Högsta domstolens dom i målet mellan Blake Pettersson och staten – där på Blake Petterssons sida Centrum för rättvisa agerade ombud – är principiellt viktigt och kommer  med intill visshet gränsande sannolikhet att påverka svensk konstitutionell rätt och svensk skadeståndsrätt under lång tid framöver. Blake Pettersson tillerkändes av Högsta domstolen 100 000 kr. i skadestånd för att han i strid med 2 kap. 7 § andra stycket regeringsformen under några år av svenska myndigheter berövats sitt svenska medborgarskap. Han får detta skadestånd trots att varken regeringsformen eller någon annan svensk lagstiftning stadgar att brott mot bestämmelsen ger rätt till ersättning, och trots att man normalt antar att det krävs uttryckligt lagstöd för att ersättning för ideell skada – Pettersson gjorde inte gällande någon ekonomisk skada – ska kunna utdömas. Allt detta har konstitutionella och skadeståndsrättsliga implikationer och leder till följdfrågor, men de lämnar jag till någon annan att bena ut.

Vid en läsning av domen har jag nämligen också uppmärksammat något annat, nämligen att Högsta domstolen styr skutan rakt in bland statsrättsfilosofins blindskär, och att jag inte är säker på att skutan inte åtminstone får någon grundkänning. Så här skriver domstolen i styckena 7 och 8:

7. Medborgarskapet kan sägas representera det formella medlemskapet i det svenska samhället. Det utgör själva grunden för folkstyrelsen. Enligt 1 kap. 1 § regeringsformen utgår sålunda all offentlig makt från folket. Folkstyrelsen bygger på en allmän och lika rösträtt. Medborgarskapet spelar här en avgörande roll, eftersom det utgör den grundläggande förutsättningen för den enskildes rätt att delta i val till riksdagen (jfr 3 kap. 4 §) och därmed för den enskildes möjlighet att påverka hur den offentliga makten ska utövas av de folkvalda. Medborgarskapet är också en förutsättning för sådana offentliga anställningar och uppdrag som utgör de mest påtagliga delarna av statens maktutövning, såsom polis- och domaryrkena. Det är alltså ytterst medborgarna som såväl beslutar som tillämpar samhällets grundläggande formella regler. Som även följer av folkrättsliga principer är medborgarskapet ett rättsligt förhållande mellan den enskilde och den svenska staten. Detta rättsliga förhållande innebär rättigheter och skyldigheter för båda.

8. En överträdelse i ett enskilt fall av förbudet i 2 kap. 7 § andra stycket regeringsformen betar den drabbade de rättigheter som följer av medborgarskapet. Den innebär att staten bryter mot den grundläggande skyldigheten i det rättsliga förhållande som medborgarskapet utgör. En sådan överträdelse har skadeverkningar som inte låter sig värderas efter en allmän måttstock. Även om bestämmelsen i första hand riktar sig till lagstiftaren och myndigheter, utgör en överträdelse av den ett sådant avsteg från statsskickets grunder att överträdelsen även bör kunna åberopas av den enskilde som grund för skadeståndsskyldighet för staten.

Här liknas medborgarskapet genom texten vid olika saker.

Först ut är medborgarskapet som ett slags klubbmedlemskap. Har du svenskt medborgarskap, är du med i klubben. Då har du också rätt att delta i årsmötet (folkstyrelsen). Om du dessutom vill ha förtroendeuppdrag eller vissa funktioner i klubben, måste du också vara medlem (medborgare). Men sedan kommer något mera, mot slutet av stycke 7.

Klubben och dess medlemmar är egentligen samma sak, sägs det: medlemmarna beslutar om klubbens regler, däribland reglerna för medlemskapet. Detta är dock tydligen inget självständigt argument, eftersom det genast leder vidare till det tredje argumentet.

Folkrätten anger att medborgarskapet är ett förhållande mellan medborgaren och staten. Här är alltså klubben och dess medlemmar inte längre identiska, utan de utgör olika saker. Dessutom har i detta förhållande både staten och medborgaren både rättigheter och skyldigheter. Det är ganska tydligt det sociala kontraktet som avses här, alltså den gamla idén om att medborgarna på något sätt slutit avtal med varandra om att fondera sin individuella suveränitet hos staten. Detta är i grunden en avtalsrättslig idé som ligger till grund för mycket av den moderna politiska filosofin, och utgör bland annat en av grundvalarna i den moderna naturrättsliga ideologi som kallas rättighetstanken.

Sedan kommer stycke 8, där ett det avtalsrättsliga tänkandet verkar drivas ännu ett snäpp längre. Eftersom det här alltså rör ett förhållande med ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, kan man bryta mot förhållandets regler: man kan så att säga begå avtalsbrott. I Blake Petterssons fall är detta avtalsbrott så fundamentalt att det ifrågasätter hela det sociala kontraktet: klubben berövar i strid med reglerna en enskild medlem sitt medlemskap i klubben. Även fast bestämmelsen om klubbmedlemskap ”i första hand” riktar sig till lagstiftaren och myndigheter (utgör 2 kap. 7 § andra stycket regeringsformen något slags regel avseende medlemsregistret?) föreligger alltså något som man med avtalsrättslig terminologi skulle kunna beteckna som ett väsentligt avtalsbrott. När ett sådant avtalsbrott föreligger, måste det finnas sanktioner som medlemmen kan göra gällande mot klubben – och alltså egentligen mot sig själv, eftersom klubben och medlemmarna ju nyss sades vara samma sak.

Det här tycker jag är spännande: det finns säkert inte många mål där Högsta domstolen fått nysta i förhållandet mellan medborgare och stat. Jag hoppas verkligen att någon begåvad kollega inom den konstitutionella rätten eller rättsfilosofin tittar närmare på det här och kanske utvecklar några tankar runt det hela.

Jag har nämligen känslan av att detta auktoritativa uttalande från högsta instans kan ha rätt långtgående konstitutionella implikationer.