Det är mycket länge sedan jag fann tid och anledning att blogga här, men en debattartikel av Håkan Hydén och Lena Svenaeus i dagens Dagens juridik får mig att åter knacka på tangentbordet. Hydén och Svenaeus beklagar – och de är inte de första – juristernas ensidighet, det faktum att domare, åklagare, advokater och andra jurister i normalfallet inte kan så mycket mer eller annat än just juridik. Ställs juristerna inför ett problem som inte har med juridik att göra, såsom till exempel att avgöra värdet av en vittnesutsaga, att bedöma expertutlåtanden inom medicin eller att ta ställning till miljökonsekvenserna av olika beslut, står de handfallna. Alltför ofta leder det till att de helt enkelt följer den ”tyngsta” expertisen: läkare vinner mot sjuksköterska, professor mot lektor, myndighet mot den enskilda. Och, säger författarna, detta gäller inte bara ibland, utan i princip alltid: bevisvärdering är omöjligt när man inte kan något om den sortens bevis – sociologisk, medicinsk eller naturvetenskaplig – som förs fram.

Författarna har rätt. De har helt utan tvivel rätt. Det vore bra om det vore annorlunda, om jurister också var humanister, samhällsvetare, naturvetare och medicinare, om de kunde bedöma den senaste artikeln i Science, den senaste samhällsvetenskapliga teorin om olika gruppers inbördes relationer, kunde göra självständiga kognitionsvetenskapliga analyser och avslöja den som jobbat med tveksamma metoder som en vetenskaplig skojare. Det är illa att det inte är så, och Quick-sagan och andra med mer eller mindre rätt som skandaler uppfattade avgöranden visar att systemet inte fungerar som det idealiskt sett borde.

Men vad ska man göra åt saken? Hydén och Svenaeus är inte helt tydliga i det avseendet, men de lämnar mycket litet utrymme att tvivla på att de menar att juristutbildningen är för ensidig, nämligen ensidigt juridisk. Mer, tycks de ropa, mer andra ämnen, mer naturvetenskap, sociologi, medicin, kognitionsvetenskap, miljövetenskap, ekonomi…

Jo, det kan man önska. Men jag förstår inte hur det ska fungera. Det är svårt redan att under de fem år som en fullödig juristutbildning varar peta in alla de ämnen som en välutbildad jurist behöver ha åtminstone grundläggande kunskaper om: avtalsrätt, förvaltningsrätt, konstitutionell rätt, skatterätt, straffrätt, processrätt, immaterialrätt, arbetsrätt, familjerätt, rättsteori, bolagsrätt… Redan idag finns på varje utbildningsort ämnen som inte ges, eller som inte ges i den utsträckning som de borde ges, och nya ämnen som skulle behövas – exempelvis kurser om samspelet mellan privat och offentlig rätt – har svårt att hitta plats i konkurrensen med alla andra ämnen som behövs. De flesta utbildningar har redan idag åtminstone inslag av ekonomi, ibland också viss annan samhällsvetenskap, men någonstans går det en gräns för vad man kan klämma in i en femårig utbildning. Allt som är önskvärt får inte plats.

Man bör inte heller dela upp den sammanhållna juristutbildningen, dels för att man knappast kan förvänta sig att en student som inte ens riktigt vet vad juridik är skall behöva från början välja huruvida hen vill bli familjerätts- eller kommunaljurist, dels för att juridiken i slutändan är ett sammanhållet system. Det går inte att jobba som familjerättsjurist utan kunskaper i fastighets- och skattejuridik. Fastighetsjuridiken går inte att förstå utan obligations- och sakrätt; skattejuridiken går inte att förstå utan konstitutionell och förvaltningsrätt i bakgrunden. Sammanhanget mellan obligations- och sakrätten, eller mellan den konstitutionella och förvaltningsrätten går inte att förstå utan åtminstone någon rättsteori. Utan ett processrättsligt perspektiv är dessutom alla dessa kunskaper praktiskt åtminstone svåranvända, kanske till och med värdelösa. Var skall man skära, tycker Hydén och Svenaeus? Jag ser inte riktigt vad som i dagens juristutbildning som skulle vara onödigt, och det trots att jag inte sysslat med skatte- eller straffrätt på 15 år.

Man skulle också kunna tänka sig obligatoriska tilläggsutbildningar för vissa tjänster, exempelvis domare eller åklagare. Men även då blir frågan exakt vad dessa tilläggsutbildningar skulle avse. Sociologi? Medicin? Naturvetenskap? Ekonomi? Alltihop i någon sorts light-version? Är det verkligen dels rimligt, dels kvalitetsförhöjande att låta de olika ämnena kivas om vilket som får göra anspråk på något halvår av en människas liv? Är det rimligt att anta att vi får domare och åklagare om vi kräver sammantaget sex, sju, åtta års utbildning av dem?

Även om vi ponerar att domare och andra jurister vore mera allsidigt utbildade, tror jag dessutom inte att det av Hydén och Svenaeus påtalade problemet skulle försvinna. Ett exempel är den modefluga ”förträngda minnen” som på 1980- och 1990-talen besvärade psykologin och därmed värderingen av vittnesutsagor. Psykologkåren var inom sig inte enig, utan det fanns en hel del tunga företrädare för ämnet som ansåg förträngda minnen finnas och en hel del tunga företrädare som tyckte att det var humbug. De förra verkade vara fler och ha en större skara följare bland sina yrkeskamrater. Även om en domare skulle vara i stånd (och hade tid, ett viktigt praktiskt problem som författarna inte påtalar och som jag också förbigår här) att ta till sig de senaste artiklarna i de tyngsta ämnestidskrifterna, skulle faktum kvarstå att domstolen måste ta ställning till en inomvetenskaplig strid i ämnen som inte utgör kärnan i domarnas kunskap. Vad gör man i det läget? Tänk er ramaskriet från professionen om en domstol skulle förklara en ledande falang inom ett annat yrke till charlataner. Det går inte: rättsväsendet mäktar inte med den uppgiften.

Vårt samhälle baseras på arbetsdelning, och vi alla måste lita på att människor vars yrke vi inte förstår gör sitt jobb – det må handla om piloter, sjuksköterskor, busschafförer, eltekniker, läkare eller just jurister. Detta gäller också domstolen. Domstolen måste lita på att olika tillkallade experter gör sitt jobb. Är experterna inte eniga, måste domstolen göra en otacksam bedömning. Denna bedömning är då med nödvändighet en lekmannabedömning, eftersom experterna ju ex hypotesinte är eniga och inte själva kan avgöra sin strid. Domstolens bedömning kommer då med nödvändighet att emellanåt bli felaktig, antingen för att domstolen missförstått eller för att experterna i efterhand blir eniga och förkastar den syn som en av falangerna företräder och på vars linje domstolen råkade gå. Det går inte att förhindra, alldeles oavsett hur mycket och i vad vi utbildar domarna. 

I slutändan är det nog bättre att vi har domare som åtminstone kan juridik på riktigt, istället för domare som kan lite av varje, men ingenting på riktigt. Hydéns och Svenaeus artikel andas önsketänkande om en bättre värld, en värld där inget någonsin blir fel och där de människor som dras med makten och ansvaret att fatta livsavgörande beslut för andra är något slags Übermenschen som förstår allt, kan allt och dessutom i motsats till alla andra hittar den objektiva sanningen, den sanning som står sig även när vetenskapen går vidare och gamla övertygelser förkastas och nya kommer till. 

Det kan säkerligen finnas anledning att kritisera åtminstone någon domstol i åtminstone något fall för att avgöra bevisproblem genom auktoritetstro istället för samvetsgranna granskningar av sakargumenten; kanske är detta till och med ett systematiskt problem, vilket dock Hydén och Svenaeus inte visar här, även om de implicit tycks påstå detta . Det finns utan tvivel anledning att beklaga att domare inte samtidigt är välutbildade i många andra områden som kommer under deras bedömning. Men detta är bara ett uttryck för att världen inte är perfekt.

Något litet mer av ödmjukhet hade därför kunnat vara väl på plats i denna debattartikel.