också höga krav på tillgång till kapital.3

En långivare hade vid tiden för 1837 års finanskris relativt begränsade medel att tillgå när det gällde att få tag på information gällande en blivande låntagare. Långivaren var i de flesta fall tvungen att förlita sig på rekommendationsbrev eller allmän ryktesspridning. Större långivare anlitade dock i vissa fall särskilda agenter med uppgift att besöka den blivande låntagarens hemort och där försöka få mer information om dennes ekonomiska ställning.4 Sådan typ av information tenderade dock att varken vara särskilt objektiv eller saklig. Resultatet av 1837 års finanskris blev därför att en stor efterfrågan på kreditinformation, i syfte att undvika utlåning till låntagare utan möjlighet till återbetalning, uppstod.5

För att tillgodose denna efterfrågan startade den amerikanske affärsmannen Lewis Tappan (1788-1873) år 1841 The Mercantile Agency i New York, vilken kan sägas vara världens första kreditupplysningsverksamhet i större skala. Denne Tappan, som tillsammans med sin bror bedrev silkeshandel i stor skala, hade drabbats hårt av 1837 års finanskris. Som ett resultat därav hade han samlat information och omdömen om ett flertal av näringsidkarna i sin bransch. Information som han detta år började sammanställa och ge ut i bokform.

Tappans företag använde sig av ett stort antal rapportörer med uppgift att besöka en stor mängd företag och privatpersoner och författa rapporter innehållande generell information om dessa. Rapporterna sammanställdes sedermera hos företagets kontor, hos vilka långivare kunde få information om blivande låntagare.6 Omfattningen av verksamheten växte och år 1859 gavs en skrift ut innehållande runt 20 000 namn.7

År 1909 inträffade en viktig förändring inom branschen. En ung finansanalytiker på Wall Street vid namn John Moody hade utvecklat en egen modell för kreditvärdering. När Moody detta år för första gången publicerade sina kreditvärderingar hade han förenat dessa värderingar med ett enkelt uttryckt betyg för varje bedömt företags kreditvärdighet. Betyget var betecknat i form av bokstäver och siffror, till exempel: AAA, AA+, A1, B- osv. Även om det inledningsvis endast rörde sig om ett hundratal företag i järnvägsbranschen som värderades, kan man påstå att det moderna kreditvärderingsinstitutet därmed hade fötts.

Verksamheten kom att expandera med stor fart. Redan år 1924 täckte Moody’s kreditvärderingar in i princip hela den amerikanska värdepappersmarknaden. Moody’s modell med enkla betyg formulerade i bokstavs- och sifferform anammades av andra bolag på marknaden: Poor’s Publishing Company (1916), Standards Statistics Company Inc. (1922) och Fitch Publishing Company (1924). År 1941 gick de två förstnämnda företagen ihop och bildade därmed Standard & Poor’s. Den snabba etableringen av kreditvärderingsinstitut under denna tidsperiod kan förklaras med avsaknaden av inträdeskrav för nya institut och den relativt låga kostnaden för att samla ihop tillräcklig mängd information.8 Den insatte läsaren har vid det här laget säkert noterat att det är dessa tre institut som fortfarande idag dominerar kreditvärderingsmarknaden med en sammanlagd marknadsandel på omkring 95 %.9

Kreditvärderingsinstitutens inflytande

Efter denna korta bakgrund ska vi ta oss an den idag så aktuella frågan: hur kan det komma sig att dessa privata företag fått ett så pass stort inflytande? För att besvara denna fråga måste vi kort redogöra för ett kreditbetygs två primära funktioner. Som förhoppningsvis redan framgått är kreditvärderingsinstitutets roll på den finansiella marknaden att avge yttranden (kreditvärderingar), tillgängliga för allmänheten, om den kreditrisk som en viss ekonomisk transaktion kan medföra. Kreditvärderingar används på så vis i informativt syfte.

På finansmarknaden, liksom inom många andra branscher, är en aktörs anseende av stor vikt. En positiv recension av en restaurang i en väletablerad tidskrift kan få stora positiva effekter för krögaren. På samma sätt kan en negativ recension av samma restaurang åsamka denne krögare stor skada. Man kan säga att finansmarknaden fungerar på liknande sätt. Såväl en stat som ger ut obligationer eller ett företag som söker investerare är, precis som restaurangen, beroende av sitt goda rykte. I det här fallet gäller det inte välsmakande mat eller bra service. Det gäller kreditvärdighet. Den potentiella investeraren, precis som den potentielle restaurangbesökaren, väljer därför ofta att satsa på det objekt som fått högst betyg och därmed det bästa ryktet.10 I många fall kan därför ett kreditbetyg vara närmast ett krav för den som vill emittera ett värdepapper.

Ett företag eller en stat som får ett högt kreditbetyg av ett av de stora instituten har något att skylta med medan en nedgradering kan orsaka stor skada. Som vi kunnat se i media under det senaste året kan de politiska återverkningarna bli omfattande. Standard & Poor’s nedgradering av Frankrike från det högsta kreditbetyget AAA till det näst högsta AA+ i januari 2012 resulterade i ett stark ifrågasättande av Nicolas Sarkozys ekonomiska politik och tros påverka hans möjligheter att bli omvald som Frankrikes president i april i år.11 Många minns säkert också Barak Obamas försvarstal från i somras – ”We are still a triple A country” – efter det att Standard & Poor’s utsatt USA för motsvarande nedgradering.

Utöver att fungera som förmedlare av finansiell information fyller de kreditvärderingar som instituten avger en viktig uppgift som redskap i finansmarknadsrättslig lagstiftning. Ett exempel är den funktion som måttstock som kreditvärderingar fått i regelverk som behandlar kapitaltäckning.12 Betydelsefulla kapitaltäckningsregelverk, såsom Basel II och Basel III samt EU:s kapitaltäckningsdirektiv, är till stor del avhängiga kreditvärderingsinstitutens bedömningar vid beräkning av bland annat krav på kapitaltäckning.

Låt oss ta ett exempel13: den svenska banken A har en exponering mot Cypern genom ett innehav av cypriotiska statspapper dvs. värdepapper som den cypriotiska regeringen har gett ut i syfte att få in kapital. Hur mycket kapital som banken A måste hålla som motvikt mot denna exponering avgörs till stor del av vilket kreditbetyg som Cypern tilldelats av något av de av kreditvärderingsinstitut som godkänts av EU.14 Den 13 januari 2012 beslutade kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s att sänka kreditbetyget för Cypern från BBB till BB+. Följden av detta för banken A blir ett krav på ökad kapitaltäckning. Med detta menas att banken A måste hålla större mängder av kapital i buffert i fall den cypriotiska staten inte skulle kunna fullgöra sina förpliktelser dvs. kunna betala tillbaka det de är skyldiga banken A. Ett krav som medför ökade kostnader för banken A.

Det är inte bara stater som använder kreditvärderingsbetyg på det här viset. Även inom den privata sektorn är det relativt vanligt att betygen används som måttstockar i olika typer av avtal. Så kallade ”rating triggers” kan användas som ett slags utlösande mekanism. Sjunker den ena avtalspartens kreditbetyg under en viss nivå kan den parten vara tvungen att exempelvis ställa ytterligare säkerheter för sin prestation.15

Slutord

Framtiden kan aldrig förutspås. Det man dock kan göra är att ta reda på så mycket information som möjligt för att på så vis kunna fatta ett så välgrundat beslut som möjligt. Sett på det viset är kreditvärderingar ett positivt inslag. Deras stora – enligt vissa överdrivna – betydelse på finansmarknaden kan givetvis förklaras genom deras långa närvaro på marknaden eller genom det lättförståeliga sätt de presenterar sina kreditbetyg på. Förklaringen ligger dock även i den ”kvasiofficiella” ställning som de stora institutens kreditvärderingar fått genom deras användning som måttstockar i finansiella regelverk och i privata avtal.16 Tillsammans gör dessa faktorer kreditvärderingsinstituten till världens kanske viktigaste tyckare.

Aron Verständig

Aron Verständig är doktorand i civilrätt vid Stockholm Centre for Commercial Law (SCCL) vid Stockholms universitet. Aron skriver för närvarande på en avhandling om kreditvärderingsinstitutens rättsliga ställning och ansvar.

1 Fitch Ratings, det minsta av de tre störst kreditvärderingsinstituten, ägs dock till 60 % av den franska koncernen Fimalac (http://www.fimalac.com/strategic-focus.html, 2012-01-16).

2 Med kreditrisk menas tur risken för att exempelvis det företag man investerat i kan gå omkull och därmed inte fullfölja sina åtaganden. Se exempelvis SOU 1998:160 s. 194 eller Langhor, Herwig & Langhor, Patricia, The Rating Agencies and their Credit Ratings, Wiley Finance, West Sussex, 2008. s. 23.

3 Darbellay, Aline, Regulating Ratings, Schweizer Schriften zum Finanzmarktrecht, Schulthess, 2011, s. 11.

4 Madison, James H., The Evolution of Commercial Credit Reporting Agencies in Northern America, The Business History Review 168, 1974, s. 166.

5 Madison, James H., The Evolution of Commercial Credit Reporting Agencies in Northern America, The Business History Review 168, 1974, s. 166 f.

6 Madison, James H., The Evolution of Commercial Credit Reporting Agencies in Northern America, The Business History Review 168, 1974, s. 167 f.

7 Samma år byter företaget namn till R.G Dun & Company. Efter ett sammangående med konkurrenten The Bradstreet Company år 1933 erhåller företaget sitt nuvarande namn Dun & Bradstreet.

8 Partnoy, Frank, The Siskel and Ebert of Financial Markets: Two Thumbs Down for the Credit Rating Agencies. Washington University Law Quaterly, 1999. s. 636 ff.

9 Lynge Andersen (red.), Rating af finansielle virksomheder, Center for kreditret og kapitalmarkedsret, Handelshøjskolen i København, 2009. s.30 ff. Totalt finns det omkring 150 olika kreditvärderingsinstitut spridda över 100 länder. Se Langhor, Herwig & Langhor, Patricia, The Rating Agencies and their Credit Ratings, Wiley Finance, West Sussex, 2008. s. 23.

10 Självklart finns det undantag. Ett lågt kreditbetyg medför ofta höga räntor. En mer spekulativt lagd investerare kan därför välja att investera i ett företag med lågt kreditbetyg på samma sätt som en restaurangbesökare kan välja en sämre restaurang i hopp om att få sig ett billigt mål mat.

11 Se exempelvis Nicolas Sarkozy’s worst election fear realised with loss of AAA rating, http://www.guardian.co.uk/world/2012/jan/13/france-downgrade-sarkozy-election, 2012-01-17.

12 Med kapitaltäckning menas – något förenklat – den mängd kapital som exempelvis en bank måste hålla enligt lag i syfte att bygga upp en tillräcklig buffert. Detta buffertkapital syftar i sin tur till att göra banken ifråga mer motståndskraftig mot eventuella förluster. Se SOU 1998:160 s. 358 f. samt s. 361 ff.

13 Kapitaltäckningsreglerna är omfattande och tekniskt komplicerade. Exemplet jag ger här är därför förenklat.

14 Det är EU-myndigheten ESMA (European Securities and Markets Authority) med säte i Paris som har till uppgift att godkänna och registrera kreditvärderingsinstitut. Den 6 januari 2012 fanns det 29 institut som registrerats av myndigheten. Merparten av dessa är dotterföretag till något av de tre största kreditvärderingsföretagen: Standard & Poors, Moody’s och Fitch. Se www.esma.europa.eu/page/List-registered-and-certified-CRAs 2012-01-17.

15 Darbellay, Aline, Regulating Ratings, Schweizer Schriften zum Finanzmarktrecht, Schulthess, 2011, s. 35 f.

16 Hanqvist, Dan, Kreditvärderingsinstitutens roll och reglering (II), Förvaltningsrättslig tidskrift 4/10 s. 355 f.