You are currently browsing the category archive for the ‘Juridik och politik’ category.

”Jag har inget annat ärende i HD idag än att jag ska hämta min pingisracket”

Vi spelar in i Högsta domstolen! Det är huvudförhandling i målet Blake Pettersson mot staten. I strid med regeringsformen blev Blake av med sitt medborgarskap och nu vill han ha skadestånd av staten. Ideell skada ersätts enligt huvudregeln bara vid brott, men det finns undantag; praxis som gett enskilda rätt till skadestånd för ideell skada på grund av kränkningar av Europakonventionen har utvecklats genom HD:s försorg. Mårten går igenom utvecklingen och tippar vad utgången i målet blir.

Annat om HD: Här är kaffet kärvt och mjölken av tveksam kvalitet. När Mårten hämtar påtår upptäcker han att kaffet är varmt som tusan och överväger att stämma HD för det. Göran Lambertz kommer upp för trappan för att återlämna en bok till bibblan samt hämta idrottsutrustning. Tove ber honom hälsa till Juridikpodden. Han hälsar till Juridikbloggen. Tove rättar honom inte pga justitieråd.

Annat om avsnittet: Mårten är irriterad på Jimmie Åkesson och Tove tipsar om Moa Gammels nya podd Genier där bland andra Anna Odell medverkat, (och berättat om sina erfarenheter när hon arbetade på sitt examensprojekt ”Okänd kvinna”. Kan hennes uttalanden om läkaren utgöra förtal?) Och sist MEN INTE MINST. Juridikpodden växer. TACK till våra sponsorer Gernandt &Danielsson, Familjens Jurist och Advokatfirman Lindahl.

Podden finns som vanligt på Soundcloud och iTunes.

För första gången känner jag mig föranledd att skriva en replik här på Juridikbloggen. Jacob Heidbrink har skrivit inte bara ett, utan två, inlägg som får blodet att koka inombords och som gör att jag bara måste få ge en annan syn på juridik än vad han förmedlar. Därmed inget ont om sagt om herr Heidbrink. Jag har länge vetat att vi tycker väldigt olika om såväl politiska som juridiska spörsmål. Vi har haft en del utbyte via sociala medier och alltid lyckats hålla oss på en saklig nivå. Tack för det och vi ses i nästa batalj.

Jag tänker här och nu fokusera på Jacob Heidbrinks inlägg om Juridikens gränser. Jag har en hel del att säga om historisk rättvisa med men tiden och utrymmet räcker inte riktigt till. Låt mig bara kort konstatera att det som Heidbrink avfärdar som fånigt har studerats rätt utförligt utomlands och i vissa fall gett positiv effekt. Det närmaste vi kommit i Sverige är kanske den kommission som granskade judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra världskriget. Kommissionen hade inte i uppdrag att undersöka en lämplig form av ekonomisk ersättning men jag anser att det hade varit fullt möjligt och kanske till och med lämpligt. Ersättningsnämnden är i full färd med att pröva rätten till ersättning för dom som i samband med samhällsvård utsattes för allvarliga övergrepp eller försummelse, så visst går det om den politiska viljan finns. Att det sedan uppstår besvärliga juridiska spörsmål i samband med retroaktiva åtgärder är en annan sak. Minnet av övergreppen och de sår de gett upphov till finns kvar, och väcker också juridiska frågor om rättvisa och ansvar.

Åter till ämnet för kvällen, nämligen juridikens gränser. Jacob Heidbrink underkänner tämligen hårdnackat att en kan komma till rätta med farliga samhällsfenomen genom juridik och reglering. Det är för mig ett märkligt synsätt och ett som i någon mening skulle ogiltigförklara en stor del av straffrätten. Heidbrink tycks inta ståndpunkten att om en inte helt kan komma till rätta med ett fenomen med hjälp av juridik så är juridikens inverkan begränsad. Jag finner detta påstående spekulativt och kan inte för mitt liv få det att överensstämma med det underkännande av hot och våld som väl ändå våra lagar får anses vara en garant för. Jag kommer att tänka på en föreläsning av Dennis Töllborg som han retorisk inledde med frågan: Varför ska avtal följas? Efter några mer eller mindre akademiska svar så konstaterade Töllborg att om du frågar en jurist så får du höra pacta sunt servanda eller nöja dig med en hänvisning till avtalslagen. Om du frågar en vanlig dödlig så svarar vederbörande att om du inte följer ett avtal så är du en dj-a skitstövel som inte går att lita på och inte håller vad du har lovat. (Fritt återgett ur minnet.) Juridikens funktion är att upprätthålla lag och ordning och se till att vi inte beter oss som skitstövlar och därmed förstör samhället för oss själva och andra. Juridiken, menade Töllborg, fungerar som teglet i samhällsbygget och vår benägenhet att följa lagarna och se till att de följs är murbruket som håller bygget uppe. Jacob Heidbrink anknyter också till anständighetens betydelse men för mig är det obegripligt att han därför betraktar juridikens sociala funktion som begränsad.

Det stora problemet för Heidbrink verkar vara begränsningar av yttrandefriheten i ljuset av den senaste tidens politiska våld. Det är en inte ovanlig inställning i dagens samhällsklimat men en som jag anser vara väldigt förenklad, ja snudd på banal. Jag har den största respekt för yttrandefriheten och anser den vara ett av de fundament på vilken vår demokratiska rättsordning vilar. Därmed inte sagt att yttrandefriheten kan eller ens bör vara absolut. En klassiskt liberal inställning brukar annars vara att individens frihet ska få råda så länge du inte skadar en annan människa. Nå, sanningen är att ord och yttringar kan skada andra människor och få de mest horribla konsekvenser. En absolut yttrandefrihet vore liktydig med ett samhällsklimat där vi tillåter hot och förtal utan några som helst begränsningar. De flesta kan nog hålla med om att det vore ett socialt experiment som inte skulle medföra ökad anständighet utan ett laglöst tillstånd där den starkes rätt skulle få råda. Juridikens funktion är att garantera var och en rättigheter ur vilka en också kan härleda skyldigheter gentemot våra medmänniskor. Denna aspekt av yttrandefriheten är något eftersatt i dagens debatt och får mig att undra om de som invänder mot exempelvis lagen om hets mot folkgrupp i själva verket hyser egoistiska skäl att kunna säga vad som helst till vem som helst.

Jag delar synsättet att en överdriven juridifiering kan vara skadlig och att vi inte ska förlita oss alltför mycket på juridiken för att komma tillrätta med oönskade politiska åsikter eller organisationer. Med oönskade menar jag då sådana som inte delar demokratiska grundvärderingar och är beredda att ta till våld för att kväsa sina meningsmotståndare. Det går att resonera kring denna inställning men är ändå en som jag tror att jag delar med de flesta läsare av denna blogg. Men det ifrågasättande av hetslagstiftning och hatbrott som en del ägnar sig åt är enligt min åsikt historielös och privilegierad. Historielös därför att vi sett exempel på vad propaganda om folkgrupper kan leda till i praktiken. Privilegierad därför att den vittnar om en tilltro till samhället som utgår från att det vi skapat med juridikens hjälp på något sätt är givet och för alltid rådande. En dagsfärsk nyhet vittnar tvärtom om vad som händer när rättsväsendet sviker och inte lagför misstänkta hatbrott. En del må rycka på axlarna åt denna och andra nyheter och vidhålla att vi lever i den bästa av världar. Jag är av åsikten att det är hög tid att sluta dividera om juridikens gränser och börja tänka lite mer på juridikens funktion. Upprätthållandet av lag och ordning är vad som står mellan oss och grova brott mot mänskligheten. De som menar att det aldrig kan hända här borde kanske påminna sig om bakgrunden till exempelvis folkmordet i Srebrenica. Det kan hända var som helst och den senaste tidens händelser är en isande påminnelse om det. Måtte rättsväsendet förhindra att så sker, med ditt och mitt benägna understöd.

– Per Holfve

Det verkar vara säsongen för att diskutera juridikens roll i de stora frågorna. Bara för några dagar sedan skrev jag ett inlägg om juridikens enligt min mening mycket begränsade förmåga att komma till rätta med nazistiska eller andra extremistiska strömningar, och idag uppmärksammas jag av advokaten Claude Zacharias i mitt Facebook-flöde på denna artikel enligt vilken bland annat Sverige skall stämmas. För vad? För att ha underlättat slavhandeln och därmed ha traumatiserat hela den karibiska befolkningen. När? För 136 år sedan.

Det finns mycket att säga om denna stämning (förutsatt att den verkligen materialiseras). Bland annat kan man påpeka att många av de karibiska staterna är hyggligt korrupta, och att det verkar vara konstigt att vilja läka historiska sår genom att kasta pengar i gapet på oärliga politiska eliter. Men en sådan invändning är sekundär i förhållande till den primära invändningen att det kanske över huvud taget är befängt att stämma ett land för brott som upphörde för 136 år sedan. Det är denna primära invändning som är mitt tema här.

Utgångspunkten för en juridisk bedömning måste nog vara att grova brott mot mänskligheten enligt en majoritetsmening som tycks bli starkare över tid inte kan preskriberas. Det är inget snack om saken att slavhandeln, kanske ännu mer än själva slaveriet, var ett gigantiskt brott mot mänskligheten och alltså därför utgör ett brott som inte kan preskriberas.

Man kan också säga att förövaren fortfarande finns. Förövaren är nämligen den juridiska personen Konungariket Sverige. Den juridiska personen fanns då och finns nu. På samma sätt som vi gör företag ansvariga för föroreningar som de ställt till med för ganska länge sedan och för brott och skadeståndsgrundande handlingar som begåtts av någon av deras företrädare, kan vi hålla staten Sverige ansvarig för brott som begåtts i dess namn. Det är ju Sverige, inte tulltjänstemannen Bengtsson när det begav sig, som så att säga är gärningsmannen här.

Då är väl saken biff? Sverige finns kvar, brott mot mänskligheten preskriberas inte – alltså ska Sverige betala, på samma sätt som Tyskland betalat till staten Israel för de brott som begicks mot det judiska folket under Tredje rikets tid.

Jag håller inte med. Jag tycker att det här är tämligen barockt.

Mina argument är följande.

Slavhandeln var ett brott mot mänskligheten, den saken kan som sagt inte diskuteras med någon form av allvar. Däremot undrar jag över preskriptionsfrågan. Om sådana brott mot mänskligheten inte kan preskriberas, borde väl invånarna i staden Rom vara ansvariga för de folkmord som det antika Rom gjorde sig skyldigt till under antiken? I så fall borde väl också Mongoliet betala till Ryssland för de århundraden av brutal kolonisering som Gyllene horden gjorde sig skyldig till? Då måste väl Algeriet betala för den slavhandel med européer som under tidigmodern tid och fram till 1800-talet ägde rum på dess territorium? Vi har att göra med klara brott mot mänskligheten, staterna eller staden finns kvar och brott mot mänskligheten preskriberas inte – eller kanske ändå, eftersom det tycks vara så uppenbart absurt att vilja på något sätt oskadliggöra den mänskliga historien genom skadeståndsbetalningar mellan stater där vare sig något levande offer eller någon levande förövare finns.

Det finns också det lilla problemet att de mänskliga rättigheterna och med dem brott mot mänskligheten är ett ganska nytt påfund. De uppfanns under 1940-talet när segermakterna funderade på hur de skulle hantera det besegrade Nazityskland och dess brott. Dessförinnan fanns förvisso några förklaringar om mänskliga och medborgerliga rättigheter, men ingen skulle ha kommit på att applicerade dem utanför det område där de gällde, att låta människor i kolonierna ha del av dem eller att av dem härleda brott mot mänskligheten. Ska de här aktuella staterna kunna stämmas för ett brott som inte ens var uppfunnet när det begav sig? Ska Storbritannien i förekommande fall hållas till godo att landet gjorde mycket för att få slavhandeln att upphöra? Kan USA räkna av sitt eget lidande under inbördeskriget?

Också det där med den juridiska personens identitet vållar bekymmer. Sverige är Sverige, ok. Men vad händer med de delar av dåvarande Sverige som inte längre är Sverige, eller de delar av landet som inte var Sverige när den svenska slavhandeln började, men var i en personalunion med Sverige när handeln slutade? Vad händer med andra ord med Finland och Norge? Är de solidariskt ansvariga för Sveriges illgärningar? Hur är det med staden Rom? Den miste sin suveränitet senast 1861 vid Italiens enande. Kan man säga att Rom inte längre finns? Försvinner då kravet mot det antika Rom? Och hur är det med katolska kyrkan, som ju länge härskade i Rom? Tog den så att säga över det antika Roms skuld under den tid då Rom var en del av Påvestaten? Kan då Frankrike hålla katolska kyrkan ansvarig för massmorden av galler när Julius Caesar erövrade det område som idag är Frankrike? Frågorna, märk väl, är exakt parallella med det karibiska kravet, eftersom de karibiska staterna inte heller fanns i sin nuvarande form när slaveriet ägde rum, och eftersom så lång tid förflutit sedan slaveriet förbjöds.

Min slutsats av allt detta är att det krav som nu sägs förberedas är absurt, att jag hoppas att ingen skiljedomstol i världen lånar sig till ett godkännande av något sådant krav och att staten Sverige (och de andra inblandade staterna) vägrar godkänna betalningar till någon på grund av att dennas förfader eller –moder varit slav. Det är en sak att ersätta lidandet eller i vart fall lindra det genom en betalning till den som faktiskt upplevt något själv. Skulle det ännu leva någon som varit slav i något av de omtalade länderna, skulle jag tycka att denna person åtminstone har ett bra prima facie-krav på någon form av ersättning. Jag kan kanske också sträcka mig så långt att en sådan persons barn kan ha ett legitimt krav. Men att dagens karibiska befolkning skulle ha ett krav mot dagens svenska befolkning (som til syvende og sidst får betala staten Sveriges skulder) för saker som staten gjorde sig skyldig till för 136 år sedan? Det är enligt min mening absurt och påståendet inte så lite upprörande.

Det som kanske är mest upprörande är att det inte ens känns helt uteslutet att detta faktiskt fåniga krav får framgång.

Jakob Heidbrink

I efterdyningarna efter måndagens vidriga nazistiska mordförsök i Malmö ser jag i mitt Facebook-flöde en del inlägg och kommentarer som mer eller mindre allvarligt förespråkar att den ena eller andra åsiktsriktningen (allt från renodlad nazism till Sverigedemokraterna, emellanåt alla former av extremism till både höger och vänster) eller åtminstone dess yttringar ska förbjudas. Tillsammans med andra inlägg som länkar till den femtielfte debatten om förment rasistiska eller på andra sätt smaklösa böcker som borde rensas från bokhyllorna i de allmänna biblioteken (vilket inte helt är ett rop på förbud mot någon viss åsiktsriktning, men åtminstone förbaskat nära) signalerar dylika rop efter förbud en ganska stark tro att man kan komma till rätta med obehagliga, vidriga eller farliga samhällsfenomen genom juridik och reglering. Jag anser att en sådan tro är farlig, eftersom den dels riskerar att frammana bristande vaksamhet efter det att ett juridiskt förbud sjösatts, dels hotar tilltron till juridiken när (inte om) förbudet inte kommer till rätta med problemet.

Övertygelser och åsikter försvinner inte genom att man förbjuder dem. För att ha en hygglig chans att komma åt övertygelser och åsikter med juridiska medel, måste man kontrollera alla tre av regleringens enheter: man måste (i) ha ett förbud eller någon annan regel (exempelvis om tillåtna åsikter, av vilken en regel om förbjudna åsikter kan härledes), (ii) ett system för övervakning för att kunna konstatera avvikelser från regeln under (i) och slutligen (iii) en uppsättning sanktioner som säkerställer att den som ertappas med att bryta mot (i) upphör med detta. Man behöver alltså (i) förbud, (ii) övervakning och (iii) sanktioner.

Om vi verkligen vill bli av med åsikter eller deras yttringar, måste vi alltså (i) förbjuda att sådana åsikter hyses eller yttras, ens i privata sammanhang, (ii) övervaka att ingen har åsikten i fråga eller yttrar den och (iii) förfoga över sanktioner som leder till att den som bryter mot förbudet under (i) upphör att göra det. Inte ens teoretiskt är det särskilt sannolikt att i har någon sådan uppsättning verktyg.

Jag ska göra det svårt för min argumentation och förutsätta att vi (i) har ett förbud exempelvis mot åsikten att någon ”ras” bland människor är överlägsen någon annan och att vi (ii) har ett övervakningssystem på plats som säkerställer att vi uppmärksammar en åtminstone försvarlig del av alla brott mot förbudet. (Redan detta antagande är för övrigt inte oskyldigt: ett fungerande övervakningssystem torde förutsätta antingen en stor teknisk övervakningsapparat som till och med går längre än det vi redan lever med eller ett system av angivare likt det i forna DDR. Någon som frivilligt ställer upp på det?) Det riktigt stora problemet är nämligen (iii): med vilken sanktion får man någon sluta att tycka som hen gör? Till och med världens mest slutna land, där all information kontrolleras och indoktrineringen, angiveriet och övervakningen är total – Nordkorea – har dissidenter. Någon som tror att vi blir av med de åsikter som bär upp nazismen eller så bara Sverigedemokraterna genom att förbjuda dem eller deras yttringar? Jag kan inte förmå mig att tro det.

Man skulle kunna tänka sig att man genom ett förbud mot åsiktsyttringar förhindrar eller försvårar att vissa grupper organiserar sig, och att man därigenom gör vårt statsskick mindre sårbart för angrepp från extremisthåll: kan de inte bedriva propaganda för sin sak, kan de inte organisera sig, inte bilda politiska partier och inte få någon majoritet. Helt bortsett ifrån att det ligger något konstigt i den demokratiska övertygelse som måste lita till förbud för att det oupplysta folket ska rösta som man anser är lämpligt (det ligger ett visst släktskap med diktaturer i denna övertygelse), indikerar historien att det inte fungerar. Weimarrepubliken hade åtskilliga förbud mot extremister (i olika omgångar) och hotades ändå av såväl kommunister som nazister. Den västtyska staten har allt sedan sin tillkomst med förbud, övervakning och repression försökt hålla koll på extremister på både höger och vänster sida av det politiska spektrum (och därvid varit mera skarpsynt på vänster än på höger öga, som man så vackert uttrycker det på tyska), men inte har man kunnat förhindra vare sig extremistiska sammanslutningar eller våldsdåd. Man kan förstås alltid argumentera att det skulle vara ännu värre om förbud, övervakning och repression inte fanns, men jag måste erkänna att jag aldrig sett något annat eller bättre argument som stödjer denna tes än att folket är dumt och behöver sanna demokrater i ledningen som med straffrättens hjälp ser till att väljarna inte lämnar den tillåtna demokratiska stigen. Jag har som redan antytt svårt att acceptera det argumentet som ett argument baserat på en demokratisk övertygelse.

Den trista sanningen verkar vara att juridikens makt över kollektivet har sina begränsningar. Vi kan inte ersätta sociala reaktioners eller sociala konflikters potential att påverka opinion genom juridiska regler. Medborgarrörelsen i USA under 1960-talet står enligt min fasta övertygelse mera i tacksamhetsskuld till modiga studenter som lät sig pryglas av en diskriminerande statsmakt och modiga präster som vågade predika medborgerlig jämställdhet än till den lagstiftning som så småningom lät påskina att allt stod väl till i USA. De homosexuella står mera i tacksamhetsskuld till de modiga människor som kom ut ur garderoben och som vågade visa vem de är än till den majoritet bland 349 personer i riksdagen som tryckte på en knapp.

Juridiska regler kan kanske stödja sociala processer. Juridiska regler kan ge den råg i ryggen som försöker agera socialt. Men juridiska regler kan inte initiera sociala förändringar. Juridiska regler kan inte förhindra sociala förändringar. De kan måhända fördröja eller i några få fall kanske till och med påskynda sociala skeenden som skulle äga rum i alla fall, men de kan aldrig förhindra dessa skeenden eller ge upphov till dem. Det kan bara de som med tålamod och mod orkar föra samma gamla konfliktfyllda debatt en gång till, de som vågar göra det rätta även när det kostar i grannars anseende och man riskerar att få glåpord på sig, de som vågar vara anständiga när alla andra beter sig som svin. Om vi verkligen vill rädda judar i Malmö, om vi verkligen vill förhindra nazister på våra gator, om vi verkligen vill förhindra rasism, homofobi och andra vidriga sociala fenomen, är det varken tillräckligt eller ens särskilt smart att ropa på pappa Staten, på polis och domstolar.

Då är det enda som verkligen hjälper i längden eget mod och egen anständighet.

Vad demonstrerar de för? Mårten Schultz var en de som undrade när så väl organisationer som individer demonstrerade under parollen ”För samtycke – mot sexuellt våld” för snart två veckor sedan. ”Det måste gå att ha en åsikt utan att komma med ett fullt lagförslag!” ska någon ha svarat honom. Schultz nämner uttalandet i en krönika som egentligen inte handlar om samtyckeslagstiftning, utan om ”juridifieringen” av debatten – ”att samhällsproblem i allt större grad beskrivs i rättsliga termer och att deras lösning söks i lagstiftningen”.

Jag håller med Schultz om att det måste gå att ha en åsikt om lagstiftning och juridik även om man inte är jurist eller har presenterat ett fullt lagförslag. Det kan man i dag. De som ger uttryck för att ett visst rekvisit fattas i lagstiftningen får emellertid räkna med att jurister kommer att undra hur de har tänkt sig att det ska tillämpas då jurister i hög grad intresserar sig för sådana detaljer.

Juridifieringen är ett bekymmer. Jag tänker inte främst på den en del samtyckeslagsförespråkare får sägas ägna sig åt, utan den juridifiering som drabbar personer som skriver om samtycke som en grundläggande förutsättning för sex. För att tala klarspråk. Jag kan knappt skriva om samtycke i sexuella situationer utan att personer ber mig presentera ett lagförslag. Som om samtycke måste ges en rakt igenom juridisk innebörd. Personerna är som regel tveksamma till att lagstifta om samtycke varför deras låsning vid en samtyckeslag ter sig en aning märklig. Vidare borde de inte ha några principiella problem med de samtal som de i praktiken försvårar för, men frågan är om de förmår skilja på samtal om samtyckeskultur och krav på samtyckeslagstiftning.

Å ena sidan efterfrågar allt fler någon form av samtyckeslagstiftning. Å andra sidan finns det personer som gärna samtalar om samtycke som en förutsättning för sex utan att klamra sig fast vid juridiken, vilket kan bli svårt i mer offentliga sammanhang på grund av den juridifiering som Schultz nämner. Att inte kunna prata om vad som i det närmaste får betraktas som umgängesregler vid sexuell samvaro utan att bli konfronterad med hur man egentligen tänkt sig att dessa ska tillämpas i en domstol är lika delar insinuant som bekymmersamt. Det söks lagstiftning i personers alternativ till lagstiftning och det antyds att de som förespråkar en samtyckeskultur eftersträvar omvänd bevisbörda för sexualbrott och inte ger särskilt mycket för rättsstaten.

Det är många som vill prata om samtycke utan att blanda in juridiken. Utan att lämna över diskussionen helt och hållet till jurister. Inte enbart för att de inser att de inte alltid behärskar ”tekniken” utan för att de inser att en samtyckeskultur är överordnad en samtyckelag om man vill få ned antalet sexuella övergrepp, vilket är och borde vara utgångspunkten för den så angelägna diskussionen om samtycke.

Så kallad ”hämndporr” har uppmärksammats den senaste tiden. Hämndporr handlar om att lägga upp sex- och nakenbilder på en tidigare partner på nätet som hämnd för att den lämnat en. Hämnden består häri av att man tänker sig att det har ett socialt pris för den som blir utsatt. Smygtagna bilder i privata miljöer har också uppmärksammats, inte minst i samband med att Sverige nyligen fälldes i Europadomstolen för brott mot mänskliga rättigheter. Domstolen menade att Sveriges lagstiftning inte hade skyddat den 14-åring som blev smygfilmad naken i duschen av en familjemedlem. Sedan den 1 juli i år är kränkande fotografering emellertid förbjuden.

Det fall som kanske varit mest på tapeten är fallet med en 17-åring som i smyg filmade sig själv och sin dåvarande partner när de hade sex, för att sen lägga ut filmen på nätet utan partnerns kännedom. Det som framförallt väckte reaktioner var att hovrätten satte ned skadeståndet till 25 000 kronor från 130 000 kronor med motiveringen:

”Det går dock inte att bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor.”

Det finns ingen egen sexualbrottskategori för tagning och spridning av den här sortens bilder även om, som Mårten Schultz tidigare skrivit i en krönika publicerad i Dagens Juridik: ”Det börjar bli närmast en egen måltyp, sexfilmerna och bilderna som sprids på Internet”. Dokumentationen som sådan kan vara helt i sin ordning. Avgörande är om personerna som avbildats har gått med på det. Det kan framstå som självklart, men det är viktigt att ha i åtanke att den här sortens bilder kan tas med de dokumenterade personernas medgivande. Ibland i kombination med ett särskilt medgivande om att de får delas vidare i någon mån. Förekomsten av så kallad ”sexting” och ”amatörpornografi” vittnar om att det inte måste vara frågan om olovlig dokumentation eller spridning när sådana bilder hamnar på nätet. Sexting innebär att skicka sexuellt explicita meddelanden och bilder mellan mobiltelefoner och amatörpornografi är när privatpersoner ägnar sig åt ickekommersiell dokumentation av sina sexliv.

Det är ingen mening att falla för förenklingar som att ingen kvinna skulle gå med på något liknande. (Skriverierna om personer som fallit offer för så kallad hämndporr har handlat om kvinnor.) Det är av vikt att skilja på om bilderna tagits och delats med eller utan tillstånd. Det kan jämställas med att samtycka till sex utan att därigenom ha samtyckt till att de inblandande får redogöra för de gemensamma sexuella erfarenheterna offentligt. Jämförelsen haltar något då det är en skillnad på hur det sagda och det dokumenterade uppfattas och vad de kan få för konsekvenser för den som känner att den fått delar av sitt privatliv offentliggjort, men det är i bägge fallen en förtroendefråga.

Att den här sortens bilder hamnar i fel händer är inte nödvändigtvis frågan om att någon tillgängliggjort dem uppsåtligen, det förekommer att personer tappar bort sina USB-minnen, mobiltelefoner och liknande. På anslagstavlan i en datasal på Stockholms Universitet sitter det alltid lappar uppsatta av studenter som efterlyser kvarglömda USB-minnen. Då rör det sig kanske inte om material som kan vara känsligt beroende på sammanhanget utan med största sannolikhet studierelaterat sådant, men det illustrerar väl att den mänskliga faktorn kan bidra till att information hamnar på villovägar. För den som kommer över bilder på för denne okända personer som sannolikt var avsedda att vara privata finns en risk att att de avbildade ”anonymiseras” och att personen delar med sig av bilderna på olika sidor på nätet utan att tänka på om de porträtterade verkligen vill synas i sådana sammanhang.

Om personer tidigare oroade sig för att fotografier skulle gå förlorade vid en eventuell brand och förvarade dem i brandsäkra förvaringsutrymmen kan personer i dag oroa sig för att de ska förlora kontrollen över sina bilder och vilka som kan komma att få ta del av dem . Det har sagts att det som publiceras på nätet förblir kvar på nätet. Det stämmer inte nödvändigtvis, men det kan vara värt att beakta den möjligheten när vi lämnar efter oss digitala fotspår.

De som gått med på själva dokumenterandet men inte något tillgängliggörande och utsatts för att en tidigare partner laddat upp privata bilder kan anmäla den spridande personen för förtal. Frågan är dock om den som drabbats vågar anmäla. Om de drabbade inte vågar anmäla är frågan vilket skydd de kan anses ha i praktiken. En anmälan riskerar att bidra till att fler kommer över bilderna, att de därigenom får en mer omfattande spridning än vad de annars hade fått, vilket ställer till med ytterligare svårigheter för den drabbade. Med det sagt kan avgöranden vara betydelsefulla om den lagstiftning som ändå finns ska fylla någon egentlig funktion. Kanske framförallt för att uppmärksamma den nya lagen om kränkande fotografering så att fler får kännedom om den.

Här kan skolan fylla en viktig roll, utöver att det är värdefullt med en ständigt pågående diskussion bland personer oavsett ålder om att det man publicerar på nätet kan förbli tillgängligt över en oöverskådlig framtid, kan skolan behandla detta särskilt. Under den obligatoriska sexualundervisningen exempelvis. Eftersom vi kan räkna med att den här sortens bilder är här för att stanna behöver skolan hitta tillfällen att samtala om de sociala konsekvenser det kan få för de drabbade och om de rättsliga konsekvenser det kan få för de som sprider ”hämndporr”. Unga behöver få bättre kunskap om sina rättigheter och skyldigheter och lära sig mer om hur de kan skydda sig på olika sätt.

Minst lika viktigt som det är att personer redan som unga blir medvetna om hur de kan sköta sin hälsa kan det vara att veta vilket rättsligt skydd en har så att en kan ta tillvara på sina rättigheter. Om skyddet visar sig inte vara tillräckligt borde lagstiftaren se över det.

I en (ganska rörigt formulerad, tycker jag) debattartikel i Svenska dagbladet ondgör sig KTH-doktoranden Rickard Engström över det som han uppfattar som brister i det svenska konsumentskyddet på finans- och telekommarknaderna. Artikelns budskap och rubriken (som författaren inte nödvändigtvis svarar för) går något isär, eftersom Engström inte tycks klaga över själva de regler som utgör konsumentskyddet, utan över de institutioner hos vilka man kan klaga när man känner sig illa behandlad som konsument. Det är alltså inte konsumentskyddet, utan tillsynen och processen som Engström tycks mena brister.

Problemet är enligt Engström att de statliga myndigheter som är satta att vaka över marknaderna – tillsynsmyndigheterna – inte fullgör sin uppgift, utan hänvisar till organ som Konsumenternas bank- och finansbyrå och Telekområdgivarna när konsumenter klagar. Dessa organ finansieras huvudsakligen av branschen själv, och medan Engström inte visar på något fall över huvud taget där de de facto behandlat konsumenter illa, tycks han mena att båda institutionerna är så uppenbart jäviga att de inte kan behandla konsumenterna korrekt. Det är lite mycket att påstå utan att man kan visa på konkreta missförhållanden, men det finns helt tydligt ett rättsstatligt problem i att de potentiella syndarna indirekt övervakar sig själva. Så långt, så riktigt – något bör göras, kan man mena.

Frågan är vad detta ”något” skulle vara. Det som Engström tycks mena är att det krävs mera tillsyn, alltså att myndigheterna aktivt övervakar marknaden och dess funktionssätt. Ok, det är ganska traditionellt och således knappast någon bomb han släpper. Det som dock förvånar med tanke på att Engström har sin bakgrund inom ekonomi (han doktorerar i bygg- och fastighetsekonomi) är att han inte verkar ha givit någon tanke åt hur det skall gå till.

Finans och telekommunikation är massmarknader, vilket innebär att klagomålen i absoluta tal är många (även om de i förhållande till hela marknadens omfattning skulle vara få, vilket jag dock inte vet). För att utreda och övervaka denna marknad och enskilda klagomål krävs en hel del resurser. Standardavtal skall inhämtas, läsas, förstås och eventuellt reageras på. Bankernas, försäkringsbolagens, andra finansiella institutioners och telekombolagens handläggare och försäljare skall bevakas, deras utbildningsnivå och förhållningssätt gentemot kund fastställas. Tillsynsrapporter skall skrivas. Påpekanden skall framföras till de berörda, bevakas och eventuellt följas upp genom vitesförelägganden, som sedan i sin tur måste bevakas och eventuellt fullföljas genom processer. Inbegriper man också enskilda klagomål skall dessa tas emot och utredas samt motparten ges möjlighet att svara på klagomålen. Bevisning skall inhämtas och tas emot, värderas, jämföras med den rättsliga regleringen och ett beslut fattas och formuleras, samt – igen – eventuellt följas upp genom vitesförelägganden och processer i domstol. Upplysningsarbete behövs gentemot allmänheten och utbildningar för branschen, liksom även andra kontakter för att följa marknadens utveckling.

Jag hoppas att detta ger en känsla för vilken enorm byråkrati såkallad effektiv tillsyn medför. Det krävs anställda och resurser, och tillsynen är störande för de tillsedda och kostar dem pengar i form av arbetstid för att svara på myndighetens förfrågningar, för dokumentframtagning och för förhandlingar med den klagande eller myndighetens handläggare. Detta kostar, och det kostar inte lite heller, utan ganska mycket. Både Finansinspektionen och Post- och telestyrelsen (som är de myndigheter som närmast berörs av Engströms klagomål) skulle behöva växa, och alltså behöva ha större budget.

Vill Engström ha den stora byråkrati som skulle krävas för den tillsyn han förespråkar? Om inte, hur har han tänkt sig att tillsynen skulle gå till? Om ja, är han beredd att acceptera att statens budget växer, eller varifrån vill han ta de resurser som krävs för att öka byråkratin inom just finans- och telekomtillsynen? Det är lätt att klaga på att konsumenträtten brister, det är långt svårare att ge realistiska förslag på hur det skall funka bättre. De organ som Engström nämner avlastar myndigheter som redan idag inte alltid klarar sina utgifter utanför konsumentområdet och som garanterat inte skulle bli bättre på sitt jobb om de skulle ta konsumentskyddet på det allvar som Engström tycks kräva.

Och det är ju faktiskt inte heller så att enskilda som känner sig illa behandlade endast kan vända sig till de institutioner som Engström skriver om. Det finns Allmänna reklamationsnämnden (ARN) också, som dock inte prövar fastighetsrättsliga tvister, vilken kanske är anledningen till att Engström inte tänker på nämnden. Den vars ärende är värt mer än några tusenlappar (för annars lönar det sig inte), kan faktiskt också vända sig till tingsrätten och få sin tvist prövad.

I båda ARN och tingsrätten kommer konsumentskyddande regler att tillämpas. I ett fall 2010 som rörde pantsättning av en bostadsrätt för en försträckning (en kredit, i vardagstal) gick Högsta domstolen i anledning av en konsumenttvist till och med så långt att hela det fordringsrättsliga systemet ändrades radikalt (om vilket jag bloggat här). Vi har konsumentskyddande regler så att det räcker.

Jag har alltså lite svårt att förstå vad exakt det är som Engström vill ändra. Visst, somliga konsumenter kommer att råka illa ut, och deras ärende – så viktigt det kan vara för dem själva – kanske inte är värt så mycket att myndigheterna skall bry sig eller att det skall vara värt besväret och tiden att gå till ARN eller domstol. Men om Engströms ärende är att på rättslig väg skapa en värld där ingen någonsin råkar illa ut, ingen någonsin bemöts av en inkompetent, girig eller oärlig försäljare, är han ute i ett ärende som han aldrig kommer att lyckas med. Inte bara för att livet och människan är som de är, utan också för att det är högst osannolikt att vi är beredda att betala för den övervakning som skulle krävas för att skydda alla alltid.

Helt bortsett ifrån att jag misstänker att vi alla ganska snart skulle bli duktigt trötta på påträngande myndigheter.

”Saabs konkurs göder jurister”, rubricerar Svenska dagbladet en tvåsidesartikel i pappersupplagan idag (artikeln verkar i skrivande stund ännu inte finnas på nätet). Det är knappast någon nyhet.

Juridiken har många olika funktioner, men en av dem är utan tvivel att vara samordnande och att på så sätt förhindra våldsamma konflikter. Genom att det finns i förväg stipulerade regler som tillämpas av opartiska personer och i yttersta fall verkställs genom statens tvångsmakt och i ordnade former, behöver arvingar inte slåss i bokstavlig bemärkelse om arvet, behöver den som har en avtalsfordran inte skicka någon torped för att driva in sin skuld och behöver borgenärerna inte fysiskt plundra konkursföretaget på dess tillgångar. Juridiken är ett fenomen som existerar för att människor har olika intressen som kommer på kant med varandra, och för att dessa intressen kan vara så starka att konflikter dem emellan hotar freden i samhället. Juridiken är alltså ett ämne som på ett mycket grundläggande sätt har med konflikt, och det vill säga med elände, att göra. Om inga konflikter fanns, skulle vi heller inte behöva någon juridik.

Detta gäller oavsett hur man beskriver det. Juridik kan antingen vara i snäv bemärkelse konfliktlösande som när reglerna tillämpas på en konflikt som redan uppkommit, eller så kan den vara konfliktförebyggande genom att folk planerar sitt beteende på ett sådant sätt att reglerna kommer att vara på deras sida om och när en konflikt uppkommer. I båda fallen är juridikens existens beroende av att det finns konflikter mellan människor, antingen konkreta konflikter som redan uppstått eller latenta konflikter som man kan tänka sig kommer att kunna uppstå.

I varje samhälle finns det många intressen och därmed många sätt på vilka en konflikt mellan dessa kan uppstå. Det innebär att reglerna i alla förutom de mest enkla samhällena snart är så många att det krävs speciell utbildning för att behärska dem. Utbildningen kan ske i olika former – den kan utgöra en del av en teologisk utbildning när rätten är religiöst förankrad, eller den kan utgöra en speciell utbildning, det vill säga en juristutbildning. Med andra ord är tillämpningen av de konfliktlösande reglerna ofta en sak som förbehålls en speciell grupp. När kunskapen om reglerna är så svår att lära sig och i varje fall av tillämpning kräver så stora utredningar som i moderna västerländska samhällen, blir regeltillämpningen ett sätt att försörja sig: juridik blir ett yrke som i sin tur ganska snabbt får underkategorier som domare, advokat, åklagare, kronofogde.

De som försörjer sig på att behärska och tillämpa juridiska regler tjänar alltså i grunden sitt levebröd på att människor har svårt att komma överens med varandra. Jurister är med andra ord intresserade av det som inte fungerar mellan människor och juridiken utgör på så sätt samhällsvetenskaperna motsvarighet till medicinens patologi: vi är inte intresserade av det friska, välfungerande förhållandet mellan människor, utan av det förhållande som havererat. Vi är på så sätt intresserade av andras elände och kommer in i bilden när andra har det eller riskerar att få det eländigt. Det är då praktiskt verksamma jurister tjänar sina pengar.

Alltså är det inget under att jurister tjänar pengar på att SAAB gått i konkurs. Det är liksom grejen. Det är lika förvånande eller upprörande som att en åklagar tjänar pengar (nämligen sin lön) på att det finns folk som mördar, våldtar, stjäl. Välkommen till livet!

Sedan är en annan femma huruvida de miljonbelopp som det är fråga om i SAAB:s konkurs är berättigade eller om systemet för hur konkursförvaltare utses är lämpligt utformat. Det vill jag inte uttala mig om här och nu, men vill bara påminna om att dessa miljoner inte går rakt ner i konkursförvaltarens ficka. Med dessa miljoner skall betalas alla de anställda som granskar stora högar med papper, som talar med fordringsägare och tidigare SAAB-anställda, hotellnätter på främmande orter, resor, skatter och åtskilligt annat mer. Det är inte billigt att förvalta en enorm konkurs som SAAB:s.

Sedan tjänar konkursförvaltare bra. Visst. Men det är inte vem som helst som ens kan förvalta en konkurs på ett bra sätt, i synnerhet inte en konkurs som SAAB:s. Den kunskap som krävs måste förvärvas över en ganska lång tid, och den skall upprätthållas. Det finns med andra ord inte många som kan vara konkursförvaltare hos SAAB. Entrat lagen om utbud och efterfråga: det behövs en konkursförvaltare för SAAB, det finns väldigt få som har kunskap och erfarenhet nog för att vara det och det innebär att dessa få kan formulera sina egna villkor. De kommer att få den betalning de kräver. Jag har svårt att tycka att det är upprörande.

Alltså: Åbjörnsson må ha rätt i sin kritik, och det kan finnas kritiska frågor att ställa om systemet för hur konkursförvaltare utses, men artikeln i Svenska dagbladet gapar över för mycket och fokuserar på den aspekt av det hela – att jurister tjänar pengar, stora pengar, på konkursen – som är den minst uppseendeväckande.

Bankkris samt kontantfria bankkontor och kollektivtrafik har tydligen lett till ett ganska yrvaket allmänt intresse av vad pengar är och hur de funkar. Av min tråd på Facebook och kommentarer på mina inlägg här på bloggen att döma (se här och här samt även här och här) finns ganska många missförstånd på området. Jag kan inte hoppas att jag skall kunna undanröja dem alla (och vissa missförstånd gör jag mig säkerligen också skyldig till), men jag vill försöka att förklara åtminstone några grundläggande saker. Eftersom ämnet är svårt, innebär det att detta inlägg är långt: jag hoppas att det skall vara värt den tid det tar att läsa det.

Pengar i sig har inget värde: deras värde ligger i det man kan byta till sig med pengar. Det man kan byta till sig måste skapas genom arbete, och i slutändan är alltså pengar en värdemätare på arbete (vilket förklaras utmärkt av Adam Smith – samma Adam Smith som han med den osynliga handen – i The Wealth of Nations, kap. I.4 och framåt). Pengar är i detta sammanhang endast en värdemätare, en måttstock, som man likt en tumstock kan lägga på alla andra varor. Denna värdemätare kan vara vad som helst: historiskt har till och med snäckor varit pengar. Pengar har alltså i sig inget med mynt och sedlar att göra. Inte ens guld och silver har, förutom för juvelerare och i vissa tekniska processer som råmaterial, något värde i sig. Strängt taget behöver pengar inte ens finnas i fysisk form, utan det räcker med att man skapar en mätenhet på samma sätt som man en gång i tiden definierat en meter. Pengar är i grunden en abstraktion av värde.

Denna abstraktion kan dock omvandlas till något konkret genom att man utser något visst (och ofta svåråtkomligt) fysiskt föremål till konkreta pengar, till exempel genom att man säger att en viss mängd guld eller silver representerar den grundläggande mätenheten. Detta är alltså i grunden samma sak som det platinamått för metern som finns i Paris: ett i grunden godtyckligt valt föremål utnämns till den grundläggande värdeenheten. Som just meterns historia visar, kan dock samma sak definieras på många olika sätt och ändå i grunden förbli samma sak, nämligen en godtyckligt vald och abstrakt måttenhet.

Historiskt sett har de flesta samhällen som haft pengar baserat sitt system på något fysiskt föremål. Det hos oss mest välkända systemet är det som baserats på antingen en viss mängd silver (den i Västvärlden historiskt oftast förekommande enheten) eller guld (som utgjorde internationell standard från c:a mitten av 1800-talet och fram till Första världskriget samt i olika former därefter fram till 1971). Redan under medeltiden fanns dock sedeln. Ursprunget till sedeln var en skuldförskrivning: ett handelshus eller en bank utfärdade en urkund över att någon hade rätt att få ut en viss mängd guld eller silver från urkundens utställare. Detta var helt enkelt mera praktiskt än att skeppa runt stora mängder metall mellan olika banker, handelshus och deras kunder. Guldet eller silvret kunde ligga kvar i sitt valv, men var så att säga intecknade genom att någon hade en skriftlig urkund som intygade att hen hade rätt till en viss mängd av metallen.

När dessa skuldförskrivningar blir allmänt accepterade, händer något lustigt. Det är nämligen högst osannolikt att alla som har en skuldsedel i handen kommer att kräva ut sin del av metallen samtidigt. Det vanliga är att olika personer använder sina skuldsedlar till att betala andra – istället för en ”riktig” betalning lämnar man alltså sitt intyg på att en bank kommer att utge en viss mängd metall till den som har intyget i handen -, och guldet ligger hela tiden kvar i valvet. När banken inser detta, ligger det nära till hands att utfärda fler skuldförskrivningar än det finns metall i valvet. Man behöver ju bara så mycket guld och silver som normalt krävs ut av olika kunder: eftersom kraven på metall nästan alltid kommer att vara mindre än alla skuldförskrivningars sammanlagda värde, kan banken därför acceptera risken att skuldsätta sig till ett högre belopp än den är god för. Bluffen kommer fram när ovanligt många kunder samtidigt vill få ut sina pengar: då kommer det inte att finnas tillräckligt mycket metall och banken går i konkurs, eftersom den inte kan infria sina löften att lämna ut metall. Detta är en såkallad bank rush.

Med andra ord skapar i ett sådant system bankerna pengar. En bank har 100 guldmynt i valvet och vet att en normal, men hektisk, dag maximalt 100 guldmynt kommer att krävas ut av olika kunder. När någon vill ta ett lån hos banken, kan banken därför i princip utfärda en skuldsedel till vilket belopp som helst, förutsatt att den kan vara något så när säker på att skuldsedeln inte kommer att behöva infrias genast. Banken ger alltså mera lån än den är god för, och dessa lån blir, genom skuldsedeln som byter hand mellan olika personer, i praktiken ”nya pengar”. När många banker och privatpersoner gör så, är mängden pengar i ekonomin mycket större än det finns metall i bankvalven.

Sedan 1971 har vi drivit systemet ännu längre genom att koppla loss värdemätaren pengar från alla fysiska föremål. Det året övergav nämligen USA det såkallade Bretton Wood-systemet, den sista kvarvarande resten av guldsystemet, vilket ledde till att detta system bröt ihop. Sedan dess lever vi med såkallade fiat pengar (av latinets ord för varda, tillbliva). Dessa pengar skapas genom att centralbankerna säger att de finns. Centralbankerna säger alltså: ”Nu finns det X miljarder mer pengar” och då är det så. Alla sedlar och mynt som finns i omlopp är alltså inte längre något för vilket man får något, utan är endast en kognitiv hjälp för folk att förstå vad pengar är. I grunden behövs dock inga sedlar och mynt, utan pengar är bara en beräkningsenhet. Förutom centralbankernas meddelande om att det nu finns X antal pengar, skapas dessutom fortsatt ytterligare pengar genom utlåning. Hela penningekonomin har därmed blivit en fråga om renodlade föreställningar: vi föreställer oss att A:s arbete är värt 25 000 kr. i månaden, men det finns ingen som helst fysisk realitet bakom denna föreställning.

Det enda som begränsar denna föreställning är inflationen. Inflation uppstår när vi föreställer oss att det finns fler värdeenheter (alltså pengar) i ekonomin än det finns varor (som har ett verkligt värde). I en sådan situation kommer folk att vara beredda att erbjuda fler värdeenheter per vara än tidigare – eftersom de ju har ett överflöd av sådana enheter – vilket innebär att priserna stiger. Detta kan begränsas genom att centralbankerna höjer värdet på värdeenheterna, alltså genom att höja räntan eller genom att förklara att det nu finns mindre pengar i ekonomin: då kan folk inte skuldsätta sig lika enkelt längre – de måste åtminstone genom en höjd ränta ge tillbaka fler värdeenheter än de fått – och den i princip okontrollerade ökningen av värdeenheter som sker genom privat utlåning mattas av. Men det finns fortsatt ingen som helst realitet bakom pengarna: de är lika overkliga som ett kilo eller en meter. Det finns ingen som helst teoretisk gräns för hur mycket pengar som kan skapas, annat än rädslan för inflation.

Det innebär att det lagliga betalningsmedlet – nämligen i Sverige svenska sedlar och mynt – egentligen inte behövs, och inte har behövts sedan 1971. Rent praktiskt märker vi detta dock först nu, när det inte längre är bökigt att få banken att intyga att den kommer att ge vår motpart så mycket värdeenheter som vi accepterat att hen ska få av oss, utan vi kan sköta kontakten mellan de olika inblandade parterna i realtid genom elektronisk kommunikation. Lagliga betalningsmedel i form av sedlar och mynt är en kvarleva från den tiden då mynten själva bestod av den fysiska representationen av värdeenheten (guld eller silver) och sedlar var skuldförskrivningar för vilka man (såvida ingen bank rush hände) fick guld och silver i banken.

Fiat-pengarna har möjliggjort den kreditekonomi på vilken vårt välstånd vilar. Skulle vi gå tillbaka till guldmyntfoten (eller någon annan representation av värde), skulle mängden pengar genast minska genom att folk skulle inse att det inte finns lika många guldmynt som det finns skuldförskrivningar. Det skulle fortfarande finnas virtuella pengar genom att de flesta skulle tro på sin bank att de får ut guld och silver när de behöver, men banken skulle inte kunna riskera lika mycket, då den alltid skulle behöva ha en del guld i banken för de dagliga uttagen, och eftersom mängden guld i världen är begränsad. Det skulle finnas en långt mera uppenbar gräns för vilka risker som en bank kan ta.

En återgång till fysiska värdemätare skulle med andra ord kanske kunna skapa ett mera stabilt finansiellt system, men det skulle komma till priset av en välståndsminskning. Staten skulle inte kunna skapa pengar mera, utan de som har guld och silver skulle kunna bjuda högt för åtråvärda tillgångar och den stora massan av befolkningen skulle ha svårt att komma över guld och silver. En penningekonomi som baseras på verkliga föremål som endast finns i begränsad omfattning har svårare att jämna ut tillgångarna över befolkningen än en kreditekonomi har. Därtill kommer alla värdetransporter av tungt och utrymmeskrävande metall, som också de skulle innebära en välståndsminskning.

Pengar är alltså konstiga, men det har de alltid varit. Vårt nuvarande system – som alltså inte är särskilt gammalt – visar för närvarande sina begränsningar. Samtidigt var det inte nödvändigtvis bättre förr. Även under guldmyntfotens tid fanns banker som tog för stora risker, men de kunde inte räddas genom att staten bara sade att banken hade mer pengar än alla trodde att den hade. En bankkonkurs drar dock alltid med sig ganska stora delar av den verkliga ekonomin, och det finns ett värde i att de kan undvikas. Hade bankkrisen skett för 60 år sedan, hade staterna inte kunnat rädda bankerna. Dessutom har det åtminstone historiskt visat sig vara svårare att ha en relativt jämställd ekonomi som den svenska under guldmyntfotens än under fiat-pengarnas tid.

Det är alltså med andra ord fullt möjligt att gå tillbaka till ett kontantsamhälle som ytterst baseras på någon form av fysisk tillgång. Det samhället kommer dock inte med nödvändighet att vara bättre eller stabilare än det samhälle vi har.

Frågan är i slutändan bara vilken form av osäkerhet vi vill leva med.

Soppkök Stockholm har varit aktiva i dagarna för att uppmärksamma hemlöshet och vad som kan göras för att komma till rätta med problemet. Jag tänkte ta tillfället i akt och infria ett löfte till nätverket, genom att kort beröra rätten till bostad som en mänsklig rättighet.

Rätten till bostad brukar anses ingå i den mer övergripande rätten till en tillfredsställande levnadsstandard. Den finns formulerad i artikel 25 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och mer preciserad i bland annat FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Konventionen har blivit utsatt för kritik, inte minst eftersom den tillkom efter påtryckningar från dåvarande Sovjetunionen och östblocket. Det sticker i ögonen på en del att tala om ekonomiska rättigheter och konventionen är på många sätt mer lös i konturerna än den om civila och politiska rättigheter. Konventionens rättigheter är formulerade som ambitionsmål snarare än absoluta rättigheter och varje stat är skyldig att implementera rättigheterna så långt det är (ekonomiskt) möjligt. Jag anser att det finns flera argument som talar för att sociala rättigheter är minst lika centrala för oss människor som civila och politiska rättigheter. Rätten till arbete, hälsa och utbildning är ständigt aktuella och föremål för politisk debatt. Rätten för föräldrar att fritt välja skola för sina barn omnämns till exempel i artikel 13, vilket kanske kan få en del att höja på ögonbrynen. Invändningar om att rättigheterna kan tillgodoses på olika sätt är riktiga men det kan också sägas om en del civila och politiska rättigheter. Min största invänding mot konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är snarare att den stundtals har gruppfokus. Det har visat sig svårt att omsätta individuella rättigheter utifrån grupptillhörighet. Att avgränsa grupper och sätta upp kriterier för grupptillhörighet är ett känt problem och har skapat huvudbry för samer med flera.

Åter till rätten till bostad. I artikel 11 punkt 1 uttrycks följande: ”Konventionsstaterna erkänner rätten för var och en till en tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj, däribland tillräckligt med mat och kläder, och en lämplig bostad samt till ständigt förbättrade levnadsvillkor. Konventionsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att denna rätt förverkligas och erkänner att internationellt samarbete på frivillig grund är av väsentlig betydelse i detta sammanhang.” Var och en har alltså rätt till en ”lämplig bostad”. Hur ska det förstås? I regeringsformens 1 kapitel 2 § uttrycks att det allmänna ska trygga rätten till bland annat bostad. Det kan tolkas som en skyldighet för staten att främja bostadsbyggande men också som en mer långtgående skyldighet att se till att var och en har en bostad. Paragrafen ger dock ingen rättighet för varje medborgare att luta sig mot utan ska snarare ses som en programförklaring för det allmänna.

Socialtjänstlagen är en ramlag men ger ändå vissa skyldigheter för kommunernas socialnämnder. I 3 kapitlet 2 § sägs i andra stycket att socialnämnden ska ”främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning”. Det får förstås som en villkorad skyldighet för kommuner utifrån faktorer som rådande samhällsekonomi och tillgång till bostäder. Samtidigt en skyldighet som inte upphör med enstaka insatser utan något som ständigt måste främjas. I de urprungliga förarbetena (prop 1979/80:1) till paragrafens lydelse förs ett intressant resonemang om individens personliga ansvar kontra socialnämndens ”fixarroll”. Risken för passivisering och beroende berörs men också bostadens avgörande betydelse för den enskildes sociala situation.

Noteras bör att den europeiska sociala stadgan ger en mer långtgående skyldighet än vad som nämnts hittills. I dess artikel 31 åtar sig faktiskt parterna att minska hemlöshet och rentav att göra bostäder ekonomiskt tillgängliga för personer som saknar tillräckliga medel.  Stadgan trädde i kraft den 1 juli 1999 och sist jag kollade så hade Sverige både undertecknat och ratificerat den. Som konstateras i en uppsats från Göteborgs Universitet har stadgan blivit förbisedd men borde om inte annat kunna användas som underlag för juridisk argumentation.

Blev vi så mycket klokare – finns det en rätt till bostad eller inte? Jo, det finns en sådan rätt men hur juridiskt fastlagd den är kan nog diskuteras. Jag delar Svenska brukarföreningens slutsats att det i praktiken handlar om att slåss för sin rätt, på olika sätt. Pengar har som alltid betydelse och även om du kan få stöd från det allmänna via bostadsbidrag måste du också accepteras som hyresgäst. Den juridiken får vi återkomma till en annan dag.