You are currently browsing andreashamren’s articles.

Inlägget nedan postade jag tidigare på min egen blogg, men efter anmodan blir den nu dubbelpostad även hit.

Idag gavs Bo Svenssons utredning Ersättning för polisbevakning ut. Jag har inte hunnit läsa den i sin helhet, men tänkte iallafall försöka dela med mig av mina första reflektioner.

Jag har sett det kommenteras att Svenssons utredning är ett ”beställningsuppdrag”. Det är ett ganska nedlåtande uttryck, men samtidigt var direktiven till utredningen väldigt strama. Han skulle lämna ett förslag som gör att idrottsaktiebolag även i fortsättningen får betala för polisbevakning, men att kostnaderna för dessa ska minskas. Det är också ett sådant förslag som lämnas, kostnaderna ska minskas med hälften.

Anledningen till att kostnadsansvaret ska finnas kvar, enligt Svensson, är ganska häpnadsväckande. Det är för att idrottsaktiebolagen annars inte skulle ta sitt ansvar. Samtidigt konstateras i andra delar av utredningen att de flesta ordningsstörningarna sker på områden där klubbarna inte har möjlighet att påverka. Han skriver också att om klubbarna inte får betala så kan de välja att inte ta dit tillräckligt med ordningsvakter. Det är ett konstigt argument, för i tillstånden kan ju polisen ange hur många ordningsvakter klubben ska ha vid tillställningen.

Bo Svensson skriver i utredningen att den rättsliga regleringen kring betalningsansvaret enligt ordningslagen är juridiskt oklanderlig. Det är en anmärkningsvärd skrivning, särskilt med tanke på att dessa mål fortfarande ligger hos domstol. Det finns, som jag ser det, framför allt två juridiska frågor som inte ännu fått sin lösning. Den första är om avgifterna egentligen är att betrakta som en skatt. Om det har jag tidigare skrivit här på Juridikbloggen. Mer om det nedan. Den andra frågan är om poliskostnaderna är att se som ett olaga statsstöd (till de klubbar som inte debiteras). Den första frågan väntar fortfarande på prövningstillstånd hos Högsta förvaltningsdomstolen, den andra frågan har ingen domstol ens berört hittills. Frågan om det är ett olaga statsstöd har dessutom väckt EU-kommissionens intresse, som ställt frågor till regeringen för att kunna avgöra det. Att då säga att regleringen är oklanderlig är närmast häpnadsväckande.

Bo Svensson försöker sig också på att själv försöka avgöra om kostnaderna är en skatt eller en avgift. Försöket imponerar dock inte. Vad Svensson, förvaltningsrätten och kammarrätten verkar ha missat är att frågan måste besvaras ur ett konstitutionellt perspektiv, dvs. hur ska begreppen skatt och avgift definieras utifrån grundlagarna (varför detta är viktigt att definiera beskrev jag som sagt tidigare här på Juridikbloggen). Hur begreppet avgift definierats i en avgiftsförordning är således betydelselöst. Att hänvisa till avgiftsförordningen är i stället att göra sig skyldig till ett cirkelresonemang – för en sådan är ju också beslutad av regeringen. Regeringen kan väl aldrig ”rädda” en grundlagsvidrig förordning genom ett beslut i en annan förordning!

Bo Svensson vill försöka få en bred acceptans för sitt förslag. Så står det i utredningen. Det är i och för sig en fin ambition, men jag anmäler redan nu min avvikande åsikt.

DN skriver idag om hur polisen allt oftare använder sociala medier för att ta reda på identiteten på misstänkta personer. DN beskriver i artikeln hur en sådan publicering lett till att rasistiska inlägg skrevs i anslutning till en viss publicering. Anne Ramberg uttalar sig i artikeln och betonar de oanade konsekvenserna en sådan publicering kan få för den enskilde, som naturligtvis ska betraktas som helt oskyldig till dess att domstol finner något annat.

Justitieombudsmannen har tidigare uttalat sig om publicering av sådana bilder på polisens egen hemsida (JO 2010-12-21). Även om beslutet inte avsåg sociala medier kan det resonemang som JO förde i beslutet vara av nytta även i denna fråga.

Vad sade JO i sitt beslut? Jo, i beslutet betonas att en förundersökning ska bedrivas i diskretion så långt det är möjligt, den enskilde ska  inte onödigt utsättas för misstanke eller vidkännas kostnad eller olägenhet. JO betonar vidare att en publicering kan få stora konsekvenser för framför allt den misstänkte och dennes anhöriga, men även för den som har ett utseende som påminner om den misstänktes.  En publicering får aldrig ske slentrianmässigt eller som en genväg när det finns andra måhända mer resurskrävande, men ändå praktiskt genomförbara, åtgärder som kan vidtas för att nå samma resultat.

Det krävs inte ett geni att förstå att bilder på misstänkta får en större spridning om de inte bara läggs ut på polisens hemsida, utan även av polisen själv läggs ut på sociala medier. Som DN också beskriver kan denna spridning innebära ytterligare olägenhet för den misstänkte, där det skrivs exempelvis rasistiska inlägg i anslutning till bilderna. Förutom de problem som DN tar upp kan man fråga sig om bilderna kan tänkas leva kvar i de sociala medierna även efter det att den misstänkte identifierats. Det skulle då kunna innebära en än större olägenhet för den misstänkte.

Jag är övertygad om att polisen naturligtvis ska få använda sig av sociala medier för att bl.a. identifiera misstänkta eller på andra sätt i sin brottsutredande verksamhet. Det är ett fantastiskt verktyg. På kort tid och till låg kostnad får man en spridning som kan vara till stor nytta i utredningen. Men just denna ytterligare spridning kan, precis som Advokatsamfundets generalsekreterare betonar, också vara ett problem.

Som jag ser det måste polisen innan en publicering på sociala medier fundera över om samma publicering kan leda till att bilderna ”får ett eget liv”. Om bilderna kommer att användas utanför dess sammanhang. Detta följer av kravet på att en förundersökning ska bedrivas diskret (så långt det är möjligt) och att den misstänkte inte onödigt drabbas av olägenhet. Jag vet inte om polisen kanske redan resonerar på det här sättet, men vissa uttalanden i DN-artikeln tyder på att man tyvärr inte gör det.

Staten kan få in pengar för att bekosta offentlig verksamhet på olika sätt, men när det sker tvångsvis handlar det oftast om antingen skatter eller avgifter. Det är enligt regeringsformen enbart riksdagen som kan besluta om hur skatter ska tas ut. Ett beslut som fattats av regeringen eller av myndighet om hur skatter ska beräknas är därför i strid med grundlagen och ska inte tillämpas.

Myndigheter och regeringen kan dock besluta om hur avgifter ska tas ut, oftast efter förordnande från riksdagen men i vissa fall behövs inte ens det. Det är således viktigt att skilja på dessa två – skatter och avgifter. 

Skatter brukar definieras som ett tvångsbidrag till det allmänna utan direkt motprestation. Någon sorts motprestation får vi ju naturligtvis alltid av att vi betalar skatt, såsom skola, polis och vägar. Men dessa prestationer från staten är inte direkt kopplade till betalningen av skatt – även den som inte betalar skatt har rätt till skola, skydd från polisen och att få färdas på allmänna vägar.

En avgift är en penningprestation som betalas för en specificerad motprestation från det allmänna. Ofta är det tämligen enkelt att avgöra att en avgift är just en avgift, som parkeringsavgift, sotningsavgift eller avgift för ett erhålla körkortstillstånd eftersom det i dessa fall finns en tydligt definierad motprestation.  

Att en viss motprestation ges är dock inte ensamt avgörande för att avgöra om en pålaga är en avgift, man måste även titta på kostnaden som sådan och bedöma om den vara eller tjänst som den enskilde får vid betalningen av pålagan redan kan ha betalats på annat sätt (refinansiering). Som exempel på detta kan nämnas att innan riksdagen införde trängselskatt i Stockholm var förslaget att detta skulle benämnas trängselavgift. Det konstaterades dock i lagstiftningsarbetet att gatu- och vägnätet redan har iordningsställts och finansierats av skattemedel. Trängselavgiften kunde därför inte anses vara en avgift utan det var istället en skatt. Vi hade alla tillsammans redan betalat för att kunna använda dessa vägar och staten skulle därmed bli överkompenserad om staten tog ut ytterligare en pålaga för detta.

De senaste dagarna har Polismyndigheten i Stockholms läns beslut att ta ut ersättning av idrottsklubbar för polisbevakning i samband med matcher debatterats flitigt. Min fråga är, utifrån ovanstående resonemang, om denna ersättning är en skatt eller en avgift? När polisen står på Råsunda och tittar på fotboll, när den där jättestora svarta polisbilen kör in i en folksamling där det finns barnvagnar eller när Ola Lindholm får kissa i en liten burk – har vi då inte redan betalat för det? 

Troligtvis är ersättningen för polisbevakning att anse som en avgift, eftersom den syftar till att ersätta staten för de merkostnader som den offentliga tillställningen ger upphov till. Enligt ordningslagen har arrangören dessutom huvudansvaret för att ordningen upprätthålls i samband med tillställningen, vilket ytterligare talar för att polisen tillhandahåller en tjänst. Det torde således vara okej att det inte är riksdagen som beslutat om hur avgifterna ska fastställas, utan att det är regeringen som genom en viss förordning fastställt till vilka belopp som ersättningen ska uppgå till.

Men det finns ytterligare en aspekt att ta ställning till – staten har nämligen ett våldsmonopol. I Författningsutredningen (SOU 1963:16 s. 366)uttalades att en avgift kan framför allt på de områden där det allmänna har monopolställning, sättas så högt att den framstår som ”oskälig” i jämförelse med motprestationen. I dessa fall kan pålagan ändå betraktas som en skatt. Mig veterligen har så stora summor som polismyndigheterna den senaste tiden bedömt att arrangörer kan få betala inte tidigare prövats i domstol, exempelvis uppskattades kostnaden för polisbevakning vid en rejvfestival utanför Norrköping uppgå till 700 000 kr och ett stockholmsderby kan kosta en hel miljon. De ”tjänster” som polisen tillhandahåller har polisen alltså monopol på att utföra. Personligen skulle jag tycka att det vore mycket intressant att se om dessa höga ersättningar verkligen kan anses skäliga i jämförelse med motprestationen och jag hoppas att de arrangörer som sagt att de ska överklaga polismyndigheternas beslut även tittar på detta snart femtio år gamla förarbetsuttalande.

 

Under gårdagen publicerade Föreningen Psykisk Hälsa sin rapport Du är ett troll tror jag. I rapporten föreslår föreningen att det ska införas två nya brott, hets till självmord och vållande till självmord. Rapporten fick stor uppmärksamhet i media, se bl.a. DN, Aftonbladet och Ekot.

Rubriken till rapporten – Du är ett troll tror jag – syftar på ett uppmärksammat självmord i oktober 2010. På sajten Flashback publicerade en ung man med det nyregistrerade användarnamnet LurifaxFlux en ny diskussionstråd med titeln ”hängning”. I det första inlägget berättade han att han hade för avsikt att ta sitt liv och meddelade även att han tänkte sända händelsen. Från det första inlägget till dess att det av de webbsända bilderna kunde konstateras att han tagit sitt liv tog det ca 1,5 timme. På dessa 90 minuter skapades sammanlagt 21 inlägg av andra användare. I det sista av dessa inlägg skrev en användare att han var ett troll, dvs. att han skämtade enligt flashbackterminologi.

Flera av de användare som skrev inlägg valde att inte tro på honom. Andra rådde honom att avstå och försökte få honom att berätta om sitt liv. Det är bitvis en mycket osmaklig läsning. I vart fall när man som läsare vet vad som sedan hände. Bland annat kan man läsa hur användare önskat honom lycka till, gett honom råd på hur han skulle kunna gå tillväga och även uppmanat honom att skynda sig. Av rapporten framgår att det är inlägg som dessa som Föreningen Psykisk Hälsa vill kriminalisera.

Min första tanke när jag hörde om förslaget var att det väldigt sällan skulle kunna bevisas att det finns ett orsakssamband mellan det som Föreningen Psykisk Hälsa kallar för hets och ett fullbordat självmord, eller som jurister säger – kausalitet. I förslaget finns dock inget krav på kausalitet mellan uppmaningar till självmord och ett fullbordat självmord. Det är istället varje form av ”hetsande” till självmord som ska kriminaliseras enligt föreningen – även de fall där så kallat hetsande inte ens leder till ett fullbordat självmord.

Jag vill inte utesluta att det kan finnas ett behov av lagstiftning kring så kallade självmordssajter och ställer mig inte helt främmande till ett förbud mot sajter som utförligt beskriver metoder att ta sitt liv. Det nu beskrivna förslaget täcker dock många fler handlingar än så (föreningen har i rapporten gett ett exempel på hur bestämmelsen skulle kunna utformas). Av rapporten framgår att detta även är avsikten – det är yttranden som är att anse som förkastliga som föreningen vill förbjuda.

De flesta som skrev de 21 inläggen under de 90 minuter som följde efter att LurifaxFlux startade sin diskussionstråd har antagligen trott att han var ett så kallat troll, dvs. att han sökte uppmärksamhet och att han aldrig skulle fullfölja ett självmord. Det gör inte inläggen mindre osmakliga, men dessa användare torde mot denna bakgrund knappast kunna anses ha haft för avsikt att ”hetsa” till ett självmord.

Jag har svårt att smälta detta förslag, eftersom Föreningen Psykisk Hälsa genom att lägga den nu beskrivna händelsen till grund för förslaget uppenbarligen inte vill se till avsikten bakom de inlägg som gjordes och inte heller vill att de logiska följderna av sådana inlägg ska beaktas. Förslaget kan inte utläsas på annat sätt än att föreningen vill förbjuda idiotiska och osmakliga uttalanden och inlägg, men tyvärr – vi kan inte lagstifta bort idioti.