Vanliga åtalspreskriptionstider i 35 kap. brottsbalken torde (i vart fall primärt) inte gälla vid tillhandahållande av information i av yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) skyddade databaser, såsom tidningars webbplatser. Istället gäller enligt 7 kap. 1 § YGL att allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott ska väckas inom sex månader ”från den tidpunkt när informationen inte längre tillhandahölls”. Det anses att brotten är perdurerande, dvs. pågående tills de avslutas. Även ett tillhandahållande av t.ex. en förtalande uppgift, som pågått under lång tid, kan alltså åtalas av Justitiekanslern, så länge tillhandahållandet inte upphör. Det är ovisst huruvida så är fallet utanför YGL:s tillämpningsområde (se NJA 1987 C 9, Hovrättens för Nedre Norrland dom 2005-11-01 i mål nr. B 81-04 och i någon mån Svea hovrätts beslut 2009-02-06 i mål nr. Ö 769-09, men jfr NJA 2007 s 805).

 

Tidigare har det varit ovisst huruvida en ansvarig utgivare ansvarar för material som infördes av en tidigare utgivare, eller om detta ansvar istället skulle åvila den tidigare utgivaren (som får anses ha fattat publiceringsbeslutet). Båda modellerna för utkrävande av ansvar för äldre publiceringar kan anses betänkliga: antingen ansvarar idag en person (den nye utgivaren) för material som införts i databasen utan dennes granskning och samtycke, eller också ansvarar en annan person (den gamle utgivaren) för material som personen visserligen godkänt för publicering men idag helt saknar kontroll över (på grund av att ny utgivare tillsatts) och därmed inte kan avsluta tillhandahållandet av.

 

Högsta domstolen har idag slutligt slagit fast, att en utgivare ansvarar för allt material inom sitt ansvarsområde – även sådant material som tillfördes före tillsättningen (se beslut 2013-11-07 i mål nr. Ö 3507-12). HD konstaterar att det i YGL stadgas ett ensamansvar för utgivaren, beträffande alla former av tillhandahållanden, ett ansvar som är ”avsett att främja yttrandefriheten och samtidigt göra det möjligt att snabbt ingripa mot yttrandefrihetsbrott”. HD menar att 4 kap. 3 § YGL (trots att bestämmelsen handlar om införande i en databas) ger en utgivare rätt att ”ta bort information, även sådan som har lagts in innan utgivaren utsågs”. Således är den nya utgivaren ansvarig även för sina föregångares publiceringar.

 

Dagens Nyheter och Medievärlden har påstått att HD pådyvlar ett ”evigt utgivarskap”. Även om man kan tänka sig att kalla ansvarsmodellen ”publicistisk arvsynd”, är det knappast korrekt att tala om något ”evigt” ansvar. HD skriver tydligt att ”utgivarens ansvar gäller för det fortlöpande tillhandahållandet av information ur databasen under hans tid som utgivare”. När utgivarskapet upphör, bortfaller också ansvaret, vilket alltså inte alls är evigt.

 

Justitierådet Göran Lambertz, som inte var skiljaktig, anger i ett tillägg till beslutet, att den rådande ansvarsordningen är ”mindre lämplig, bl.a. därför att ensamansvaret urholkas till ett formellt ansvar”. Han föreslår att grundlagen ändras, så att preskription sker på samma sätt som beträffande böcker och tidningar. Jag finner en sådan ordning vara vansklig, i och med att den innebär att material, som i och för sig är brottsligt, straffritt kan spridas via en webbplats, om en viss tid gått. Om denna tid skulle vara sex månader, skulle detta innebära att även grova fall av hets mot folkgrupp skulle kunna fortsätta spridas utan risk för påföljd, såvida Justitiekanslern inte hunnit åtala publiceringen inom denna korta tid. Emedan uppgifter på Internet får stor spridning, är sökbara länge och kan vålla stor skada – t.ex. om uppgifterna är missaktande mot enskild eller en enligt lagstiftaren skyddsvärd grupp – vore en sådan ordning ägnad att ge upphov till stötande resultat i många fall, i vart fall så länge ingen bestämmelse om ”digital konfiskation”, motsvarande 7 kap. 7 § tryckfrihetsförordningen, införs.

 

Även om Lambertz för all del har rätt i att ensamansvaret urholkats till ett formellt ansvar, och att ansvarsmodellen därmed kan anses bryta mot den straffrättsliga grundprincipen att en person blott ansvarar för sådant som kan läggas vederbörande till last p.g.a. uppsåt och aktiv gärning/underlåtelse (jfr HD:s kuppartade borttagande av rusläran i NJA 2011 s 563), är detta knappast en hållning som är främmande för yttrandefrihetsrätten (se 6 kap. 4 § YGL och NJA 1991 s 155). Intresset av att bibehålla ensamansvaret (vilket de facto ej bibehålles med någon annan ansvarsordning) och beivra yttrandefrihetsbrott, måste enligt min mening väga tyngst. Jag finner därför att HD:s dom är rimlig.