En presentation gjordes av mig, Sara, tidigare i år. Sen blev det dessvärre stiltje och tystnad men nu tar jag till orda här.

Till min hjälp har jag min kollega Michael Wigge, vi har diskuterat ”Jula fallet” som kom upp tidigare i år men som dessvärre inte har kommit vidare. Vi har i detta inlägg inte någon som helst avsikt att ge ett svar på hur utfallet blir. Det vi gör i detta inlägg är endast att ta upp en aspekt ur ett stort spektra och vi diskuterar, ibland raljerar, över det inträffade i fallet.

Men om det är något mitt arbete med familjerätt lärt mig är det att man aldrig vet vad som döljer sig under ytan i en familj och vad vissa avsikter i ett testamente egentligen handlar om. Det vet endast testatorn. Här försöker vi lyfta en aspekt och ett synsätt som känns aktuell.

Vi kommer att återkomma med den juridiska granskning när vi har ett underlag för detta.

…

I mars i år avled Julas grundare och lämnade efter sig tre bröstarvingar, ett företagsimperium med flerfaldig miljardomsättning och en splittrad familj. Man kan tycka vad man vill om att en förälder snedfördelar arvet efter sig, men den avlidnes yttersta vilja ska respekteras.

Det finns två sätt att fördela den avlidnes tillgångar. Det ena och primära sättet är arv genom den legala arvsordningen. När det finns tre bröstarvingar, tre syskon, delar de arvet efter den avlidne i tre lika delar. Det andra och övertrumfande sättet är fördelning efter förordnade i testamente. Den avlidne har i förväg bestämt hur stora delar de tre bröstarvingarna, de tre syskonen, ska få tilldelade. Dessa två varianter är två motpoler med motstående intressen. På ena sidan står barnens rätt att få del av de bortgångna föräldrarnas arv och på andra sidan arvlåtarens rättighet att fritt få förfoga över sin egendom i livet, så även efter sin bortgång. Arvlåtaren får dock inte fritt förfoga över sin egendom. Möjligheten att testamentera sin egendom begränsas av bröstarvingarnas rätt till laglott. Man kan i Sverige idag aldrig göra sina barn arvlösa. Åtminstone hälften av den avlidnes tillgångar kommer tillfalla bröstarvingarna, hur den avlidne än författat sitt testamente. Laglotten har kritiserats vid flertalet tillfällen men ett av de grundläggande motiven till laglottens existerande är att, i någon mån, skapa rättvisa bröstarvingarna sinsemellan. Detta motiv har starkt stöd hos lagstiftaren och är djupt förankrad i det svenska medvetandet och är därigenom en grundpelare i arvsrätten.

Det som hänt i ”Jula fallet” är att fadern tillika Julas grundare avled i våras efter en tids sjukdom. Genom testamente har han tilldelat stora delar av sina tillgångar till sin son. Inte minst tilldelas sonen faderns ägarandelar i Jula, ett företag som utsågs till nummer 2 av Sveriges mest framgångsrika företag när Veckans Affärer i tisdags gjorde sin årliga rankning av Sveriges superföretag. De övriga bröstarvingarna, de två döttrarna, ska enligt testamentet enbart få ut sin laglott och förlorar därmed en stor del av förmögenheten i dödsboet. En förmögenhet som alltså är bra mycket större än det genomsnittliga svenska dödsboet. Nu vill de två döttrarna att tingsrätten tar ställning till testamentets giltighet. Dels handlar det om de två personer som bevittnat testamentet haft laglig rätt till detta, men också om fadern var ”vid sina sinnes fulla bruk” när testamentet skrevs. Den verkliga anledningen tycks vara, och det framgår i stämningsansökan,(enl. Skaraborgs Läns Tidning) att döttrarna anser att de har missgynnats. Att döttrarna anser sig missgynnade trots att de tilldelas sin laglott, och att det i detta fall handlar om en stor förmögenhet saknar relevans för det rättsliga utfallet. Om inte döttrarna presenterar starka bevis för sina påståenden kommer de svårligen nå framgång med sin stämningsansökan.

Vi har institutet laglott för att säkerställa att inget barn särbehandlas och blir utan arv, med sina laglotter kan döttrarna i detta fall leva ett liv i bekvämlighet. Stämningsansökan kan givetvis ses som ett uttryck för girighet, men kan det inte också vara den självklara känslan av orättvisa som driver döttrarna. Har döttrarna drabbats av den patriarkala maktstrukturen? Det framgår en tydlig önskan i testamentet, och vi får anta att fadern har haft sina skäl till denna önskan, men fördelningen av arvet andas svunnen tid där sonen ärver gården och de inkomstbringande kreaturen. Men den här möjligheten finns. Man kan genom testamente styra fördelningen av sitt arv. Jag vill inte avfärda den avlidnes yttersta vilja, jag vill uppmärksamma er på att det är så här det kan gå till. Det är den här regleringen vi har att förhålla oss till inom arvsrätten. Frågan jag ställer mig är snarare om laglotten uppburit en så självklar plats i våra medvetanden att vi tagit den för given? Man nöjer sig inte längre med att ”enbart” få sin laglott. Ska den patriarkala maktstrukturen bekämpas genom att försvåra särbehandling av syskon, eller är det rätt att de sociala banden får större betydelse än blodsbanden? Och, när vi nu har en tid av mer individualistiskt tänk kring oss själva och våra egendomar, ska lagstiftaren begränsa oss?