Efter sommarstiltjen är det roligt att kunna välkomna Fredrik Svärd som skribent på bloggen! Fredrik Svärd är jurist och medie- och kommunikationsvetare och en av Sveriges mest rutinerade skribenter i juridisk journalistik. 

Offentlighetsprincipen i praktiken heter en oansenlig,  grå liten bok på knappt 130 sidor. I den redogör TV4:s tidigare stjärnreporter Trond Sefastsson för handlingsoffentlighet och sekretess ur ett ”journalistiskt perspektiv”.  I praktiken är det en manual över hur man på olika sätt kan göra livet svårt för trilskande tjänstemän. Tycker myndigheten att du ber om för mycket? Begär först ut en enstaka handling och säg sedan att du vill ha 200 handlingar till av samma slag. Läge för JO-anmälan? Här är adressen.

Boken var min bibel under åren på JMK. Vägen till avslöjade justitiemord och Stora Journalistpriset gick, fick jag lära mig under Sefastssons magiska föreläsningar om fallen Yasser Askar, Ari Mattinnen och bröderna Borg, via juridiken.

15 år och tusentals mottagna handlingar senare känns det där rätt avlägset.  Boken står fortfarande – signerad, sönderbläddrad och sönderunderstruken – i hyllan ovanför mitt skrivbord, men det är mest av sentimentala skäl och inte så mycket för att jag behöver ha innehållet snabbt åtkomligt.

Visst har hänt att jag hintat om att vissa rutiner kanske kunde bli ännu lite bättre, och visst har det förekommit diskussioner om vad myndigheter får ta ut avgifter för och inte. Men överlag är myndigheter snabba, kunniga och nästan rörande hjälpsamma. Ofta räcker det att be om ”den där domen som kom idag, du vet”. Ju mindre formella båda parter kan vara, desto bättre.

Men det händer blicken söker sig upp mot den grå boken.

I veckan hörde jag av mig till ett antal domstolar och andra myndigheter med en enkel förfrågan. Jag ville ta del av myndigheternas språkguider, mediehandböcker och liknande dokument. Inga konstigheter, pdf:erna kom med vändande e-post efter ett par timmar.

En domstol meddelade dock helt kort att det inte fanns några sådana dokument.

Myndigheter brukar motivera sig mer utförligt än så. Jag gav efter för impulsen att ställa en följdfråga. Fanns det någon guide för domskrivning? Och – alla domstolar ska ju redovisa rekommendationer för domskrivning nästa år. Kanske har domarna diskuterat språkbruk och domskrivning via e-post, internt eller externt, nyligen?

– Enligt Kanslichefen finns det inte några sådana dokument heller och domarna inte [!] diskuterar domskrivning med andra myndigheter eller allmänheten.

Har ni sökt i e-postsystemet? Om inte, hur vet ni att domarna inte diskuterat domskrivning?

– Domstolen har ingen möjlighet att söka i e-postsystemet.

Kan ni motivera?

– Enligt vår Kanslichef har vi ingen teknisk möjlighet att söka i e-postsystemet.

Där avslutar jag diskussionen. Samhället har inte gått miste om någon angelägen inblick i det offentliga för att jag inte fått läsa en skrivguide som kanske finns eller inte finns. Men, jag tycker det är principiellt viktigt att domstolar bemöter förfrågningar från allmänheten på ett seriöst sätt. Särskilt landets högsta domstol.