You are currently browsing Claes Martinson’s articles.

G-P skriver idag om inkassoverksamhet (i vid mening) och konsekvenserna av hur aktörerna agerar. G-P väcker därmed debatt.

En fråga som artikelförfattaren väcker är hur branschen har ”utvecklats”. För den som läser förarbetena till en del av den lagstiftning vi har går det att göra reflektionen att en del värderingar har ändrats i samhället. Den som läser förarbetena till exempelvis Räntelagen kan göra en egen jämförelse. Ja, det räcker kanske med att läsa 8 § i lagtexten för att få en bild.

Ett annat tema tema som dyker upp i artiklarna är det om absolut preskription. Det är ett tema som gjort sig gällande i takt med att kreditmarknaden nu är reglerad som den är och i takt med att värderingarna förändrats, i samhället och hos aktörerna. En reflektion är att sådana regler inte är några nya påfund. Är det inte så att de i olika varianter har funnits i rättsordningar med en ”fri marknad”. I så fall säger det kanske något om någonting?

Därmed är vi inne på att en marknadsreglering också kan mötas med marknadslösningar. I artiklarna antyds frågan om i vilken mån fordringar bör kunna omsättas.

För den som tar sig an den frågan går det att konstatera att det inte är alldeles självklart att alla fordringar skall vara omsättningsbara. De normativa argumenten går att använda för att sätta upp vissa gränser, även om dessa inte i särskilt hög grad skulle begränsa de typiska inkassoförhållandena. Det senare är å andra sidan kanske inte så särskilt olämpligt heller. Inkassoverksamhet fyller givetvis en funktion. I svårigheterna att konstruera en reglering som fungerar generellt kan man därför kanske uppmärksamma möjligheten att genom avtal begränsa en fordrans omsättningsbarhet. I den mån konsumentkollektiv eller näringsidkarkollektiv som företräder gäldenärssidan kunde påverka innehållet i de standardavtal som används skulle det kanhända åstadkomma en annan balans.

En annan marknadslösning som kan påverka förhållandena vore en regel om hembudsskyldighet. (Idén från min kollega Torbjörn Odlöw.) Om gäldenären fick möjlighet att köpa fordran när den säljs skulle det kanhända inte störa marknadslogiken. Säljaren skulle få i princip lika mycket som om han säljer till den tilltänkte köparen. Gäldenären skulle få en chans att undvika att hamna i relation med ett företag han helst inte vill hamna i relation till. Konstruktionen leder förstås till transaktionskostnader och de indirekta effekterna på betalningsvilja o likn kan diskuteras, men det brukar i dessa sammanhang framhållas att gäldenärer vill göra rätt för sig. Detta även av inkassobolag, vilket framgår av artiklarna i G-P.

Annonser

I dagens pappersutgåva av G-P finns en artikel av Linus Hugo med rubriken ”Nya knep att locka skuldsatta”. (Nu även i nätupplagan.) Den handlar, så här lagom till jul om Rebecca Scrooges, … nej ursäkta, … Rebecca Storks nya affärsidé. Rebecca Stork är enligt artikeln den som ”startade Sveriges första mobillån 2006”. Nu menar hon att hon har ett bättre alternativ till sms-lån och även bättre alternativ än pantbank. Det handlar om digitalt handlagda krediter till ”personer som har ekonomiska problem, betalningsanmärkningar, eller egentligen inte har råd att köpa det de vill”, men där dessa sätter sin bil som säkerhet. Räntan är tydligen 17,95 %, men med avgifter sägs den bli 180 %.

”När du inte kan betala igen lånet tar Carcash hand om bilen, säljer den, tar det som du är skyldig och ger dig det eventuella överskottet.”

Det är svårt att undgå att notera ordvalet ”när”.

Likaså ordvalet att det handlar om de som ”egentligen inte har råd att köpa det de vill”. (Man kan undra om sådant som exempelvis sprit och spel ingår i vad de vill?)

Stork avfärdar dock denna kritik med att det är bankernas fel att hennes typ av verksamhet finns. De är för dåliga på att anpassa sig till dagens konsumtionsmönster tycks hon hävda, om man nu får tro artikelförfattaren.

För den som menar att det finns skäl för att reglera tillgången på kredit går Storks tankegång inte ihop.

Emellertid finns det en poäng i upplägget med bil som kreditsäkerhet. I andra länder finns det reglering som understödjer möjligheterna att använda bilen som säkerhet. Om det fanns även i Sverige är det ju möjligt att marknaden, eller borde jag kanske skriva ”den reguljära marknaden”, skulle ta hand om ett av problemen med Storks upplägg. Med en lagreglerad möjlighet att registrera bilpantsättning i exempelvis bilregistret, skulle räntenivåerna sjunka, i varje fall i teorin. Då skulle de kanske hamna på annat än de vansinniga nivåer som nämns här.

Det är ju lite lustigt att det sätt som en bilägare idag har att belåna sin bil är att sälja den och sedan köpa en ersättningsbil på avbetalning. Den lösningen har onödigt höga transaktionskostnader kan man tycka. (Ja, kanske så höga att man inte alls kan tala om en ”lösning”.)

Å andra sidan får man fråga sig i vilken mån en bilpantlösning verkligen ger mer kreditutrymme. Det finns ju skäl att anta att det då kan bli fråga om ”dammsugning” av säkerhetsunderlag bland de som har starkast position på marknaden. Bilen skulle i så fall redan vara pantsatt när det där konsumtionsmönstret som Stork vill understödja ger sig till känna hos de som är i trångmål, eller är oförståndiga eller lättsinniga.

För er som kommer ihåg inlägget om lokaltrafiken och tilläggsavgifter för ungdomar (och här), kan det vara intressant att läsa att Göteborgs lokaltrafikföretag, Västtrafik, nu ändrat sig. I G-P beskrivs detta under den provocerande rubriken Unga fuskåkare slipper böter. Det finns förstås en sorts logik i denna utsaga, men så där helt träffande är det ju inte heller. Varför skall det vara så svårt att låta bli att skriva missvisande rubriker? Det blir så … kontraproduktivt!

”Tilläggsavgift ej tagas ut om avsaknaden av giltig biljett får anses vara ursäktlig med hänsyn till den resandes ålder, sjukdom, bristande kännedom om lokala förhållanden eller annan omständighet”.

Som framgår av tidigare inlägg kan man av förarbetena få ledning för tillämpning av denna regel och undanta barn, men de som fuskåker mer regelmässigt, dvs ”fuskåkarna”, lär ju inte komma undan.

Göteborgs-Postens ledarblogg tar upp en juridisk fråga och gör en liknelse. Enligt ledarskribenten har HSAN ”börjat anpassa sina bedömningar efter den lag som träder i kraft först vid årsskiftet … utan att resten av den organisation är igång som är tänkt att ersätta det gamla påföljdsystemet.” Detta anser ledarskribenten är ”fullkomligt orimligt” och liknar det vid att ”folk skulle börja söka bidrag för bostäder de ännu inte betalt för, eller för barn som ännu inte fötts.” – Ehm … ?

Dom från Svea. I en passage stöder domarna sig på vad de kallar ”Den avtalsrättsliga lojalitetsplikten”, se s 6 andra stycket. Intressant att se hur domare använder argumentet i det dagliga arbetet. Det har på senare tid underbyggts av flera i den akademiska litteraturen, (se exempelvis här, här och här). Tydligen lyckades man.

En annan reflektion rör åt vilket håll denna lojalitetsplikt skall riktas. Varför just mot säljaren? Varför inte mot parten i det andra kontraktet, d v s banken?

Så här dagen efter valet är det kanske inte så många som läser juridiska nyheter, men i dagens rapportering finns ett brottmål som väcker några frågor.

En 63-årig SO-lärarinna har suttit uppe för att bevaka senaste USA-valet. Hon är trött och morgonen i skolan börjar inte bra. En 12-årig elev som hon, och flera av de övriga barnen, betraktar som stökig uppträder ännu en gång störande. Hon förmår därför pojken att byta plats. En annan pojke hittar inte sin bok. Lärarinnan och denna andra pojke lämnade därför klassrummet för att leta rätt på den. I samband med detta beskyllde denna pojke lärarinnan för att ha öppnat pojkens skåp olovligen. När de återkom till klassrummet beskyllde den pojken henne också för att ha tagit hans bok. Den första pojken är vid det här laget försvunnen. De andra barnen låter lärarinnan förstå att han gömt sig i ett materialskåp. Där hade han gömt sig tidigare, och han kom att göra det även vid senare tillfällen än denna besvärliga dag.

Denna morgon tröttnar lärarinnan dock på pojkens uppträdande och hon låser helt enkelt materialskåpet med handtaget på utsidan. Pojken får sitta kvar ganska länge, minst 15-20 minuter. Vid något tillfälle knackade pojken på skåpsdörren från insidan, men han blev inte utsläppt. Några av eleverna ville hjälpa pojken men lärarinnan hindrade dem. När de ville gå till rektorn blev hon provocerad och förklarade att de inte fick lämna klassrummet. Först vid lektionens slut släppte lärarinnan ut pojken. Pojken var då enligt hennes utsaga något dämpad och han försvann innan hon kunde tala med honom.

Lärarinnan nödgas pga det inträffade säga upp sig och blir åtalad för olaga frihetsberövande. Hon fälls för detta även om gärningen anses mindre grov, BrB 4:2 st 2. Villkorlig dom utan dagsböter, samt 10 000 kr i skadestånd till pojken.

En fråga som denna historia väcker är om det är rimligt att saken hamnar under åtal och prövas i domstol? Att låsa dörren mer än för ett ögonblick är förstås högst omdömeslöst och klandervärt, inte minst eftersom det handlar om ett barn, men är åklagare och domstol verkligen ett vettigt sätt att hantera en händelse av detta slag?

– Kanske har det i detta fall gjorts andra försök att hantera saken, men det framgår inte av domen. Om åklagare anser att de har åtalsplikt för sådana här händelser så lär sådana försök dock inte hjälpa.

En annan fråga är varför skadeståndet blir 10 000 kr? Domstolarnas motivering till skadeståndet är mer eller mindre att det begärda skadeståndet 15 000 kr framstår som något för högt, och att pojken blir skäligen tillgodosedd med 10 000 kr. Jaha? Hade det någon betydelse att pojken satte sig i skåpet själv? Hade hans avsikt någon betydelse? Hade det någon betydelse att att han satt sig där även senare? Hade det någon betydelse hur många gånger han knackade, eller om han sade något?

En tredje fråga rör domarnas användning av ordet ”kränkning”. Tingsrättsdomarna skriver att ”[b]rottet som sådant rymmer ett betydande mått av kränkning.” De skriver också att lärarinnan skall ersätta pojken ”för den allvarliga kränkning han blivit utsatt för.” Jag vill inte utesluta att domarna känner till något om hur pojken uppfattat detta som gör att de tar i med dessa kraftuttryck, men det framgår ingenstans i domen. Tvärt om står det rakt ut att pojken satt sig i skåpet även senare. Är det ändå verkligen domarnas bedömning att det handlat om en ”allvarlig kränkning”?

Om nu åklagare och domstolar skall användas för att hantera dessa typer av händelser, borde det då inte spillas en del krut på att motivera?

För att inte Jakob Heidbrink genast skall be mig ”komma ut ur skåpet” (ursäkta, det är inte min avsikt att skämta, men Jakob brukar uttrycka det så) och förklara vad jag själv anser så vill jag nämna att mina frågor inte är retoriska. Jag undrar uppriktigt över vilka argument som kan hävdas i den ena eller andra riktningen. Dock skulle jag gärna se argument som pekar mot att sådant här inte hanteras i domstol och jag har, så här långt, lite svårt för att det inträffade beskrivs som en ”allvarlig kränkning”, i varje fall utifrån vad som redovisas i domen.

En artikel av Hans Bergström har föranlett inlägg av både Jakob Heidbrink och Mårten Schultz här på bloggen. Det går i deras artiklar att hitta omdömen som hemsnickrad, flummig, insinuant och kränkande, ja rent av gränsande till diabolisk. Bergström anses med sin artikel ha gett sig på myndigheter och myndighetsjurister som försöker hjälpa svaga i vårt samhälle.

Ja, det går kanhända att läsa Bergströms artikel så. Likaså går det kanske att göra poänger genom att hävda att Bergström är emot att myndigheter hjälper mobbade barn. Skydd för individen är ju viktigt och rättighetsreglering ett användbart verktyg för att åstadkomma detta. Det är rent av ett bra verktyg i många avseenden.

Samtidigt finns det ett par dilemman i det här. Ett av dem har att göra med ett huvudtema för denna blogg. Juridikblogen handlar om att låta juridiken komma till tals där journalister inte låtit den göra det. Bloggen är således en kritik, eller i varje fall en kritisk kanal, mot journalisters sätt att beskriva juridiken. En del i denna kritik inriktar sig mot tanken att journalister skulle tänka sig att de bara är kanaler för budskapet. De beskriver bara något och de gör detta neutralt och objektivt.

I den mån den nämnda bilden förekommer hos journalister, är den problematisk. Strävan efter objektivitet och att förmedla sanning är förstås mycket viktig, men tron på att detta skulle vara möjligt att faktiskt uppnå, leder till ett alltför begränsat ansvarstagande. Ibland innebär den kanske också bristande insikter om den egna rollen.

Dilemmat är här att det finns en parallell i juridiken. Vi jurister har i vår seriösa strävan efter objektivitet en tendens att tro att vi också lyckas uppnå detta. Denna föreställning påverkar även vårt ansvarstagande och våra insikter om den egna rollen. Eftersom jurister sitter som betydelsefulla kuggar i samhällsmaskineriet får vår rolluppfattning stor betydelse för sådant som hur reglering skall se ut, vilka intressen som är relevanta, vad som går att hantera och vad man kan uppnå med reglering.

När Bergström nu skriver att jurister individualiserar mellanmänskliga problem i för hög grad angriper han oss jurister på ett sätt som motsvarar ovan antydda kritik av journalisterna. Det finns kanske anledning att fråga sig om det ligger något i kritiken, om inte annat så på grund av parallellen.

Om man tänker sig att Bergström inte alls är motståndare till att en myndighet hjäper de svaga, utan istället läser hans artikel som en propå om att försöka ge denna hjälp på ett annat sätt, där man i processen samtidigt involverar också andra intressen, framstår hans kritik som intressant. Skulle det vara så att Bergström har en poäng är det ett dilemma att hans kritik besvaras med att det inte är juristernas fel, och i huvudsak faktiskt inte ens något fel över huvud taget. Då bekräftar man nämligen i viss mån Bergströms tes och blir exempel på att vi jurister har ett så individualistiskt perspektiv att vi inte ens förstår kritiken.

DN och flera andra tidningar tar idag upp nyheten att både Alliansen och Socialdemokraterna överväger ett treterminerssystem för högskolan. Det skulle väl då antagligen även omfatta juristutbildningarna och därmed är detta kanhända ett tema även för Juridikbloggen.

De motiv som redovisas för att införa treterminerssystem är att unga människor behöver komma ut tidigare i arbetslivet, vilket skulle ge samhällsekonomiska vinster. Möjligen kan man också förstå Centerns talesperson Ulrika Carlsson som att ett ytterligare motiv är att studenterna har för långt sommarlov.

Enligt rapporteringen har vi att vänta en utredning med förslag till en reform. Man får hoppas att den utredningen då uppmärksammar sådant som hur långa terminerna är i de länder som har treterminssystem. I Sverige använder vi 2 x 20 veckor. En tredje termin på det blir 60 veckor och det skulle förstås tillfredsställa alla som anser att studenterna har för långa lov, men riktigt så ogenomtänkta är nog inte förslagen. Jämförelsevis har man, i varje fall i en del utländska system, terminer som är 2 x 13 eller 2 x 14 veckor och möjlighet att därutöver läsa en tredje termin på 13-14 veckor. Frågan är således om den totala terminstiden alls skiljer sig på årsbasis räknat.

Om utgångspunkterna är de argument som tidningarna nu redovisar finns det nog anledning att utreda ganska mycket kring universitetens arbetsperioder. Likaså om hur mycket verklig arbetstid som studenter och lärare lägger ner per år. Skulle dock inte förvåna om en verkligt oberoende sådan utredning istället kommer fram till att ett längre juluppehåll vore ”samhällsekonomiskt effektivt”!

I en totalt tre sidor lång dom från den 21 april har en domare vid Stockholms tingsrätt avgjort frågan om en advokatbyrå måste lämna ut skuldebrev som de förvarat för en klients räkning efter att advokatbyrån bistått med förvärvet av skuldebreven. Eftersom rättsfrågan i fallet är vad man kan kalla en klassisk rättsfråga finns det anledning att reflektera lite kring frågan och domen, om än i den anspråkslöshet som en blogg innebär.

Om tillräcklig tveksamhet uppstår kring vem som har rätt till betalning för en fordran kan gäldenären fullgöra genom att deponera betalningen, (SFS 1927:56). Vid tveksamhet om vem som har rätt till specifik lös egendom finns ingen lagstadgad motsvarande möjlighet. Detta trots att en del andra regler bygger på tanken att den som innehar egendom för annan inte får lämna ut egendomen utan att ta hänsyn till dem som kan ha rätt till den. En sådan lag är 1936:88 om pantsättning av lös egendom som innehas av tredje man. Enligt denna lag kan en panthavare kan få borgenärsskydd genom meddelande till innehavaren. Genom meddelandet avskärs pantsättaren från rådigheten över egendomen, både avseende möjligheterna att själv komma åt egendomen och att förfoga ännu en gång till förfång för panthavaren. Motsvarande lösning har i doktrin och praxis hävdats för andra transaktioner än pantsättning.

Den som innehar egendom för annan kan således hamna i problem om fler än en part gör anspråk på egendomen. Praktiskt kan dessa problem lösas genom att parterna gör upp om hur egendomen skall hanteras under det att deras tvist löses. Kan parterna inte nå en överenskommelse om hanteringen blir det däremot problem för innehavaren (tredje man). Det är kanhända beklagligt att lagstiftningen inte tillhandahåller en generell lösning, men eftersom bristen på reglering förelegat under många år är den kanske trots allt ändamålsenlig.

När frågan ändå blir föremål för rättsprocess blir denna intressant. I det inledningsvis nämnda tingsrättsfallet är de faktiska förhållandena oklart presenterade. Det går att utläsa att parterna var företagen G och D. G hade bildat D bl a för att D skulle förvärva vissa aktier. I köpet av aktier som D genomförde kom de två skuldebreven att ingå. Enligt avtal mellan D och G skulle D inneha skuldebreven för G:s räkning. D lät emellertid skuldebreven innehas av de båda företagens advokatbyrå. När tvist uppkom mellan G och D om rätten till skuldebreven vägrade advokatbyrån att lämna ut skuldebreven till D. Advokatbyrån menade att det först måste klargöras vem som hade bäst rätt till skuldebreven. Det framgår inte vari tvisten om skuldebreven bestod. Möjligen kan man läsa in att avtalet mellan G och D om att D skulle inneha skuldebreven för G innebar att G hävdade att de förvärvat skuldebreven från D.

Man kan misstänka att den korta domen inte återger allt vad domaren kände till, för domaren avgör frågan med en motivering som är svår att förstå för den som har ovan angivna uppfattning om regleringen. Domaren skriver – ”Som en stark huvudregel måste gälla att den som lämnat lös egendom för förvaring hos någon har rätt att få ut den på begäran. Det kan inte rimligen ankomma på den som förvarar egendomen att göra någon prövning av äganderätten till densamma eller vägra att lämna ut den i avvaktan på att en sådan prövning sker. Att det uppkommer tvist om rätten till skuldebreven utgör alltså inte skäl att inte lämna ut dem.”

Jo, visst, rimlighetsargument är användbara och det är kanhända en ”rimlig” lösning. Det löser ju i varje fall det klassiska problemet för den som förvarar egendom för annan. Fullgörelse kan i så fall ske till den som har lämnat egendomen till förvaring. Men, hur går det ihop med regleringen kring borgenärsskydd? Och hur går det ihop med ansvaret i förhållande till den andra parten?

En första anmärkning kan vara att det i fallet inte förelåg någon transaktion mellan G och D, utan bara en annan sorts oklarhet kring vem som hade bäst rätt. Oklarheten skulle mao vara så liten att innehavaren själv borde kunnat bedöma vem som hade bäst rätt.

Men, om man tänker generellt för fallen där en transaktion faktiskt skett går det att konstruera lösningar i konsekvens med domen. Borgenärsskyddet kan lösas genom att man modiferar rådighetsavskärandedoktrinen i ännu ett avseende och helt enkelt avstår från tanken att en denuntiation medför att överlåtaren/pantsättaren (förfogaren) kan komma åt egendomen. Förvararens ansvar i förhållande till den andra parten kan lösas genom att helt enkelt avskaffa det (alt. låta bli att konstruera det). En panthavare eller förvärvare får helt enkelt använda kvarstad eller se till att i ett tidigare skede avtala om andra upplägg med lösningar på de praktiska problem som kan uppkomma vid eventuell tvist. Inte minst får förvarare, som advokatbyråer, se till att föra in sådant i sina standardavtal.

I den mån nu inte Hovrätten får saken för sin bedömning och kommer fram till att nämnda normer och konsekvensargument bör föranleda en annan utgång. (Tillägg: Men det är kanhända osannlikt att saken går vidare m h t att förvararen nu fått en dom att hänvisa till för att undgå ev ansvar mot G.)

Den 9 april skrev jag ett inlägg om den här artikeln som handlar om hur Västtrafik krävde s k tilläggsavgift av en femtonårig flicka. Häromdagen meddelade företagets beslutsfattare att de inte längre kräver henne, med hänsyn till vad som anförts i hennes ärende. Det är förstås bra att företagets beslutsfattare avstår från kravet, även om de inte redovisar sina skäl. Beslutet kan bero på att flickan faktiskt hade betalat (hon hade bara inte i tid fått svar på sitt SMS från systemet), det kan bero på att hon var underårig, och det kan bero på att de helt enkelt tycker synd om henne.

Motiveringen av det enskilda beslutet har liten betydelse när det nu blev det nämnda. Förhoppningsvis finns det dock någon journalist som frågar Västtrafik om huruvida de kommer att ändra sina rutiner. Kanske också om huruvida stadsjuristen kunde hjälpa dem med en motivering av de rutiner de har. Det vore ju intressant att få veta hur ett av landets största lokaltrafikföretag konstruerar sitt system för att debitera barn. Barn vars föräldrar antagligen oftast inte vågar göra annat än att betala, trots att den här historien har givit intrycket av att företaget inte på ett hållbart sätt kan redovisa hur deras konstruktion förhåller sig till lagstiftningen.

(I jämförelse till gårdagens inlägg av Jakob Heidbrink är detta förstås en skitsak, men ambitionen behöver ju inte sänkas för det.)

Annonser