Så kallad ”hämndporr” har uppmärksammats den senaste tiden. Hämndporr handlar om att lägga upp sex- och nakenbilder på en tidigare partner på nätet som hämnd för att den lämnat en. Hämnden består häri av att man tänker sig att det har ett socialt pris för den som blir utsatt. Smygtagna bilder i privata miljöer har också uppmärksammats, inte minst i samband med att Sverige nyligen fälldes i Europadomstolen för brott mot mänskliga rättigheter. Domstolen menade att Sveriges lagstiftning inte hade skyddat den 14-åring som blev smygfilmad naken i duschen av en familjemedlem. Sedan den 1 juli i år är kränkande fotografering emellertid förbjuden.

Det fall som kanske varit mest på tapeten är fallet med en 17-åring som i smyg filmade sig själv och sin dåvarande partner när de hade sex, för att sen lägga ut filmen på nätet utan partnerns kännedom. Det som framförallt väckte reaktioner var att hovrätten satte ned skadeståndet till 25 000 kronor från 130 000 kronor med motiveringen:

”Det går dock inte att bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor.”

Det finns ingen egen sexualbrottskategori för tagning och spridning av den här sortens bilder även om, som Mårten Schultz tidigare skrivit i en krönika publicerad i Dagens Juridik: ”Det börjar bli närmast en egen måltyp, sexfilmerna och bilderna som sprids på Internet”. Dokumentationen som sådan kan vara helt i sin ordning. Avgörande är om personerna som avbildats har gått med på det. Det kan framstå som självklart, men det är viktigt att ha i åtanke att den här sortens bilder kan tas med de dokumenterade personernas medgivande. Ibland i kombination med ett särskilt medgivande om att de får delas vidare i någon mån. Förekomsten av så kallad ”sexting” och ”amatörpornografi” vittnar om att det inte måste vara frågan om olovlig dokumentation eller spridning när sådana bilder hamnar på nätet. Sexting innebär att skicka sexuellt explicita meddelanden och bilder mellan mobiltelefoner och amatörpornografi är när privatpersoner ägnar sig åt ickekommersiell dokumentation av sina sexliv.

Det är ingen mening att falla för förenklingar som att ingen kvinna skulle gå med på något liknande. (Skriverierna om personer som fallit offer för så kallad hämndporr har handlat om kvinnor.) Det är av vikt att skilja på om bilderna tagits och delats med eller utan tillstånd. Det kan jämställas med att samtycka till sex utan att därigenom ha samtyckt till att de inblandande får redogöra för de gemensamma sexuella erfarenheterna offentligt. Jämförelsen haltar något då det är en skillnad på hur det sagda och det dokumenterade uppfattas och vad de kan få för konsekvenser för den som känner att den fått delar av sitt privatliv offentliggjort, men det är i bägge fallen en förtroendefråga.

Att den här sortens bilder hamnar i fel händer är inte nödvändigtvis frågan om att någon tillgängliggjort dem uppsåtligen, det förekommer att personer tappar bort sina USB-minnen, mobiltelefoner och liknande. På anslagstavlan i en datasal på Stockholms Universitet sitter det alltid lappar uppsatta av studenter som efterlyser kvarglömda USB-minnen. Då rör det sig kanske inte om material som kan vara känsligt beroende på sammanhanget utan med största sannolikhet studierelaterat sådant, men det illustrerar väl att den mänskliga faktorn kan bidra till att information hamnar på villovägar. För den som kommer över bilder på för denne okända personer som sannolikt var avsedda att vara privata finns en risk att att de avbildade ”anonymiseras” och att personen delar med sig av bilderna på olika sidor på nätet utan att tänka på om de porträtterade verkligen vill synas i sådana sammanhang.

Om personer tidigare oroade sig för att fotografier skulle gå förlorade vid en eventuell brand och förvarade dem i brandsäkra förvaringsutrymmen kan personer i dag oroa sig för att de ska förlora kontrollen över sina bilder och vilka som kan komma att få ta del av dem . Det har sagts att det som publiceras på nätet förblir kvar på nätet. Det stämmer inte nödvändigtvis, men det kan vara värt att beakta den möjligheten när vi lämnar efter oss digitala fotspår.

De som gått med på själva dokumenterandet men inte något tillgängliggörande och utsatts för att en tidigare partner laddat upp privata bilder kan anmäla den spridande personen för förtal. Frågan är dock om den som drabbats vågar anmäla. Om de drabbade inte vågar anmäla är frågan vilket skydd de kan anses ha i praktiken. En anmälan riskerar att bidra till att fler kommer över bilderna, att de därigenom får en mer omfattande spridning än vad de annars hade fått, vilket ställer till med ytterligare svårigheter för den drabbade. Med det sagt kan avgöranden vara betydelsefulla om den lagstiftning som ändå finns ska fylla någon egentlig funktion. Kanske framförallt för att uppmärksamma den nya lagen om kränkande fotografering så att fler får kännedom om den.

Här kan skolan fylla en viktig roll, utöver att det är värdefullt med en ständigt pågående diskussion bland personer oavsett ålder om att det man publicerar på nätet kan förbli tillgängligt över en oöverskådlig framtid, kan skolan behandla detta särskilt. Under den obligatoriska sexualundervisningen exempelvis. Eftersom vi kan räkna med att den här sortens bilder är här för att stanna behöver skolan hitta tillfällen att samtala om de sociala konsekvenser det kan få för de drabbade och om de rättsliga konsekvenser det kan få för de som sprider ”hämndporr”. Unga behöver få bättre kunskap om sina rättigheter och skyldigheter och lära sig mer om hur de kan skydda sig på olika sätt.

Minst lika viktigt som det är att personer redan som unga blir medvetna om hur de kan sköta sin hälsa kan det vara att veta vilket rättsligt skydd en har så att en kan ta tillvara på sina rättigheter. Om skyddet visar sig inte vara tillräckligt borde lagstiftaren se över det.