Utgången i Lexbasemålet var väntad. Inte för att verksamheten är juridiskt oproblematisk, för det är den inte, utan för att målsägandena tramsade bort sin talan. Det är betryggande att lekmännen i juryn inte anser den tilltalades skuld ställd utom rimligt tvivel i ett mål där ingen bevisning åberopas, inga vittnen kallas och målsägandena själva inte behagar ta sig till förhandlingen.

Huvudförhandlingen i förtalsmålet mot Jonas Häger, ansvarig utgivare för Lexbase, inleds med att målsägandenas ombud meddelar att hans ena huvudman befinner sig utomlands och inte kommer inställa sig till förhandlingen. Mannen frånfaller sitt ersättningsanspråk på 200 000 kronor, men vidhåller att Häger ska dömas till ett kännbart fängelsestraff, meddelar advokaten. Paus för överläggning mellan Häger och hans ombud, advokat Per E Samuelsson. ”Varför väcka åtal om man inte tänker dyka upp”, suckar en notarie vid domstolen som följer förhandlingarna på åhörarplats. När pläderingarna inleds är varken hon eller SVT kvar.

–          Jag är både förvånad och inte förvånad. Det är förvånande att man kommer till en förhandling och inte ens har med sig sin klient. Å andra sidan: hade sajten varit så hemsk som det sägs hade vi haft en lång kö av målsäganden och vittnen här idag. Men det är tomt. Och allt är obestyrkt. Det här är ett gigantiskt magplask, säger advokat Per E Samuelsson i sitt slutanförande.

Förutsättningarna fanns ju där. Två män som dömts för grova bedrägerier respektive fortkörning hävdar att publiceringarna av deras domar har fått stor spridning och att de och deras närstående lidit skada. Folk på orten har ställt frågor, banker har kallat till möten, barn har fått utstå kommentarer.

Advokaten kallar Lexbase för en virtuell skampåle som slår hårt mot unga och utlandsfödda som är överrepresenterade i brottsstatistiken och som nu får svårt att hitta bostäder och jobb. InfoTorg och liknande tjänster är, menar han, legitima eftersom jurister och journalister har ett behov av att läsa domar. Dessutom är Lexbase billigare och därmed mer tillgänglig för en bred publik. Och det stämmer inte inte, som Samuelsson säger, att en återfallsförbrytare inte är förtalbar – det slog HD fast i december. Det stämmer heller inte att publiceringarna inte skulle kunna utgöra förtal för att samma information finns tillgänglig på andra sajter. Till detta kommer att det strider mot yttrandefrihetsgrundlagens syfte att Lexbase kan kringgå personuppgiftslagen med hjälp av utgivningsbevis. Dessutom tillkom offentlighetsprincipen för att möjliggöra granskning av makten, inte kartläggning av kriminella.

Ungefär så lägger målsägandenas ombud fram deras sak. Samuelsson avfärdar ledigt påståendena om offentlighetsprincipen och kringgåendet av PuL med att offentlighetsprincipen gäller oavsett syfte och att den som har synpunkter på utformningen av PuL och YGL får lobba för ändring av grundlagen.

Huvudanklagelsen då – att publiceringarna varit ägnade att utsätta målsägandena för missaktning samt att de fått stor spridning och orsakat skada? Försvaret kontrar med att det är målsägandena själva som påstår att publiceringarna lett till skada. Inga barn, företrädare för banker eller andra vittnen har kallats. Vad gäller spridningen har, enligt företagets statistik, domarna laddats ned en respektive tre gånger. Om det är målsägandena själva som ligger bakom nedladdningarna faller åtalet på att uppgifterna inte kommit tredje man till del. Och återigen har det inte lagts fram någon bevisning. Och på den vägen fortsätter det.

Det är inte bara Samuelsson som har svar på tal. Magnus Gröndal, jurist och vd för Lexbase, hörs via länk från Mora. Han upprepar de argument han fört fram under ett par konferenser och seminarier under hösten och våren. Jag konstaterar än en gång att Lexbase tycks ha ägnat mer tid åt att fundera över sitt upplägg än de flesta jag träffat under mina år i den juridiska informationsbranschen. Tycka vad man vill om Lexbase, men det finns åtminstone en analys.

Gröndal återkommer till att det inte finns någon skillnad mellan Lexbase och exempelvis InfoTorg, och att han aldrig förstått varför det inte riktas kritik mot andra privata aktörer. Lexbase har förstås en annan prissättning, andra funktioner och en annan målgrupp. Men det slår mig att vi som verkar i själva branschen tycks vara mer benägna att hålla med Gröndal än jurister överlag – läs exempelvis InfoTorgs tidigare chefredaktörs inlägg i debatten. När jurister går till attack mot Lexbase och de, som JK Anna Skarhed benämnde dem under Internetdagarna i höstas, seriösa aktörerna, kan jag inte låta blir att undra vilka antaganden som görs, särskilt om de senare. Och när jurister försvarar sina informationsleverantörer med påståendet att de ”måste” få läsa domar blir jag lite besviken. Över den grunda analysen och de dubbla standarderna. Jurister har tillgång till offentliga handlingar som alla andra, men det finns ingen särskild rätt för exempelvis advokater att läsa domar i privata databaser.

InfoTorg må ha lättare än Lexbase att övertyga en jury om att deras publiceringar är försvarliga, men nog kan det vara känsligt att publicera uppgifter om brott även om läsekretsen – mestadels men inte uteslutande – består av jurister. Den som menar att juristers efterfrågan på domar mot insiderdömda bitisar eller rattfylleridömda juridikprofessorer  – eller för all del vilka domar som helst med kända personer inblandade – har att göra med ett behov av förkovring inom domstolarnas rättstillämpning på respektive områden, räck upp en hand.

Gröndal har också, till skillnad från Torgny Jönssons ombud, förstått att en begäran om att ta del av en allmän handling inte behöver syfta till att främja ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning, eller med andra ord att att rätten att ta del av handlingar gäller oavsett om syftet är att kritiskt granska makten eller att tjäna pengar på att sälja domar.

Så långt är jag med. Men jag är inte övertygad om att en aktör som urskiljningslöst publicerar domar i fulltext aldrig gör sig skyldig till förtal. Och när jag själv publicerat domar och referat har jag till skillnad från Gröndal alltid haft i ryggmärgen att jag har ett ansvar för eventuella fel i myndigheters handlingar, att det finns en undersökningsplikt inbyggd i förtalsbestämmelsens begrepp ”skälig grund”. Det går inte att stanna vid att allt som är offentligt också är tillåtet att publicera.

Så jag lyssnar på målsägandenas advokat, väntar på något som kan slå en kil i försvaret. Inte för att jag ogillar Lexbase i synnerhet, utan för att jag ogillar en skenande utveckling mot mer och mer transparens som inte kan bromsas av annat än att någon stöter på patrull eller regelverket ändras (Mediegrundlagskommittén ska lägga fram sitt förslag senast den 1 september 2016, och EU:s dataskyddsreform kommer leda till skärpta regler om personuppgiftshantering). I väntan på det normaliseras transparensen. Rättfärdigandet av publiceringar blir ofta, som när ett flertal tidningar med Expressen som enda källa publicerade namn och bild på en programledare som misstänkts för narkotikabrott, på dagisnivå – ”men de gjorde ju så”. Få försöker hålla emot och konkurrera med försiktighet och ansvarstagande.

På samma sätt som nätets undervegetation påverkat de etablerade mediernas tillämpning av de pressetiska reglerna – betänk att kvällspressen en gång i tiden kallade Christer Pettersson ”41-åringen” – har utvecklingen mot total transparens fått genomslag även hos de juridiska informationsleverantörerana. Det är inte förvånande att Jonas Häger när han förhörs i Stockholms tingsrätt säger att han fick idén till Lexbase efter att ha tittat på bl a InfoTorg  vars verksamhet han utgått från är laglig. Ringarna på vattnet stannar inte där. I kölvattnet av Lexbase har det förts fram förslag om att domstolarna borde försöka konkurrera ut ”oseriösa” aktörer genom att publicera domar själva – något som förstås skulle spä på och legitimera utvecklingen. Torgny Jönssons dom från december ligger för övrigt på Högsta domstolens hemsida. Anonymiserad med initialer förvisso – men självfallet är Jönsson identifierbar för hans närstående.

Men det kommer ingen kil. Varje gång det börjar brännas, som när ombudet tangerar att annat än namn och uppgifter om fällande domar kan vara kränkande, glider framställningen över i genanta utläggningar om ”personupplysningslagen” och ”missbruk av offentlighetsprincipen”. Efter två timmars överläggning står det klart att juryn besvarat frågan om Jonas Häger gjort sig skyldig till förtal nekande.

Tingsrätten går ut med ett kortfattat pressmeddelande, och medierna skriver om utgången under rubriker som ”Sajten Lexbase frias”. Eftersom juryn inte motiverar sitt slut och det inte fanns någon press på plats blir rapporteringen inte mer detaljerad än så. Spekulationerna tar vid. Avpixlat skriver exempelvis att ”offentlighetsprincipen för domstolshandlingar gäller även när den tillämpas teknikneutralt och på modernt sätt”, och att domen kan ha relevans för Avpixlats ”skyddslingsajt” MigiLeaks.

Riktigt så stora växlar går det inte att dra. Domslutet betyder naturligtvis inte att Lexbase eller andra aktörer som publicerar domar inte kan ha gjort sig skyldiga till förtal i andra fall. Det som står klart är att just de här två personerna, utan vittnen eller annan egentlig bevisning, i en process mot en utgivare med en påläst jurist som vittne och en av Sveriges mest namnkunniga advokater som ombud, inte lyckats övertyga juryn om att just de här specifika publiceringarna utgjort förtal. Och mot bakgrund av hur målet utvecklat sig är oklart om det går att dra några slutsatser ens om de aktuella publiceringarna. Det som skulle bli en intressant kraftmätning mellan integritetsskydd och yttrandefrihet blev en promenadseger för Samuelsson och Lexbase.

Målsägandenas ombud säger nu att saken kommer drivas vidare på ett eller annat sätt. Ett lämpligt sätt vore att samla på sig lite bevisning och ställa in siktet på HD. Gör om, gör rätt.

Fredrik Svärd
Jur. kand., fil. kand. medie- och kommunikationsvetenskap
Skribent för bl a Karnov Group och Medievärlden
Tidigare chefredaktör för Dagens Juridik

fredrik@svard.com

Twitter: @fredsvard