Jag snubblar denna morgon över denna debattartikel i Dagens Nyheter. Centrum för rättvisa stämmer å sin huvudmans vägnar Mälardalens högskola på återbetalning av studieavgifter (huvudmannen härstammar från ett land utanför EES-området och var alltså tvungen att betala) för en dålig utbildning – en utbildning som faktiskt var så dålig att den i en tillsynsvärdering underkändes på fyra av fem punkter och så småningom lades ner. Detta är extremt spännande – en potentiell bomb i utbildningspolitiken, faktiskt.

Själva fallet är – som vanligt när Centrum för rättvisa väl lägger resurser på ett mål – starkt. Utbildning var dålig: om detta går det knappast att tvista. När man betalat för något, har man generellt rätt att få en motprestation som åtminstone motsvarar normalstandarden: får man något som inte ens kommer upp till en dålig, men ännu acceptabel, standard, har man enligt civilrättsliga regler rätt att få en prisminskning, och om motprestationen varit så dålig att det kan påstås att man inte fått någon prestation alls, finns i vart fall inga teoretiska hinder mot att prisminskningen går ända ner till noll. Detta torde överensstämma med lekmannakänslan och på det sättet i någon mening kunna anses vara rättvist.

Men detta är inte hela storyn. Här är det nämligen det allmänna som står för motprestationen, och denna motprestation anses i förhållande till studenter som inte betalar utgöra en välfärdsstatlig nyttighet. Det innebär att fallet leder till besvärliga följdfrågor.

Om nu käranden i det här målet skulle få rätt och sina studieavgifter tillbaka, är nämligen frågan hur det ser ut med studenter som inte betalat några avgifter. Sådana studenter investerar ju ändå något, nämligen dels sina studiemedel, dels ofta också privata medel (köp av bostad på studieorten med mera) och dels slutligen tid som aldrig mera kommer att kunna fås tillbaka. Dessa studenter förlorar alltså pengar som de måste betala tillbaka (lånedelen i studiemedlen), investerar i tillgångar som i förekommande fall kan visa sig vara onyttiga (i synnerhet om de hyrt sin bostad) och förlorar tid under vilken de så småningom hade kunnat arbeta och tjäna pengar istället för att lägga pengar på en utbildning. Är ett sådant fall lika eller inte lika situationen för en student som betalat studieavgifter? Måste man inte i rimlighetens namn anse att, om det är fel i tjänsten i det ena fallet, det också måste anses vara fel i det andra fallet?

Och över huvud taget: vad är fel i en utbildning? Något lär man sig väl? Hur avgör man en utbildnings kvalitet? Om det saknas datorer för att studenterna meningsfullt ska kunna delta i ett pass om programmering, är det kanske ett relativt klart fall, men hur är det med en skrämd doktorand som inte förmår undervisa ordentligt eller en forskningsinriktad professor som mumlar i skägget när hen läser upp decenniegamla manuskript? Är det då en i juridisk mening dålig utbildning? Hur stor är kretsen av potentiella bedömningskriterier: kan ett illa skött bibliotek på högskolan innebära att utbildningstjänsten anses vara juridiskt felaktig?

Hur ska domstolarna avgöra en utbildnings kvalitet? Ska man lita till Universitetskanslarämbetets värderingar av utbildningar? Detta är kanske rimligt när ämbetet underkänner en utbildnings kvalitet, men hur ser det ut när utbildningen passerar nålsögat med en hårsmån? Blir det inte då staten som avgör vilken kvalitet statens utbildningar håller? Är det acceptabelt när svaranden då indirekt blir sin egen bedömare? Vilken roll spelar näringslivets omdömen: kan man väga in ”anställningsbarhet” i kvalitetsbedömningen? Vilka konsekvenser har det för teoretiska utbildningar, som också måste finnas?

Sedan det där med prisavdrag. Enligt grundmodellen i köplagen beräknas prisavdraget som förhållandet mellan det marknadsmässiga priset och den avtalsenliga varan jämfört med förhållandet mellan den felaktiga varan och priset efter avdrag. Om man alltså avtalat att man ska betala 120 för en vara som har ett marknadsmässigt pris på 100, men den vara som levereras sedan på grund av felet har ett marknadsmässig pris på bara 80, ska det avtalade priset sänkas med 20 procent (differensen mellan marknadspriset för en vara i avtalsenligt och marknadspriset för en vara i felaktigt skick: 100-80=20, 20/100=0,2). Man betalar alltså 96 för varan i felaktigt skick.

Men denna modell bygger på att det finns en marknad för felaktiga varor. Modellen är utvecklad framför allt med marknader som omfattas av standardkvalitetsdefinitioner framför ögonen: köper man gurkor av klass 1, men får gurkor av klass 2, ska man betala endast för gurkor av klass 2. Men vid den sortens tjänster som utbildning är (immateriella tjänster), finns ingen marknad för tjänster i felaktigt skick. Vad är en dålig utbildning värd? Ingenting? Eller endast en del av det avtalade priset? Hur mycket då?

Man kan då gripa till konsumentlagstiftningen, där det sägs att konsumenten ska betala det som tjänsten var värd för hen, men hur ska man avgöra vad en dålig utbildning har för värde för konsumenten? Ska man rutinmässigt utgå ifrån att utbildningen var just ingenting värd? Men lärartimmarna då? Materialet man fick? Overheadkostnaden för den dator som kanske trots allt fanns tillgänglig någon gång? Hur bestämmer man prisavdraget?

Också prisavdragets förhållande till skadeståndet kan bli ett problem. Rättshistoriskt sett utgör prisavdrag en form av skadestånd: man anses ha skadats ekonomiskt genom att inte ha fått det man betalat för. I 1990 års köplag blev prisavdraget en självständig påföljd för kontraktsbrott, med ganska stora skillnader i tillämpningsförutsättningarna för skadestånd och prisavdrag. Man kan alltså säga att enligt gällande svensk rätt prisavdrag inte är detsamma som skadestånd.

Men svenska och EU-studenter, som ju inte betalar någon avgift, skulle vara hänvisade till att kräva skadestånd istället för prisavdrag. Då gäller som sagt andra kriterier. Är det rimligt att säga att den som betalat en avgift haft ”tur” och kan begära prisavdrag, och att den som inte betalat någon avgift, men ändå gjort förluster, haft ”otur” och är förhindrad att kräva skadestånd?

Slutligen är frågan, om nu den här personen får rätt mot Mälardalens högskola, hur det förhåller sig till andra tjänster som det allmänna tillhandahåller mot en (viss) avgift. Vad gäller förskolan har vi ett mål (NJA 2008 s. 642) där det sägs att avgiften kan minskas om tjänsten inte tillhandahålls: men vad gäller sjukvården? Renhållning? Andra tjänster? Och, igen: kan man bredda detta till att också avse skadestånd?

Jag har inga svar, bara förmodanden. Det blir spännande att se vad domstolarna gör med detta. Skulle Centrum för rättvisas huvudman vinna detta mål, kan det bli en bomb i utbildningspolitiken: domstolarna skulle plötsligt vara i en position där de, mål om mål, dom om dom, stegvis skulle behöva definiera kvalitet i utbildningen. Jag är inte säker på att jag tycker att det är lämpligt, men å andra sidan kan jag inte heller tycka att Mälardalens högskola ska få ta 182 000 kr. och sedan inte leverera något av värde. Domstolarna har ju också på sista tiden visat att de mycket väl är beredda att ingripa också på politiskt känsliga områden. Samtidigt är domskälen i svenska domar sällan så klart skrivna att man får veta särskilt mycket om de principiella val som domstolen gjort, och vi saknar en konfrontatorisk processkultur där människor hävdar sin rätt mot staten med hjälp av domstolarna.

Det här har potentialen att bli ett inte bara civil- och förvaltningsrättsligt, utan också ett konstitutionellt viktigt mål. Jag ska följa det med spänning.

– Jakob Heidbrink

Annonser