På allt fler områden dyker det upp nya uttryck. Det anordnas kurser och skrivs böcker i medierätt, transportjuridik, konstjuridik och idrottsjuridik för att nämna några.

En fråga är om detta bara är en form av ”kejsarens nya kläder” (det vill säga bara är trams) eller om det som dessa uttryck står för faktiskt inte kan uttryckas på bättre sätt.

Klart är att vi är vana att dela upp rätten i olika rättsområden, som faktiskt delvis fungerar olika. Redan tidigt på juristutbildningen får vi lära oss att ordentligt skilja på offentlig rätt, civilrätt och straffrätt. Det blir helt självklart för oss att ta till oss att med olika rättsområden följer olika tolkningsregler, olika processregler med mera.
Det som är nytt är att juridik från olika områden slås ihop, med det gemensamt att reglerna kan komma att tillämpas i vissa situationer.

Idrottsjuridik är inte ett rättsområde av samma slag som exempelvis familjerätt. Istället handlar det om allt från associationsrätt till straffrätt, från avtalsrätt till skadeståndsrätt, från arbetsrätt till konkurrensrätt. Allt med det gemensamt att de som ägnar sig åt idrottsjuridik bara ser på alla dessa rättsregler med ”särskilda glasögon”. För idrottsjuridikens perspektiv handlar det mycket om att ställa rättsregler i relation till idrottens egna normer.

Konstjuridik är inte heller ett rättsområde av samma slag som exempelvis sakrätt. Här handlar det om en mängd rättsregler som alla har det gemensamt att de kan komma att ställas i relation till konst och olika konstnärliga uttryck. Det handlar om allt från konst och yttrandefrihet till upphovsrättens inverkan på den konstnärliga friheten.

Hur ska vi jurister då förhålla sig till alla dessa olika områden som växer fram? Ska vi fnysa och säga att de minsann inte omfattas av balkarna i 1734 års lag?

Från mitt perspektiv tror jag det är helt nödvändigt att ibland ”skära” i rätten på nya sätt och med nyvässade knivar. Det som vid en tidpunkt kan te sig otroligt konstigt, såsom miljörätt, kan växa fram till egna rättsområden. Det ställer nya krav på hur vi tar oss an rättsliga frågeställningar. Inte minst ställer det krav på att vi som jurister förstår att vi genom detta sätt att strukturera frågor faktiskt kan komma att behöva hantera det som rätten betraktar som skilda rättsområden och som därmed har olika särdrag.

Christina Wainikka

Advertisements