You are currently browsing the category archive for the ‘Insolvensrätt’ category.

Det pågår ett spel med mycket höga insatser i förhandlingarna om nedskrivningen av den grekiska statsskulden, rapporterar Svenska dagbladet. Bakgrunden är att i det räddningspaket som skall förhindra en grekisk statskonkurs ingår en ”frivillig” nedskrivning av de privata borgenärernas krav. Försöken att rädda Grekland undan totalkollaps (ordet är ett försök från min sida att stegra ordet ”kollaps”, för där är Grekland redan) bygger alltså på två bärande pelare: dels finansiella tillskott från EU-ländernas skattebetalare, dels en nedskrivning av själva skulden, inklusive den skuld som privata investerare köpt.

Det ser av rapporteringen att döma ut som om alla investerare är med på att en avskrivning skall ske. Den centrala frågan är nu tydligen bland annat med vilken ränta den efter avskrivning kvarvarande skulden skall löpa. Det rör sig om till synes fjuttiga tiondels procentenheter, men som varje bostadsköpare vet, känns de där tiondelarna i plånboken –  både hos den som skall betala och förstås hos den som tar emot pengarna. Några av de privat investerarna uppges vara skyddade genom försäkringar (credit default swaps) och därför kunna tvärvägra att gå med på avskrivningen om inte deras räntekrav tillgodoses.

Där står vi och tiden börjar bli knapp: Grekland står en hårsmån ifrån konkurs och avföringen är med hög hastighet på väg mot fläkten. Hur kunde det bli så?

Det antyds i rapporteringen lite dunkelt att ett problem skulle ligga i att några av de privata investerare som nu vägrar gå med på skuldavskrivningen – hedgefonderna – är oreglerade. Det tror jag inte är problemet. Även genomreglerade verksamheter kan köpa försäkringar mot sina kreditrisker, och är man försäkrad, gör det en inget om Grekland går i konkurs: de drabbar andra, inte mig. Problemet ligger alltså snarare i försäkringen. Samtidigt är dock försäkring under normala tider ett sätt att ”pulverisera” förluster, och det är bra. Om jag tar ut en försäkring hos något bolag och en försäkringsskada inträffar, är det bolaget och dess andra kunder som tillsammans bär förlusten utöver min självrisk. Med andra ord bär var och en av oss en försumbar liten förlust, istället för att en skall bära hela förlusten. På detta sätt skyddas enskilda och enskilda verksamheter mot att gå i konkurs när en skada inträffar, och det tjänar åter hela kollektivet på. Med andra ord bör vi inte förbjuda försäkring mot kreditrisker, och då sitter vi även nästa gång i samma situation som nu, att somliga vinner på krona och förlorar inget på klave.

Men skall inte bankerna ta smällen för att de varit så oförsiktiga att låna pengar till Grekland? Nja, trots all min kritik mot finansbranschen måste jag just i det här avseendet säga att det inte riktigt är bara bankernas och andra finansiella instituts fel att de nu sitter med Svarte Petter.  Som Andreas Cervenka skrev i en krönika, riggades regelverket på ett sådant sätt att statspapper ansågs vara helt ofarliga att äga. Med andra ord kunde finansvärlden räkna sina statspapper fullt ut mot sitt kapitaltäckningskrav (alltså mot de pengar som ett finansiellt institut måste äga – de mesta av finansbolagens tillgångar är luftpengar). Politikerna såg alltså till att kunna finansiera sina välfärdslöften till en billig peng genom att definiera sin egen kreditvärdighet till excellent. Med andra ord hade finansbranschen inte större val annat än att köpa bland annat grekiska papper. Nu är det hela en soppa som politikerna själva kokat och i vilken de börjar snart bli möra.

Ett alternativ till en framförhandlad lösning på skuldavskrivningsproblemet skulle förstås vara att använda lagstiftningsmakt och helt enkelt förkunna för de privata investerarna att deras krav nu är värda enbart 40 procent av sitt nominella värde och att på resterande skuld en viss procentsats ränta utgår. Visst, det är möjligt, och tydligen leker också Grekland med tanken på en variant av detta (som enbart kommer att träffa de grupper som ännu sätter sig emot en förhandlad lösning). Problemet är bara – vad exakt är skillnaden mellan en konkurs och en tvångsmässig skuldnedsättning? Om man tillgriper lagstiftningsvapnet, kan man lika gärna låta Grekland gå i konkurs.

Med kan inte Grekland gå i konkurs, då? Jo, det kan det, men man bör nog tänka lite längre än till konkursen – det lär finnas ett liv efter också. Hotet om en process i Europadomstolen är tomt: denna process må ta tid, men skulderna är då redan avskrivna (konkursen skulle knappast skjutas upp av en sådan process). Det är föga troligt ens att domstolen skulle finna något anmärkningsvärt i en sådan tvångsskuldsanering, så i slutändan skulle antagligen finansbranschen kasta pengar efter mina praktiserande kolleger, inget annat.

Om Grekland dock helt enkelt konfiskerar de pengar som man tidigare uppgivit sig ha lånat (för det skulle en konkurs i praktiken innebära), kommer för lång tid framöver ingen att vara beredd att låna ett öre till Grekland. Det innebär att Grekland måste leva på precis det som skattebetalarna betalar in. Det är inte mycket, i synnerhet inte i ett land där skattefusk verkar vara nationalsport (här och här). Det i sin tur innebär att Grekland kommer att behöva göra allt det som man nu värjer sig emot – avskeda statsanställda, skära ned välfärdsstaten, sälja offentlig egendom med mera -, bara att det kommer att behöva ske mycket, mycket snabbt och kaotiskt. Det är bättre när man kan vidta alla dessa åtgärder stegvis, om än så fort som möjligt, än att en konkurs tvingar en till att mer eller mindre stänga butiken omedelbart. En konkurs är alltså verkligen – och trots alla tyskar och finnar som tycker att idén är intressant, eftersom de förståeligt nog är trötta på att betala grekernas skattesmiteri – det sämsta tänkbara alternativet.

I just det grekiska fallet är mitt bestämda intryck att denna kris är från början till slut hemmasnickrad. De grekiska politikerna har – med befolkningens åtminstone halvgoda minne – låtit den statliga byråkratin svälla över alla förnuftiga gränser, har – på befolkningen uttryckliga krav – byggt upp en välfärdsstat som förvisso ur vårt perspektiv ter sig liten, men som landet inte hade råd med, och har tillåtit att befolkningen använt de av euron givna låga räntorna till en lånefest som heter duga, samtidigt som alla smiter undan skatter och förvaltningen är genomkorrupt. Att Grekland får det mycket, mycket tufft framöver, är inget som jag kan känna så där överväldigande mycket medlidande för.

Problemet är bara att grekerna genom politikernas förtjusning i sina egna skulder och genom eurosamarbetet lyckats ta hela kontinentens ekonomi och därmed hela världsekonomin till gisslan. När hela bygget rasar, tror jag inte ens hedgefonderna kommer att lyckas tjäna på det.

Vi får hoppas att de inser det själva.

Svenska dagbladet och Dagens Industri rapporterar om att alla vårs Viktor Muller nu planerar att avsätta rekonstruktören Guy Lofalk. Det citat som anförs lyder: ”Saab har beslutat att avsätta Lofalk till varje pris”. Detta uttalande kan tolkas på två sätt, nämligen antingen så att SAAB:s styrelse själv skall avsätta Lofalk eller att den skall se till att någon annan gör det, men för mig framstår den förra tolkningen som mycket mera sannolik: det är SAAB som beslutat att Lofalk skall avsättas, i vilket tycks ligga att SAAB skall göra det självt. Konstigt, tycker jag.

Enligt 10 § lagen om företagsrekonstruktion är det rätten, det vill säga tingsrätten, som utser rekonstruktören. Gäldenären eller borgenärerna har inget att säga till om. Enligt 11 § första stycke samma lag skall rekonstruktören ha borgenärernas förtroende – inget nämns om gäldenärens förtroende. Enligt tredje stycket i paragrafen kan rekonstruktören entledigas om hon inte är lämplig eller om det finns andra skäl till entledigande. Eftersom dock gäldenärens förtroende inte utgör någon av grunderna för att någon skall kunna utses som rekontruktör, har jag svårt att se hur det skall kunna utgöra grund för att en rekonstruktör skall kunna entledigas på grund av bristande förtroende från gäldenärens sida.

De argument som anförs i det brev som tidningarna citerar tycks gå ut på att Lofalk är inkompetent, men det kräver rimligen något mer än blanka påståenden. Det är också ytterst konstigt att dessa påståenden kommer efter det att Lofalk begärt att rekonstruktionen skall avbrytas, med vilket konkursen skulle vara ett faktum: rimligen borde SAAB och Muller ha reagerat när de påstådda händelserna inträffade, inte nu i efterhand när saker och ting inte gått Mullers väg.

Muller har en karriär som internationell affärsjurist bakom sig, men han tycks ha glömt att man bör sätta sig in i lagstiftning och att man behöver bevisa sina påståenden. Redan tidigare har hans förhållande till lagen om företagsrekonstruktion varit konstig: han antydde i somras att poängen med att söka rekonstruktion var att vinna tid för att få en fungerande affärsmodell för SAAB på plats. Det är inte tanken med lagen. Tanken med lagen är att man skall vinna tid att skära bort de delar i ett företag som hotar en kärnverksamhet som går att rädda, inte att rent allmänt ge ledningen tid och utrymme att hitta på något nytt.

Jag har all förståelse för att Muller och de anställda hos SAAB är panikslagna och vill rädda företaget till varje pris. Jag har i synnerhet förståelse för de anställda. Vad gäller Muller anser jag dock att det är dags för honom att inse att hans förhoppningar gått om intet och att han sedan länge inte mer är ensam herre på täppan.

Vänersborgs tingsrätt har visat mod tidigare och tagit det juridiskt korrekta, men socialt och politiskt impopulära beslutet att inte bevilja rekonstruktion; hovrätten visade mindre ståndaktighet gentemot den starka opinionsvinden. Jag hoppas nu att detta brev bidrar till att också hovrätten inser att Muller tappat den sista lilla biten av verklighetsförankring han måhända någon gång haft.

Avsluta SAAB-eländet. Låt bolaget gå i konkurs och utse en konkursförvaltare som förmår rädda det som räddas kan.

*****

Uppdatering: På denna blogg finns något som påstås vara det brev som Muller skrev till styrelsen. Av brevet i sin helhet framgår att Muller förstår att det är domstolens sak att avsätta Lofalk. Det som dock också framgår är att Mullers kritik mest beror på att Lofalk inte tillvaratar ägarnas intressen. Lofalk skall dock inte tillvarata ägarnas intressen, det är inte det som är tanken med en rekonstruktion. Lofalks uppdrag är att rädda verksamheten så gott det går. Dokumentet ger intrycket av att vara ett långt klagomål på att Lofalk inte funnit sig i rollen som konsult till styrelsen, vilket tyder på en konstig förståelse av rekonstruktionsförfarandet.

Men ett varningens ord: vi har ingen garanti att det publicerade dokumentet är äkta. Om det är äkta, fortsätter jag dock att betvivla Mullers verklighetsförankring och lämpligheten av att SAAB skulle få fortsätta rekonstruktionen. Om det är äkta, finns dock också en del frågor att ställa till Guy Lofalk.