Man ska inte alltid tro på media, i synnerhet när det gäller brottsrapporteringen: sensationslogiken på mediemarknaden och den juridiska okunnigheten är för stora för att man i normalfallet (undantag finns, i synnerhet Oisín Cantwells rapportering i rättssaker, trots våra meningsskiljaktigheter i övrigt) ska kunna lägga tidningsartiklar till grund för ett juridiskt resonemang. Jag har dock sett varianter av denna artikel så ofta att jag tar mig friheten att för stunden förutsätta att rapporteringen är både sann och rättvisande.

I så fall är detta en skandal, och dessutom farligt. Med den argumentation som förs i artikeln – att det inte kan bevisas att avtal inte fanns – förvillar polisen två perspektiv och verkar dessutom ha dålig koll på processens dynamik.

Det är enligt allmänna civilrättsliga regler den som påstår att ett avtal föreligger som måste bevisa att så är fallet. I straffrätten är det lite annorlunda. Avtalet i sig är nämligen i olika straffbestämmelser ett faktum som kan frita från ansvar: endast den som ”olovligen” skadar annans egendom eller som ”olovligen” intränger på annans fastighet, gör sig skyldig till skadegörelse eller olaga intrång (12 kap. 1 § respektive 4 kap. 6 § brottsbalken). Det ser alltså ut som om det vore åklagaren som måste bevisa att avtal inte fanns, och det är det som polisen verkar tro förhindrar lagföring av de personer som här påstås utan giltigt skäl ha förstört en garageuppfart.

Riktigt fullt så enkelt är det dock inte i den processrättsliga dynamiken: vore det så enkelt, skulle aldrig någon fällas för någonting. Åklagaren kan gott och väl nöja sig med att säga att inget tyder på att avtal förelåg och att senast när målsäganden uppmanade de tilltalade att lämna hans fastighet brott började begås: i slutändan måste då domstolen bedöma huruvida avtal fanns eller inte fanns. Det enda sättet att göra det med den beskrivning som framgår av artikeln är att göra en tilltrosbevisning av vittnesutsagor, som mycket väl kan utfalla till den tilltalades nackdel. Tror domstolen i sådan grad på målsäganden att den anser att inte avtal förelåg, är förutsättningen ”olovligen” uppfylld. Därtill kommer att målsägandens utrop: ”försvinn härifrån” rimligen kan och bör tolkas som en hävning av avtalet (obefogad eller ej, men det är då en civilrättslig fråga), varmed också rätten att jobba vidare försvinner. Senast från den tidpunkten har man enligt min mening att göra med olaga intrång och skadegörelse.

Enligt min mening är denna… ja, vad ska man kalla det?… likgiltighet från polisens sida farlig. En stats mest grundläggande uppgift är att bevara freden, vilket medför ett behov av att värna människors rättsliga positioner mot angrepp. När polisen förefaller vara maktlös att ingripa mot ens den här sortens flagranta övergrepp – märk väl, jag tar mig friheten att hålla rapporteringen för sann – underminerar detta rättsstatens legitimitet. Jag har redan hört och hört av folk som åtminstone i debattens hetta sagt sig vara fullt beredda att använda sina jaktbössor till att freda sig själva och sin egendom.

På det här sättet är det bara att vänta på att någon börjar göra det.

– Jakob Heidbrink