Frågan om restriktioner i svenska häkten har på sistone blivit het – igen. Sverige har sedan en längre tid tillbaka problem med FN:s kommission mot tortyr på grund av sin frikostighet med restriktioner, advokater klagar med jämna mellanrum över den alltför hårda behandling för vilken deras klienter utsätts och enligt denna notis i Dagens juridik tycker till och med Kriminalvårdens internrevision att det där med restriktioner borde användas något mera restriktivt. Men mitt ärende idag är inte restriktionernas nedbrytande verkan och det men som de intagna med restriktioner utsätts för i sig, utan den juridiska konstruktionen. Jag är nämligen inte säker på att restriktionerna används helt korrekt ens med den svenska rättens egna rent tekniska mått mätt.

Restriktioner är nu ett ganska tekniskt ord, och alla vet kanske inte vad det innebär. Att leva under restriktioner kan betyda många olika saker, allt ifrån att du inte får träffa andra utan att en myndighetsperson är med – att du alltså aldrig får vara på tu man hand med någon annan än en kriminalvårdare eller polis – till att du inte får surfa, inte ringa samtal, inta skicka eller ta emot post utan att någon annan är ”med”, alltså utan att någon annan i realtid övervakar vad just du säger (detta är alltså snäppet värre än den automatiska övervakning som vi alla är utsatta för). Med andra ord: glöm det där med att säga något till någon i förtroende. Du får antingen vara ensam eller också tala med och för alla. Att leva så är tydligen extremt påfrestande.

Därför är också helt konsekvent möjligheten att meddela restriktioner strikt kringgärdad. Det krävs enligt rättegångsbalken flera beslut av domstol samt finns enligt häkteslagen möjlighet att värja sig mot enskilda restriktioner (jag bortser i det följande från häkteslagen). Det första som måste hända för att någon ska kunna tvingas leva under restriktioner är att vederbörande måste häktas, alltså frihetsberövas i väntan på dom. Häktning sker enligt 24 kap. rättegångsbalken. Förutsättningarna för häktning varierar lite mellan olika fallgrupper, men det vanliga är att dels två allmänna, dels ett av sammanlagt tre särskilda krav måste vara uppfyllda (jag bortser här från proportionalitetskravet, som inte påverkar min argumentation). De allmänna kraven är dels att det misstänkta brottet kan rendera fängelse i ett år eller mer, dels att den som skall häktas är på sannolika skäl misstänkt att ha förövat brottet. Häktning skall alltså kräva ganska konkreta misstankar och ett ganska allvarligt brott. Därutöver, alltså utöver att de allmänna häktningskraven är uppfyllda, skall dessutom åtminstone ett av de särskilda häktningskraven vara uppfyllt, nämligen antingen (i) att den misstänkte försöker komma undan straff, eller (ii) att hen undanröjer bevis eller annars försvårar utredningen eller slutligen (iii) att hen fortsätter sin brottsliga verksamhet. Jag koncentrerar mig här på kriterium (ii), den såkallade kollusionsfaran (vilket inte är något stavfel: ordet kommer från latinets colludere, spela ihop och betecknar alltså faran för att den misstänkte snackar ihop sig med någon annan eller annars förstör bevisning).

Kollusion i denna variant är alltså häktningsgrundande: åklagaren och polisen får hålla någon inlåst bland annat om det finns risk för att denna kolluderar med någon annan. Detta betyder inte ännu att restriktioner får meddelas. Restriktioner får nämligen meddelas endast om rätten ger tillstånd till dem. Tillstånd till restriktioner får enligt 24 kap. 5 a § första stycket sista meningen rättegångsbalken endast ges om det föreligger kollusionsfara.

Den centrala frågan är nu vad detta betyder. Betyder det att rätten får ge tillstånd till restriktioner så snart häktningen grundas på kollusionsfara? Eller betyder det att det utöver den kollusionsfara som räcker för häktning dessutom skall finnas mera konkret eller allvarlig fara för kollusion som motiverar restriktioner?

Rent lagtekniskt är svaret för mig uppenbart. Om det vore så enkelt att restriktionstillstånd får meddelas så snart häktningen grundas på kollusionsfara, skulle det inte finnas någon som helst anledning att kräva rättens tillstånd, vilket tillstånd åklagaren dessutom måste särskilt begära och rätten inte får ge på eget bevåg (ex offico, som det heter). Om det vore så enkelt, skulle man kunna skriva att åklagaren, när rättens beslut om häktning grundas på kollusionsfara, får meddela restriktioner. Tillståndskravet är bara meningsfullt om det utöver den kollusionsfara som räcker för häktning krävs något mera.

Så ser dock inte Högsta domstolen saken. Jag vet det, eftersom jag sedan jag jobbar i hovrätten varit med majoriteten om att ge tillstånd till restriktioner bara en eller två gånger. I de flesta, jag är frestad att säga ”de normala”, fall gör sig nämligen åklagaren inte någon vidare möda att förklara varför restriktioner skall få meddelas, utan upprepar (normalt ordagrant) de ord som hen använt för att rättfärdiga häktning på grund av kollusionsfara. Mitt motstånd mot att ge tillstånd till restriktioner i dessa fall har varit så konsekvent att jag numera har en mall som jag använder, och som en advokat nyligen i sin tur använde för att överklaga ett restriktionstillstånd som mina kolleger givit till Högsta domstolen. Högsta domstolen gav inte prövningstillstånd – domstolen tar inte upp fallet till prövning, utan låter mina kollegers beslut stå fast -, vilket alltså innebär att mina kolleger enligt Högsta domstolen har rätt och jag har fel. Finns någon risk att den misstänkte kan prata ihop sig med andra eller kan påverka offret genom att ringa och tjata, skall det få meddelas restriktioner. Med andra ord: är någon häktad på grund av kollusionsfara, får hen räkna med att också leva under restriktioner, tortyrkonventionen be damned.

Jag tycker det är fel. Efter viss vånda har jag därför bestämt mig för att hålla fast vid mitt motstånd, och att trots Högsta domstolens beslut fortsätta skriva mig skiljaktig. Helt bortsett ifrån att jag uppfattar restriktioner som en form av tortyr som är motiverad endast i undantagsfall, undrar jag nämligen varför jag över huvud taget skall ombes att ge tillstånd till restriktioner när detta mest är ett spel för gallerierna.

*****

För den som är intresserad, publicerar jag här nedan min skiljaktiga mening i ärende B 1062-14 i Göta hovrätt.

Ett beslut om tillstånd till restriktioner utgör ett ytterligare ingrepp ‐ utöver det frihetsberövande som häktning innebär ‐ i den enskildes personliga integritet. Tillstånd till restriktioner ska enligt min mening därför bara ges om den kollusionsfara som genom restriktioner ska minskas är så påtaglig att den motiverar, inte bara ett frihetsberövande, utan dessutom och därutöver den isolering från omvärlden eller den kontinuerliga övervakning som restriktioner innebär. För att ett sådant tillstånd skall kunna lämnas, krävs därför enligt min mening konkretiserade och trovärdiga misstankar om fara för kollusion.

Den kollusionsfara som åberops som skäl för häktning kan således normalt inte ensam också utgöra skäl att lämna tillstånd till restriktioner, i synnerhet inte i de ofta förekommande fall där åklagaren inte förmår konkretisera kollusionsfaran mer än att den misstänkte och målsäganden på något sätt direkt eller indirekt känner varandra. Skulle detta räcka, skulle det nämligen vara rättstekniskt överflödigt att kräva rättens tillstånd till restriktioner, utan restriktioner skulle alltid kunna få meddelas av åklagaren när rätten häktar en misstänkt under den tid då förundersökning ännu pågår. Undantag skulle bara behöva göras och tillstånd till restriktioner vägras i de få fall då den misstänkte och målsäganden är del av helt åtskilda sociala sfärer. Med andra ord skulle kravet på tillstånd till restriktioner vara överflödigt, då restriktioner med ett sådant synsätt skulle utgöra en nödvändig konsekvens av varje häktningsbeslut som grundas på kollusionsfara.

Skulle det ha varit lagstiftarens avsikt att tillstånd till restriktioner närmast rutinmässigt skall kunna meddelas, skulle den uppenbara lagtekniska lösningen för att åstadkomma en sådan reglering därför ha varit att alltid låta åklagaren meddela restriktioner, men att ge den häktade möjlighet att i efterhand begära rättens överprövning av åklagarens åtgärd om och när åklagaren meddelar restriktoner som går längre än som krävs. I den lösning som lagstiftaren istället har valt – att rättens tillstånd krävs innan restriktioner över huvud taget får meddelas och att den häktade därefter har möjlighet att dessutom enligt häkteslagen begära domstolens prövning av åklagarens beslut att ålägga restriktioner av visst slag – ligger enligt min mening att ett tillstånd till restriktioner endast ska meddelas i klara fall av konkretiserad kollusionsfara som går utöver det som krävs för att den misstänkte ska häktas. Någon sådan fara har i målet inte påvisats av åklagaren, och av detta följer enligt min mening att något tillstånd till restriktioner inte skall ges.