I ”Veckans brott” tisdagen den 26 november påstod programledaren att Quick-processerna ”granskats av tio åklagare och arton hovrättsdomare, och de har alltså kommit fram till att Bergwall inte är skyldig”. Detta minner om advokat Thomas Olssons uttalande i en debattartikel i Upsala Nya Tidning den 7 november: ”Resningsprocesserna har inneburit att Quick-målen granskats av ett tiotal åklagare och arton hovrättsdomare. Alla har kommit fram till samma slutsats, nämligen att Sture Bergwall sannolikt inte skulle ha blivit fälld för något av morden om domstolarna haft tillgång till alla fakta i målen.” Göran Lambertz framförde i sagda program att ”medierna har gått på en riktig blåsning”, vilket bland annat åstadkommits genom det mediala ”missförstånd” han angav att programledarens påstående innebar.
Vad har då, rent juridiskt, hänt under resningsprocesserna (varmed jag här avser processen från resningsansökan till ny frikännande dom)? Har Sture Bergwall förklarats oskyldig av ett stort antal hovrättsdomare och åklagare? För att kunna förklara processernas innebörd måste jag först hänvisa till mitt tidigare inlägg, ”Oskuldspresumtionen och betydelsen av en domstols frikännande” (Juridikbloggen 10 oktober). Där framgår att domstolar löser rättsliga problem och inte fastställer sanningen.
När en enskild ansöker om resning av en fällande dom, har domstolen i olika resningsgrunder (reglerade i 58 kap. 2 § rättegångsbalken) som kan tillämpas för att resa domen i fråga. Resning kan beviljas om ett vittne eller en sakkunnig har ”avgett falsk utsaga” som kan antas ha påverkat utgången. Resning kan också beviljas om ny omständigheter åberopas, vilka ”sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats”. Detta kallas nedan för ”huvudregeln”, enär nya bevis är det vanligaste skälet till resning. Resning kan slutligen beviljas om det finns ”synnerliga skäl” att pröva frågan om den tilltalade förövat det brott för vilket vederbörande dömts. Den sista regeln, kallad ”tilläggsregeln”, kan tillämpas om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet. När en domstol anser det sannolikt att en tidigare fälld person skulle ha frikänts till följd av den nya bevisningen, tillämpas alltså vanligtvis huvudregeln. Att en person återtagit sitt erkännande anses inte ensamt utgöra tillräckligt skäl för resning. Över lag ska det vara svårt att få resning (se om möjligheterna till resning efter tidigare misslyckade resningsansökningar, NJA 2010 s 295).
En åklagare fastslår, i likhet med en domstol, inte heller sanningen, och ska inte i egentlig mening bedöma om en person är skyldig eller oskyldig. En åklagare ska bedöma om det finns tillräckliga skäl för åtal (vilket i svensk rätt är den högsta graden av misstanke, av fyra). Åklagaren ska kunna förvänta sig en fällande dom, men behöver inte vara hundraprocentigt säker på en sådan. I RH 2009:13 anger ett hovrättsråd i ett tillägg bl.a. att 94 % säkerhet ”knappast kan anses helt uppfylla gängse beviskrav för en fällande dom (jfr t.ex. Göran Lambertz i SvJT 2009 s. 4 som resonerar kring uttryck som att ‘det skall vara 98 % säkert eller mer att det är som åklagaren hävdar’)”.
När en åklagare har lagt ned ett åtal på grund av att det ej funnits tillräckliga skäl att anse den misstänkte skyldig till brottet, kan den tilltalade begära frikännande dom. En sådan dom meddelas alltså utan att tingsrätten företar någon egen prövning av skuldfrågan. Domen kan vara symboliskt viktig för den tilltalade, och innebär också att åtal inte kan väckas på nytt för samma gärning (om inte resning beviljas till nackdel för den tilltalade, vilket är mycket ovanligt).
I Sture Bergwalls fall har resning meddelats med stöd av tilläggsregeln beträffande fem av åtta mord (Levifallet, Johannessonfallet, Johanfallet samt Storvik- och Jensenfallen) och med stöd av huvudregeln beträffande tre mord (Appojaurefallet [två mord] och Zelmanovitsfallet). De fall där huvudregeln har tillämpats är de fall där åklagarsidan ansökte om resning. I det första fallet (Levi) menade Bergwalls advokater att resning skulle beviljas för att den polisman som förhört Bergwall under ed skulle ha lämnat falsk utsaga; hovrätten ansåg inte att Bergwall hade styrkt att polismannen lämnat falsk utsaga. Beträffande två av morden där tilläggsregeln tillämpats (Storvik- och Jensenfallen) uttalade hovrätten att det kunde ifrågasättas ”om det skulle ha förelegat tillräcklig bevisning för att fälla Sture Bergwall till ansvar för brotten, om vad som framkommit i resningsärendet hade varit känt för tingsrätten”. I samtliga fall har ärendena efter resningsbesluten bedömts av åklagare, som lagt ned åtalen. Tingsrätterna har därefter frikänt Bergwall formellt, efter hans yrkande.
Om resningsbesluten och åklagarnas skäl för nedläggning av åtalen kan läsas på http://www.aklagare.se/Media/sture-bergwall-arendet/ och i http://www.aklagare.se/PageFiles/10896/Quick%20-%20beslut.pdf.
Det som kan konstateras är att hovrätterna inte har fastställt Sture Bergwalls oskuld. Detta har dock inte heller ankommit på dem. I de flesta fall har hovrätterna inte – ehuru de dragit andra slutsatser än tingsrätterna gjorde, delvis till följd av nya omständigheter som åberopats, och ifrågasatt bevisvärdet av många omständigheter tingsrätterna beaktade – uttalat att det är sannolikt att Bergwall skulle ha frikänts. Hovrättsdomarna har istället oftast valt del försiktiga vägen, och menat att de nya åberopade omständigheterna (bl.a. redogörelser om hur Bergwall erkänt mord som parterna i resningsmålen varit ense om inte hade begåtts) framkallat tvivelsmål om Bergwalls skuld.
På motsvarande sätt förhåller det sig med åklagarnas beslut. Åklagarna har prövat det som ankommit på dem, nämligen om tillräcklig bevisning för åtal har förelegat vid tidpunkten. Åklagarna har varit kritiska till delar av de utredningar som bedrevs före de första tingsrättsdomarna, och gjort andra bevisvärderingar. I ett ärende (Johannessonfallet) skriver åklagaren att han har ”beaktat omständigheter som talar för Bergwalls skuld, bland annat att så kallade likhundar gjort markeringar på platser där Bergwall sagt sig hantera Therese[ Johannesson]s kvarlevor, fynd av organiskt material på dessa platser samt att Bergwall lämnat den åtminstone delvis korrekta uppgiften att Therese haft eksem eller ärrbildning på armen eller armarna”; trots dessa omständigheter var bevisläget ”sådant att det i en ny rättegång mot Bergwalls bestridande inte går att bevisa att han begått brottet”.
Tingsrätternas efterföljande frikännanden av Bergwall har inte berott på någon självständig prövning av dennes skuld. Frågan om skuld och ansvar har inte i egentlig juridisk mening varit föremål för prövning sedan de första rättegångarna 1993 – 2001.
Således har Lambertz i princip rätt när han beskriver det som ett medialt missförstånd, att Bergwall skulle ha oskyldigförklarats genom resningsprocesserna. Någon möjlighet att få sin oskuld fastställd i domstol finns nämligen inte – även om ett resningsbeslut, eller en frikännande dom, kan vara mer eller mindre starkt (se t.ex. domen i ”Fallet Ulf”, Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 2004-12-21 i mål nr. B 2403-04 och 2404-04, som måste anses vara ett starkt frikännande). Denna bedömning ankommer emellertid på envar läsare att själv företa. Den som frikänts skall i vart fall rättsligt betraktas som oskyldig.
Juridikbloggen 
11 kommentarer
Comments feed for this article
november 30, 2013 den 7:24 e m
Henrik Ahlenius
När folk benämner detta som en rättsskandal tänker de troligen inte enbart på att han frikänts efter att befunnits skyldig vid flera tillfällen (även om det är remarkabelt), utan på hur förundersökningarna tycks ha skötts på ett sådant sätt att domstolarna inte kunnat få en rättvis bild av bevisläget. Sen är det väl därtill så att många som deltar i debatten inte bara tror att Bergwall är friad i den meningen att han inte kan överbevisas om att ha begått dessa brott utan att han är oskyldig i den vardagliga meningen att han helt enkelt inte har begått dessa brott. Lambertz gör det lite lätt för sig när han avfärdar rättsskandalsbrännmärkningen som oinformerad. Skandalen ligger i att åtalen nu lagts ned TILLSAMMANS med tills nyligen mindre kända uppgifter om terapisituationen, polisförhörens genomförande, förundersökningen och vilken information domstolarna hade att tillgå.
december 1, 2013 den 11:26 e m
Alexander
Jag har inget att invända mot den juridiska genomgången av läget. Men man kan konstatera att Bergwall innan resningarna betraktas som skyldig och efter resningarna ska betraktas som oskyldig. Därav kan man dra den semantiska slutsatsen att Bergwall oskyldigförklarats alldeles oavsett huruvida en domstol bedömt det nya bevisläget. Denna slutledning kan inte betecknas som en jätteblåsning.
Alla åklagare har inte valt den lätta vägen som du skriver, en del av dem t.ex. Bo Ericson (Beslut, GS/TJ via din länk ovan) skriver ”Helt klart är emellertid att hans [Thomas Quick] tidigare uppgifter inklusive erkännande inte haft sådan trovärdighet att de kunde ligga till grund för åtal.” och det är väl det här som är pudelns kärna. Pelle Svenssons rättsutredning (varför kan man inte hitta den på jk.se) innehåller i princip samma kritik som den åklagarna Bo Ericson och Jonas Almström redogör för och det var denna kritik som Lambertz i egenskap av JK borde granskat. Jämför (via din länk):
Bo Ericson:
Klicka för att komma åt BE%20nedl%C3%A4ggning%20%C3%A5tal%20Jensen%20Storvik%20201209024.pdf
Jonas Almström:
Klicka för att komma åt JA%20nedl%C3%A4ggning%20%C3%A5tal%20Asplund.pdf
med Lambertz:
http://www.dn.se/debatt/darfor-andrade-jag-mig-om-thomas-quicks-skuld/
december 2, 2013 den 10:15 f m
Benjamin O J Boman, jur. kand.
Jag har inte påstått att åklagarna har valt någon lätt väg. ”Åklagarna har prövat det som ankommit på dem, nämligen om tillräcklig bevisning för åtal har förelegat vid tidpunkten. Åklagarna har varit kritiska till delar av de utredningar som bedrevs före de första tingsrättsdomarna, och gjort andra bevisvärderingar.” är vad jag skriver om deras roll, och detta överensstämmer ju med det du skriver.
Att betraktas som oskyldig är inte detsamma som att vara det, förstås. Även den som idag är åtalad och häktad för mord, presumeras vara oskyldig tills lagakraftvunnen dom föreligger. Oskuldspresumtionen har således inte mycket med faktisk oskuld att göra.
december 5, 2013 den 12:12 f m
WG
Alexander!
Pelle Svenssons rättsutredning, som du efterfrågar, blev omgående sekretesstämplad av GL
december 2, 2013 den 3:56 e m
Thomas Engström
För en lekman är det här väldigt krångligt. Är uttrycket ”oskyldig till dess att motsatsen bevisats” inget som egentligen används i juridiken?
Efter en första genomläsning av texten känns det som att alla är skyldiga till allting till dess att man fått en frikännandestämpel. Ska man ha en sådan i passet då, undrar man bittert.
december 3, 2013 den 9:32 f m
Benjamin O J Boman, jur. kand.
Poängen är att understryka att juridiken inte sysslar med skuld och oskuld, utan med juridiska problem. I juridisk mening är man oskyldig tills ens skuld fastställts av laga domstol. Man ska alltså behandlas som oskyldig av rättssystemet. Detta har ju dock ingenting med faktisk skuld eller oskuld att göra. En häktad person är alltjämt oskyldig i juridisk mening, i och med att dom inte har fallit. En frikänd person kan fortfarande med 90 % sannolikhet vara skyldig – men då inte bortom varje rimligt tvivel, varför personen frikänts. Jag utvecklar det hela i https://juridikbloggen.wordpress.com/2013/10/10/oskuldspresumtionen-och-betydelsen-av-en-domstols-frikannande-gastinlagg-av-jur-kand-benjamin-o-j-boman/
mars 28, 2014 den 9:19 f m
Thomas Engström
En fundering som inte har med diskussionen att göra men som jag inte finner något bättre ställe att peta in den på just nu:
”Poängen är att understryka att juridiken inte sysslar med skuld och oskuld, utan med juridiska problem.”
Jag har hört Leif Silbersky säga något liknande och kan inte undgå att jämföra juridiken med andra problemlösande verksamheter, som t.ex. medicin eller bemannade rymdfärder.
I dessa fall använder man alltid människor först i det skede då djurförsök och andra experiment visat att det är säkert att fortsätta problemlösandet med människor som subjekt.
I det perspektivet kan man tycka att juridik är en ganska rå verksamhet…
december 5, 2013 den 12:49 e m
Alexander
Hej Benjamin
Jag har funderat en del på de här styckena. ”När en åklagare har lagt ned ett åtal på grund av att det ej funnits tillräckliga skäl att anse den misstänkte skyldig till brottet, kan den tilltalade begära frikännande dom. En sådan dom meddelas alltså utan att tingsrätten företar någon egen prövning av skuldfrågan.” och lite senare ”I samtliga fall har ärendena efter resningsbesluten bedömts av åklagare, som lagt ned åtalen. Tingsrätterna har därefter frikänt Bergwall formellt, efter hans yrkande.”
Har tingsrätten möjighet att stå fast vid sin tidigare dom? Tingsrätten måste väl inte frikänna Bergwall formellt? Om detta är möjligt, innebär inte det att tingsrätten faktiskt tar ställning? Kan man inte därav härleda att tingsrätten indirekt prövat Bergwalls skuld och i så fall stämmer det inte att ”Tingsrätternas efterföljande frikännanden av Bergwall har inte berott på någon självständig prövning av dennes skuld.”.
Jag bara undrar.
december 9, 2013 den 11:04 f m
Benjamin O J Boman
Om åklagaren lägger ned sitt åtal, och målsäganden inte tar över åtalet, föreligger ingen ”tvist” längre. ”Om åklagaren lägger ned ett åtal på den grunden att tillräckliga skäl till att den tilltalade är skyldig till brottet inte föreligger, har den tilltalade rätt till frikännande dom. Åklagaren måste därför uppge av vilken anledning han lägger ned åtalet. Domstolen har däremot inte att pröva frågan om åklagaren haft fog för sin bedömning att tillräckliga skäl för att fullfölja åtalet inte föreligger.” (RH 1998:63). Om den tilltalade yrkar frikännande dom ”skall frikännande dom meddelas”. Lagtextens ord är ”skall” (20 kap. 9 § rättegångsbalken). Om frikännande dom inte yrkas, ska målet vid domstolen avskrivas (se NJA 2012 s 164). Tingsrätten fick alltså inte vidhålla sina fällande – och resta – domar mot Sture Bergwall.
december 11, 2013 den 8:55 f m
Pär C
Det som gör att Göran Lambertz förtjänar kritik är inte att han upprätthåller distinktionen mellan att VARA oskyldig och BETRAKTAS SOM oskyldig. Det är istället att han ger sig in i diskussion hur mycket misstankar som kvarstår mot Sture Bergwall. Det är en diskussion som inte leder någonstans alls utan är på Se&Hör nivå. Det blir ju inte bättre av Göran Lambertz då rejält överskattar värdet av vad han tämligen ensam kallar ”teknisk bevisning” som att hunden markerat vid en sten på en plats till vilken inte Sture Bergwall kan knytas eller att en bom kanske eller kanske inte var öppen på annan plats dit denne inte heller kan knytas.
Värt att notera är att kärnarna i påståendet om rättsskandal är att rättspsykiatrin odlade galna teorier samt att åklagaren var selektiv i fråga om vilket material som lades fram för domstolarna. Göran Lambertz’s uppfattning är psykatrins vanföreställningar inte hade någon betydelse vid den rättsliga bedömning och att det var rätt att åtala. Det är kanske framför allt den senare frågan som är intressant men i den delen går han inte i sakdiskussion med den kritik som finns.
mars 24, 2014 den 11:55 f m
per
Mycket bra inlägg av Pär C. Sedan vill jag som lägga till att i princip alla lekmän förstår att en friad kan vara skyldig. Det är även så att vi förstår att en reviderad dom i sig inte behöver vara en rättskandal. Det kan ju undantagsvis vara så att en normalskicklig åklagare tillsammans med en normalskicklig polis gjort det som skall göras. Men att olyckliga omständigheter pekat ut en oskyldig.
Men inte nog med det. Vi begriper även att det är uteslutet att så skulle varit fallet när man är tvungen att revidera sex morddomar mot samma person. Vi inser att det inte längre är frågan om normalskickligt folk som gjort det de skall.
Dessutom är det ju så att i det här fallen har det inte tillkomit någonting nytt. Det är de gamla omständigheterna som för första gången fått en seriös granskning inom systemet. Utanför har det sedan länge varit känt att det bara var bluff och båg.