I en (ganska rörigt formulerad, tycker jag) debattartikel i Svenska dagbladet ondgör sig KTH-doktoranden Rickard Engström över det som han uppfattar som brister i det svenska konsumentskyddet på finans- och telekommarknaderna. Artikelns budskap och rubriken (som författaren inte nödvändigtvis svarar för) går något isär, eftersom Engström inte tycks klaga över själva de regler som utgör konsumentskyddet, utan över de institutioner hos vilka man kan klaga när man känner sig illa behandlad som konsument. Det är alltså inte konsumentskyddet, utan tillsynen och processen som Engström tycks mena brister.

Problemet är enligt Engström att de statliga myndigheter som är satta att vaka över marknaderna – tillsynsmyndigheterna – inte fullgör sin uppgift, utan hänvisar till organ som Konsumenternas bank- och finansbyrå och Telekområdgivarna när konsumenter klagar. Dessa organ finansieras huvudsakligen av branschen själv, och medan Engström inte visar på något fall över huvud taget där de de facto behandlat konsumenter illa, tycks han mena att båda institutionerna är så uppenbart jäviga att de inte kan behandla konsumenterna korrekt. Det är lite mycket att påstå utan att man kan visa på konkreta missförhållanden, men det finns helt tydligt ett rättsstatligt problem i att de potentiella syndarna indirekt övervakar sig själva. Så långt, så riktigt – något bör göras, kan man mena.

Frågan är vad detta ”något” skulle vara. Det som Engström tycks mena är att det krävs mera tillsyn, alltså att myndigheterna aktivt övervakar marknaden och dess funktionssätt. Ok, det är ganska traditionellt och således knappast någon bomb han släpper. Det som dock förvånar med tanke på att Engström har sin bakgrund inom ekonomi (han doktorerar i bygg- och fastighetsekonomi) är att han inte verkar ha givit någon tanke åt hur det skall gå till.

Finans och telekommunikation är massmarknader, vilket innebär att klagomålen i absoluta tal är många (även om de i förhållande till hela marknadens omfattning skulle vara få, vilket jag dock inte vet). För att utreda och övervaka denna marknad och enskilda klagomål krävs en hel del resurser. Standardavtal skall inhämtas, läsas, förstås och eventuellt reageras på. Bankernas, försäkringsbolagens, andra finansiella institutioners och telekombolagens handläggare och försäljare skall bevakas, deras utbildningsnivå och förhållningssätt gentemot kund fastställas. Tillsynsrapporter skall skrivas. Påpekanden skall framföras till de berörda, bevakas och eventuellt följas upp genom vitesförelägganden, som sedan i sin tur måste bevakas och eventuellt fullföljas genom processer. Inbegriper man också enskilda klagomål skall dessa tas emot och utredas samt motparten ges möjlighet att svara på klagomålen. Bevisning skall inhämtas och tas emot, värderas, jämföras med den rättsliga regleringen och ett beslut fattas och formuleras, samt – igen – eventuellt följas upp genom vitesförelägganden och processer i domstol. Upplysningsarbete behövs gentemot allmänheten och utbildningar för branschen, liksom även andra kontakter för att följa marknadens utveckling.

Jag hoppas att detta ger en känsla för vilken enorm byråkrati såkallad effektiv tillsyn medför. Det krävs anställda och resurser, och tillsynen är störande för de tillsedda och kostar dem pengar i form av arbetstid för att svara på myndighetens förfrågningar, för dokumentframtagning och för förhandlingar med den klagande eller myndighetens handläggare. Detta kostar, och det kostar inte lite heller, utan ganska mycket. Både Finansinspektionen och Post- och telestyrelsen (som är de myndigheter som närmast berörs av Engströms klagomål) skulle behöva växa, och alltså behöva ha större budget.

Vill Engström ha den stora byråkrati som skulle krävas för den tillsyn han förespråkar? Om inte, hur har han tänkt sig att tillsynen skulle gå till? Om ja, är han beredd att acceptera att statens budget växer, eller varifrån vill han ta de resurser som krävs för att öka byråkratin inom just finans- och telekomtillsynen? Det är lätt att klaga på att konsumenträtten brister, det är långt svårare att ge realistiska förslag på hur det skall funka bättre. De organ som Engström nämner avlastar myndigheter som redan idag inte alltid klarar sina utgifter utanför konsumentområdet och som garanterat inte skulle bli bättre på sitt jobb om de skulle ta konsumentskyddet på det allvar som Engström tycks kräva.

Och det är ju faktiskt inte heller så att enskilda som känner sig illa behandlade endast kan vända sig till de institutioner som Engström skriver om. Det finns Allmänna reklamationsnämnden (ARN) också, som dock inte prövar fastighetsrättsliga tvister, vilken kanske är anledningen till att Engström inte tänker på nämnden. Den vars ärende är värt mer än några tusenlappar (för annars lönar det sig inte), kan faktiskt också vända sig till tingsrätten och få sin tvist prövad.

I båda ARN och tingsrätten kommer konsumentskyddande regler att tillämpas. I ett fall 2010 som rörde pantsättning av en bostadsrätt för en försträckning (en kredit, i vardagstal) gick Högsta domstolen i anledning av en konsumenttvist till och med så långt att hela det fordringsrättsliga systemet ändrades radikalt (om vilket jag bloggat här). Vi har konsumentskyddande regler så att det räcker.

Jag har alltså lite svårt att förstå vad exakt det är som Engström vill ändra. Visst, somliga konsumenter kommer att råka illa ut, och deras ärende – så viktigt det kan vara för dem själva – kanske inte är värt så mycket att myndigheterna skall bry sig eller att det skall vara värt besväret och tiden att gå till ARN eller domstol. Men om Engströms ärende är att på rättslig väg skapa en värld där ingen någonsin råkar illa ut, ingen någonsin bemöts av en inkompetent, girig eller oärlig försäljare, är han ute i ett ärende som han aldrig kommer att lyckas med. Inte bara för att livet och människan är som de är, utan också för att det är högst osannolikt att vi är beredda att betala för den övervakning som skulle krävas för att skydda alla alltid.

Helt bortsett ifrån att jag misstänker att vi alla ganska snart skulle bli duktigt trötta på påträngande myndigheter.