I ”Veckans brott” tisdagen den 26 november påstod programledaren att Quick-processerna ”granskats av tio åklagare och arton hovrättsdomare, och de har alltså kommit fram till att Bergwall inte är skyldig”. Detta minner om advokat Thomas Olssons uttalande i en debattartikel i Upsala Nya Tidning den 7 november: ”Resningsprocesserna har inneburit att Quick-målen granskats av ett tiotal åklagare och arton hovrättsdomare. Alla har kommit fram till samma slutsats, nämligen att Sture Bergwall sannolikt inte skulle ha blivit fälld för något av morden om domstolarna haft tillgång till alla fakta i målen.” Göran Lambertz framförde i sagda program att ”medierna har gått på en riktig blåsning”, vilket bland annat åstadkommits genom det mediala ”missförstånd” han angav att programledarens påstående innebar.

Vad har då, rent juridiskt, hänt under resningsprocesserna (varmed jag här avser processen från resningsansökan till ny frikännande dom)? Har Sture Bergwall förklarats oskyldig av ett stort antal hovrättsdomare och åklagare? För att kunna förklara processernas innebörd måste jag först hänvisa till mitt tidigare inlägg, ”Oskuldspresumtionen och betydelsen av en domstols frikännande” (Juridikbloggen 10 oktober). Där framgår att domstolar löser rättsliga problem och inte fastställer sanningen.
När en enskild ansöker om resning av en fällande dom, har domstolen i olika resningsgrunder (reglerade i 58 kap. 2 § rättegångsbalken) som kan tillämpas för att resa domen i fråga. Resning kan beviljas om ett vittne eller en sakkunnig har ”avgett falsk utsaga” som kan antas ha påverkat utgången. Resning kan också beviljas om ny omständigheter åberopas, vilka ”sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats”. Detta kallas nedan för ”huvudregeln”, enär nya bevis är det vanligaste skälet till resning. Resning kan slutligen beviljas om det finns ”synnerliga skäl” att pröva frågan om den tilltalade förövat det brott för vilket vederbörande dömts. Den sista regeln, kallad ”tilläggsregeln”, kan tillämpas om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet. När en domstol anser det sannolikt att en tidigare fälld person skulle ha frikänts till följd av den nya bevisningen, tillämpas alltså vanligtvis huvudregeln. Att en person återtagit sitt erkännande anses inte ensamt utgöra tillräckligt skäl för resning. Över lag ska det vara svårt att få resning (se om möjligheterna till resning efter tidigare misslyckade resningsansökningar, NJA 2010 s 295).
En åklagare fastslår, i likhet med en domstol, inte heller sanningen, och ska inte i egentlig mening bedöma om en person är skyldig eller oskyldig. En åklagare ska bedöma om det finns tillräckliga skäl för åtal (vilket i svensk rätt är den högsta graden av misstanke, av fyra). Åklagaren ska kunna förvänta sig en fällande dom, men behöver inte vara hundraprocentigt säker på en sådan. I RH 2009:13 anger ett hovrättsråd i ett tillägg bl.a. att 94 % säkerhet ”knappast kan anses helt uppfylla gängse beviskrav för en fällande dom (jfr t.ex. Göran Lambertz i SvJT 2009 s. 4 som resonerar kring uttryck som att ‘det skall vara 98 % säkert eller mer att det är som åklagaren hävdar’)”.
När en åklagare har lagt ned ett åtal på grund av att det ej funnits tillräckliga skäl att anse den misstänkte skyldig till brottet, kan den tilltalade begära frikännande dom. En sådan dom meddelas alltså utan att tingsrätten företar någon egen prövning av skuldfrågan. Domen kan vara symboliskt viktig för den tilltalade, och innebär också att åtal inte kan väckas på nytt för samma gärning (om inte resning beviljas till nackdel för den tilltalade, vilket är mycket ovanligt).
I Sture Bergwalls fall har resning meddelats med stöd av tilläggsregeln beträffande fem av åtta mord (Levifallet, Johannessonfallet, Johanfallet samt Storvik- och Jensenfallen) och med stöd av huvudregeln beträffande tre mord (Appojaurefallet [två mord] och Zelmanovitsfallet). De fall där huvudregeln har tillämpats är de fall där åklagarsidan ansökte om resning. I det första fallet (Levi) menade Bergwalls advokater att resning skulle beviljas för att den polisman som förhört Bergwall under ed skulle ha lämnat falsk utsaga; hovrätten ansåg inte att Bergwall hade styrkt att polismannen lämnat falsk utsaga. Beträffande två av morden där tilläggsregeln tillämpats (Storvik- och Jensenfallen) uttalade hovrätten att det kunde ifrågasättas ”om det skulle ha förelegat tillräcklig bevisning för att fälla Sture Bergwall till ansvar för brotten, om vad som framkommit i resningsärendet hade varit känt för tingsrätten”. I samtliga fall har ärendena efter resningsbesluten bedömts av åklagare, som lagt ned åtalen. Tingsrätterna har därefter frikänt Bergwall formellt, efter hans yrkande.
Om resningsbesluten och åklagarnas skäl för nedläggning av åtalen kan läsas på http://www.aklagare.se/Media/sture-bergwall-arendet/ och i http://www.aklagare.se/PageFiles/10896/Quick%20-%20beslut.pdf.
Det som kan konstateras är att hovrätterna inte har fastställt Sture Bergwalls oskuld. Detta har dock inte heller ankommit på dem. I de flesta fall har hovrätterna inte – ehuru de dragit andra slutsatser än tingsrätterna gjorde, delvis till följd av nya omständigheter som åberopats, och ifrågasatt bevisvärdet av många omständigheter tingsrätterna beaktade – uttalat att det är sannolikt att Bergwall skulle ha frikänts. Hovrättsdomarna har istället oftast valt del försiktiga vägen, och menat att de nya åberopade omständigheterna (bl.a. redogörelser om hur Bergwall erkänt mord som parterna i resningsmålen varit ense om inte hade begåtts) framkallat tvivelsmål om Bergwalls skuld.
På motsvarande sätt förhåller det sig med åklagarnas beslut. Åklagarna har prövat det som ankommit på dem, nämligen om tillräcklig bevisning för åtal har förelegat vid tidpunkten. Åklagarna har varit kritiska till delar av de utredningar som bedrevs före de första tingsrättsdomarna, och gjort andra bevisvärderingar. I ett ärende (Johannessonfallet) skriver åklagaren att han har ”beaktat omständigheter som talar för Bergwalls skuld, bland annat att så kallade likhundar gjort markeringar på platser där Bergwall sagt sig hantera Therese[ Johannesson]s kvarlevor, fynd av organiskt material på dessa platser samt att Bergwall lämnat den åtminstone delvis korrekta uppgiften att Therese haft eksem eller ärrbildning på armen eller armarna”; trots dessa omständigheter var bevisläget ”sådant att det i en ny rättegång mot Bergwalls bestridande inte går att bevisa att han begått brottet”.
Tingsrätternas efterföljande frikännanden av Bergwall har inte berott på någon självständig prövning av dennes skuld. Frågan om skuld och ansvar har inte i egentlig juridisk mening varit föremål för prövning sedan de första rättegångarna 1993 – 2001.
Således har Lambertz i princip rätt när han beskriver det som ett medialt missförstånd, att Bergwall skulle ha oskyldigförklarats genom resningsprocesserna. Någon möjlighet att få sin oskuld fastställd i domstol finns nämligen inte – även om ett resningsbeslut, eller en frikännande dom, kan vara mer eller mindre starkt (se t.ex. domen i ”Fallet Ulf”, Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 2004-12-21 i mål nr. B 2403-04 och 2404-04, som måste anses vara ett starkt frikännande). Denna bedömning ankommer emellertid på envar läsare att själv företa. Den som frikänts skall i vart fall rättsligt betraktas som oskyldig.
Annonser