Varning: detta är ett långt inlägg.

Den senaste veckan har jag lagt alltför mycket tid på att diskutera SD:s valframgångar, invandring, integration, välfärd och censurbegreppet. Kulmen nåddes igår när jag blev involverad i en diskussion i ekonomen och skribenten Thomas Gürs tråd som var både lärorik och extremt plågsam för mig. Jag kommer nu att försöka reducera mitt engagemang i frågan och att hålla tyst vid fler tillfällen, annars kommer jag att dränkas i argument, motargument och skäll från så gott som samtliga sidor i debatten.

I denna debatt har jag dock också uppmärksammat att den har flera dimensioner som inte alltid tydliggörs. Den ena dimensionen är frågan om målbilden: ska vi ha öppna gränser och låta vem som helst komma hit, eller ska vi ha åtminstone delvis stängda gränser eller kanske till och med ett invandringsmoratorium till dess den sociala och ekonomiska situationen som givit upphov till SD:s valframgångar stabiliserats? Den andra dimensionen är frågan om valets potentiella konsekvenser: vilka ekonomiska, sociala och juridiska konsekvenser har de olika alternativen?

Min upphängare här är nu frågan om de juridiska konsekvenserna. Detta innebär en del implicita förutsättningar som bör klargöras. Dels accepterar jag att det finns ett val mellan välfärdsstat och invandring: har vi öppna gränser, kommer vi att behöva förändra, och det vill säga reducera, välfärdsstaten. Inget samhälle har råd att klä, föda och ge husrum åt hur många som helst som inte själva kan arbeta. Dels diskuterar jag enbart frågan om själva invandringsregleringens teknik: jag diskuterar alltså inte de följdverkningar i form av reducering av välfärdsstaten som skulle bli nödvändiga följder av öppna gränser. Jag accepterar dock att dessa skulle behöva bli drastiska. Dels tar jag inte ställning i frågan om målkonflikten.

Det senare är centralt. Jag vet faktiskt inte var jag står i frågan om öppna gränser kontra reglerad invandring; jag sitter på gärdesgården. Jag lutar åt öppna gränser (vilket har skäl som ligger i familjehistorien), men jag inser dels att det är ett mycket kostsamt alternativ både ekonomisk och socialt, dels är jag skrämd av dessa kostnader, dels inser jag att jag aldrig kommer att få med mig någon majoritet i frågan. Samtidigt har också alternativet stängda gränser obehagliga konsekvenser. Jag ber alltså den som vill kommentera detta inlägg att inte diskutera frågan om målkonflikten, utan att fokusera på huruvida min beskrivning av de regleringstekniska konsekvenserna är rimlig. Jag kommer att inte godkänna kommentarer som inte håller sig till denna sakfråga.

En varning också: artikeln är med denna avgränsning ensidig, eftersom den inte i detalj analyserar konsekvenserna av öppna gränser. Dessa konsekvenser har vi börjat skönja, och de kan antas bli värre: kåkstäder i Sverige, hårdare konkurrens om låglönejobb, sociala konflikter med upplopp som sannolik följd, no go-areas för svenska myndigheter, ökat tiggeri och vad mer socialt och ekonomiskt elände leder till. Dessa konsekvenser är andra bättre skickade att beskriva än jag, och den beskrivningen levereras redan från många håll. Mitt ärende här är att visa att det inte räcker med att skärpa reglerna för PUT eller för anhöriginvandring för att reglera invandringen, utan att det krävs betydligt mer än då.

Utgångspunkten för det juridiska resonemanget är regleringsteorins mest grundläggande systematisering av regleringsproblem. För en lyckad reglering behöver man (i) standarder som ska uppfyllas, (ii) ett övervakningssystem som leder till att avvikelser från standarderna upptäcks och (iii) effektiva metoder för att få regeladressater som tänker sig att avvika från standarderna eller redan har avvikit från standarderna att (åter) hålla sig till standarderna oavsett hur illa de tycker om dessa standarder. Förkortat kan man säga att man behöver (a) standarder, (b) övervakning och (c) sanktioner. Denna systematisering kan man lägga som ett filter på all reglering, alltså också planerad reglering, och det är det jag avser göra nu.

Om man tar alternativet öppna gränser först, är standarden enkel: alla får komma in. Den standarden behöver inte övervakas, eftersom den inte utesluter något som helst beteende och är i den meningen egentligen en frånvaro av någon standard. Alltså behöver man inte heller några sanktioner. Däremot tror jag inte heller att man skulle behöva avskaffa många regler som idag ansluter till den reglerade invandringen. Passkontrollerna vid gränserna skulle kunna behöva vara kvar exempelvis som ett spaningsverktyg efter brottslingar. Tullkontrollerna skulle behöva vara kvar, eftersom det fortsatt finns regler för vilket gods som får röra sig över gränserna och hur detta gods får föras in i landet. Frågan om arbetstillstånd är en fråga som ansluter till de förändringar i välfärdsstaten som skulle bli nödvändiga och som ligger utanför diskussionen här. Uppehållstillstånd skulle däremot inte längre behövas.

Summa summarum alltså en ganska enkel reglering, vars tunga konsekvenser ligger på ett annat plan, nämligen de ekonomiska och sociala följderna för välfärdsstaten av en oreglerad och därför med stor sannolikhet omfattande invandring.

Reglerad invandring är svårare att åstadkomma, men undviker många av de följdverkningar som fri invandring har. Den första frågan är standarden. Som jag uppfattar debatten, är problemet egentligen inte invandringen som sådan – i vart fall inte för de seriösa invandringskritiska rösterna – utan problemet är lågproduktiv invandring som har svårt att försörja sig själv och som därför utgör en stor och växande belastning på välfärdsstaten. Detta innebär att man skulle behöva ha sållningskriterier: vissa invandrare är välkomna, andra inte.

Detta är i sig juridiskt sett oproblematiskt. Som Alice Teodorescu nyligen påpekat, talas i konventionerna om de mänskliga rättigheterna om ”human dignity” och är översättningen ”alla människor har samma värde” felaktig. Konventionerna handlar om värdighet (dignity), inte värde (value). Man får inte förnedra folk, men att göra skillnad på olika människor enligt objektivt fastställbara kriterier är i sig inte något brott mot mänskliga rättigheter. Förnedring är ett starkt ord, och bara det faktum att vissa får komma till Sverige medan andra avvisas utgör inte förnedring och alltså inte i sig något brott mot mänskliga rättigheter.

Avgränsningen mellan de som får komma och de som inte får komma, kommer att kräva en del byråkrati och kommer oundvikligen att leda till svåra gränsdragningsbedömningar där olika tjänstemän kommer att komma till olika resultat – det är oundvikligt. Vi kan inte heller hoppas på att praxis ska ge total stadga åt bedömningarna, då den underliggande verkligheten kommer att ändras. Exempelvis är det inte längre krig i forna Jugoslavien, och eventuella gränsdragningsbedömningar som skulle ha utvecklas med avseende på flyktingar på Bosnien är inte utan vidare tillämpliga på afghaner. Vi skulle alltså behöva leva med ett visst mått av rättsosäkerhet. Men detta är som sagt oundvikligt i alla juridiska gränsområden: vi skulle få en del äkta och uppblåsta skandaler i frågan.
Anhöriginvandringens regler skulle behöva tillämpas striktare, framför allt med hänsyn till försörjningskravet, vilket innebär att den som inte kan försörja minst sig själv och sina anhöriga får finna sig i att vara skild från sin familj, och familjen från den i Sverige boende medlemmen, och det också när det rör sig om familjemedlemmar som inte kan försörja sig själva i hemlandet. Mormödrar eller brorsdöttrar som är gamla eller blivit föräldralösa skulle alltså vägras komma till Sverige.

Förutsatt att vi kan enas omkring och hålla fast vid standarder, är nästa fråga övervakningen. Här kommer polisens starkt kritiserade REVA-projekt att behöva utgöra en förebild. Polisen, skolor, sjukvården och andra företrädare för det allmänna kommer behöva att själva kontrollera huruvida den utlänning de har att göra med har rätt att stanna i landet och att ta emot anmälningar från allmänheten. Då de lågutbildade flyktingar och illegala invandrare som utgör den stora sociala och ekonomiska belastningen tenderar till att komma från länder där folk till utseendet skiljer sig från de vita kaukasier som typiskt sett utgör invandrare som får stanna – såsom jag själv – kommer myndigheterna att i viss utsträckning behöva gå efter utseende, och även många adoptivbarn och invandrare med uppehållstillstånd kommer att fastna i kontrollerna. Den illegala flykting som blir sjuk kommer inte att få vård utan risk för avvisning. Hens barn kommer inte att kunna gå i skolan utan risk för att hela familjen avvisas. I förekommande fall kommer polisen att behöva reagera med husrannsakan på trovärdiga anmälningar om att någon gömmer flyktingar utan uppehållstillstånd, och i vissa fall kommer misstankarna att visa sig vara oberättigade. Polisen och statens övervakningsapparat i övrigt kommer alltså att bli långt mer synliga än de hittills är, och de kommer att synas i sammanhang där människor ska skickas tillbaka från förhållanden de flytt ifrån, vilket knappast kommer att bli någon behaglig syn.

Slutligen sanktionerna. Den som dyker upp i Sverige utan att ha eller få rätt att vistas här, måste avvisas. Det gäller också dem som lyckas gömma sig under en längre tid och som därför etablerat någon form av stabil tillvaro här i landet. Längden på asyl- eller invandringsprocessen får i sig inte längre utgöra något skäl för att stanna. Avvisningen kommer att behöva ske antingen på skattebetalarens bekostnad, eller på bekostnad av det transportbolag med vilket flyktingen eller invandraren tagit sig till Sverige. Medan detta måhända kommer att accepteras av flygbolagen med avseende på passagerare som har biljett (där genomförs ju ändå passkontroller), är det svårare med blinda passagerare. Man skulle behöva hitta någon rimlig regel för fördelningen av kostnaden när ett transportbolag gjort det som rimligen står i dess makt för att kontrollera vem som befinner sig ombord och någon ändå lyckats gömma sig ombord på transportmedlet. Då dessa kostnader också påverkar den ekonomiska konkurrensen mellan olika transportbolag, också internationellt, kommer här att krävas svåra avvägningar.

Sedan är ytterligare en fråga vart de som inte får stanna ska avvisas, vilket är en fråga som mest träffar flyktingar, inte anhöriga eller andra invandrare (som ju ändå kommer att behöva omfattas av ett reglerat och snålt regelverk). Enligt Dublinkonventionen ska asyl sökas i den första trygga stat dit flyktingen kommer. Detta innebär i praktiken att det främst är Grekland, Italien och Spanien som får hantera flyktingar. Precis som i Sverige framförs argumentet att vi tagit emot många fler flyktingar än de andra EU-staterna, framförs där argumentet att den polisiära belastningen helt ligger på dessa länders myndigheter medan det är förhållandevis lugnt vid våra gränser. En skärpning av invandringsreglerna skulle alltså på medellång sikt behöva leda till någon form av polisiärt och eventuellt militärt samarbete inom EU, där de stater som inte utgör naturliga inkörsportar till Europa hjälper till med bevakningen av de gemensamma gränserna. Eftersom då svensk polis och eventuellt militär skulle få polisiära befogenheter i andra länder, kan man utgå ifrån att dessa länder också skulle kräva polisiära och eventuellt militära befogenheter hos oss. En skärpning av invandringspolitiken innebär alltså antingen ett närmare EU-samarbete med åtföljande suveränitetsförlust eller risken att de nämnda staterna slutar stänga sina gränser och släpper igenom flyktingar norröver, vilket ökar tycket på våra egna gränser.

En annan fråga är vad som ska göras med sådana avvisade som inte tas emot av någon annan stat. Den enda möjlighet jag ser är att i sådana fall avvisa dem också från det transportmedel på vilket de förts tillbaka till ursprungslandet och att sedan anse att Sveriges ansvar upphör. Det innebär att vi skulle dra gränsen för vårt ansvar vid destinationsorten för avvisningen, oavsett vilka följder detta får för flyktingar som hamnar i ingenmanslandet mellan transportmedlet och destinationsstatens inresekontroller.

Allt detta är möjligt och görs i viss utsträckning av andra stater. Jag kan inte se att internationell rätt skulle brytas på något sätt. Och, centralt, jag anser inte att någon är ond, rasist eller något ännu värre bara för att hen föredrar reglerad invandring före öppna gränser.

Det förtjänar nämligen att påpekas igen att denna analys är missvisande på så sätt att konsekvenserna av en oreglerad invandring – kåkstäder i Sverige, än fler tiggare, ökad konkurrens om låglönejobb, tryck på arbetsrättens omvandling eller avskaffande, tryck på det allmännas kassakista, social konflikter med upplopp som sannolik följd med mera – inte beskrivs här, eftersom det inte direkt rör regleringen av invandringspolitiken. Och, igen, jag vet inte vilket mål jag föredrar, öppna gränser eller välfärdsstat. Jag försöker här vara juristen som gör en inventering av olika regeltekniska följder av reglerad invandring, inte mer, och inte heller mindre.

Precis som vi måste vara klara över de konsekvenser av oreglerad invandring som beskrivs av både ekonomer och invandringskritiska politiker, måste vi nämligen vara medvetna om konsekvenserna av reglerad invandring. Det kommer inte att räcka med att skärpa upp reglerna för PUT eller anhöriginvandring: reglerna måste implementeras också.

There are no free lunches.

– Jakob Heidbrink