Efter Högsta domstolens avgörande att förbudet mot dubbelbestraffning innebär att det är otillåtet att döma skattebrottslingar till ”vanligt” straff (som fängelse) och skattetillägg för samma brott, har frågan aktualiserats vad man nu ska göra åt de som därmed har drabbats av den otillåtna dubbelbestraffningen.

Om skattetilläggsprocessen kom före den ”vanliga” straffrättsliga processen ska den som döms till fängelse släppas. Det senare fängelsestraffet utgör då en dubbelbestraffning som inte är tillåten och som därmed skall i möjligaste mån korrigeras.

Men det finns också en fråga om pengar. Den som felaktigt dömts två gånger för samma sak, i första hand då alltså personer som först blivit ålagda att utge skattetillägg och därefter suttit i fängelse för samma brott, kan ha rätt att utfå skadestånd. Och, bland alla de frågor som de här ärendena givit upphov till, är det denna jag vill fundera något kring här.

I den frågan ligger nämligen en evig men fundamental svårighet när det gäller ersättning som upprättelse: Hur ska kränkningar av rättigheter och andra former av ideella skador värderas i termer av kronor och ören? Eller, annorlunda uttryckt: Vad har pengar med saken att göra?

Det här är en klassisk fråga, som jag behandlar lite i min bok om kränkning från 2008 och som behandlas utförligt i Karl Dahlstrands rättssociologiska avhandling från 2012. Men i det här sammanhanget ställs pengars värde som upprättelse inför en särskild svårighet.

 Tag ett hypotetiskt exempel. Säg att skattebrottslingen NN i januari 2010 påförts ett skattetillägg för ett mycket omfattande skattebrott. Skattetillägget uppgår till X kronor. Därefter dömdes NN till tre års fängelse för samma brott. Straffet avtjänades omedelbart. NN är nu alltså fri, men har ännu inte betalat skulden som följde på skattetillägget. Nu begär NN ersättning för att ha suttit i fängelse, trots att det egentligen inte var tillåtet – enligt grundläggande mänskliga rättigheter – eftersom det innebar en dubbelbestraffning.

Hur värderas denna ersättning? Ja, närmast till hands ligger att den värderas enligt de normer som utvecklats inom ramen för den s.k. frihetsberövandelagen. Frihetsberövandelagen innehåller bl.a. regler om ersättning till den som suttit häktad och därefter frias, men också till personer som dömts för brott och sedan friats efter resning. Den som begär ersättning enligt denna särskilda lag vänder sig till Justitiekanslern (JK) som har uppgiften att hantera dessa anspråk. JK har en schablon för hur mycket ersättning som ska utgå för den som drabbats. Den som är missnöjd med JK:s beslut i ett ersättningsärende av detta slag kan gå till domstol och begära prövning av saken.

Nu kommer vi till den särskilda frågan i sammanhanget. Hur förhåller sig ersättningsberäkningen till de som kränkts genom dubbelbestraffning till skattetillägget?

Skattetillägg är ett ekonomiskt straff för skattebrott. Det beräknas utifrån den skatt som undandragits enligt procentsatser. Straffet skattetillägg värderas således helt och hållet genom en ekonomisk beräkning utifrån det belopp som skulle betalats i skatt. 

Ersättningen från JK beräknas utifrån schabloner, som i praktiken innehåller en form av dagsersättningskomponent kompletterad med vissa andra ersättningsposter – ersättningen kan således bli större p.g.a medieskada. 

Det här innebär alltså att den ekonomiska beräkningsmodellen för skattetillägget är helt annorlunda konstruerad än ersättningen för (bl.a.) felaktigt utdömda straff. Och det leder till poängen: Om skattetillägget p.g.a. den undandragna skattens storlek är väldigt stort kan schablonersättningen enligt frihetsberövandelagen bli lägre skattetillägget. Det kan innebära att även efter att NN erhållit ersättning för det felaktiga fängelsestraffet som avtjänats, använt denna för att betala skulden från skattetillägget, så kan NN fortfarande vara skyldig staten pengar.

Och här någonstans börjat ett rätt massivt rättsstatsproblem uppenbara sig. Fängelse är ett straff och straff ska relateras till gärningen, till hur staten betraktar brottet. Men det samma gäller, eller borde i alla fall gälla, för skattetillägget. Skillnaden är att skattetillägget på ett tydligare sätt än fängelset sätter en ekonomisk prislapp på brottet. ”Det här skattebrottet var värt 100 000 kr, enligt vår skattetilläggsmodell.” Men om ersättningen, för ett felaktigt utdömt straff för en viss gärning, underskrider skattetillägget för samma gärning, så är staten inkonsekvent. Brottets värde, i den ekonomiska modell som valts, är högre när det är till statens fördel än när det kostar staten pengar.

Med andra ord. När rättsstaten i sådana fall sätter olika belopp på straffet och ersättningen för det felaktiga straffet (fängelsestraffet som relateras till samma gärning som skattetillägget) så visar den att brottet har olika värde beroende på vem som betalar och vem som är berättigad till betalning. Otillfredsställande. 

Vad kan man göra åt det? Ja, i vart fall bör väl ersättningsmodellerna för dessa fall ses över innan staten börjar betala ut pengar. Någon jävla ordning får det ändå vara på en rättsordning.