You are currently browsing christinawainikka’s articles.

De senaste månaderna har visat att slaget om yttrandefriheten inte är avgjort. Det visar sig genom dåd, diskussioner och inte minst genom avgöranden i domstol. En fråga som då kommit upp är frågan om relationen mellan yttrandefrihet och upphovsrätt. Är det rätt att fälla någon för upphovsrättsintrång när det handlar om publicering av bilder med stor betydelse från publicistisk synvinkel?

Grundproblemet kan sägas vara att upphovsrätten innebär en ensamrätt, i princip ett monopol, medan yttrandefriheten förutsätter att vi har rätt att sprida egna och andras tankar. Båda har sin bakgrund i tankegods från upplysningen och båda har en ställning som mänskliga rättigheter, vilket manifesteras i såväl FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som i svensk grundlag. Detta gör att båda, samtidigt, är bland det viktigaste vi har.

Det finns flera exempel när kollisioner har hamnat i domstol och som ofta med frågor om mål som rör yttrandefrihet handlar många av dem om situationer som väcker många känslor. Vi har exempelvis målet om Hitlers Mein Kampf, NJA 1998 s. 838 och målet om Sveriges Flagga, NJA 1975 s. 679.

De potentiella kollisionerna mellan upphovsrätten och yttrandefriheten har identifierats av lagstiftaren, som gjort en del avvägningar mellan de båda för att minska risken för långtgående konsekvenser.

Bland de viktigaste åtgärderna är att upphovsrätten konstruerats till att inte omfatta idéer och tankeinnehåll som sådana. Det upphovsrätten skyddar är hur idéer och tankeinnehåll uttryckts. Den som vill sprida vidare själva idén kan alltså göra det, om denne bara ändrar hur idén är uttryckt. Ensamrätten, monopolet, gäller alltså inte informationen som sådan, vilket öppnar för att sprida den vidare.

En annan åtgärd är att upphovsrättslagstiftningen innehåller flera inskränkningar. Hit hör exempelvis citaträtten, vilket gör att vi kan citera ur offentliggjorda verk. Vi kan alltså ta fragment ur andras texter och använda dem ordagrant, för att exempelvis gå i polemik med någon.

Ett annat exempel på hur upphovsrätten förhåller sig till yttrandefriheten är frågan om parodier. Det anses generellt vara så att parodier är tillåtna, något som också varit föremål för prövning i EU-domstolen nyligen (EUD C-201/13).

Om nu lagstiftaren tänkt på allt detta borde väl problemen vara ur världen? Riktigt så är det dock inte. Och det är här som bilderna som Ekeroth tagit kommer in.

För den publicist som fick bilderna i sin hand var förmodligen det publicistiska beslutet enkelt. Det handlar om bilder med nyhetsvärde, som kunde belägga ett händelseförlopp som det måste anses vara av allmänintresse att vi diskuterar. Frågan är om de som fattade det publicistiska beslutet om att publicera ens tänkte på den upphovsrättsliga dimensionen.

Rent upphovsrättsligt, enligt svensk upphovsrätt, är det dock inte särskilt svårt att se att det är fråga inte riktigt passar in i de åtgärderna som lagstiftaren vidtagit för att minska kollisionerna mellan upphovsrätt och yttrandefrihet. Det går inte att ”ta om” bilden på ett annat sätt för att undgå upphovsrättsintrång, att använda bilder i sin helhet kan inte ses som ett citat och det går inte att se det som en parodi på ursprungsverket. Det är således ett intrång i upphovsrätten.

Hur ska denna konflikt lösas? En lösning är att låta allt vara som det är och att låta de som fattar de publicistiska beslutet helt enkelt bestämma sig för om det är värt att göra ett intrång i upphovsrätten. Det uppkommer då ett ansvar, men att betala någon tusenlapp i skadestånd får kanske anses vara värt det i vissa fall. En annan lösning skulle vara att införa det som kallas för ”fair use”. Denna, amerikanska, lösning har många gånger framhållits som nyckeln till lösningen på alla upphovsrättens problem. Riktigt så enkelt är det dock inte.

Christina Wainikka

I gårdagens DN fanns en intressant artikel om 3D-skrivare och hur de kan användas inom skolan. Tyvärr hittar jag den inte på nätet, men ett citat är lite tankeväckande. En person i artikeln säger: ”3D-skrivare är en ny teknik. Det intressanta är också hur de kommer påverka copyright och upphovsrätt i framtiden när en person själv kan tillverka reservdelar med skrivaren.”

Detta citat finns med i artikeln, som ett stilla konstaterande. Det är dock några problem med uttalandet. För det första. På engelska heter upphovsrätt copyright. Det är ungefär som att säga att mjölk kommer från cows och kor.

För det andra. Reservdelar omfattas sällan av upphovsrättsligt skydd, eftersom de ofta ser ut som de gör för att möta ett funktionellt behov. Frågan om funktion i upphovsrätten har hanterats i flera rättsfall, så vi kan vara tämligen säkra på att länkarmsbussningar och liknande inte omfattas av det upphovsrättsliga skyddet. De skydd som istället kan aktualiseras är det mönster- och patenträttsliga. Mönsterrätten kan, enligt vissa länders rätt, skydda reservdelar som är synliga. Hit hör exempelvis framskärmar och backspeglar. Reservdelar som är tekniska lösningar kan, om de registrerats, skyddas av patenträtten. En rättighet som ser ut på ett helt annat sätt än upphovsrätten.

I artikeln kommer alltså konstaterandet om att upphovsrätten är ett problem, något som journalisten inte i övrigt utvecklar eller diskuterar. Det lite sorgliga är att 3D-skrivare leder till många rättsliga frågeställningar som borde diskuteras mer, men med artiklar som denna riskerar diskussionen hamna helt fel. Här är några exempel på frågor att diskutera:

  1. Hur fungerar regler om produktansvar i relation till sådant som är utskrivet med en 3D-skrivare? Låt säga att en familj skriver ut en leksak på sin skrivare. Leksaken går sönder och ett barn sätter en bit i halsen och dör. Vem är ansvarig? Den som tillverkade skrivaren? Den som gjorde ritningen? Den som tillhandahöll materialet? Familjen?
  2. Patent- och mönsterrätten innebär att det är, i princip, fritt att framställa kopior privat. Det kan på sätt och vis liknas vid den kopiering för privat bruk som upphovsrätten öppnar för. I upphovsrätten finns dock en privatkopieringsersättning (det som tidigare kallades kassettersättning). Om 3D-skrivarna blir populära – ska liknande system införas även i patent- och mönsterrätten?
  3. Om reservdelar skrivs ut, hur ska kunderna få information om hur reservdelarna ska monteras? Det har diskuterats i flera artiklar utomlands att kunderna har svårt att få tag i manualerna eftersom företagen, med stöd av upphovsrätten, inte släpper dem. Det gör att även om kunderna faktiskt får skriva ut olika reservdelar kan de kanske inte montera dem.

Det var bara några exempel på vad artikeln i DN hade kunnat ta upp. För den som vill veta mer har både Netopia och Entreprenörskapsforum publicerat rapporter, som även tar upp rättsliga aspekter.

Christina Wainikka

På allt fler områden dyker det upp nya uttryck. Det anordnas kurser och skrivs böcker i medierätt, transportjuridik, konstjuridik och idrottsjuridik för att nämna några.

En fråga är om detta bara är en form av ”kejsarens nya kläder” (det vill säga bara är trams) eller om det som dessa uttryck står för faktiskt inte kan uttryckas på bättre sätt.

Klart är att vi är vana att dela upp rätten i olika rättsområden, som faktiskt delvis fungerar olika. Redan tidigt på juristutbildningen får vi lära oss att ordentligt skilja på offentlig rätt, civilrätt och straffrätt. Det blir helt självklart för oss att ta till oss att med olika rättsområden följer olika tolkningsregler, olika processregler med mera.
Det som är nytt är att juridik från olika områden slås ihop, med det gemensamt att reglerna kan komma att tillämpas i vissa situationer.

Idrottsjuridik är inte ett rättsområde av samma slag som exempelvis familjerätt. Istället handlar det om allt från associationsrätt till straffrätt, från avtalsrätt till skadeståndsrätt, från arbetsrätt till konkurrensrätt. Allt med det gemensamt att de som ägnar sig åt idrottsjuridik bara ser på alla dessa rättsregler med ”särskilda glasögon”. För idrottsjuridikens perspektiv handlar det mycket om att ställa rättsregler i relation till idrottens egna normer.

Konstjuridik är inte heller ett rättsområde av samma slag som exempelvis sakrätt. Här handlar det om en mängd rättsregler som alla har det gemensamt att de kan komma att ställas i relation till konst och olika konstnärliga uttryck. Det handlar om allt från konst och yttrandefrihet till upphovsrättens inverkan på den konstnärliga friheten.

Hur ska vi jurister då förhålla sig till alla dessa olika områden som växer fram? Ska vi fnysa och säga att de minsann inte omfattas av balkarna i 1734 års lag?

Från mitt perspektiv tror jag det är helt nödvändigt att ibland ”skära” i rätten på nya sätt och med nyvässade knivar. Det som vid en tidpunkt kan te sig otroligt konstigt, såsom miljörätt, kan växa fram till egna rättsområden. Det ställer nya krav på hur vi tar oss an rättsliga frågeställningar. Inte minst ställer det krav på att vi som jurister förstår att vi genom detta sätt att strukturera frågor faktiskt kan komma att behöva hantera det som rätten betraktar som skilda rättsområden och som därmed har olika särdrag.

Christina Wainikka