I ett beslut som publicerades idag har Högsta domstolen satt ner foten i en inte helt oviktig jävsfråga: externt adjungerade domare som är tjänstlediga från sin vanliga anställning som åklagare är generellt jäviga att delta i avgöranden i brottmål. Med detta följer Högsta domstolen Högsta förvaltningsdomstolens (dåvarande Regeringsrättens) tidigare praxis, där den senare domstolen funnit att en externt adjungerad domare som är tjänstledig från sitt vanliga jobb på Skatteverket generellt är jävig att döma i skattemål.

Que?, frågar lekmannen. Vad betyder det, och varför är det viktigt?

Vad det betyder, är följande. Sedan några år tillbaka försöker lagstiftaren av olika skäl – svårigheter att rekrytera domare till den vanliga domarutbildningen, strävan efter att bredda kompetensen i domarkåren – att attrahera kompetenta jurister som inte gått den traditionella domarutbildningen till att bli domare. Möjligheten står öppen för åklagare, advokater, professorer och docenter samt för andra som i sitt arbete förvärvat fördjupade kunskaper inom juridiken. Som ett led i värvningsförsöken kan man adjungeras, förordnas tillfälligt, för normalt sex månader. Jag själv avslutar på måndag en sådan adjungering, under vilken jag alltså var domare i Göta hovrätt i Jönköping. Jag är externt adjungerad för att skilja mig från sådana adjunkter som går det sista året i sin domarutbildning (som alltså då måste vara internt adjungerade, trots att jag inte kan minnas att ha hört uttrycket).

Under den tid man är adjungerad är man fullvärdig ledamot i en kammar- eller hovrätt och deltar i den ordinarie verksamheten precis som de ordinarie domare. Man får alltså en chans att nosa på jobbet som domare för att sedan kunna ta ställning om man vill byta bana (och förhoppningen är förstås att åtminstone några kan frestas att göra det). Det som Högsta domstolen nu har sagt, är att alla åklagare som gör det, och som alltså är tjänstlediga från sitt vanliga jobb och som efter adjungeringen går tillbaka till Åklagarmyndigheten, är jäviga att döma i några brottmål över huvud taget.

Varför är det viktigt, då? Jo, av följande anledningar.

För det första är de flesta som tar chansen att adjungeras av någon anledning som jag inte vill spekulera i åklagare. Dessa åklagare får nu inte längre döma i brottmål. Domstolarnas verksamhet består dock till 80 till 85 procent av brottmål: resten utgörs huvudsakligen av familje- och verkställighetsmål. Avtalstvister och dylikt är det ganska glest med. Det här beslutet innebär alltså att det inte kommer att finnas jobb nog för att hålla ens en enda externt adjungerad åklagare sysselsatt: jag själv sysslade i huvudsak med andra rättsområden än min specialdisciplin förmögenhetsrätt, även om jag hade stor frihet att välja vilka mål jag deltog i. Det innebär alltså att en stor del av basen för externa rekryteringar faller bort. Kammar- och hovrätterna kan inte kosta på sig att externt adjungera domare som inte kan delta i den huvudsakliga verksamheten. Jag tycker också synd om de åklagare som just nu är adjungerade och som alltså under resten av sin adjungering inte riktigt kan delta i verksamheten.

Därmed, och det är det andra problemet, tappar domstolarna möjligheten att värva kompetens från sfären utanför domstolarna. Den som jobbat som åklagare har, åtminstone inledningsvis, en helt annan insyn i hur polisen och åklagaren arbetar, och har också fått en del bildning och utbildning i sociologiska och kriminologiska frågor som domare inte vanligen och naturligen får. Med andra ord upprättas genom Högsta domstolens beslut en mur mellan två delar av rättsordningen vars samspel dels inte är helt okomplicerat och dels inte är helt oviktigt. Domstolarna riskerar att tappa den del surt förvärvad verklighetsförankring genom att åklagare inte längre kan nosa på jobbet som domare, utan tvingas hoppa från en verksamhet till en annan. Det torde få åklagare vara beredda att göra bara så där.

Det tredje problemet är av mera principiellt slag. Högsta domstolen hänger upp sitt beslut i frågan om arbetsgivaren, i det faktum att den som är tjänstledig från ett jobb som åklagare och ska gå tillbaka till samma jobb, kan befogat upplevas som havande ett öga på situationen efter adjungeringen, när man ska möta sina kolleger igen. Medan det är riktigt, tror jag inte att det egentligen är det problem vi har i Sverige. Problemet är ett helt annat.

Storleken har nämligen betydelse, och den svenska juristankdammen är väldigt liten. På något sätt känner vi jurister varandra, i vart fall genom mingel, möten och föreningar. Vi har läst ihop, vi har gått eller hållit kurser ihop, vi är medlemmar i samma förening. Högsta domstolen har i många fall klargjort att det inte är någon grund för jäv. Skulle vi jäva ut varandra genom att vi varit studiekamrater, skulle dömandet bli omöjligt: vi är inte många nog för att vi ska kunna hålla något större avstånd till varandra.

Men är ett formellt arbetsgivarförhållande verkligen avgörande? Hur är det med dem som går den traditionella domarutbildningen, och som sitter som tingsfiskaler under två år innan de (åter-)kommer till hov- eller kammarrätten: är det oproblematiskt att hovrätten prövar ett mål som i lägre instans avgjorts av en tingsfiskal som vid tiden för beslutet i hovrätten är där som internt adjungerad domare? Räcker det med att adjunkten inte deltar i att avgöra målet, eller borde det vara jävsgrundande att hen finns på samma domstol? Hur är det med den som kanske jobbat på departementet när ett visst lagförslag tagits fram, vilken (numera) lag nu enligt den ena partens begäran ska sågas längs med fotknölarna? Hur är det med mina vetenskapliga skrifter? Jag har ju över åren tagit ställning i en del frågor som kanske kan komma upp i ett mål: är jag då jävig, eftersom jag riskerar att tappa ansiktet om beslutet går mot min mening och jag inte är skiljaktig? Hur är det med studiekamrater, eller kamrater från domarutbildningen? Även om man inte umgåtts på några år, är det oproblematiskt att man varit full tillsammans på någon studentmiddag?

Inget av det jag säger här ska förstås som kritik mot Högsta domstolens beslut: det är välargumenterat och välgrundat. Jag börjar dock tycka att vi har ett problem på halsen. Högt ställda krav på frihet från yttre band blir mycket svåra att upprätthålla i ett så litet juristsamfund som det svenska. När nu breddningen av domarrekryteringen i huvudsak skjutits i sank – på, som sagt, goda grunder – är frågan vad vi ska göra med vår juristkår. Jag har svårt att se hur man med de kriterier som Högsta domstolen anlade i dagens beslut ska kunna hålla fast vid den traditionella domarutbildningen, och hur vi alltså ska hålla rättsväsendet fungerande när vi börjar tillämpa jävsreglerna på allvar. Som sagt, det formella kriteriet som Högsta domstolen tillämpade idag var den anställning från vilken den externa adjunkten var tjänstledig, men jag ifrågasätter starkt om den avgränsningen i längden kommer att vara hållbar.

Lite jäviga är vi nämligen nog allihopa på något sätt.