2013 var återigen ett år då juridiken präglade mycket av den allmänna debatten, där centrala juridiska värden och begrepp missförstods och felrapporterades och där jurister plötsligt spelade mediala huvudroller, på gott och ont. (Ja, jag tänker på Lambertz, men även andra.)

Alltmer börjar insikten krypa in att hela den offentliga makten sitter i kontrollen över lagen och att juridiken således är det mest konkreta verktyget för att förändra samhället. Samtidigt har nog medierna aldrig varit sämre på att förmedla innehållet i juridikens processer, med undantag för straffrätten där det finns några skickliga journalister som lyfter debatten.

Den lagom samhällsintresserade medborgaren kan inte räkna med att få reda på vad som hänt i EU-domstolen, Europadomstolen eller Högsta domstolen genom att läsa tidningarna eller titta på nyheterna. Omvälvande juridiska förändringar kan inträffa utan att det rapporteras i några vanliga medier över huvud taget. 

I år har det hänt stora saker. Ett sådant år förtjänar en juridisk årskrönika. Här följer en sammanställning av tio juridiska händelser som förändrade Sverige 2013. Urvalet beror naturligtvis på mina personliga intressen, men ett syfte bakom sammanställningen är att sätta ljuset på några händelser som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar.

10: Nämndemän som hatar romer

Det märkliga systemet med att ha politiker som domare i svenska domstolar har varit omdiskuterat sedan länge. Själv är jag skeptisk mot systemet av flera anledningar.

Min egen skepsis har framför allt byggt på principiella och delvis teoretiska invändningar – rekryteringen bland politiker, den bristande kompetensen trots att nämndemannen har fullt ansvar också för komplicerade juridiska bedömningar (och inte bara – till skillnad från lekmannainflytandet i domstolar i andra länder – för att bedöma fakta), osjälvständigheten inför juristdomaren, den svaga ställningen (nämndemannen kan avpolleteras på lösa grunder) och den feltänkta tanken att domstolarna skall tillföras lokal och folklig kunskap i smyg under den hemliga överläggningen.

Under senare tid har emellertid denna principiella kritik fått kraftfullt eldunderstöd av olika affärer där olika nämndemäns bristande förståelse för rättsstatliga grundvärderingar dragits fram i ljuset. Skandalen från 2012 då hela det gigantiska Södertäljemålet fick tas om p.g.a. nämndemans jäv har följts av nya affärer 2013.

Nämndemannen vid Ystad tingsrätt som avslöjades i samband med Expressens granskning av Avpixlat-kommentatorerna illustrerar tydligt hur det svenska systemet riskerar att hamna på kollisionskurs med en aspekt av principen om en rättvis rättegång – att domstolarna inte bara skall skipa rättvisa utan också måste ge intryck av att skipa rättvisa. Nämndemannen i Ystad gick in i rättegångssalen med åsikten att alla romer är tjuvar och att det var en personlig merit att ha dömts för brottet hets mot folkgrupp.

Det här är kanske den största nämndemannaskandalen av de alla. I Södertäljemålet var det uppenbart ett fall av bristande kunskaper som gjorde att nämndemannen inte jävade ut sig själv. I Ystadsfallet avslöjades en domare som hade extrema åsikter om just den juridik han var satt att utöva. Ett rättsstatligt haveri. 

9: Polisfakturor och fotbollen

Vem skall betala för polisens arbete? Skattebetalarna, säger alla utom de mest hårdföra nyliberaler – och även de mest hårdföra nyliberaler anser nog ofta att just polisen tillhör de kostnader som faktiskt bör bäras av kollektivet.

I Sverige har vi haft ett undantag från denna inställning, ett undantag som retat upp många. Vid vissa idrottsevenemang har polisen skickat räkningen för polisens arbete till de klubbar som arrangerat evenemanget. Fel, har många tyckt.

Nu har lagstiftaren givit kritikerna rätt. Från och med nästa år avskaffas polisens fakturor för mobilisering i samband med matcher. Årets mest efterlängtade lagstiftningsreform. 

8: Landskrona-domen

Såhär skriver jag om Landskrona-domen (NJA 2013 s. 145) i senaste Svensk Juristtidning – som f.ö. fått en sjukt snygg hemsida där alla artiklar görs gratis tillgängliga: 

”En 13-årig flicka hade varit omhändertagen förLVU-vård sedan flera år. Flickan var efter utskrivning från BUP tillfälligtvis placerad hos sin egen mamma. Hon hade tidigare rymt från olika hem och anlagt bränder. Så skedde också vid placeringen hosmamman — flickan avvek från hemmet och begav sig till Landskrona centrum där hon anlade en brand. Branden orsakade stora skador. 

Frågan i målet var om kommunen som ansvarade för placeringen hos modern kunde hållas skadeståndsskyldig för de skador som flickan orsakade. HD konstaterade att beslutet att placera flickan hos modern inte i sig kunde vara ansvarsgrundande. Sådana beslut får enbart grunda sig på en bedömning av vad som är i barnets bästa. Den fråga som därmed stod i centrum var om underlåtenhet att hålla flickan under tillräcklig uppsikt kunde anses ansvarsgrundande.” Denna underlåtenhet, fann HD, var ansvarsgrundande. Kommunen fick därför betala för skadorna.

Så där kan målet presenteras i ett litet striktare juridiskt sammanhang. Ur ett större perspektiv gör Landskrona-domen från Högsta domstolen något mer. Den tar upp principiella frågor om hur långt det allmänna – stat och kommun – behöver gå för att förhindra människor från att skada andra. HD tar därvid upp, och omformulerar, ett flertal helt centrala principer om ansvar och slår in på en väg som mig veterligen ingen västerländsk rättsordning har tagit någonsin. Domens svallvågor slår fortfarande in. 

7: Rättsväsendet i sociala medier

2013 var året då rättsväsendet till slut tog steget in i nya medier och började kommunicera med människor i sammanhang där de faktiskt var beredda att lyssna. Svea hovrätt – Sveriges äldsta domstol  – visade att gammal är äldst och blev första domstol på Twitter, och lanserade samtidigt en ny hemsida. Förhoppningsvis följer Högsta domstolen och andra domstolar snart efter. 

Flera domare fattade som personer, snarare än som företrädare för sina domstolar, tangentborden och gav sig in i de sociala medierna, beväpnade med debattlust och erfarenheter, och anslöt sig till de åklagare som redan tagit steget in i den digitala världen.

Advokater hör inte till rättsväsendet i trängre mening men åtskilliga advokater har gått i bräschen för ett nytänkande i hur man kan kommunicera juridik för människor i nya arenor. Advokatsamfundets Anne Ramberg har dominerat en del av den rättspolitiska debatten genom sitt Twitter-konto, och numer finns även samfundets ordförande Bengt Ivarsson på Twitter och bidrar med advokatperspektiv på rättspolitiska nyheter.

Det som framför allt satt rättsväsendet på den digitala kartan är polisens satsning på sociala medier, som är lika lovvärd som kontroversiell. Å ena sidan är det en demokratisk landvinning att få personliga perspektiv på den det offentliga maktmonopolets praktiska utövande. Å andra sidan kan polisens twittrande och bloggande medföra svåra utmaningar, för integriteten och för andra grundprinciper. Min egen dom? Polisens informationsstrategi må leda till problem men är på det hela taget ett utmärkt initiativ. 

6: Torsk i Strasbourg

Efter lång tids väntan kom avgörandet från Europadomstolen i Strasbourg. Domen – signerad domstolen i s.k. stor kammare, som väger särskilt tungt – innebar ett svidande underkännande för det svenska integritetsskyddet.

Bakgrunden var att en 14-årig flicka, Eliza Söderman, utsatts för ett försök till smygfilmning i duschen av sin styvfar. Hon hittade kameran, gömd i en tvättkorg. Mannen åtalades för sexuellt ofredande och dömdes av tingsrätten men friades senare eftersom det inte vid denna tid var brottsligt att filma människor i duschen. Europadomstolen fann, med en förkrossande majoritet, att det svenska rättssystemet därmed inte nådde upp till de krav som följer av Europakonventionens regler om mänskliga rättigheter.

Integritetsskyddet är välkänt svagt i svensk rätt. Dessa svagheter framträder än tydligare när nu Internet gjort masskommunikation möjlig för alla och envar. En smygtagen nakenbild kan spridas globalt, till enormt många människor, på ingen tid alls och utan några kostnader. Tekniken gör bildupptagningar och annan informationsinhämtning betydligt enklare än tidigare. Alla är fotografer (Instagram), men också filmare (Vine etc.), distributörer och utgivare (via Facebook, Twitter, bloggar etc.).

Europadomstolens avgörande var en smäll på fingrarna åt lagstiftaren. Litet orättvist, kan tyckas, eftersom lagstiftaren trots allt – efter många om och men – förbjudet bildupptagningar i sådana privata sammanhang som duschen eller toaletten i år (se nedan). Det hjälpte dock inte Eliza och bristerna är därtill fortfarande många och tydliga. Det krävdes dock ett ingripande från Europadomstolen och en person som orkade ställa sig upp t.o.m. mot själva staten för att det skulle bli en ändring. 

5: Friande våldtäktsdomar

En av årets mest omdiskuterade domar var ett frikännande från Svea hovrätt. Jag skrev om det tidigare, så här: 

”De senaste dagarna har en friande dom i ett mål där några unga män åtalats för våldtäkt rört upp känslor. Hovrätten fann i det aktuella målet att offret inte befunnit sig i ett sådant hjälplöst tillstånd att våldtäktsregelns rekvisit kunde anses uppfyllda.

Har hovrätten dömt riktigt? Jag vet inte. Jag har inte tagit del av målet i sin helhet och då är det egentligen bara domstolens juridiska argumentation som kan kritiseras. Juridiken i hovrättsdomen framstår som både genomtänkt och rimlig. Hellre fria än fälla och allt det där ni vet.

Samtidigt måste jag tillstå att domen skaver i min rättskänsla. Sett till situationen i sin helhet, som hovrätten beskriver den, framstår domen inte självklar. Dessutom är det omöjligt att inte känna med målsäganden. Den unga kvinna, nej – fan – inga eufemismer längre: den flicka, som berättat om ett övergrepp lämnar avtryck. Det gör ont.

Det finns, bortom juridiken, ett mönster i reaktionerna på domen. I olika sammanhang på internet mobiliseras mot domen. Domen måste överprövas av HD, menar många.

Jag skulle bli lite förvånad om det blir så (om än inte direkt överraskad). Behovet av prejudikat för vägledning av rättstillämpningen är rimligen lågt eftersom lagen redan ändrats. Domen från hovrätten är heller inte på något vis tokig, även om slutsatsen kan kritiseras. HD-kampanjen gör knappast någon skillnad. Det får vi i alla fall verkligen hoppas. Om kampanjer påverkar domstolarnas prövningar är rättsstaten död.

Reaktionerna på domen är oavsett vad de kan leda till problematiska. Som i en hel del sådana här fall uppkommer spontana, oheliga, åsiktsgemenskaper mellan den extrema och lite mindre extrema högern, särskilt rasister, och den extrema och lite mindre extrema vänstern, särskilt feminister.

Det här är digitalt röststarka grupper, skickliga på opinionsbildning och kampanjer. En del av dessa har fått eldunderstöd genom att deras texter sprids via plattformar som drivs av Aftonbladet – Sveriges största tidning. Här enas de i ett ursinne kring domen. Tillsammans har de fått ihop tiotusentals namn på namninsamlingar. Hellre fria än fälla gäller inte här.

Jag ser det här som ett problem. Det finns ett egenvärde i att vara återhållsam med kritik mot just friande domar. Oskuldspresumtionen är skör. Vi behöver inte gå långt österut för att inse varför. Eller, för den delen, bakåt i vår egen rättshistoria kring just sexualbrottmålen. Fallet Ulf, remember? Rättsstaten är inte gjord av titan.

Kampanjer av det här slaget kommer nämligen med ett pris. Den som frias i domstolen blir aldrig riktigt fri. Inte i omgivningens ögon. Nu vet jag att en del av er som läser detta, färgade av den ilska som ni fått efter att ha tagit del av domen (en del av er – de flesta har bara tagit del av kommenterar kring domen), tänker: ”Det skiter väl jag i! De var ju skyldiga!” Men i juridisk mening är de inte det. De är oskyldiga. Och det är som princip – men inte alltid – en god idé att även privatmoraliskt inta denna grundinställning.

Domstolen har bedömt saken utifrån ett bättre underlag än vi andra har tillgång till och är experter på att göra rättsliga bedömningar. Viktigare: Det är just domstolar som av demokratin givits förtroendet att utföra dessa bedömningar. Jo, jag menar faktiskt just det: Det finns ett demokratiskt värde i att respektera domstolarnas friande bedömningar i domar som inte är uppenbart felaktiga.

Det sagt: Rättsväsendet måste tåla att människor reagerar på sådana här domar och att få kritik. Och det gör rättsväsendet. ”

Med litet perspektiv faller domen från Svea hovrätt in i ett mönster kring andra friande domar i våldtäktsmål. Attackerna mot rättsväsendet blir allt starkare och slår allt oftare orättvist. (Se angående angreppen på Svea hovrätts president min krönika i Advokaten.) Det här är något som juridiken och jurister kommer behöva hantera på ett mer genomtänkt sätt på sikt. De friande domarna i våldtäktsmålen är utan tvekan ett av årets stora samtalsämnen.

4: Ne bis in idem

När sommarledigheten redan börjat för många av oss kom en dom från Högsta domstolen i plenum (vilket innebär att alla domare i HD var med och dömde). Det svenska systemet med skattetillägg och straff t.ex. i form av fängelse och böter strider mot principen om ne bis in idem: man får inte dömas två gånger för samma sak.

Avgörandet var inte förvånande, när det väl kom, trots att HD några år tidigare med minsta möjliga marginal givit det svenska systemet grön flagg. Men utvecklingen fram till pleniavgörandet är intressant. Efter HD:s tidigare dom, där det svenska systemet alltså inte ansågs strida mot den grundläggande principen ne bis in idem, trotsade vissa underrätter HD. Trots HD:s avgörande ansågs det svenska systemet ohållbart mot bakgrund av de mänskliga rättigheter som kommer till uttryck i europeiska rättskällor. Ett färskt HD-avgörande åsidosattes med stöd av rättighetsnormer, hämtade från europeiska rättskällor. Europeiseringen har varit människorättsskyddets bästa vän och 2013 ville även HD vara kompis. 

3: När Lambertz (inte) tystnar

Berättelsen om seriemördaren Thomas Quick som blev den mest oskyldigt dömde personen Sture Bergwall har nog format synen på rättsordningen mer än någon annan historia de senaste decennierna. Debatten kring Quick har utvecklats till ett eget språkspel. Är det den värsta rättsskandalen i svensk historia? Är det en rättsskandal? Är det en rättshistoria? Är det – ja, vad är det?

I en mening är det förstås en skandal att en person till följd av övertygande lögner kan dömas för ett flertal mord och därefter frias för samma mord efter resning. Å andra sidan är det betydligt värre att oskyldiga människor döms för brott som de inte begått mot sitt nekande.

Å ena sidan kan de tidigare domarna ha varit korrekta då, trots att de var felaktiga i sak. Å andra sidan kan de nuvarande domarna vara korrekta oavsett om de tidigare var korrekta – och alldeles oavsett vad som är sant eller falskt.

För egen del ser jag ingen anledning att betvivla att de nuvarande domarna är både korrekta och dessutom kommer rätt i sakfrågan. Quick är friad för alla mord han åtalats för, han skall betraktas som oskyldig och jag betvivlar inte att han är oskyldig till dessa mord. Det betyder inte att de tidigare domarna var felaktiga och – vilket provocerar – det betyder inte nödvändigtvis att rättsväsendets aktörer tidigare har gjort fel. Ibland uppstår fel i system utan att någon enskild kan klandras för det. 

De distinktioner som nu gjorts och som många andra gjort under resans gång har visat sig ovanligt svåra att få fram i breda lager. I Quick-affären har de breda penseldragen dominerat. Möjligen är det en bidragande orsak till att Göran Lambertz så envetet försökt redogöra för dessa distinktioner, i otaliga artiklar, intervjuer och tv-program. Men han gör något mer. Lambertz har samtidigt många gånger framhållit att det faktum att Quick är friad nu inte betyder att han i faktisk mening är oskyldig. Han må vara friad men han kan fortfarande vara en mördare, påminner oss Lambertz.

Jag gillar inte denna retorik. Det är i och för sig helt sant, om än trivialt, att en friande dom inte säger något bestämt om verkligheten. Mellan verklighet och domskäl kommer bevisrätt och bevisning. Det är bevisningen som domstolen bedömer – inte verkligheten per se. En friande dom kan, igen, vara korrekt men fel i sak.  Men detta är som sagt trivialt. Det är dessutom en trivialitet som lämpligen bör behandlas med stor försiktighet i enskilda fall.

För egen del ser jag det som ett centralt värde att betrakta friande domar som ett uttryck för oskuld. En friad person bör betraktas som oskyldig.  Här glider Lambertz, enligt min mening. Samtidigt tror jag att jag förstår varför han gör det. Quick-fallen är något alldeles speciellt i svensk rättshistoria, och det är till stor del Quick/Bergwall själv som skapat denna rättshistoria. Kom ihåg, att Bergwall år 2012 och 2013 beskriver den tidigare Quick som en rationell person, en person som ljög för att få bekräftelse och droger. Mot denna speciella bakgrund, gissar jag att Lambertz tycker, är den moraliska oskuldsprincip jag nyss talade om mindre viktig än en debatt som vänder på alla stenar, inklusive skuldfrågan. Jag delar inte denna åsikt, men tror att Lambertz anser något liknande. 

I vilket fall blev 2013 året då svenska folket i breda lager lärde sig vad ett justitieråd är och det är tack vare, eller hur man nu skall uttrycka det, Lambertz.

Det var också året då ett justitieråd lyckades reta upp stora delar av mediaetablissemanget så till den grad att de helt tappade respekten för fakta. När Lambertz klev över till Lagrådet, känt sedan länge, tolkades det av de flesta medier som att han blivit petad från HD. Vissa rapporterade till och med att han fick sparken. Och den kritik som Lambertz upprepade gånger riktat mot medierna, att de följer sin dramaturgi snarare än fakta i Quick-fallet, blev därmed på ett deprimerande sätt fullständigt berättigad.

Årets Jurist 2013 var utan tvekan Göran Lambertz. Bra eller dåligt? 

2: Näthat

Ordet näthat förekom knappt innan detta år. Nu är det ett uttryck på allas läppar. Jurister har ibland rynkat på näsan åt etiketten som uppfattats som oprecis och missvisande. För egen del använder jag neologismen som ett bekvämt uttryck för ett antal sammanhängande frågor rörande brottsliga kränkningar i digitala sammanhang. (Se vidare den bok som jag och mina medarbetare på Institutet för Juridik och Internet skrev under året.)

Den stora debatten inleddes efter Uppdrag Gransknings program Män som näthatar kvinnor, som gav en sorglig inblick i vilka kränkningar som kvinnor i offentligheten drabbas av. Därefter har historierna avlöst varandra. Åtskilliga av dessa har emanerat ur rättsliga processer: Instagram-målet, fallet Natascha, flickan som begick självmord efter att ha hotats av en pedofil och det sänkta skadeståndet i fallet från Göta hovrätt (”Det går dock inte att bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor.”)

Ur juridikens perspektiv har diskussionen rört systemets svagheter. Svagheter i rättsväsendets kompetens och prioriteringar, svagheter i regleringen. Justitieministern har tagit initiativ till flera skärpningar. Kapandet av digitala identiteter kriminaliseras. Åtalsreglerna för förtal – där många fall av otillåtet näthat rättsligt hör hemma – skärps. Andra reformer kan vara på gång. Viktigare än reformer är förmodligen attitydförändringar, kompetenshöjningar i rättsväsendet och ökade och förbättrade relationer mellan rättsordningen och de stora IT-bolaget. 

Juridiken kring näthatet dominerade 2013 och lär fortsätta att göra det 2014. Juridiken kommer att behöva att vässa knivarna men det finns ingen quick-fix. Situationen – som är ohållbar för alla som anser att nuvarande brottsbalksregler på det hela taget är rimliga, vilket de flesta torde anse – kan förbättras enbart i ett samspel mellan å ena sidan rättsliga reformer, ökade insatser från och attitydförändringar i rättsväsendet och å andra sidan ett medvetandegörande hos folk i allmänhet av vilka normer som faktiskt gäller på internet, varför det är viktigt att följa dessa och att säga ifrån när andra bryter mot dem. Om jag får avsluta året med en juridisk önskelista så hoppas jag på följande åtgärder: 

  • Brottet förtal förs in i den s.k. BBS-lagen, vilket ökar ansvaret för den som tillhandahåller plattformen för andra människors hat.
  • En förutsättningslös utvärdering av hur rättsväsendet bättre ska kunna hantera dessa brott. Behövs en ny myndighet? Något liknande EBM? Eller något liknande Barn- och Elevombudet? 
  • Nätverksbyggande. Rättsväsendet måste bli bättre på att kommunicera med IT-bolag som Facebook, Ask och Twitter.  
  • Kriminalisering av ”digitalt våldsamt upplopp” – det är värre att hota någon tillsammans med 1000 andra som hotar samma person. 
  • Ärekränkning skall kunna berättiga till brottsskadeersättning. (Idag är detta undantaget vilket innebär att t.ex. offren i Instagram-målet inte kan få ersättning ur statliga medel om brottslingarna inte kan betala.)

Mest av allt hoppas jag nog på en folkrörelse av människor som stämmer brottslingar, att vi kollektivt säger ifrån att ”det här är inte okej”.   

1: Prosolvia

”Hovrätten anser, liksom tingsrätten, att redovisningen i Prosolvia 1997 stred mot god redovisningssed samt att revisionen av redovisningen och förvaltningen var vårdslös. Hovrätten anser vidare att det finns ett tillräckligt samband mellan den vårdslösa revisionen och den skada som Prosolviabolagen drabbades av, samt att revisionsbolaget och den huvudansvarige revisorn därför ska betala skadestånd till Prosolvias konkursbo. (…) Denskada som ska ersättas av revisorerna är dels bristen i Prosolviabolagens konkurser, dels förlorade rörelsevärden. Det sammanlagda skadeståndet uppgår till 890 miljoner kr. Det finns inte skäl för jämkning av skadeståndet. Konkursboets rättegångskostnader uppgår till sammanlagt cirka 112 miljoner kr och ska ersättas av revisorerna.”

Citatet är hämtat från det pressmeddelande som Hovrätten för Västra Sverige skrev i samband med att domen i det s.k. Prosolvia-målet meddelades den 15 augusti 2013. Målet är det mest omfattande som någonsin prövats av svenska domstolar, sett till antal förhandlingsdagar och tidsutdräkt. Målet inleddes redan 2001. I tingsrätten uppgick antalet förhandlingsdagar till över 100. Det tog hovrätten fyra månader att skriva domen, efter en huvudförhandling som höll på mer än ett år. 

Prosolvia-målet är också ett av de största målen i svensk rättshistoria sett till det utdömda skadeståndet. Med räntor blev beloppet som skulle utges omkring 2 miljarder kr. Det är ett även med internationella mått mätt stort skadestånd. Efter hovrättens dom nådde parterna en förlikning men domen kommer ändå  att ge ett bestående avtryck i revisorsbranschen och på finansmarknaden i stort.

Chockvågorna har ännu inte lagt sig – men effekterna kommer att synas i fler mål, mer investeringar i tvister och en ökad aktivitet bland tvistemålsjurister, konsulter som riskerar ansvar och försäkringsbolag som oroar sig för de risker de försäkrar. Prosolvia-domen är den kommersiella skadeståndsrättens atombomb och intar en självklar förstaplats på denna lista.