Vem ansvarar för förtal i omodererade kommentarer?

Att den som publicerar andras kommentarer ansvarar för innehållet i dem, står klart i svensk rätt. Dock är det ännu inte utrett huruvida en innehavare av en webbplats ansvarar för förtal i omodererade läsarkommentarer på webbplatsen. Själv uttalade jag, måhända alltför kategoriskt, för två år sedan att ”[f]ör förtal i omodererade kommentarer ansvarar endast kommentatorerna själva, oavsett vem som äger webbplatsen där de lagts in” (Vem ansvarar för förtal på Internet?, Infotorg Juridik 2011-09-09). Linköpings tingsrätt delade denna uppfattning i en dom i mars. Fallet rörde kommentarer på (vad tingsrätten ansåg vara) ett medieföretags blogg. För att kunna ansvara civilrättsligt för ”underlåtenheten att radera kommentare[r]” krävs, enligt tingsrätten, ett ”därtill kopplat straffrättsligt ansvar, antingen enligt förtalsregleringen i brottsbalken eller enligt BBS-lagen” (lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor). Enär BBS-lagen enligt tingsrätten ”uttömmande reglera[r]” garantansvaret för den som tillhandahåller en blogg, och enär denna lag inte omfattar förtal, kan inte medieföretagets företrädare ha gjort sig skyldiga till förtal. Domen har kritiserats av professor Mårten Schultz, som i tingsrätten ingav ett rättsutlåtande till stöd för käranden, i tidningen Journalisten (Viktig dom ger bloggare fribrev vid förtal, 2013-03-14) och i Medievärlden (Ny dom: inget ansvar för omodererade kommentarer, 2013-03-13). Tingsrättens dom är överklagad till Göta hovrätt, som ännu inte har meddelat dom.

Ett fall i Europadomstolen

I Estland har domstolarna valt ett mer pragmatiskt angreppssätt.

Webbplatsen Delfi.ee är en estnisk nyhetsportal där upp till 330 nyhetsartiklar per dag publiceras. Nedanför artiklarna kan läsarna skriva kommentarer till dem och publicera kommentarna genom klickning på en ”Publicera kommentar”-knapp. Kommentarerna hamnar direkt efter klickning på separata webbsidor till varje artikel (elektroniska anslagstavlor, om man så vill), som visas genom klickning på en ”Läs kommentarer”-knapp, placerad bredvid ”Publicera kommentar”-knappen. Ingen föregående granskning av kommentarernas innehåll förekommer, men kommentarerna efterhandsmodereras och det finns möjlighet för läsarna att genom ett enkelt klick anmäla olämpliga kommentarer till Delfi. Ett filter exkluderar automatiskt kommentarer som innehåller vissa vulgära ord. Det finns även moderatorer som stundom raderar olämpliga kommentarer på eget bevåg. Enligt kommentatorsreglerna på webbplatsen är kommentatorerna själva ansvariga för sina kommentarer, men Delfi tillåter inte inte hot, förolämpningar, uppvigling och annat som bryter mot god sed, och förbehåller sig rätten att ta bort sådana kommentarer. Delfi förfaller sålunda uppbyggd som många svenska mediasajter (förutom att kommentarerna på svenska webbplatser ofta syns direkt i anslutning till artikeln, utan att läsaren måste klicka för att komma till en separat kommentarsida).

Jag ska nu referera/översätta Europadomstolens (första avdelningen) dom meddelad den 10 oktober 2013 (klagomålsnummer 64569/09).

Delfi publicerade i januari år 2006 en artikel, kallad ”SLK förstörde planerade isvägar”, om att SLK, ett rederi i vilket L var majoritetsägare, flyttade sina färjor från en färdrutt till en annan, och därigenom bröt isen på isvägar (allmänna vägar över öppet hav från estniskt fastland till vissa estniska öar), så att dessa (gentemot SLK:s färjetrafik billigare) färdvägar hölls stängda flera veckor. Vid tidpunkten inkom ungefär 10 000 läsarkommentarer dagligen, majoriteten avgivna under pseudonym. På två dagar inkom 185 läsarkommentarer till artikeln om SLK, varav ungefär 20 innehöll hot och smädesord mot L, bl.a. ”gå och dränk dig”, ”usling”, ”jävla skithuvud”, ”brinn i ditt eget skepp, sjuka jude”, ”in med [L] i ugnen”, ”skurk”, ”döda den jäveln”, ”jävla apa”, ”en gris skall slaktas”, ”han beter sig svinaktigt”, och ”skit på [L:s] huvud”. Efter sex veckor framställde Ls jurister krav mot Delfi, att de skulle ta bort de tjugo kommentarerna och erlägga ett visst ideellt skadestånd. Delfi raderade omgående kommentarerna, men vägrade betala skadestånd.

Efter flera turer i de estniska domstolarna, fann Estlands högsta domstol till sist att Delfi var skadeståndsskyldigt gentemot L, och Delfi förpliktades utge 5 000 estniska kronor (cirka 3 000 svenska kronor) i ideellt skadestånd (närmast kränkningsersättning i Sverige). Domstolen konstaterade bl.a. att antalet läsarkommentarer påverkar antalet läsare och att Delfi därför har ett ekonomiskt intresse av kommentarerna. Delfi hade kontrollen över kommentarerna när de väl avgetts, och inte kommentatorerna själva, som inte kunde redigera eller radera olämpliga kommentarer, utan bara anmäla dem. Emedan Delfis innehavare drivs av ett ekonomiskt intresse, menade domstolen att företaget agerar på ett liknande sätt som utgivare av tryckta tidningar. Såväl kommentatorerna själva som Delfi ansvarade således för innehållet, och det var upp till käranden att välja lämplig motpart. Enär Delfi skulle ha förhindrat publicering av olagliga kommentarer och på eget initiativ raderat dem när de väl var publicerade, hade Delfi agerat rättsstridigt, menade domstolen.

Delfi tog saken till Europadomstolen, och menade att deras yttrandefrihet enligt artikel 10 i Europakonventionen hade inskränkts på ett oproportionerligt sätt. Domstolen, som konstaterade att Delfis yttrandefrihet faktiskt hade inskränkts, menade att inskränkningen av Delfis yttrandefrihet var laglig enligt estnisk rätt och tillgodosåg ett legitimt intresse, nämligen skyddet för andras rykte och rättigheter. Domstolen konstaterade att det faktum, att den estniska domstolen ansåg att även kommentatorerna principiellt sett var ansvariga för sina skriverier, inte gjorde det mindre legitimt att hålla Delfi ansvarigt för skador å annans rykte eller rättigheter.

När det gällde kriteriet att en inskränkning av yttrandefriheten ska vara ”nödvändig i ett demokratiskt samhälle”, gjorde Europadomstolen följande överväganden i det konkreta fallet (bortsett från generella påpekanden om förhållandet mellan yttrandefriheten och rätten att skydda sitt rykte). Parterna var ense om att läsarkommentarerna var av förtalande karaktär. Frågan i målet var således huruvida de estniska domstolarnas krav på att Delfi skulle tillse att läsarkommentarer på Internetportalen inte kränkte enskildas rätt, var förenligt med artikel 10 i Europakonventionen. Domstolen konstaterade att artikeln handlade om ett ämne av visst allmänt intresse, och att den i sig var neutral och balanserad. Dock, menade domstolen, handlade artikeln om ett rederis ageranden vilka påverkade många människor negativt. Domstolen skrev: ”Därför anser domstolen att det klagande företaget, genom att publicera artikeln i fråga, kunnat inse att den skulle kunna ge upphov till negativa reaktioner gentemot rederiet och dess ledning och att det, med hänsyn till det allmänna rykte läsarkommentarer på Delfis nyhetsportal hade, förelåg mer än genomsnittlig risk för att de negativa kommentarerna skulle gå utöver gränserna för acceptabel kritik och nå karaktären av opåkallade förolämpningar eller hatpropaganda.” Vidare konstaterades det att antalet kommentarer var över medel och att ämnet uppenbarligen var intressant för läsarna. Domstolen drog slutsatsen, att Delfi kunde förväntas iaktta viss försiktighet under dessa omständigheter, för att undvika förtalsansvar.

Domstolen anser att Delfi inte helt försummat sitt ansvar, emedan man tillhandahållit ett enkelt anmälningssystem (en knapp, utan krav på motivering), kommentatorsregler, moderatorer som då och då rensade på eget initiativ, och ett (olyckligtvis inte helt effektivt) ordfilter, men att dessa åtgärder inte varit tillräckliga för att förhindra alla hot och förolämpningar, och därmed inte utgjorde tillräckligt skydd för tredje mans rätt. Vid bedömningen av om inskränkningen av Delfis yttrandefrihet varit proportionerlig, beaktade Europadomstolen den estniska domstolens konstaterande, att Delfis reklamintäkter var avhängiga antalet läsare och kommentarer. Den menade även att publicering av kommentarer på en stor nyhetsportal på Internet medför en stor läsekrets för kommentarerna, samt att Delfi – inte den person som kunde komma att bringas i vanrykte – visste när artikeln skulle publiceras och kunde förutse vilka kommentarer den kunde ge upphov till, och vidta tekniska eller manuella åtgärder för att förhindra spridning av förtalande uppgifter. Kommentatorerna själva kunde i sanning inte ändra eller redigera sina kommentarer. Därför ansåg domstolen att Delfi utövade väsentlig kontroll över de publicerade kommentarerna, ehuru Delfi inte utnyttjade sin kontroll till fullo.

Domstolen beaktade också att de estniska domstolarna inte förelade Delfi att förfara på något specifikt sätt – t.ex. införa förhandsgranskning eller registrering av kommentatorer – utan ämnade det öppet för Delfi att själv vidta nödvändiga åtgärder. Detta utrymme som lämnats Delfi ansåg domstolen var en viktig faktor som minskade ingreppets påverkan på yttrandefriheten.

Delfi hade även gjort gällande att L kunde ha riktat sin talan mot de faktiska upphovsmännen till kommentarerna. Estlands regering hade svarat att det vore svårt att identifiera vem som var civilrättsligt ansvarig. Även om man kunde finna en dators IP-adress och faktiska position vore det extremt svårt att identifiera vem som faktiskt skrev kommentaren. Europadomstolen höll med, och skrev: ”Det skulle förvisso, av rent tekniska skäl, framstå som oproportionerligt att lägga bördan att identifiera de förtalande kommentarernas upphovsmän på den skadelidande i ett fall som detta. Med hänsyn till statens positiva förpliktelse enligt artikel 8, som kan innefatta vidtagandet av åtgärder ägnade att garantera respekten för privatlivet även beträffande relationer mellan enskilda […], är domstolen inte övertygad om att åtgärder, som tillåter en skadelidande att väcka skadeståndtalan blott mot författare av förtalande kommentarer i detta fall skulle ha säkrat ett effektivt skydd för den skadelidandes rätt till privatliv. [Domstolen] konstaterar att det var klagandeföretagets val att tillåta kommentarer från icke registrerade användare, och att det därigenom måste anses ha påtagit sig visst ansvar för dessa kommentarer”.

Domstolen angav sig ha i åtanke det viktiga önskemålet från många Internetanvändare, att inte röja sin identitet när de begagnar sig av sin yttrandefrihet. Dock, menade domstolen, manar det faktum, att information som tillgängliggjorts för allmänheten via Internet kan spridas och förbli tillgänglig för evigt, till försiktighet. Att information så lätt sprids genom Internet, som innehåller en väldig mängd information, innebär att det är svårt att finna förtalande uppgifter och avlägsna dem. Så är fallet för en tillhandahållare av en nyhetsportal, men det vore, skriver domstolen, en ”ännu tyngre börda för en potentiell skadelidande, som mindre sannolikt har resurser att ständigt övervaka Internet”. Slutligen konstaterade domstolen att summan 5 000 estniska kronor (320 euro), för den som yrkesmässigt drivit en av de största Internetnyhetsportalerna i Estland, inte på något sätt kunde anses oproportionerlig i förhållande till det rättsstridiga agerande de estniska domstolarna konstaterat.

Europadomstolen sammanfattade sina ställningstaganden genom att skriva, att under rådande omständigheter – särskilt kommentarernas förolämpande och hotande karaktär, det faktum att kommentarerna avgavs som reaktion på en artikel publicerad av Delfi på en yrkesmässigt driven kommersiell nyhetsportal, de otillräckliga åtgärder som Delfi vidtagit för att förhindra att tredje man bringas i vanrykte och för att säkra en realistisk möjlighet att göra kommentatorerna själva ansvariga, samt den måttliga sanktion Delfi ålagts – fann domstolen det utgjorde en ”berättigad och proportionerlig inskränkning av klagandeföretagets yttrandefrihet”, att de estniska domstolarna ansett Delfi ansvarigt för förtalande kommentarer skrivna av nyhetsportalens läsare.

Slutsatser

Europadomstolen anser således att det inte är orimligt att en kommersiell nyhetssajt åläggs betala en mindre kränkningsersättning till en tydligt förtalad person, på grund av innehållet i omodererade läsarkommentarer. Av särskild vikt har uppenbarligen varit att nyhetssajten inte tillsett att kommentatorerna själva har kunnat identifieras och hållas ansvariga för sina skriverier. En annan bedömning hade således månne kunnat väntas, såvida nyhetssajten hade påkallat användarregistrering med e-legitimation, så att det (i vart fall bortom rimliga tvivel) stått klart för envar vem som faktiskt skrivit och därmed ansvarat för varje avgiven kommentar. Det kan rimligen inte vara tillräckligt att man kan få fram IP-adressen eller identifiera den dator som använts, av de skäl som Estlands regering angav.

Det är oklart vilken påverkan Europadomstolens ställningstaganden kan ha på svensk rätt. Kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen, SkL, förutsätter nämligen att någon ”allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära”. Som Linköpings tingsrätt konstaterar är det skadeståndsrättsliga ansvaret kopplat till ett straffrättsligt ansvar, även om man får anta att även den som i mindre mån medverkar till ett brott i regel blir skadeståndsskyldig i samma utsträckning som övriga medverkande (6 kap. 4 § SkL). Den fråga som svensk domstol måste besvara, är om man genom underlåtenhet att radera inlägg kan begå förtalsbrott, och därmed bli skadeståndsskyldig med anledning av brottet. När det gäller hets mot folkgrupp (som också handlar om spridning av information), har Högsta domstolen slagit fast att man (i vart fall i regel) inte kan döma den för hets mot folkgrupp, som underlåtit att ta bort andras meddelanden från sin elektroniska anslagstavla (även om brott mot BBS-lagen kan komma i fråga). HD öppnade dock för möjligheten att döma den som underlåtit att ta bort ett meddelande om ”det är fråga om särskilt kvalificerade fall i vilka en underlåtenhet att hindra fortsatt spridning klart framstår som lika straffvärd som en aktiv spridning av ett meddelande” (NJA 2007 s 805). Vad som krävs för att en underlåtenhet skall anses så straffvärd, är alltså hittills inte utrett.

Massmedierna och andra sajter med reklamintäkter, som tillåter omodererade läsarkommentarer, har att invänta Göta hovrätts bedömning i det ovan nämnda målet.