You are currently browsing Atle Morseth Edvinsson’s articles.

Kanske inte ens så stränga som du själv tror

Text: Atle Morseth Edvinsson

Domare för en dag

Tänk dig att du är domare. Du sitter i rättssalen med ena handen vilande på en domarklubba och andra handen bläddrande i en blå lagbok. Till höger har du två nämndemän och till vänster sitter en nybakad jurist som knattrar ned anteckningar till det som senare ska bli domen. Ännu ett steg till vänster sitter den tredje nämndemannadomaren. Framför dig, snett till höger, sitter åklagaren bredvid en kvinna och hennes biträde. Rakt fram på åhörarplats sitter en anhörig till kvinnan. Snett till vänster sitter en advokat och vid sidan av advokaten sitter Lars.

Du ska tillsammans med nämndemännen bestämma straffet för Lars. Ni som sitter i rättssalen, bortsett från åhöraren, har under de senaste dagarna kommit fram till att Lars har gjort följande:

Lars, som täckt för ansiktet med en huva, går in i en butik en tisdag strax efter klockan 18. Han har med sig en brödkniv som han håller fram hotfullt mot expediten.  

”Ge mig pengarna!”, ropar Lars. 

När expediten inte reagerar springer han in bakom kassan och tvingar henne att öppna kassaapparaten. 

Där finns bara 1 000 kronor och Lars kräver hotfullt att få mer pengar. Han tvingar expediten att öppna ett kassaskåp i lokalerna bakom butiken. 

Lars tar en bunt sedlar och en påse mynt från kassaskåpet och lämnar butiken. Rånbytet blir totalt 16 500 kronor.

Som sagt, du är domare. Skuldfrågan är redan avgjord nu återstår bara att bestämma vad påföljden ska bli. Rån ger mellan ett och sex års fängelse – vad blir straffet? Två, tre eller kanske fyra år bakom lås och bom?

Om jag skulle fråga din politiker hade jag fått svaret att du vill lägga dig i det övre skiktet av straffskalan och döma ut tre-sex års fängelse. Problemet är att din politikers antaganden om dig antagligen inte stämmer särskilt väl överens med din syn på straff, om du får chansen att fundera över hur lång tid du egentligen tycker att Lars ska sitta i fängelse. Om du ens tycker att han ska sitta i fängelse. När det kommer till kritan och du ska döma ut ett straff kan det till och med visa sig att du skulle önska att Lars kunde ha fått en helt annan påföljd.

Det är vad den här texten handlar om. Skillnaden mellan vad din politiker tror att du vill se för straff och vad du, tillsammans med ett representativt urval av befolkningen, egentligen skulle döma ut för straff till Lars.

Vi ska återkomma till ditt domslut. Innan dess ska vi göra en kort resa i tiden.

Ditt ord – deras lag

Din politiker inte bara tror att du vill ha stränga straff, utan skapar även lagar baserat på det antagandet.

Vi spolar tillbaka tiden till början av 2010. Beatrice Ask (M) är justitieminister och har kallat till pressträff där hon meddelar att straffen ska skärpas. Hon motiverar detta med att lagstiftningen måste ligga i linje med folkets syn på hur allvarliga brotten är.

”Det finns en otålighet ute i det svenska samhället där man uppfattar att straffen för väldigt grova våldsbrott inte ligger i linje med den allmänna rättsuppfattningen”, säger Ask.

”Den här skärpta synen som finns ute bland människor märks inte i domstolarnas praxis (…) och därför finns det starka skäl att höja straffnivån för de allvarligaste våldsbrotten”, säger den dåvarande justitieministern.

Spola fram tiden till hösten 2015. Den före detta justitieministern Beatrice Ask sitter i en studio på Sveriges Radio och diskuterar kriminalpolitik med Anders Ygeman (S), som vid den här tiden fortfarande är inrikesminister.

Ask har inte ändrat uppfattning under de senaste fem åren utan pratar i programmet om att domstolarna fortfarande lägger sig lågt i straffskalorna när påföljden för brott ska bestämmas. Hennes slutsats är att domstolarna är för mesiga.

Programledaren tar ordet och frågar Ygeman om hur han ser på att domstolarna är för mesiga.

”Jag delar i allt väsentligt det Beatrice Ask säger. Straffen måste vara i paritet med det sätt rättsmedvetandet ser ut. Sen måste vi göra andra saker, för att bara ha skarpa straff hjälper inte om vi inte också ser till att upptäcka dem som gör (sic!) brott och kan ställa dem till svars”, säger Ygeman.

Spola framåt igen, ett år den här gången. Det är tre dagar före julafton 2016 och nämnda Ygeman och hans partikollega Morgan Johansson (S), justitieminister, har kallat till presskonferens där de meddelar att straffen för vissa brott ska skärpas. Igen. Som för att göra om och göra rätt vad Beatrice Ask gjorde knappt sju år tidigare.

I en radiointervju samma dag berättar Johansson varför straffen ännu en gång ska skärpas.

”Dels som ett uttryck för en syn för hur allvarligt vi betraktar den här typen av kriminalitet numera, man ska komma ihåg att det här är en typ av kriminalitet som har bitit sig fast i Sverige de senaste 15-20 åren och där de här gängen nu ägnar sig åt en mycket allvarligare kriminalitet än vad de gjorde tidigare”, säger Johansson.

Det allmänna vad?

Det allmänna rättsmedvetandet är ett begrepp som står för allmänhetens syn på lag och rätt. Ask och Ygeman gör båda en direkt hänvisning till det allmänna rättsmedvetandet och vikten av att straffen ligger i linje med detta. Johansson är inne på något liknande när han säger att skärpningen är ett utryck för vår allvarliga syn på kriminalitet.

Det låter bra – svensk lag ska stämma överens med svenska folkets vilja. Socialdemokraterna är inte ensamma i sin strävan efter skärpta straff. Deras kolleger i Miljöpartiet kräver hårdare tag mot kriminaliteten. Såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna återkommer till behovet av skärpta straff. Om det är något folkets företrädare i riksdag och regering är överens om är det detta: straffen ska skärpas så att de ligger i linje med det allmänna rättsmedvetandet.

Men hur blir det om det verkliga allmänna rättsmedvetandet inte ser ut som politikerna föreställer sig att det ser ut?

Så här säger Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi vid Stockholms universitet, i Sveriges Radio i början av året apropå att politikerna ältar att straffen ska skärpas.

”Tidigare sa man sig föra en mer rationell, expertinriktad kriminalpolitik. Nu har kriminalpolitiken blivit mer som den allmänna politiken, den har blivit mer känslomässig och man betonar trygghet, ser risker och säger att Sverige är i kris”, säger Tham.

Han beskriver hur ett skifte har skett från att skapa rätten ur ett ovanifrånperspektiv till att skapa rätten ur ett underifrånperspektiv.

”Politikerna hänvisade tidigare till att ”experterna säger” att det och det kan ha en brottspreventiv effekt, idag säger man att ”folket kräver”. Och det gör inte folket”, säger Tham.

Kriminologiprofessorn har fog för sitt påstående att folket inte kräver straffhöjningar. Ungefär i samma veva som Beatrice Ask skärpte straffen gjorde Tham och kollegan Kristina Jerre en undersökning av det allmänna rättsmedvetandet.

Genom enkätundersökningar och fokusgrupper kunde de visa att ju mer information svenskar fick om de specifika brotten och den straffrättsliga processen samt ju mer de fick fundera över vad påföljden skulle bli, desto mindre benägna var de att döma ut stränga fängelsestraff (s. 67, Jerre och Tham, Svenskarnas syn på straff, Stockholms universitet 2010).

I genomsnitt trodde de flesta som deltog i undersökningen att de skulle döma ut strängare straff än vad en domare skulle göra i verkligheten. Men när det väl gällde att bestämma en påföljd valde majoriteten kortare fängelsestraff än vad den domarpanel som forskarna hade för jämförelse gjorde (s. 51, Jerre och Tham 2010).

Slutsatsen av undersökningen är enkel: det allmänna rättsmedvetandet är mildare än vad domarna är i verkligheten (s. 67, Jerre och Tham 2010).

Opportunismen sitter i detaljerna

Åter till din rättssal, Lars och butiksrånet. Nu är det upp till dig – vad blir påföljden för det butiksrån Lars begick en tisdag strax efter klockan 18?

Ha nu i åtanke att ditt svar på den frågan, sammanvägt med vad drygt 1 000 andra skulle ha svarat i samma situation, är vad Beatrice Ask, Anders Ygeman och Morgan Johansson säger sig ha lutat sig mot när straffen har skärpts.

Om du svarar som majoriteten kommer du att döma ut ett fängelsestraff som är kortare än två år alternativt en påföljd som inte innebär ett frihetsberövande. Därmed är du mildare än en verklig domare, som i regel skulle döma ut två-tre års fängelse (s. 39, Jerre och Tham 2010).

Du kan förstås vara en av de som är hårdare än verkliga domare. Mycket talar i så fall för att du mjuknar ju mer information du får och ju mer du får fundera på saken. Tre av fyra som är hårdare än domare inledningsvis dömer mildare än eller i likhet med domarna, detta efter att de diskuterat saken med andra och sett en film av en huvudförhandling i en rättegång (s. 60, Jerre och Tham 2010).

Varför är det här anmärkningsvärt? Jo, för att den forskning som finns att tillgå när det kommer till det allmänna rättsmedvetandet visar att svensken i gemen inte vill ha skärpta straff. Tvärtom säger folket att de vill ha mildare straff än vad som i praktiken döms ut i svenska domstolar. Därför är det anmärkningsvärt att de politiker som skärper straffen hänvisar till folkets vilja som en rättfärdigandegrund. Om de verkligen skulle utgå från vad folket vill – vad du vill, om du får agera domare för en dag – vore det lämpligare att lagstifta om mildare straff.

Det finns dock en förklaring till att politikerna hänvisar till en folklig vilja som inte existerar. När opinionsundersökningar genomförs görs det genom att individer får en enkel fråga ställd till sig över telefon: ”Är straffen i Sverige (a) för milda, (b) lagom eller (c) för stränga?”. Enkla frågor får enkla svar. 66 procent svarar att straffen är för milda (s. 25, Jerre och Tham 2010). När frågeställningen görs mer komplex blir det däremot som för dig med Lars – din dom förmildras ju mer du sätter dig in i vad som har hänt och vilka alternativa straff som finns att tillgå.

Skillnaden mellan att politikerna väljer att lyssna på det ena eller det andra svaret är alltså stor. Om de lyssnar på det enkla svaret tar de till straffskärpningar, vilket skett tidigare och är något som fortsätter att ske. Om de lyssnar på det väl avvägda svaret borde reaktionen snarare bli att göra straffen mildare.

Fundera på det nästa gång du hör din politiker säga att straffen ska skärpas – är det då ett genuint försök att få lagarna i Sverige att stämma överens med vad folket vill, eller är det ett opportunistiskt utspel i syfte att få röster i valet i höst?

Fotnot: Lars och rånet är ett påhittat exempelfall från Jerres och Thams rapport, som har förenklats av mig

Annonser

Mina sympatier för vägarbetare och andra yrkesgrupper som måste befinna sig i trafiken med livet och hälsan som insats är stora. Att behöva oroa sig för att en olycka ska ske måste vara oerhört påfrestande. Men de senaste dagarnas rapportering om hur en vägarbetare tog lagen i egna händer för att få en bil att stanna visar på ett olustigt fenomen.

Vägarbetaren såg en bil komma körande på en 30-sträcka i, enligt hans egen bedömning, 70-80 kilometer i timmen. I det läget bestämde han sig för att agera.

”Då får man hitta på något för att få bilen att stanna och det var att slå den här rakan i rutan”, säger han till Aftonbladet.

Mannen säger även att han gjorde detta för att förhindra en eventuell olycka, men tingsrätten går inte med på att han ska ha agerat i nöd.

Av de stora medier som uppmärksammat fallet de senaste dagarna är det bara SVT:s lokalavdelning som har ställt en kritisk fråga om ifall mannens agerande verkligen var berättigat. Den frågan kommer i slutet av en artikel som i övrigt vinklar på stödet från kollegorna.

I de stora kanalerna framställs mannen mer som ett offer för ett sjukt rättssystem – tingsrättens resonemang beskrivs som oförståeligt – än som någon som begått ett brott. De personer vars vindruta blev sönderslagen av en asfaltsraka kommer inte till tals alls.

Den här unisona rapporteringen till mannens fördel visar på ett olustigt fenomen. Ska verkligen beslutet att ta lagen i egna händer hyllas på det här sättet? Tingsrätten har förvisso dömt mannen vilket ju skickar en signal om att det inte är okej att slå på fortkörande bilar med asfaltsrakor, inte ens om man är arbetsledare på ett vägarbete (reservation för hur det går i högre instans).

Men hur det framställts i media lär ha lämnat desto större avtryck på de av mannens kolleger som i veckan ska ut på vägarbeten och hantera att bilisterna inte alltid följer 30-gränsen. Hur kommer de att agera?