Det är nu snart 18 månader sedan den s.k. Landskronadomen kom. Domen har givit svallvågor i svensk skadeståndsrätt, svallvågor som har rört sig långt bort från den sakskadeproblematik som målet behandlade. Bland annat tog hovrätten avstamp i HD:s avgörande i sin bedömning i det s.k. Prosolvia-målet för att döma ut vad jag tror är det största utdömda skadeståndet från en allmän domstol i svensk rättshistoria.

Jag har varit på mängder av seminarier, föreläsningar och konferenser där Landskrona-domen diskuterats. I åtskilliga av dessa sammanhang har seniora jurister uttryckt att man bör vara försiktig med att tolka Landskrona-domen som innebärandes något nytt och allmänt i ansvarsrätten. En försiktig läsning förordas ofta. Hovrättens domskäl i Prosolvia-domen brukar avfärdas som en övertolkning av HD:s avgörande. Men kritiken mot hovrättsdomen är i denna del orättvis och den försiktiga inställningen är ohållbar. HD har nämligen valt att väldigt tydligt göra helt allmänna uttalanden i domen och dessa allmänt principiella uttalanden måste antas återspegla gällande rätt till HD säger något annat, i så fall rimligen i plenum. Det är tesen i detta inlägg.

Först en kort bakgrund, därefter HD:s avgörande och slutligen min poäng.

Bakgrund. En 13-årig flicka hade varit omhändertagen för LVU-vård sedan flera år. Flickan var efter utskrivning från BUP tillfälligtvis placerad hos sin egen mamma. Hon hade tidigare rymt från olika hem och anlagt bränder. Så skedde också vid placeringen hosmamman — flickan avvek från hemmet och begav sig till Landskrona centrum där hon anlade en brand. Branden orsakade stora skador.

Frågan i målet var om kommunen som ansvarade för placeringen hos modern kunde hållas skadeståndsskyldig för de skador som flickan orsakade. HD konstaterade att beslutet att placera flickan hos modern inte i sig kunde vara ansvarsgrundande. Sådana beslut får enbart grunda sig på en bedömning av vad som är i barnets bästa. Den fråga som därmed stod i centrum var om underlåtenhet att hålla flickan under tillräcklig uppsikt kunde anses ansvarsgrundande.

Inramningen av ansvarsfrågan i målet var speciell. Målet aktualiserades i förlängningen av ett LVU-ärende och rörde det allmännas ansvar. Underlåtenhetsspörsmålet var närmast en bieffekt av att den rättsliga situationen omöjliggjorde en prövning av placeringsbeslutet. Även på andra sätt var omständigheterna särpräglade. Icke desto mindre valde HD att i målet i allmänna termer formulera principer kring underlåtenhet och ansvar.

Avgörandet. HD:s avgörande utgick från ett allmänt principresonemang kring underlåtenhet som ansvarsgrund. Jag citerar detta in extenso.

38. Vid ett aktivt skadegörande inriktas bedömningen av om ett skadeståndsansvar föreligger på en viss handling. Frågorna blir om den som har utfört handlingen därmed av oaktsamhet har åsidosatt en plikt att inte göra detta samt om handlingen står i ett adekvat kausalt förhållande till den inträffade skadan.

39. När en plikt som går ut på att en skyldighet att motverka förverkligandet av en föreliggande fara inte har iakttagits, utgörs det ansvarsgrundande momentet av ett icke-handlande. Frågan är huruvida en underlåtenhet, inte ett handlande, möter kravet på kausalitet. Det medför vissa bedömningssvårigheter. Orsaken till det är främst att det tänkta eller hypotetiska händelseförloppet (inbegripet vad som borde ha gjorts) inte, som vid ett aktivt skadegörande handlande, innefattar något lätt identifierbart, nämligen att den skadegörande handlingen inte företogs. I stället utgörs det händelseförloppet av alla de handlingar som skulle ha hindrat — eller på ett för ansvarsfrihet tillräckligt sätt skulle ha motverkat — farans förverkligande.

40. Vid underlåtenhetsansvar krävs det mot denna bakgrund att den skadelidande anger ett aktivt handlande som den som enligt honom ansvarar för skadan borde ha utfört. Genom att den skadelidande påstår att ett visst handlande var påbjudet i den aktuella faresituationen, kommer det faktiska händelseförloppet att innefatta följden av en underlåtenhet att handla just så.

41. Det förhållandet att bedömningsmönstret när det rör sig om en underlåtenhetssituation blir spegelvänt i förhållande till ett aktivt handlande inverkar på bevisbedömningen. I fråga om ansvaret för ett aktivt handlande är sambandet mellan en faktisk handling och en inträffad skadegörande effekt det avgörande. Bedömningen när det gäller kausaliteten ska i dessa fall avse vad som skulle ha hänt om handlingen inte hade företagits. En sådan bedömning är i regel enklare att göra än motsvarande bedömning i underlåtenhetsfallen, eftersom det i dessa fall ska ske en jämförelse mellan en tänkt handling och dess möjliga men inte inträffade skadeförhindrande effekt. Dessa svårigheter bör medföra vissa bevislättnader för den skadelidande.

42. Till det kommer att det inte sällan är motiverat att påbjuda ett farereducerande handlande även om detta inte säkert skulle ha förhindrat skadan. När ett underlåtenhetsansvar föreligger bör det således i regel finnas en plikt att vidta en möjlig åtgärd redan om den är påtagligt faremotverkande, låt vara att den handlingspliktige då bör kunna undgå ansvar om han visar att åtgärden inte skulle ha hjälpt. Med en sådan ordning åstadkoms såväl en viss bevislättnad för den skadelidande som en viss handlingsdirigerande effekt.

43. Det sagda innebär att i stället för att den skadelidande har att visa ett handlande som skulle ha förhindrat skadan och att det var oaktsamt att inte handla så, har han att visa endast vad som var ett möjligt och lämpligt farereducerande handlande. I att handlandet är lämpligt ligger då i regel att det är oaktsamt att inte handla så. Det leder till att frågorna om kausalitet och oaktsamhet överlappar. Det medför också att bedömningen får normativa drag. Genom att inte vidta en farereducerande åtgärd kommer den som borde ha gjort det att löpa större risk att behöva svara för de ekonomiska följderna av att faran förverkligas.

44. Hur stor den skadelidandes bevislättnad ska vara beträffande vad som var ett möjligt och lämpligt farereducerande handlande — liksom hur stor den farereducerande effekten ska vara för att en plikt att utföra handlingen ska föreligga — beror främst på skyddssyftet med den åsidosatta normen, den handlingspliktiges närhet eller anknytning till faran och faresituationen som sådan. När det gäller frågan om bevisskyldighet kan även andra förhållanden inverka, i vissa fall rent av så att bevisbördan kastas om.

Poängen. Resonemanget som HD för här avviker dramatiskt från den skadeståndsrättsliga analysens traditionella konstruktion, en konstruktion som dominerat åtminstone alla västerländska rättsordningars civilrättsliga ansvarssystem sedan urminnes tider. Det sedvanliga orsaksbegreppet upplöses i en normativ bedömning – det faktiska kausalitetskravet åsidosätts således. Även culpafrågan blir annorlunda i HD:s ansvarsmodell. Lägg därtill de bevisrättsliga innovationerna. HD:s dom står för något helt nytt i modern skadeståndsrätt inte bara i Sverige, utan även ur ett komparativrättsligt perspektiv. Underlåtenhetsansvaret blir med denna modell något helt annorlunda än det traditionella ansvaret. Det kan härvid påminnas om att det ofta är möjligt att formulera ett skadeståndsanspråk i underlåtenhetstermer även om det går att formulera det i aktiva termer också.

Mot denna bakgrund förstår jag att många mer försiktigt lagda kollegor vill tona ned betydelsen av prejudikatet. Den har väldigt långtgående implikationer. Min egen åsikt är att HD:s lösning i detta mål inte blev lyckad och ur den synvinkeln vore det bra om domen inte fick så stora implikationer. Men det är, menar jag, inte en möjlig tolkning. Domen är som den är.

Innan de stycken som ovan citerades fanns nämligen en rubrik: ”Allmänt om underlåtenhet som grund för skadeståndsansvar”. Därefter för HD ett helt allmänt resonemang om just underlåtenhetsansvaret. Avgörandet sker inom ramen för prövningen av en allmän skadeståndsrättslig fråga – inte i ett specialskadeståndsrättsligt sammanhang (som aktiebolagsrätten eller immaterialrätten). Det gör att avgörandet inte gärna kan tolkas på något annat sätt än som att HD här etablerat nya allmänna principer för underlåtenhetsansvaret.

Coda. Det finns, menar jag, helt enkelt inte något utrymme för en försiktig tolkning av Landskronadomen när man ser närmare på hur HD lade upp domskälen. Så tills HD säger något annat är min slutsats följande: Skadeståndsansvarskrav som grundar sig på underlåtenhet ska behandlas enligt de riktlinjer som HD lagt ned i Landskronadomen. Vad vi än må tycka om saken.