You are currently browsing John Billing’s articles.

En viktig samlingspunkt för svenskar och andra nordbor i Lusaka, Zambia, är den Svenska Skolan. Där firas de stora svenska högtiderna. Där anordnas föredrag, vinprovningskvällar, biovisningar och andra kulturella begivenheter. Där finns ett bibliotek för barn och vuxna, ett kafé med kanelbullar och pyttipanna. Där bedrivs inte minst svenskundervisning för barn och vuxna.

Sedan starten av svenska skolan, på 1980-talet, har det tillkommit ett antal bra skolor i Lusaka varför elevunderlaget för att bedriva en svensk skola på heltid blivit för litet. Idag sker undervisningen ett par eftermiddagar i veckan.

I början av skolans verksamhet hyrdes undervisningslokaler, men skolföreningen beslutade att höja skolavgifterna under ett antal år för att på så sätt skaffa medel för att kunna köpa en egen fastighet. 1987 köptes den nuvarande skolbyggnaden. Och det är då det krångliga började.

På den tiden var inte privatskolor tillåtna, Dr Kaunda var fortfarande president. Men ambassadskolor var däremot tillåtna. Därför kallades skolan för Swedish Embassy School (SES) och den svenska ambassadören skrev under avtalet och som ägare registrerades Konungariket Sverige. Detta arrangemang var ingalunda något som UD/Konungariket Sverige tyckte var idealiskt, utan det accepterades bara om det inte kostade UD/Konungariket några pengar. Som väl var fanns det gott om pengar som föräldrar betalt in i höjda skolavgifter och köpet kunde därför genomföras utan att den svenska staten betalte ett öre. Det var uppenbart för alla då, att arrangemanget med svenska staten som ägare, var en krumbukt för att överhuvudtaget kunna köpa skolan.

Sedan 1987 har skolföreningen bekostat allt underhåll och alla reparationer, stått för alla löpande kostnader och har såvitt jag vet aldrig betalt ett öre i hyra till den svenska staten. Något formellt hyresavtal har aldrig ingåtts. Skolan har aldrig tagits upp som en tillgång hos UD/svenska staten. Skolan har alltid tagits upp som en tillgång hos skolföreningen och den svenska statens representant i styrelsen har aldrig protesterat mot detta.

I början 2000-talet påtalade UD vid ambassadinspektioner att det inte längre ville vara ägare till skolbyggnaden. Eftersom det inte längre fanns något hinder mot privata skolor tog skolföreningen initiativ till att ombildas till en stiftelse för att kunna överta ägandet av skolan och föreningen har försökt få till stånd en dialog med UD angående ett övertagande. Emellertid har föreningen inte fått någon respons, vare sig på de brev som ställts till UD eller vid de möten de haft med UD-tjänstemän. Inte heller har de fått komma med synpunkter när ärendet uppenbart har behandlats vid utrikesdepartementet.

Nu anser UD att skolan ska säljas. Nu har dokumentation kring förvärvet ”tappats bort” eller ”rensats ut” från UDs arkiv. Nu är det ingen på UD som längre kommer ihåg hur och varför fastigheten köptes in och hur turerna gick. Nu är det en tillgång hos den svenska staten som ska realiseras och det är ju finfint att anskaffningskostnaden och underhållskostnaderna varit noll och att det är föräldrar till skolans elever som pyntat.

Jag tycker att det är oanständigt.

Jag tycker dessutom att det är berättigat att fråga sig om det verkligen är svenska staten som är ägare till fastigheten och inte Svenska Skolan i Lusaka. Men jag är inte expert på fastighetsrätt och sannerligen inte på anglosaxisk eller zambisk fastighetsrätt som det är fråga om här. Råd mottages gärna och det kan tilläggas att Svenska Skolan i Lusaka inte är utan medel.

Disclaimer:

Jag och min familj är medlemmar i Svenska skolan och vi är på svenska skolan minst en gång i veckan, främst för att äta kanelbullar.

Vid sitt sjunde möte i mars 2008 antog UNHRC resolution 7/22 och skapade ett nytt mandat, en oberoende expert  ”on the issue of human rights obligations related to access to safe drinking water and sanitation”.  Catarina de Albuquerque utsågs senare till oberoende expert och hennes första rapport behandlades på rådets 12:e ordinarie möte och i rapporten försöker hon definiera sanitet i relation till mänskliga rättigheter. Hon redogör för vilka skyldigheter stater har med avseende på sanitet och hon menar att man kan argumentera för att rätten till sanitet är en egen distinkt rättighet. I hennes slutsats skriver hon följande:

International human rights law entails clear human rights obligations related to access to sanitation. The inextricable links between sanitation and so many human rights mean that international human rights law requires States to ensure access to sanitation that is safe, hygienic, secure, affordable, socially and culturally acceptable, provides privacy and ensures dignity in a non-discriminatory manner. However, only looking at sanitation through the lens of other human rights does not do justice to its special nature, and its importance for living a dignified life. In this regard, although the discussion about recognition of a distinct right to sanitation is ongoing, the independent expert supports the current trend of recognizing sanitation as a distinct right.

Under den diskussion som följde hennes presentation av rapporten uttryckte de flesta staterna sitt stöd för hennes redogörelse för staternas skyldigheter avseende sanitet. Några stater (Kina, Norge och Spanien) stödde hennes förslag att rätten till sanitet ska erkännas som en egen rättighet.

USA hade invändningar angående Catarina de Albuquerques slutsatser och den närmare beskrivningen av staternas skyldigheter och Brasilien ansåg att andra MR-frågor hade prioritet. En del stater hade frågor angående den privata sektorns roll angående sanitet och de Albuquerque klargjorde att hennes rekommendationer inte förutsatte att stater ska tillhandahålla sanitet fritt utan avgifter.

Huruvida rätten till sanitet får ett bredare erkännande som en egen rättighet återstå att se och kanske kan man säga att ännu har de nödiga ingen internationell lag.

Jag ska för Juridikbloggens räkning försöka bevaka vad som händer på Mänskliga Rättighets-området och vid de stora FN-institutionerna i Genève, såsom t ex FN:s råd för mänskliga rättigheter, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) och FN:s flyktingkommissariat (UNHCR).

När FN:s råd för mänskliga rättigheter ersatte FN:s kommission för mänskliga rättigheter befarades det att det nya rådet skulle bli lika politiserat, polariserat och ineffektivt som kommissionen. Rådet har haft en turbulent start med flera kontroverser, t ex de som uppstod i kölvattnet av Mohammed-karikatyrerna och rörde åsikts- och yttrandefrihet och ”defamation of religion”.

Mohammed-kontroverserna kulminerade i resolution 7/36 ”Mandate of the Special Rapporteur on the promotion and protection of the right to freedom of opinion and expression” som efter en hel del tumult och tillägg antogs genom votering. Initiativtagare hoppade av och Kuba meddelade glatt att det var berett att vara initiativtagare om ett tillägg gjordes (där betydelsen av att media rapporterade och lämnade information på ett rättvist och opartiskt sätt betonades). Så blev det. Det riktigt kontroversiella i resolutionen var att specialrapportören, till skillnad från tidigare, ska rapportera missbruk av åsikts- och yttrandefriheten som utgör ras- eller religiös diskriminering.  Många stater menade att detta ändrade specialrapportörens mandat och inriktning avsevärt från ett skyddande av åsikts- och yttrandefriheten till en begränsning.  Resolutionen ledde till en tydlig polarisering inom rådet.

Durban Review Conference hölls 20-24 april 2009 i Genève som en uppföljning av World Conference against racism, racial discrimination, xenophobia and related intolerance. Det var UNHRC som anordnade konferensen och utgjorde den förberedande kommittéen samt utarbetade förslag på slutdokumentet. Det var vid denna konferens som clowner och en president orsakade kaos:

Sedan juni 2009 sitter USA i rådet. I något som kan ses som ett försök att överbrygga de klyftor som uppstod efter resolution 7/36  var USA tillsammans med Egypten vid det senaste ordinarie mötet (14 september – 2 oktober 2009) initiativtagare till årets resolution angående åsikts- och yttrandefriheten (12/16. Freedom of opinion and expression). Om detta kan minska klyftorna återstår att se.

Goldstone-rapporten har varit föremål för ett  eget möte vid rådet – 12th Special Session of the Human Rights Council: ”The human rights situation in the Occupied Palestinian Territory and East Jerusalem – 15 and 16 October 2009” . Under debatten uttryckte alla stater – utom USA och Israel – att rapporten var seriös och föranledde allvarliga överväganden från rådets sida. Rådet antog en resolution som godkände rapporten och fördömde Israels ageranden. Hamas ageranden ingick inte i resolutionen. Rådet var inte enig, 25 röstade för, sex röstade mot (Italien, Nederländerna, Slovakien, Ukraina, Ungerna och USA), elva avstod (EU-länderna, Burkina Faso, Gabon, Japan, Kamerun, Mexico, Norge, Schweiz och Sydkorea). Fem länder deltog inte i omröstningen (Angola, Frankrike, Kirgizistan, Madagaskar och Storbritannien. Av dessa länder var det bara Frankrike och Storbrittannien som deltog i slutdebatten och deras icke-deltagande i omröstningen var avsett att vara en särskild markering).

Även om rådet är politiserat och polariserat sker mycket och särskilt inom de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. I december 2008 antog FN:s generalförsamling ett tilläggsprotokoll (Optional Protocol to the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights) och som möjliggör individuella klagomål avseende de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Det ska bli intressant att se vad som kommer att hända när detta protokoll träder ikraft.

Genève – Where The Action Is!