I Expressen i förrgår uttalade den bloggande polisen Martin Marmgren, apropå det numera (ö)kända Tenstafallet, att ”Ramberg, Silbersky, Schultz med flera” vill ”att vi ska låtsas som att domstolen har fastställt att ingen våldtäkt har skett (fast de vet att domstolen aldrig har svarat på den frågan)”. Professor Mårten Schultz kontrade igår på Twitter med konstaterandet att Expressen påstår det ”befängda att jag & andra uttryckt att domstolen fastställt ett negativt faktum”. Jag vill här försöka reda ut vad som gäller.

Det mest fundamentala fel vissa människor gör i detta sammanhang är att de inbillar sig att domstolar fastställer sanningen, och att domar utgör något slags ”facit”. Så är inte fallet.

En dom visar bara vad som blivit ådagalagt under processen, och, i förekommande fall, om en tilltalad har blivit överbevisad om att förövat en viss straffbar gärning för vilket hen fälls till ansvar.

En svensk domstol ska visserligen se till att ett mål ”blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver”, men också att ”inget onödigt dras in i målet” (43 kap. 4 § rättegångsbalken, RB). Vad en domstol har att pröva är främst upp till parterna i målet, men framförallt är domstolen bunden av vad den gällande rätten uppställer för möjligheter och hinder.

Nebraskas appellationsdomstol uttalade, när en statssenator år 2008 hade väckt talan med yrkande om vissa förelägganden mot Gud, att en ”domstol sliter verkliga tvister och beslutar om rättigheter som faktiskt omtvistas, och tar inte i tu med eller beslutar om abstrakta frågor eller problem som må uppstå i hypotetiska eller fiktiva situationer och sammanhang” (min översättning).

Så är fallet också i Sverige. Domstolarna ägnar sig åt frågor om rättsföljder grundade i lagarna, som ”är X skadeståndsskyldig gentemot Y på grund av påstådd gärning Z?”, ”bör X fällas till ansvar för påstådd gärning Y med brottsrubricering Z?”, ”har X begått en gärning som gör henom olämplig att inneha läkarlegitimation?” etc. Utgången i dessa frågor framgår av domstolarnas domslut.

Faktafrågor och rättsliga frågor som en domstol i sina domskäl måste behandla, för att besvara den rättsligt intressanta grundfrågan i målet (”har ett brott inträffat?”, ”var X på brottsplatsen?”, ”var Y i ett hjälplöst tillstånd?”, ”har Y blivit allvarligt kränkt genom gärning Z?” etc.), är juridiskt sett sekundära, och domstolens svar på dessa frågor saknar i sig rättsverkan, även om rättens bedömning förstås kan ha bevisverkan i en senare process.

Domskäl saknar rättskraft. Det har uttryckts som så att genom den i 35 kap. 1 § RB lagfästa principen om fri bevisvärdering ”utesluts möjligheten att en tidigare domsmotivering, som bedömer ett faktasammanhang, tilläggs annat än bevisverkan i ett senare mål” (hovrätten i NJA 1995 s 152; jfr NJA 2000 C 49). En annan domstol kan ju i ett annat sammanhang göra en annan bevisvärdering, och ha tillgång till annan bevisning. Även frikännande domar kan resas och saken prövas på nytt, när ny bevisning tillkommit (se t.ex. NJA 2013 s 75). (En fällande dom utgör inte heller nödvändigtvis ett fastställande av någons skuld ”en gång för alla”, i och med att den också resas om den fälldes skuld genom ny bevisning kan ifrågasättas.)

En domstol kan följaktligen inte genom en dom fastställa att en viss påstådd våldtäkt har eller inte har inträffat; detta är överhuvudtaget inte en rättslig fråga (jfr 13 kap. 2 § RB), utan en faktafråga.

En domstol kan däremot frikänna en för våldtäkt åtalad person, och i sina domskäl uttala att den bedömer att den påstådda våldtäkten inte har ägt rum (jfr ”fallet Ulf”). Det är – juridiskt sett – något helt annat.

I ett renodlat skadeståndsmål om kränkningsersättning kan en domstol vid sin prövning finna att en person har begått brott (t.ex. förtal) och därför ska betala skadestånd, men domslutet i målet blir bara t.ex. ”X ska till Y betala 5 000 kronor” och nämner inte brottet (i och med att saken är själva skadeståndet). I sådana fall har jag tidigare framfört att man i media bör undvika att tala om att den till brott onekligen skyldigförklarade är ”dömd” eller ”fälld” för brott (”Dömd för förtal eller inte?”, Medievärlden 2012-11-29).

Med detta sagt, kan det vidare konstateras att frikännanden kan vara av helt olika slag. Kanhända kan åklagaren inte ens bevisa att den påstådda brottsliga gärningen har ägt rum, som i det kända da Costa-fallet, där Stockholms tingsrätt 1988-07-08 ansåg att utredningen inte ”nått så långt” att det var ställt ”utom varje rimligt tvivel” att da Costa ”blev bragd om livet genom brott” (dom DB 17).

Ofta rör det sig dock förstås om att den bevisning som åklagaren har åberopat inte räckt för att just den tilltalades skuld till den åtalade gärningen skulle anses bevisad ”bortom/utom rimligt tvivel” (se om begreppet RH 2009:13), även om gärningen (t.ex. ett rån) faktiskt bevisligen har begåtts av någon.

Det kan också vara så att en gärning anses bevisad men inte i juridisk mening straffbar (NJA 2008 s 946), eller så kan inte någon väsentlig omständighet styrkas, som i ett våldtäktsmål där ett visst sexuellt förfarande visserligen kan bevisas men det inte kan visas att offret varit i ett ”hjälplöst tillstånd”, i den mening som fastslagits i rättspraxis (NJA 2004 s. 231).

En tilltalad kan även ha haft rätt att begå en viss annars straffbar gärning p.g.a. nödvärn eller annan ansvarsfrihetsgrund (månne löskermansåtertagande av en stulen eller borttappad cykel).

Andra möjligheter finns också. Exempelvis måste en domstol stundom, utan att göra någon egen prövning i skuldfrågan, frikänna en tilltalad om åklagaren har lagt ned ett väckt åtal och den tilltalade begärt frikännande dom (se t.ex. alla domar som följt å Sture Bergwalls – tidigare Thomas Quick – beviljade resningsansökningar).

Frikännande sker också när en tryckfrihetsjury (minst 4 av 9 jurymedlemmar) ansett att en publicering inte varit straffbar, ty juryns friande är bindande oavsett om det kan ifrågasättas juridiskt eller inte (jfr RH 1984:124 och NJA 2012 s 940 p. 16).

Frikännande kommer också att ske även om en straffbar gärning och den tilltalades skuld anses ha bevisats bortom rimligt tvivel, om den tilltalade inte var straffbar när gärningen begicks (NJA 1998 s 693), om påföljden har bortfallit p.g.a. preskription (jfr RH 2012:6) eller om ansvarsfrågan inte kan prövas på grund av något slags ”processuell preklusion” eller dylikt (NJA 1985 s 622; jfr NJA 1991 C 7 och även i viss mån NJA 1957 s 352 – se även 13 kap. 3 § regeringsformen, om brott av statsråd).

Gemensamt för frikännanden är egentligen endast att den s.k. oskulds- eller oskyldighetspresumtionen gäller, oavsett vad som står i domskälen. Kort sagt ska en frikänd person i rättslig mening anses oskyldig till det åtalade brottet, eftersom varje brottsanklagad ”skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts” (Europakonventionen, artikel 6.2.). Europadomstolens praxis härvidlag har behandlats i andra framställningar och behandlas inte här (men se NJA 2012 s 940).

Som Marmgren tar upp i sin Expressenartikel gäller detta (i vart fall primärt) för det allmänna (staten i vid bemärkelse) och inte för enskilda medborgare. Det Mårten Schultz och andra synes ifrågasätta är inte huruvida ett frikännande innebär att en tidigare målsägande ej ska betraktas som ett brottsoffer, utan om statens företrädare – t.ex. inblandade poliser – privat bör (få) kritisera frikännande domar, och därigenom indirekt utpeka frikända, formellt oskyldiga, personer som skyldiga.

Samma fråga diskuterades efter att justitierådet Göran Lambertz ifrågasatt huruvida den frikände Sture Bergwall likväl kunde ha begått något eller några av de mord han anklagats för. Då ansåg justitieombudsmannen Lindström att det, med anledning av den grundlagsstadgade yttrandefriheten, saknades skäl att vidta några åtgärder eller göra några uttalanden (beslut 2012-09-04, dnr. 4602-2012).

Mårten Schultz menar (Reaktionerna på en våldtäktsdom från Svea hovrätt, Juridikbloggen 2013-09-30) att ”det är som princip – men inte alltid – en god idé att även privatmoraliskt” anta grundinställningen att en frikänd person är (att betrakta och behandla som) oskyldig.

Oavsett vad man anser om detta, kan man konstatera att en frikännande dom, beroende på dess innehåll, kan ha betydelse för enskildas möjlighet att uttala sig om en rättssak. Den som utpekar någon annan som (allvarligt) brottslig eller klandervärd, och saknar skälig grund för sin anklagelse, kan dömas för förtal enligt 5 kap. 1 § brottsbalken.

Trots detta måste det finnas stort utrymme att vederhäftigt och sakligt diskutera olika omständigheter i och kring en rättssak och värdera bevisning på ett annat sätt än en domstol har gjort, och dra andra slutsatser än domstolen (se t.ex. Erik Åsard, Det dunkelt tänkta : konspirationsteorier om morden på John F. Kennedy och Olof Palme, 2006).

Domstolar består också av icke ofelbara människor, även om det tvivelsutan bör beaktas att, som Schultz framför, en överrätt som prövat ett brottmål ”har bedömt saken utifrån ett bättre underlag än vi andra har tillgång till och är experter på att göra rättsliga bedömningar”.