Vad demonstrerar de för? Mårten Schultz var en de som undrade när så väl organisationer som individer demonstrerade under parollen ”För samtycke – mot sexuellt våld” för snart två veckor sedan. ”Det måste gå att ha en åsikt utan att komma med ett fullt lagförslag!” ska någon ha svarat honom. Schultz nämner uttalandet i en krönika som egentligen inte handlar om samtyckeslagstiftning, utan om ”juridifieringen” av debatten – ”att samhällsproblem i allt större grad beskrivs i rättsliga termer och att deras lösning söks i lagstiftningen”.

Jag håller med Schultz om att det måste gå att ha en åsikt om lagstiftning och juridik även om man inte är jurist eller har presenterat ett fullt lagförslag. Det kan man i dag. De som ger uttryck för att ett visst rekvisit fattas i lagstiftningen får emellertid räkna med att jurister kommer att undra hur de har tänkt sig att det ska tillämpas då jurister i hög grad intresserar sig för sådana detaljer.

Juridifieringen är ett bekymmer. Jag tänker inte främst på den en del samtyckeslagsförespråkare får sägas ägna sig åt, utan den juridifiering som drabbar personer som skriver om samtycke som en grundläggande förutsättning för sex. För att tala klarspråk. Jag kan knappt skriva om samtycke i sexuella situationer utan att personer ber mig presentera ett lagförslag. Som om samtycke måste ges en rakt igenom juridisk innebörd. Personerna är som regel tveksamma till att lagstifta om samtycke varför deras låsning vid en samtyckeslag ter sig en aning märklig. Vidare borde de inte ha några principiella problem med de samtal som de i praktiken försvårar för, men frågan är om de förmår skilja på samtal om samtyckeskultur och krav på samtyckeslagstiftning.

Å ena sidan efterfrågar allt fler någon form av samtyckeslagstiftning. Å andra sidan finns det personer som gärna samtalar om samtycke som en förutsättning för sex utan att klamra sig fast vid juridiken, vilket kan bli svårt i mer offentliga sammanhang på grund av den juridifiering som Schultz nämner. Att inte kunna prata om vad som i det närmaste får betraktas som umgängesregler vid sexuell samvaro utan att bli konfronterad med hur man egentligen tänkt sig att dessa ska tillämpas i en domstol är lika delar insinuant som bekymmersamt. Det söks lagstiftning i personers alternativ till lagstiftning och det antyds att de som förespråkar en samtyckeskultur eftersträvar omvänd bevisbörda för sexualbrott och inte ger särskilt mycket för rättsstaten.

Det är många som vill prata om samtycke utan att blanda in juridiken. Utan att lämna över diskussionen helt och hållet till jurister. Inte enbart för att de inser att de inte alltid behärskar ”tekniken” utan för att de inser att en samtyckeskultur är överordnad en samtyckelag om man vill få ned antalet sexuella övergrepp, vilket är och borde vara utgångspunkten för den så angelägna diskussionen om samtycke.