You are currently browsing the category archive for the ‘Internationell rätt’ category.

Den 4 mars 2009 skrev jag om Internationella Brottmålsdomstolens arresteringsorder gentemot Sudans president al-Bashir för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i regionen Darfur.

Förundersökningskammarens beslut överklagades av åklagaren eftersom arresteringsordern ej omfattade folkmord, vilket åklagaren gjort gällande. Idag, kl. 10.30, ska domstolens överklagandekammare meddela beslut i frågan (pressmeddelande). Frågan är relevant för mitt avhandlingsarbete (bevisfrågor i internationell straffprocess) eftersom åklagaren anfört att domstolens förundersökningskammare tillämpat ett för högt beviskrav. Åklagaren menar att förundersökningskammaren tillämpat kravet ”bortom rimligt tvivel” som endast ska användas när skuldfrågan slutgiltigt prövas och inte när en arresteringsorder ska utfärdas.

Majoriteten i förundersökningskammaren motiverade sitt beslut den 4 mars 2009, (paras. 153,154 and 156) med att avsikt att begå folkmord kan härledas från all sammantagen bevisning även när varje bevisföremål var för sig inte kan motivera en sådan slutsats. För att nå en sådan slutsats måste förekomsten av avsikt för folkmord vara den enda rimliga slutsatsen som kan dras av bevisningen. Åklagaren menar att kravet ”den enda rimliga slutsatsen” är kopplat till beviskravet när skuldfrågan slutgiltigt prövas och inte när en arresteringsorder ska utfärdas. Det fanns en skiljaktig domare i förundersökningskammaren, Anita Ušacka. Hon ansåg i sin skiljaktiga mening att arresteringsordern även skulle omfatta folkmord. Som en anekdot kan nämnas att jag arbetade för domare Ušacka under 2006.

De aktuella bestämmelserna anger följande.

Arresteringsorder

Article 58 Issuance by the Pre-Trial Chamber of a warrant of arrest or a summons to appear
1. At any time after the initiation of an investigation, the Pre-Trial Chamber shall, on the application of the Prosecutor, issue a warrant of arrest of a person if, having examined the application and the evidence or other information submitted by the Prosecutor, it is satisfied that:
(a) There are reasonable grounds to believe that the person has committed a crime within the jurisdiction of the Court; and
/…/

Slutlig prövning i skuldfrågan

Article 66 Presumption of innocence
/…/
3. In order to convict the accused, the Court must be convinced of the guilt of the accused beyond reasonable doubt.

Överklagandekammarens beslut kommer garanterat att kommenteras i min avhandling, förundersökningskammarens beslut är redan med. Denna typ av beslut är guld värda. Jag menar att det finns brister i grunderna för förundersökningskammarens beslut och därmed är åklagarens kritik rimlig. Det är dock inte givet att slutsatsen om folkmord i sig är felaktig eller att överklagandekammaren på egen hand ändrar beslutet, det är möjligt att förundersökningskammaren istället beordras att överväga att omvärdera beslutet och dess grunder.

Varför är detta viktigt? Medan åklagaren påstår att Sudans regering och dess företrädare är ansvariga för ett folkmord menar regimen i Khartoum att människor förvisso dödats i Darfur men det är inget folkmord. Istället kan motiven för regeringens våldsanvändning förklaras som en kamp mot upprorsmakare (counter-insurgency campaign). Avsikten är inte att begå folkmord och därmed skulle åtalspunkterna avseende folkmord falla. Andra brott kan mycket väl ha begåtts, men inte nödvändigtvis folkmord. Detta synsätt har majoriteten i förundersökningskammaren anslutit sig till, se paras. 67, 74-78, 83, 94, 100, 104, 108-109, 149-156, 170-172 och särskilt 193-201: ”the Majority considers that the existence of reasonable grounds to believe that the GoS acted with genocidal intent is not the only reasonable conclusion of the alleged commission by GoS forces”. Med andra ord, åklagaren har inte lyckats eliminera alternativa förklaringar till sitt påstående att folkmord har begåtts. Frågan är alltså om åklagaren har en skyldighet att eliminera samtliga alternativa förklaringar när en arresteringsorder ska utfärdas.

Uppdatering. Jag har följt överklagandekammarens presentation av sitt beslut via webbsändning. Överklagandekammaren gick på åklagarens linje vilket innebär att förundersökningskammaren begått ett rättegångsfel (”error of law”) genom att använda ett för högt beviskrav. Överklagandekammaren följde min prognos och skickar tillbaka målet till förundersökningskammaren för att göra en ny bedömning med korrekt beviskrav. Överklagandekammaren har alltså inte utökat arresteringsordern att även omfatta folkmord, det ankommer på förundersökningskammaren att pröva denna fråga på nytt.
 
Media och bloggar

Europadomstolen i Strasbourg har i ett viktigt avgörande tagit upp frågan om statens ansvar för att förhindra människohandelsbrott. Fallet Rantsev mot Cypern och Ryssland kommer tveklöst att bli ett landmärke i diskussionen om trafficking. (En fin redogörelse för fallet finns här i den lysande bloggen ECHR BLOG, som bevakar praxis från Europadomstolen.)

Oxana Rantseva arbetade som ”kabaretartist” på Cypern. Kabaretartister är i realiteten prostituerade och en del av en omfattande prostitutionsmarknad på Cypern. De prostituerade, visar en rapport som tagits fram av en ombudsman på uppdrag av den cypriotiska staten, kommer ofta från andra länder – framför allt länder från f.d. Sovjetunionen. Ofta vet de blivande prostituerade om vad som väntar dem i Cypern, men en del luras eller tvingas in i prostitutionsverksamheten. Väl på Cypern så underkastas ”artisterna” det typiska människohandelsförtrycket: De blir fråntagna sina pass, utsatta för hot om att bli utkastade från landet eller utsatta för våld om de inte gör som de blir tillsagda, de misshandlas och förnedras och dessutom tvingas de bo under vidriga förhållanden, baracker som bevakas av vakter.

Fallet Rantseva visar att det på Cypern dessutom finns en stark institutionell uppbackning för prositutionsmarknaden. När Oxana Rantseva försökta bryta sig loss från slaveriet på den klubb på vilken hon var verksam tog ägaren av klubben med henne till polisen, för att låta kasta ut henne ur landet. Polisen placerade utan frågor flickan i en cell, konstaterade efter ett antal timmar att det inte fanns någon anledning att hålla henne kvar i cellen, och ringde därefter upp klubbägaren igen och tvingade honom, som då var motvillig, att hämta flickan ur cellen.

Därefter fördes flickan till en lägenhet utanför vilken hon, morgonen efter, hittades död. Undersökningen av dödsfallet kan bäst beskrivas som summarisk.

Den klagande i fallet var den döda flickans far. Människohandelsbrottet innebär, konstaterar Europadomstolen, en kränkning mot art. 4 i Europakonventionen, som innehåller ett förbud mot slaveri och tvångsarbete – en artikel som sällan tillämpas. Domstolen fastslår att de nationella staterna har långtgående skyldigheter att tillhandahålla ”safeguards” mot trafficking. Det inkluderar också, ” in addition to criminal law measures to punish traffickers, Article 4 requires member States to put in place adequate measures regulating businesses often used as a cover for human trafficking.” Domstolen beaktade också det s.k. Palermo-protokollet rörande människohandel.

Cypern deklarerade för egen del under målets handläggning att flickans och pappans rättigheter hade kränkts. Vissa åtgärder föreskickades samtidigt. Men det påverkade inte bedömningen.

Cypern hade brutit mot Europakonventionen på flera punkter, konstaderade Europadomstolen. Även Ryssland fälldes för kränkning.

För svenskt vidkommande så kommer målet att läsas i sammanhanget av vilka krav man kan ställa på den svenska rättsordningen att dels ingripa med människohandel och aktiviteter sammanhängande med människohandel, dels vilka rättsmedel som rättsordningen behöver tillhandahålla till offren för brott. De svenska domstolarnas faiblesse för att behandla traffickingbrott som koppleribrott – ett brott enligt vilket den prostituerade inte anses som brottsoffer – kan härvid utgöra ett problem.

Om detta återkommer jag. Men fram tills dess så kan jag tipsa om Per Gudmundssons inlägg om Aftonbladets kommenterarer kring filmen Mammut i samband med ett lustmord på läsvärda tidningen Arena – och hur även Aftonbladets skribenter har svårt att skilja prostituerade från ”kabaretartister”, eller, well, ”gästarbetare”.

Högsta Domstolen har den 30 december 2009 avkunnat ett avgörande om immunitet, brf Villagatan 13 mot Konungariket Belgien genom dess ambassad i Stockholm. Målet finns tillgängligt här. Den ursprungliga tvisten gällde en lägenhet som den belgiska ambassaden nyttjat som kontor och som ambassaden förbundit sig att renovera i utbyte mot att bostadsrättsföreningen avstår från en tidigare aviserad hyreshöjning. Ambassaden genomförde ej renoveringen. Ambassaden ansågs ej kunna åberopa immunitet mot den talan som anfördes av brf Villagatan 13. Därmed är svensk praxis nu i samklang med omvärlden efter att ha legat efter ett tag. På vanlig svenska, kommersiella avtal har blivit lättare att hävda gentemot främmande stater i svensk domstol.

När Svea Hovrätt den 15 juni 2007 behandlade målet tillämpade domstolen den tidigare praxis som i högre utsträckning medger immunitet vilket gjorde att bostadsrättsföreningens talan avvisades. Jag kommenterade för två år sedan Svea Hovrätts avgörande i en text hos Dagens Juridik. Där argumenterade jag varför Högsta Domstolen borde komma till en annan slutsats än Svea Hovrätt, vilket också blev fallet. Det innebär inte att Svea Hovrätt nödvändigtvis dömde fel, domstolen följde tidigare HD-praxis som blivit förbisprungen av den internationella sedvanerättens utveckling.

I vår undervisning vid Stockholms Universitet har vi använt Svea Hovrätts mål och det tidigare vägledande HD-fallet NJA 1999 s. 821 som en illustration över svenska domstolars alltför konservativa praxis. Nu får vi byta rättsfall.

Är det lika dåligt i Sverige som i Kina, frågar sig idag Claes Arvidsson i SvD. Bakgrunden är att Svenska FN-rörelsen och andra organisationer uttrycker kritik mot rättighetsskyddet i Sverige. Det finns välkända brister i det svenska rättighetsskyddet: Integriteten, äganderätten och rätten till en rättvis rättegång är alla skyddade intressen som aktualiserats i svensk rätt som bristfälligt skyddade ur ett rättighetsperspektiv. FN-förbundets är dock kritiska mot en annan sak, nämligen att så få brott som antas utgöra s.k. hatbrott leder till domstol. Bland annat. Vilket förstås är allvarligt om det verkligen är brott som begåtts, vilket vi dock inte kan vara säkra på förrän saken fått en prövning.

Arvidsson reagerar främst på beskrivningen av problemets omfattning och hur det kommuniceras. Och han har helt rätt. Kritiken är förbluffande perspektivlös. På FN-förbundets hemsida så finns det text som fungerar som en presentation av rapporten fått rubriken ”Invandrare och kvinnor saknar rättigheter i Sverige”. Just det. ”Saknar rättigheter”. Vidare, som Arvidsson citerar, framhåller FN-förbundet att Sverige inte alls ligger långt framme på rättighetsområdet, om man ”skrapar på ytan”.

Sådan retorik skymmer ett viktigt budskap. Dessutom så är kritiken i sig i delar enögd. Tillåtandet av framförande av s.k. vit makt-musik framhålles som ett rättighetsproblem utan att yttrandefrihetsaspekten och rätten att få framföra även obehagliga budskap ges tillräcklig uppmärksamhet.

Det svenska rättighetsskyddet behöver stärkas på flera områden. Steg för steg sker det också förbättringar. Men att gå därifrån till att säga att rättighetsskydd för vissa grupper saknas generar. Och utgör en tylig illustration på vad jag i ett annat sammanhang med möjlig självironi kallat för Schultz lag för samtal om rättigheter:

”Den första som relativiserar omfattande kränkningar genom att jämföra med mindre omfattande kränkningar i sin närhet (eller i USA) förlorar.”

CarlgrenJag har för närvarande en intensiv undervisningsperiod där vi med förberett material går igenom verkliga fall med studenterna på grundkursen i folkrätt, bl.a. ansökan från Nord Stream AG, att lägga ut två rörledningar på kontinentalsockeln inom svensk ekonomisk zon i Östersjön för transport av gas.

Idag kan man läsa att regeringen ska ha en presskonferens där miljöminister Andreas Carlgren redogör för regeringens beslut gällande ansökan från Nord Stream AG. Det känns som grundkursen i folkrätt är ganska aktuell och relevant.

Min bedömning är att regeringen säger ja till ansökan, möjligtvis förenat med miljökrav. Däremot ser jag det som närmast omöjligt för Sverige att vägra ansökan med hänvisning till att gasledningen på något sätt skulle förändra den säkerhetspolitiska balansen i eller kring Östersjön. Något sådant tillåter inte havsrättskonventionen. Jag skriver om samma sak på min blogg.

Foto: Pawel Flato

Uppdatering. Jag fick rätt. SR, SvD och DN rapporterar att regeringen sagt ja till ansökan. Prövningen har skett enligt den så kallade kontinentalsockellagen. Regeringen har ställt miljökrav som blivit tillgodosedda.

När Jan Hellner, enligt många ”Sveriges främste jurist någonsin”, begravdes 2002 var det i nordismens tecken. Sånger framfördes på olika skandinaviska språk. Dikter likaså. Det var en vacker och värdig ceremoni i den nordiska förbrödringens atmosfär.

Hellner hörde till den generation jurister som såg den nordiska gemenskapen som central och värd att vårda. Under första halvan av 1900-talet så togs magnifika lagstiftningsprodukter fram i ett nordiskt lagstiftningssamarbete och som ett resultat blev stora delar av den centrala förmögenhetsrätten i det stora hela gemensam för Norden. Likheterna är fortfarande stora, även om skillnaderna ökar – inte minst genom att Norden dragits isär genom att enbart Danmark, Finland och Sverige trätt in i EU.

Rättens harmonisering framstår som en ganska torr sak för många som inte haft förmånen att få studera juridik. ”Visst, det är väl praktiskt med likartade reklamationsregler i köprätten men det är inte direkt en Kalmarunion vi talar om här”, tänker ni kanske. Men på sätt och vis är det precis det vi gör. Juridiken är nyckeln till harmonisering och förbrödring. Land byggs med lag. Länder knyts närmare genom lyhört formulerade gemensamma normer. Rätten bygger på ett kulturarv – men är också en (underskattad) kulturfrämjande faktor. När den juristgeneration som Hellner tillhörde kämpade för det nordiska så var det inte reklamationsreglerna i köprätten som de brann för, utan hur sådana regler tillsammans med många andra framtagna i en anda av nordisk enighet kunde främja en större sak: En nordisk gemenskap.

Idag har den nordiska rättsgemenskapen inte samma ”go” som tidigare. Men om det är någonstans nordismen fortfarande lever så är det nog i juridiken, framför allt i civilrätten. Nordens civilrättsspecialister möts i särskilda fora med jämna mellanrum och utbyter erfarenheter. Nordens högsta domstolar tar intryck av varandra. Lagstiftarna likaså. Nordismen lever, men inte lika starkt, i juridiken. Och som sagt. Land byggs på lag. Men även mindre hårda sammanslutningar mellan nationer kan utvecklas i gemensam riktning med rätten som verktyg. Om den politiska viljan finns att skruva på enighetstanken igen så är det rättsliga samarbetet och särskilt lagstiftningssamarbetet centralt. En sådan enighet kan naturligtvis främjas utan att man för den skull vill löpa den Wetterbergska unionslinjen fullt ut.  

Men, självklart. Någon harmonisk enighet uppnås aldrig om vi glömmer bort vissa av våra grannländer.

SvD och DN rapporterar att rättegången mot Radovan Karadžić ajournerats till morgondagen med anledning av att den åtalade vill förbereda sig ytterligare och bojkottar rättetgången vid Internationella tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien (ICTY). Rent generellt lider försvarssidan vid ICTY av resursbrist varför jag viss sympati för att de åtalade ofta vill ha mer tid för att förbereda sitt försvar. Samtidigt har Karadžić gjort sin egen sak värre genom att inte låta sig företrädas av en advokat. Därför väger hans invändning lätt, det är mest ett försök att göra tribunalens förhandlingar till ett politiskt skådespel. Tribunalen borde förhindra att så sker. Av tribunalens stadga framgår att rättegången inte kan genomföras i utevaro av Karadžić (artikel 21(4)(d). Vad jag förstår vill åklagarsidan att tribunalen utan samtycke från Karadžić ska utse en försvarsadvokat, men det löser inte problemet med den åtalades utevaro.

Professor Schabas skriver ett inlägg på sin blogg där han verkar argumentera för att det är möjligt att genomföra en rättegång i den åtalades utevaro vid ICTY, men jag delar inte hans uppfattning. Han hänvisar (fotnot 1) till rättegången mot Simić, men det framgår att Simić närvarade via telefonlänk och senare videolänk (se paragraf 8 i domen). Det är något helt annat än i målet mot Karadžić.

Med utgångspunkt från flera nationella rättsystem vore det kanske naturligare att med fysiskt tvång se till att Karadžić närvarar vid rättegångsförhandlingarna, men det finns ingen regel som uttryckligen ger tribunalen en sådan befogenhet.

Jag skriver även på min egen blogg om detta. Läs även vad Seved Monke och Anne-Marie Ekström skriver.

Vid sitt sjunde möte i mars 2008 antog UNHRC resolution 7/22 och skapade ett nytt mandat, en oberoende expert  ”on the issue of human rights obligations related to access to safe drinking water and sanitation”.  Catarina de Albuquerque utsågs senare till oberoende expert och hennes första rapport behandlades på rådets 12:e ordinarie möte och i rapporten försöker hon definiera sanitet i relation till mänskliga rättigheter. Hon redogör för vilka skyldigheter stater har med avseende på sanitet och hon menar att man kan argumentera för att rätten till sanitet är en egen distinkt rättighet. I hennes slutsats skriver hon följande:

International human rights law entails clear human rights obligations related to access to sanitation. The inextricable links between sanitation and so many human rights mean that international human rights law requires States to ensure access to sanitation that is safe, hygienic, secure, affordable, socially and culturally acceptable, provides privacy and ensures dignity in a non-discriminatory manner. However, only looking at sanitation through the lens of other human rights does not do justice to its special nature, and its importance for living a dignified life. In this regard, although the discussion about recognition of a distinct right to sanitation is ongoing, the independent expert supports the current trend of recognizing sanitation as a distinct right.

Under den diskussion som följde hennes presentation av rapporten uttryckte de flesta staterna sitt stöd för hennes redogörelse för staternas skyldigheter avseende sanitet. Några stater (Kina, Norge och Spanien) stödde hennes förslag att rätten till sanitet ska erkännas som en egen rättighet.

USA hade invändningar angående Catarina de Albuquerques slutsatser och den närmare beskrivningen av staternas skyldigheter och Brasilien ansåg att andra MR-frågor hade prioritet. En del stater hade frågor angående den privata sektorns roll angående sanitet och de Albuquerque klargjorde att hennes rekommendationer inte förutsatte att stater ska tillhandahålla sanitet fritt utan avgifter.

Huruvida rätten till sanitet får ett bredare erkännande som en egen rättighet återstå att se och kanske kan man säga att ännu har de nödiga ingen internationell lag.

Jag ska för Juridikbloggens räkning försöka bevaka vad som händer på Mänskliga Rättighets-området och vid de stora FN-institutionerna i Genève, såsom t ex FN:s råd för mänskliga rättigheter, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) och FN:s flyktingkommissariat (UNHCR).

När FN:s råd för mänskliga rättigheter ersatte FN:s kommission för mänskliga rättigheter befarades det att det nya rådet skulle bli lika politiserat, polariserat och ineffektivt som kommissionen. Rådet har haft en turbulent start med flera kontroverser, t ex de som uppstod i kölvattnet av Mohammed-karikatyrerna och rörde åsikts- och yttrandefrihet och ”defamation of religion”.

Mohammed-kontroverserna kulminerade i resolution 7/36 ”Mandate of the Special Rapporteur on the promotion and protection of the right to freedom of opinion and expression” som efter en hel del tumult och tillägg antogs genom votering. Initiativtagare hoppade av och Kuba meddelade glatt att det var berett att vara initiativtagare om ett tillägg gjordes (där betydelsen av att media rapporterade och lämnade information på ett rättvist och opartiskt sätt betonades). Så blev det. Det riktigt kontroversiella i resolutionen var att specialrapportören, till skillnad från tidigare, ska rapportera missbruk av åsikts- och yttrandefriheten som utgör ras- eller religiös diskriminering.  Många stater menade att detta ändrade specialrapportörens mandat och inriktning avsevärt från ett skyddande av åsikts- och yttrandefriheten till en begränsning.  Resolutionen ledde till en tydlig polarisering inom rådet.

Durban Review Conference hölls 20-24 april 2009 i Genève som en uppföljning av World Conference against racism, racial discrimination, xenophobia and related intolerance. Det var UNHRC som anordnade konferensen och utgjorde den förberedande kommittéen samt utarbetade förslag på slutdokumentet. Det var vid denna konferens som clowner och en president orsakade kaos:

Sedan juni 2009 sitter USA i rådet. I något som kan ses som ett försök att överbrygga de klyftor som uppstod efter resolution 7/36  var USA tillsammans med Egypten vid det senaste ordinarie mötet (14 september – 2 oktober 2009) initiativtagare till årets resolution angående åsikts- och yttrandefriheten (12/16. Freedom of opinion and expression). Om detta kan minska klyftorna återstår att se.

Goldstone-rapporten har varit föremål för ett  eget möte vid rådet – 12th Special Session of the Human Rights Council: ”The human rights situation in the Occupied Palestinian Territory and East Jerusalem – 15 and 16 October 2009” . Under debatten uttryckte alla stater – utom USA och Israel – att rapporten var seriös och föranledde allvarliga överväganden från rådets sida. Rådet antog en resolution som godkände rapporten och fördömde Israels ageranden. Hamas ageranden ingick inte i resolutionen. Rådet var inte enig, 25 röstade för, sex röstade mot (Italien, Nederländerna, Slovakien, Ukraina, Ungerna och USA), elva avstod (EU-länderna, Burkina Faso, Gabon, Japan, Kamerun, Mexico, Norge, Schweiz och Sydkorea). Fem länder deltog inte i omröstningen (Angola, Frankrike, Kirgizistan, Madagaskar och Storbritannien. Av dessa länder var det bara Frankrike och Storbrittannien som deltog i slutdebatten och deras icke-deltagande i omröstningen var avsett att vara en särskild markering).

Även om rådet är politiserat och polariserat sker mycket och särskilt inom de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. I december 2008 antog FN:s generalförsamling ett tilläggsprotokoll (Optional Protocol to the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights) och som möjliggör individuella klagomål avseende de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Det ska bli intressant att se vad som kommer att hända när detta protokoll träder ikraft.

Genève – Where The Action Is!

Justitieminister Beatrice Ask uppger för TT att det svenska genomförandet av det s.k. datalagringsdirektivet försenas ytterligare.  Regeringen har meddelat EU-kommissionen att frågornas komplexitet gör att det behövs mer tid. Samtidigt framgår tydligt av Asks uttalanden att det verkliga problemet är att direktivet i sig upplevs som politiskt känsligt.

Mark Klamberg har redan kommenterat här på Juridikbloggen, men jag vill gärna fylla på med några egna synpunkter.

Jag menar att det vore önskvärt att Sverige iställlet för att hänvisa till tekniska problem tog initativ till en prövning av direktivets förhållande till grundläggande regler om skydd för privatlivet t.ex. i Europakonventionen.

Att den datalagring som direktivet föreskriver innebär en begränsning i rätten till privatliv är uppenbart, likaså att en sådan begränsning kan vara tillåten om den sker för att bekämpa allvarlig brottslighet. Huvudfrågan är därmed om lagringsskyldigheten står i rimlig proportion till den aktuella begränsningen i rättet till privatliv.

Jag är personligen tveksam till om den masslagring av enskildas kommunikationsmönster som direktivet anvisar skulle klara ett proportionalitetstest i Europadomstolen eller EG-domstolen. Mot bakgrund av att direktivet är så i frågasatt på denna punkt bör vi avvakta med att genomföra fullt ut. Om en prövning slutligen skulle visa att lagringsskyldigheten i direktivet är förenlig med grundläggande  fri- och rättigheter kan detta å andra sidan bidra till att den svenska implementeringen uppfattas som mer legitim.

Samtidigt kan emellertid dagens rättsläge, som innebär att det inte finns några lagringsskyldigheter över huvud taget, också framstå som otillfredsställande. Jag tänker främst på internetmiljön där många operatörer efter införandet av de nya reglerna om informationsföreläggande (”IPRED”) har börjat radera loggar över vilken abonnent som har tilldelats en bestämd IP-adress vid en viss tidpunkt. Saknas sådana loggar blir det i praktiken omöjligt att utreda de flesta brott och intrång som sker på nätet.

Givetvis är även uppgiften om vilken abonnent som tilldelats en viss IP-adress en integritetskänslig uppgift (jfr t.ex. vad jag själv skriver här på sidan 10 f.). Den kränkning som det innebär att lagra denna typ av uppgift under en begränsad tid är emellertid betydligt mindre än den kränkning som sker när en persons hela kommunikationsmönster lagras på det sätt som direktivet anvisar.

Jag menar att en skyldighet för operatörer att  lagra uppgifter som möjliggör identifiering av en viss abonnent redan nu bör införas. Givietvis bör det finnas starka rättssäkerhetsgarantier för när och till vem dessa uppgifter får lämnas ut. Min tolkning av datalagringsdirektivet är att sådana uppgifter som tvångslagras bara får lämnas ut till behöriga nationella myndigheter, alltså inte direkt till t.ex. upphovsrättsinnehavare. (Hovrätten har har dock i det s.k. E-phone-målet funnit att datalagringsdirektivet inte begränsar utlämnandet av sådana uppgifter som inte har tvångslagras enligt direktivet.)

Att lagstiftningen ska försöka garantera att identifiering möjlig även vid brott på nätet följer också av internationella åtaganden. Medlemsstater kan enligt Europakonventionen ha skyldighet att aktivt agera för att skydda sina medborgares privatliv mot kränkningar som sker på nätet. Europadomstolen har t.ex. i ett relativt nytt fall (K.U. v. Finland, 2 decmber 2008) funnit att Finland inte skyddat en medborgares privatliv tillräckligt eftersom det enligt finsk rätt inte var möjligt att få ut uppgifter från en internetleverantör om vem som hade publicerat en kränkande annons på internet. Även internationella åtaganden på immaterialrättsområdet innebär att medlemsstater i EU är skyldiga att se till att det finns effektiva sanktioner vid intrång. Hur dessa ska vara utformade är dock i stor utsträckning upp till den enskilda medlemsstaten.

Mot denna bakgrund bör krav på datalagring för att möjliggöra identifiering av vilken abonnent som vid en specifik tidpunkt har tilldelats en viss adress eller ett visst nummer införas. Däremot bör direktivets mer omfattande skyldigheter att lagra medborgarnas kommunikationsmönster genomföras först när det är klarlagt att dessa krav är förenliga med grundläggande fri- och rättigheter.

(Länkar: SvD, SvD, SvD, IDG)