You are currently browsing Mark Klamberg’s articles.

Regeringen föreslår i proposition 2009/10:50 att åtalspreskription, påföljdspreskription och absolut preskription för mord, dråp, grovt folkrättsbrott, folkmord samt terroristbrott som begås genom mord eller dråp avskaffas beträffande vuxna lagöverträdare. De skäl som talar för att brotten bör undantas från preskription talar enligt regeringens mening också för att ändringarna ska gälla även för redan begångna gärningar som ännu inte preskriberats. Regeringens förslag innebär att eventuella naziförbrytare som överlevt från andra världskriget fortsatt inte kan åtalas vid svensk domstol. Däremot innebär regeringens förslag att förbrytare från Balkankriget under 90-talet som begått folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten inte längre kommer räddas av preskription.

Ett möjligt problem med detta förslag är legalitetsprincipen. Den innebär för straffrättens del, dels ett förbud mot analog straffbudstillämpning, dels ett förbud mot retroaktiv strafflagstillämpning. På vanlig svenska, för att kunna straffas för ett brott måste det ha varit straffbart när gärningen begicks.

Sanna Rayman skriver i SvD att avskaffad preskription är bra medan retroaktiv lagstiftning är dålig. Hon tar avstånd från att ändringen ska ha retroaktiv verkan vilket skulle innebära att tiden snart skulle rinna ut för att ställa förbrytarna från 90-talets Balkan till svars i svensk domstol.

Frågan är hur man ska se på retroaktiv förlängning av preskriptionsregler.

Preskription innebär att en gärning som var straffbar när den begicks efter en viss tid inte längre är straffbar. Att preskription avskaffas för ett redan begånget brott innebär inte att en laglig gärning i efterhand kriminaliseras, eftersom gärningen var olaglig och straffbar när den begicks. Därför anser jag inte att retroaktiv förlängning av preskriptionsregler bryter mot förbudet om retroaktiv strafflagstiftning.

Europadomstolen behandlade i fallet Coëme m.fl. mot Belgien en lagändring som förlängde preskription från tre till fem år, vilket även omfattade brott som redan var begångna. Treårsperioden för preskription hade ännu inte uppnåtts för de aktuella brotten vid tidpunkten för lagändringen. Klagomålet gällde artikel 7, förbud mot retroaktiv strafflagstiftning.

149. The extension of the limitation period brought about by the Law of 24 December 1993 and the immediate application of that statute by the Court of Cassation did, admittedly, prolong the period of time during which prosecutions could be brought in respect of the offences concerned, and they therefore detrimentally affected the applicants’ situation, in particular by frustrating their expectations. However, this does not entail an infringement of the rights guaranteed by Article 7, since that provision cannot be interpreted as prohibiting an extension of limitation periods through the immediate application of a procedural law where the relevant offences have never become subject to limitation.

150. The Court notes that the applicants, who could not have been unaware that the conduct they were accused of might make them liable to prosecution, were convicted of offences in respect of which prosecution never became subject to limitation. The acts concerned constituted criminal offences at the time when they were committed and the penalties imposed were not heavier than those applicable at the material time. Nor did the applicants suffer, on account of the Law of 24 December 1993, greater detriment than they would have faced at the time when the offences were committed (see, mutatis mutandis, the Welch judgment cited above, p. 14, § 34).

151. Consequently, the applicants’ rights under Article 7 of the Convention were not infringed.

Lagrådet lämnade regeringens förslag utan erinran. Vidare anger Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen att folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten inte kan preskriberas, se artikel 29. Regeringens lagförslag är en välkommen anpassning till Romstadgan.

Bloggar
Rick Falkvinge och Björn Nilsson håller med Sanna Rayman. Tydligen Jag har även kommenterat samma fråga på min blogg.

DN, Expressen, SvD och GP rapporterar att kammaråklagaren Elving vid Internationella Åklagarkammaren inlett förundersökning mot Lundin Oil beträffande folkrättsbrott (krigsförbrytelser) i Sudan. Eftersom utrikesminister Carl Bildt suttit i Lundins Oils styrelse under den aktuella perioden får frågan en politisk dimension.

I grunden anser jag det är bra att europeiska företags och dess företrädares ansvar för brott i konflikter i och utanför Europa kan prövas. Det gäller även svenska företag och dess representanter.

Av GPs uppgifter framfår att förundersökningen precis har inletts. Utifrån detta uppfattar jag att åklagaren ännu inte har riktat misstanke mot och underrättat någon som skäligen misstänkt. Om detta skulle hända beträffande Carl Bildt bör han överväga de politiska konsekvenserna. Än mer allvarligt vore det om åklagare i ett senare skede skulle finna tillräckliga skäl för att väcka åtal.

Kommentar. Jag har tidigare skrivit om detta på min blogg. Följande kan läggas till. En utredning avseende folkrättsbrott är naturligtvis mycket allvarlig. Det kan dock finnas anledning att hålla begreppsapparaten i ordning. I ett tidigare inlägg kommenterade jag att flera förväntar sig att ett eventuellt åtal ska omfatta brott mot mänskligheten, en brottsrubricering som (tyvärr) saknas i svensk lagstiftning. Idag talar Peter Eriksson (mp) om folkmord, ett brott som förvisso finns i svensk lagstiftning, men åklagarens utredning avser inte folkmord. Åklagarens utredning avser folkrättsbrott. Om man inte vill använda den rubricering som följer av lagstiftningen så är det ändå korrekt att som Hans Linde (v) gör, kalla det krigsbrott eller krigsförbrytelser. Folkrättsbrott definieras i lagtexten som en svår överträdelse av avtal eller allmänt erkänd grundsats (sedvana) som rör den internationella humanitära rätten (krigets lagar). I andra sammanhang benämns det som krigsförbrytelser, t.ex. i Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, vilket naturligtvis är allvarlig brottslighet.

Den 4 mars 2009 skrev jag om Internationella Brottmålsdomstolens arresteringsorder gentemot Sudans president al-Bashir för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i regionen Darfur.

Förundersökningskammarens beslut överklagades av åklagaren eftersom arresteringsordern ej omfattade folkmord, vilket åklagaren gjort gällande. Idag, kl. 10.30, ska domstolens överklagandekammare meddela beslut i frågan (pressmeddelande). Frågan är relevant för mitt avhandlingsarbete (bevisfrågor i internationell straffprocess) eftersom åklagaren anfört att domstolens förundersökningskammare tillämpat ett för högt beviskrav. Åklagaren menar att förundersökningskammaren tillämpat kravet ”bortom rimligt tvivel” som endast ska användas när skuldfrågan slutgiltigt prövas och inte när en arresteringsorder ska utfärdas.

Majoriteten i förundersökningskammaren motiverade sitt beslut den 4 mars 2009, (paras. 153,154 and 156) med att avsikt att begå folkmord kan härledas från all sammantagen bevisning även när varje bevisföremål var för sig inte kan motivera en sådan slutsats. För att nå en sådan slutsats måste förekomsten av avsikt för folkmord vara den enda rimliga slutsatsen som kan dras av bevisningen. Åklagaren menar att kravet ”den enda rimliga slutsatsen” är kopplat till beviskravet när skuldfrågan slutgiltigt prövas och inte när en arresteringsorder ska utfärdas. Det fanns en skiljaktig domare i förundersökningskammaren, Anita Ušacka. Hon ansåg i sin skiljaktiga mening att arresteringsordern även skulle omfatta folkmord. Som en anekdot kan nämnas att jag arbetade för domare Ušacka under 2006.

De aktuella bestämmelserna anger följande.

Arresteringsorder

Article 58 Issuance by the Pre-Trial Chamber of a warrant of arrest or a summons to appear
1. At any time after the initiation of an investigation, the Pre-Trial Chamber shall, on the application of the Prosecutor, issue a warrant of arrest of a person if, having examined the application and the evidence or other information submitted by the Prosecutor, it is satisfied that:
(a) There are reasonable grounds to believe that the person has committed a crime within the jurisdiction of the Court; and
/…/

Slutlig prövning i skuldfrågan

Article 66 Presumption of innocence
/…/
3. In order to convict the accused, the Court must be convinced of the guilt of the accused beyond reasonable doubt.

Överklagandekammarens beslut kommer garanterat att kommenteras i min avhandling, förundersökningskammarens beslut är redan med. Denna typ av beslut är guld värda. Jag menar att det finns brister i grunderna för förundersökningskammarens beslut och därmed är åklagarens kritik rimlig. Det är dock inte givet att slutsatsen om folkmord i sig är felaktig eller att överklagandekammaren på egen hand ändrar beslutet, det är möjligt att förundersökningskammaren istället beordras att överväga att omvärdera beslutet och dess grunder.

Varför är detta viktigt? Medan åklagaren påstår att Sudans regering och dess företrädare är ansvariga för ett folkmord menar regimen i Khartoum att människor förvisso dödats i Darfur men det är inget folkmord. Istället kan motiven för regeringens våldsanvändning förklaras som en kamp mot upprorsmakare (counter-insurgency campaign). Avsikten är inte att begå folkmord och därmed skulle åtalspunkterna avseende folkmord falla. Andra brott kan mycket väl ha begåtts, men inte nödvändigtvis folkmord. Detta synsätt har majoriteten i förundersökningskammaren anslutit sig till, se paras. 67, 74-78, 83, 94, 100, 104, 108-109, 149-156, 170-172 och särskilt 193-201: ”the Majority considers that the existence of reasonable grounds to believe that the GoS acted with genocidal intent is not the only reasonable conclusion of the alleged commission by GoS forces”. Med andra ord, åklagaren har inte lyckats eliminera alternativa förklaringar till sitt påstående att folkmord har begåtts. Frågan är alltså om åklagaren har en skyldighet att eliminera samtliga alternativa förklaringar när en arresteringsorder ska utfärdas.

Uppdatering. Jag har följt överklagandekammarens presentation av sitt beslut via webbsändning. Överklagandekammaren gick på åklagarens linje vilket innebär att förundersökningskammaren begått ett rättegångsfel (”error of law”) genom att använda ett för högt beviskrav. Överklagandekammaren följde min prognos och skickar tillbaka målet till förundersökningskammaren för att göra en ny bedömning med korrekt beviskrav. Överklagandekammaren har alltså inte utökat arresteringsordern att även omfatta folkmord, det ankommer på förundersökningskammaren att pröva denna fråga på nytt.
 
Media och bloggar

Högsta Domstolen har den 30 december 2009 avkunnat ett avgörande om immunitet, brf Villagatan 13 mot Konungariket Belgien genom dess ambassad i Stockholm. Målet finns tillgängligt här. Den ursprungliga tvisten gällde en lägenhet som den belgiska ambassaden nyttjat som kontor och som ambassaden förbundit sig att renovera i utbyte mot att bostadsrättsföreningen avstår från en tidigare aviserad hyreshöjning. Ambassaden genomförde ej renoveringen. Ambassaden ansågs ej kunna åberopa immunitet mot den talan som anfördes av brf Villagatan 13. Därmed är svensk praxis nu i samklang med omvärlden efter att ha legat efter ett tag. På vanlig svenska, kommersiella avtal har blivit lättare att hävda gentemot främmande stater i svensk domstol.

När Svea Hovrätt den 15 juni 2007 behandlade målet tillämpade domstolen den tidigare praxis som i högre utsträckning medger immunitet vilket gjorde att bostadsrättsföreningens talan avvisades. Jag kommenterade för två år sedan Svea Hovrätts avgörande i en text hos Dagens Juridik. Där argumenterade jag varför Högsta Domstolen borde komma till en annan slutsats än Svea Hovrätt, vilket också blev fallet. Det innebär inte att Svea Hovrätt nödvändigtvis dömde fel, domstolen följde tidigare HD-praxis som blivit förbisprungen av den internationella sedvanerättens utveckling.

I vår undervisning vid Stockholms Universitet har vi använt Svea Hovrätts mål och det tidigare vägledande HD-fallet NJA 1999 s. 821 som en illustration över svenska domstolars alltför konservativa praxis. Nu får vi byta rättsfall.

Stockholm tingsrätt och Svea Hovrätt har nyligen avkunnat två domar som båda rör immunitet. I båda fallen saknades det hinder mot svensk jurisdiktion.

1. Nordkoreanska diplomater smugglar cigaretter till Sverige

Det första fallet läste jag om i DN och rör två nordkoreanska diplomater som smugglat cigaretter till Sverige. De blev häktade den 11 november 2009 vilket föranledde följande tentafråga till mina studenter på tentamen den 16 december 2009.

Den 20 november 2009 rapporterade media att två diplomater från Nordkorea gripits av den svenska tullen misstänkta för ha försökt smuggla in 230 000 cigaretter från Ryssland. Diplomaterna är ackrediterade vid ambassaden i Moskva och stationerade i St Petersburg. De sitter numera i Kronobergshäktet i Stockholm. a. Har Sverige agerat i enlighet med folkrätten genom att de två diplomaterna blivit gripna och numera sitter häktade? (2 p) b. Hade ditt svar blivit annorlunda om det hade varit den nordkoreanska utrikesministern som smugglat cigaretterna? (3 p)

DN rapporterade senare samma dag (16 december 2009) att Stockholms tingsrätt avkunnat dom, som finns här. Ganska roligt med timingen. Nu sitter jag och rättar studenternas tentor. Tingsrätten ger ett fullständigt svar på delfråga a) under rubriken ”Svensk domstols behörighet” .

YKRKANDEN M.M.

…[De tilltalade] har gjort gällande att de har diplomatisk immunitet enligt 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser (Wienkonventionen) vilket innebär att de är okränkbara och inte kan ställas till ansvar för brott. … De har vidare hävdat att de inte haft uppsåt till att begå brott utan att de utgått från att de hade diplomatisk immunitet och att de därför inte var skyldiga att anmäla införseln till tullmyndigheten. …

Svensk domstols behörighet

I frågan om [de tilltalade] har diplomatisk immunitet grundat på Wienkonventionens bestämmelser innebärande att tingsrättens behörighet begränsas gör tingsrätten följande bedömning. Som framgått ovan rör det sig inte om någon diplomat med ackreditering i Sverige. Därmed blir inte de mer långtgående bestämmelserna om diplomatisk immunitet enligt artikel 29 och 31 i Wienkonventionen tillämpliga. Dessa artiklar innebär annars i stort hinder i straffrättligt hänseende att anhålla eller på annat sätt frihetsberöva en diplomat eller för den delen dennes familjemedlem. Inte heller går det att ställa sådana personer till ansvar för brott. Med detta konstaterande återstår att pröva om immunitet föreligger enligt artikel 40 i konventionen som rör skydd i tredje stat. För att skyddet i artikeln ska bli aktuellt krävs att det rör sig om en resa till mottagande stat i avsikt att tillträda eller återuppta sin befattning eller en resa till hemlandet. Skyddet är vidare begränsat till immunitet som är nödvändig för att säkerställa själva genomresan eller återresan. I det aktuella fallet rör det inte sig om en sådan genomresa eller återresa, utan om en påstådd tjänsteresa till den Nordkoreanska ambassaden i Stockholm. Artikel 40 är därmed inte tillämplig. Sammanfattningsvis föreligger inte hinder mot lagföring av [de tilltalade] grundat på bestämmelserna om diplomatisk immunitet i Wienkonventionen.

Det korta svaret på delfråga b) är ja, tjänstgörande utrikesministrar har immunitet mot andra staters straffrättsliga jurisdiktion. Sådan immunitet omfattar såväl handlingar som utförs i tjänsten respektive privat.

2. Sedelmayer ./. Ryssland – immunitet och okränkbarhet

Målet vid Svea Hovrätt är en av flera i den långa serien av mål mellan Sedelmayer och Ryssland. Sedelmayer har i tidigare tvist fått rätt mot Ryssland, men Ryssland vägrar att betala. Sedelmayer har därför i en serie mål sökt utmätning av hyra avseende fastigheter i Sverige och andra länder men som ägs av den ryska staten. Det intressanta är att Svea Hovrätt är den första svenska domstolen – vad jag vet – som uppmärksammar och tar fasta på skillnaden mellan okränkbarhet och immunitet. Följande passage i domen är intressant (sid. 4).

Egendom som används av främmande stats beskickning, diplomatiska företrädares och viss annan personals bostäder är exempel på egendom som skyddas enligt Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser. Wienkonventionen handlar dock inte om statens immunitet utan om diplomaters personliga immunitet. Egendom som omfattas av konventionen är okränkbar, dvs. skyddas mot kränkningar bland annat i form av fysisk närvaro annan stats tjänstemän. … Endast när detta skydd sammanfaller med att egendomen ägs av en stat och används för officiella ändamål som anmälts hos värdsstaten är den både okränkbar och immun mot verkställighet. När en fastighet ägs av en främmande stat, men inte används för officiella ändamål som ursprungligen angetts, eller när ägaren är en privatperson eller ett företag, kan del av fastigheten fortsatt vara okränkbar i de delar som åtnjuter skydd av konventionen, men då åtnjuter den inte skydd mot exekutiva åtgärder.

Svea Hovrätt kom fram till att fastigheten används för icke-officiella ändamål (sid. 8).

Fastigheten åtnjuter därmed inte immunitet mot verkställighet och kan bli föremål för utmätning. Oavsett detta åtnjuter de delar av fastigheten som skyddas av Wienkonventionens bestämmelser okränkbarhet.

Det innebär alltså framgång för Sedelmayer. Båda sidorna hade åberopat rättsutlåtanden från professorer i folkrätt. Sedelmayer stödde sig på Ove Bring och Said Mahmoudi. Ryssland stödde sig på Göran Melander. Hela domen finner du här.

Mårten Schultz har redan skrivit om nyheten att facket måste betala skadestånd för sin blockad i samband med Vaxholmskonflikten. Jag läser i DN att Byggnads Ordförande Hans Tilly ställer sig frågande till Arbetsdomstolens dom om att förbundet ska betala skadestånd och ersättning för rättegångskostnader om 2,7 miljoner kr ”eftersom domstolen tidigare godkänt och gett grönt ljus” för Byggnads att vidta stridsåtgärder. Längre ner i artikeln kan man läsa följande.

Arbetsdomstolen tog ett interimistiskt beslut för fem år sedan. Då hade vi rätten på vår sida, säger Hans Tilly.

Det ligger i sakens natur att ett interimistiskt beslut är provisisoriskt och därmed kan ändras. Den som vidtar åtgärder (Byggnads) på grundval av ett interimistiskt beslut bör vara medvetna att de själva står risken om beslutet senare ändras. Det är vad som hänt nu och är inget konstigt i sig. Abetsdomstolen skriver följande i sin dom (sid. 56).

Frågan är vidare om det bör ha någon betydelse att Arbetsdomstolen i ett senare skede, när stridsåtgärderna redan vidtagits, i sitt interimistiska beslut inte fann att det förelåg sannolika skäl för att stridsåtgärderna var otillåtna. I beslutet konstaterade domstolen att det på den då föreliggande utredningen inte gick att dra några tillräckligt säkra slutsatser om stridsåtgärdernas förhållande till de EG-rättsliga reglerna. Domstolens majoritet avslog bolagets yrkande och följden av beslutet blev att stridsåtgärderna kunde fortsätta. Enligt de fackliga organisationerna bör denna omständighet också vägas in vid den bedömning som nu ska göras. Arbetsdomstolens interimistiska beslut innebar emellertid inte att Arbetsdomstolen med någon hög grad av säkerhet uttalade sig i fråga om stridsåtgärderna tillåtlighet. Det bör därför inte till-mätas någon betydelse i detta sammanhang.

Sedan kan man diskutera sakfrågan, om utstationeringsdirektivet är rätt utformat eller om EG-domstolen tolkat regelverket rätt, men det förtjänar en egen debatt. Personligen anser jag att fack ska få vidta stridsåtgärder för att få till stånd ett kollektivavtal med utländska företag som är stationerade i Sverige förutsatt att följande förutsättningar är uppfyllda.

De villkor som krävs av den svenska arbetstagarorganisationen ska:

1. motsvara villkoren i ett centralt branschavtal som tillämpas i Sverige på motsvarande arbetstagare,

2. bara avse minimilön eller andra minimivillkor på vissa områden,

3. vara förmånligare för arbetstagarna än det som följer av lag.

Det är i enlighet med EG-rätten och också vad regeringen föreslår i en proposition. På detta sätt upprätthålls det svenska systemet med kollektivavtal samtidigt som man värnar den fria rörligheten och rätten för utländska företag att stationera arbetstagare i Sverige.

Media och bloggar
SvD, Per Altenberg, Mark Klamberg

För en dryg månad sedan kommenterade jag nyheten att Rumäniens författningsdomstol den 8 oktober 2009 avkunnat en dom som anger att lagstiftning som tvingar operatörerna att lagra trafikdata strider mot landets grundlag och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Nu är avgörandet översatt till engelska. Författningsdomstolen kritiserade inte bara enskilda avsnitt i lagstiftningen utan avvisar generell trafikdatalagring helt och hållet.

Prövningen gällde Rumäniens genomförande i nationell lag 298/2008 av Direktiv 2006/24/EC (EUs trafikdatalagringsdirektiv). Läs nedanstående avsnitt.

The Constitutional Court underlines that the justified use, under the conditions regulated by law 298/2008, is not the one that in itself harms in an unacceptable way the exercise of the right to privacy or the freedom of expression, but rather the legal obligation with a continuous character, generally applicable, of data retention. This operation equally addresses all the law subjects, regardless of whether they have committed penal crimes or not or whether they are the subject of a penal investigation or not, which is likely to overturn the presumption of innocence and to transform a priori all users of electronic communication services or public communication networks into people susceptible of committing terrorism crimes or other serious crimes. Law 298/2008, even though it uses notions and procedures specific to the penal law, has a large applicability – practically to all physical and legal persons users of electronic communication services or public communication networks – so, it can’t be considered to be in agreement with the provisions in the Constitution and Convention for the defence of human rights and fundamental freedoms regarding the guaranteeing of the rights to private life, secrecy of the correspondence and freedom of expression.

In conclusion, … the Constitutional Court observes, for the reason shown above, that the examined law is unconstitutional in its entirety

Svenska myndigheter och domstolar är på inget sätt bundna av detta avgörande. Det vore likväl önskvärt att den principiella frågan om trafikdatalagring hos 1) operatörerna som kommer att följa av EUs trafikdatalagringsdirektiv och 2) FRA som redan följer av ”FRA-lagen” prövades av en svensk domstol. Om det senare har jag skrivit mer utförligt i Svensk Juristtidning och i en populärversion på Wikipedia.

Jag skriver om samma sak på min egen blogg.

CarlgrenJag har för närvarande en intensiv undervisningsperiod där vi med förberett material går igenom verkliga fall med studenterna på grundkursen i folkrätt, bl.a. ansökan från Nord Stream AG, att lägga ut två rörledningar på kontinentalsockeln inom svensk ekonomisk zon i Östersjön för transport av gas.

Idag kan man läsa att regeringen ska ha en presskonferens där miljöminister Andreas Carlgren redogör för regeringens beslut gällande ansökan från Nord Stream AG. Det känns som grundkursen i folkrätt är ganska aktuell och relevant.

Min bedömning är att regeringen säger ja till ansökan, möjligtvis förenat med miljökrav. Däremot ser jag det som närmast omöjligt för Sverige att vägra ansökan med hänvisning till att gasledningen på något sätt skulle förändra den säkerhetspolitiska balansen i eller kring Östersjön. Något sådant tillåter inte havsrättskonventionen. Jag skriver om samma sak på min blogg.

Foto: Pawel Flato

Uppdatering. Jag fick rätt. SR, SvD och DN rapporterar att regeringen sagt ja till ansökan. Prövningen har skett enligt den så kallade kontinentalsockellagen. Regeringen har ställt miljökrav som blivit tillgodosedda.

SvD och DN rapporterar att rättegången mot Radovan Karadžić ajournerats till morgondagen med anledning av att den åtalade vill förbereda sig ytterligare och bojkottar rättetgången vid Internationella tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien (ICTY). Rent generellt lider försvarssidan vid ICTY av resursbrist varför jag viss sympati för att de åtalade ofta vill ha mer tid för att förbereda sitt försvar. Samtidigt har Karadžić gjort sin egen sak värre genom att inte låta sig företrädas av en advokat. Därför väger hans invändning lätt, det är mest ett försök att göra tribunalens förhandlingar till ett politiskt skådespel. Tribunalen borde förhindra att så sker. Av tribunalens stadga framgår att rättegången inte kan genomföras i utevaro av Karadžić (artikel 21(4)(d). Vad jag förstår vill åklagarsidan att tribunalen utan samtycke från Karadžić ska utse en försvarsadvokat, men det löser inte problemet med den åtalades utevaro.

Professor Schabas skriver ett inlägg på sin blogg där han verkar argumentera för att det är möjligt att genomföra en rättegång i den åtalades utevaro vid ICTY, men jag delar inte hans uppfattning. Han hänvisar (fotnot 1) till rättegången mot Simić, men det framgår att Simić närvarade via telefonlänk och senare videolänk (se paragraf 8 i domen). Det är något helt annat än i målet mot Karadžić.

Med utgångspunkt från flera nationella rättsystem vore det kanske naturligare att med fysiskt tvång se till att Karadžić närvarar vid rättegångsförhandlingarna, men det finns ingen regel som uttryckligen ger tribunalen en sådan befogenhet.

Jag skriver även på min egen blogg om detta. Läs även vad Seved Monke och Anne-Marie Ekström skriver.

SvD rapporterar att Biljana Plavsic friges. Det är en genuint svår fråga huruvida hon ska friges. Samtidigt som hon bär ansvar för allvarliga brott så har hon en hög ålder. Närmare information om hennes hälsa är hemligstämplat. Vad jag förstår har hennes hälsa beaktats, men inte varit avgörande. Det verkar som regeringen gått på rådande praxis att frigivning ska ske efter att två tredjedelar av straffet är avtjänat. Folkpartiets ledamot i justitieutskottet Johan Pehrson anser istället att en individuell prövning skulle ha skett där allvaret av brottsligheten skulle beaktats i högre grad. Det kan noteras att internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) konsulterats och godkänt frigivningen.

Det finns dock en annan aspekt av denna sak. Mårten Schultz skrev för några dagar sedan ett blogginlägg om straffrabatt för personer som medverkat i en brottsutredning, på engelska ”plea-bargain”. Fakta är att Biljana Plavsic ursprungligen var åtalad för folkmord inför ICTY men efter en överenskommelse med åklagaren släpptes den åtalspunkten. Plavsic medverkade till att få fram information som förenklade rättegången mot henne själv och gav information om andra misstänkta förbrytare. Hon dömdes för förföljelse av folkgrupp som brott mot mänskligheten. Med hänsyn till svårigheterna att få fram bevisning i denna typ av brottmål kan jag förstå varför systemet med ”plea bargain” används vid ICTY.

Mårten Schultz skrev om ett svenskt brottmål som föranletts av två sprängattentat i Göteborg där HD sade nej till mer straffrabatt. Mårten Schultz konstaterar att folkpartiets Johan Pehrson i en debattartikel föreslagit att möjligheterna till straffrabatt ska utökas. Då uppkommer den naturliga följdfrågan, ska ”plea-bargain” respekteras när tidig frigivning för Biljana Plavsic prövas eller ska de påstådda brott hon inte dömts för tas med i bedömningen? Vissa tycks mena att Biljana Plavsic inte kan friges eftersom hon är ansvarig för folkmord, men det är ett brott hon inte blivit dömd för. Det går inte att både äta kakan och ha kvar den.