”Kanske Mårten Schultz och hans legal clinic kan bidra med något konstruktivt?” frågade tryckfrihetsexperten Nils Funcke nyligen (Sveriges Radio 31/1 – 2014). Bakgrunden var Lexbase-affären, kanske det historiskt mest omfattande fall av förtal som Sverige upplevt.

Det säger något om hur situationen ser ut. Ett företag har av rent kommersiella intressen byggt upp en enorm databas med integritetskänslig information, som till sitt innehåll går stick i stäv med två integritetsskyddande lagar. Men i praktiken så är de utsattas bästa chans att hoppas på bistånd av en ideell förening. I detta fall min ”legal clinic”, Institutet för Juridik och Internet (www.juridikinstitutet.se) – som försöker rädda det svenska integritetsskyddets sjunkande Titanic genom att så gott det går sätta plåster på hålen – genom folkbildning, rådgivning och i några få fall genom att agera som ombud åt brottsoffer när samhällets normala skyddsnät fallerar.

Svaret på frågan är: Nej, min legal clinic kan inte göra något – i alla fall inte mycket – för att hjälpa alla de människor som fått sin integritet spottad på av några cyniska människor och deras opportunistiska finansiärer. Riskerna är för stora, möjligheterna för kringskurna. Det svenska rättssystemet är riggat till fördel för de som vill utnyttja andra människors namn, personuppgifter och privata sorger för att tjäna pengar eller för att kränka. Vi kan inte spela fotboll med fotboja.

Så här ser juridiken ut:

Det finns två lagstiftningar som skyddar människor från att få sina liv exploaterade på det sätt som Lexbase gör. Det ena är skyddet för personuppgifter. Detta skydd, som bygger på EU-rätt, är uttryckt i Personuppgiftslagen, PUL. Personuppgiftslagen är välkänt svår att tränga sig in i och det skydd lagen innebär stannar i praktiken ofta på papperet eftersom rättsväsendet inte tycks ha tillräcklig insikt i hur lagen ska användas. Skyddet är ineffektivt.

I fallet med Lexbase är det emellertid inte bara ineffektivt. Det är helt satt åt sidan. Anledningen till det är att Lexbase använt sig av ett undantag som finns i personuppgiftsskyddet, till fördel för journalister.

Det är viktigt, ja – helt centralt, att journalister och medier kan hantera personuppgifter inom ramen för deras granskande funktion. Men det undantag som finns för journalister kan utnyttjas. Så har skett tidigare och så har skett med Lexbase. Lexbase ägnar sig inte åt publicistik. Det finns ingen journalistisk idé bakom att bygga upp en enorm databas med domar där vem som helst kan söka på sin granne, på en adress, på kändisar. Men Lexbase har, genom att söka och få ett s.k. utgivningsbevis, erhållit det särskilda skyddet för som medier bör åtnjuta för sin kommersiella skvallersida. Personuppgiftslagens grundläggande skydd gäller således inte här, trots att databasen är ett typexempel på den typ av personuppgiftshantering som borde vara förbjuden.

Den andra lagstiftningen som kan bli aktuell rör förtal. Det är förtal att sprida uppgifter om att andra är brottsliga eller klandervärda. Förbudet gäller även om uppgifterna är sanna. Förtalsreglerna är så till vida lyhörda för att det är viktigt att människor inte ska slås ut från samhället för all framtid på grund av brottsliga dumheter i ungdomen t.ex. Förtalsreglerna är inte stumma för yttrandefrihetens intresse: Det kan vara tillåtligt att sprida i och för sig förtalande uppgifter men bara om det är försvarligt.

I fallet med Lexbase vet vi inte hur en bedömning av försvarlighet skulle falla ut – det beror på varje enskilt falls omständigheter – men det kan i vart fall konstateras att Lexbases intresse av att få massprida uppgifter av det här slaget inte framstår som särskilt skyddsvärt. Särskilt inte i de fall där den som pekats ut är fel person, d.v.s. någon annan än den dömda person som Lexbase avsett att markerat i sin sökmotor.

Det sist nämnda kan ju få det att se ut som att det finns goda chanser att inom ramen för förtalslagstiftningen få upprättelse mot Lexbase. I praktiken är dessa chanser däremot inte särskilt goda. Tvärtom.

Vid brottet förtal reagerar inte samhället på det sätt som det gör vid andra brott. När någon misstänks begå brott – kriminella handlingar – som misshandel, ofredande eller bedrägeri, så ingriper rättsväsendet och om det finns tillräckligt med bevisning så åtalas normalt den brottsmisstänkta. Så är det inte vid förtal, trots att det är ett brott. Vid denna form av brottslighet är det normala istället att rättsväsendet står och ser på och låter brottsoffret själv ta hand om det arbete som normalt anses höra till en stats kärnuppgift: att utreda och beivra brott. Det är en uppgift som de flesta vanliga människor som utsätts för brott inte har vare sig kunskapen, ekonomi eller kraft att ta tag i.

Det finns ett halmstrå. Justitiekanslern (JK). Eftersom Lexbase ansökt om utgivningsbevis så har sajten lyckats hamna i samma priviligierade position som etablerade medier. Det innebär att det är JK och bara JK som kan väcka talan vid misstanke om brott för statens räkning. För att JK ska göra det krävs det emellertid exceptionella omständigheter. Nuvarande JK har inte gjort det en enda gång och i modern tid har det över huvud taget bara skett en enda gång. (Förra JK väckte talen i det kända Mikael Persbrant-fallet.) Lexbase kanske kan utgöra ett undantag – om det över huvud taget ska finnas någon poäng med att JK kan väcka talan för förtal så är det väl i ett fall där det finns misstankar om massiva kränkningar av det nu aktualiserade slaget. Men hade jag varit brottsoffer – vilket jag kanske är för resten, jag har inte kontrollerat – så hade jag inte räknat med att få något stöd av JK.

Vad kan brottsoffret göra då? Jo, hen kan väcka talan själv. Men för att göra det måste offret ha en advokat, pengar, och en hel massa is i magen. Hela processystemet är nämligen inordnat på ett sätt som gör att brottsoffret i dessa fall i praktiken börjar på minus. Till skillnad från förtalsmål som inte rör företag som inordnat sig i systemet för medierna så är reglerna om rättegångskostnader utformade utifrån premissen att det är kapitalstarka personer som är i tvist med varandra – inte vanliga privatpersoner. Det finns närmare bestämt inte någon möjlighet för ett brottsoffer att driva ett mål enligt de förenklade regler som vänder sig till vanligt folk, som inte är vana vid att vända sig till advokater. Risken att förlora är till följd av hur reglerna är utformade stor och förlorar offret så kan det bli dyrt. Väldigt dyrt. I realiteten är skyddet inom ramen för förtalsreglerna alltså en papperstiger, med undantag för människor har mycket pengar.

Integritetsskyddet är en klassfråga.

Återstår då att sätta sin förhoppning till ideella organisationer som den jag har startat. Det är i sig naturligtvis en sorglig sak att människors integritetsskydd ska vara beroende av att det finns frivilligorganisationer som kan ta sig an deras ärenden, men nu är det i praktiken ofta så. Det finns några stycken sådana organisationer – min, Diskrimineringsbyrån i Uppsala och någon till – men inte många. Vi får in mängder med frågor från uppgivna brottsoffer som vill ha hjälp, sargade av brotten och desillusionerade efter kontakter med myndigheter.

Problemet är att en ideell organisation inte heller, om det inte finns en väldigt välfylld kassakista, vågar ge sig på ett företag av det här slaget. För Lexbase finns det stora ekonomiska intressen bakom. Det går att tjäna pengar på att exploatera människors privatliv och integritet. Deras verksamhet backas upp av ryska riskkapitalister, berättar tidningarna. Få ideella organisationer har dessa förutsättningar.

Så. Nej, Nils Funcke. Vi som arbetar ideellt med att göra Internet till ett bättre ställe kan inte göra så mycket åt masskränkningar av det här slaget. Rättssystemet är riggat till fördel för personer och företag som ser en möjlighet att tjäna pengar på att överträda tankarna bakom de brott som tagits upp i personuppgiftslagen och i förtalsregeln. Och samtidigt går människor i kras – oskyldiga människor, brottsoffer och brottslingar som förtjänar på en andra chans. Det ser jag, Datainspektionen, Advokatsamfundet och många av de politiker som uttalat sig under den senaste veckan som ett problem. Det mest konstruktiva vi kan åstadkomma är därför att vädja till lagstiftaren.

Gör något åt kränkningarna. Vi volontärer mäktar inte med.