”Saabs konkurs göder jurister”, rubricerar Svenska dagbladet en tvåsidesartikel i pappersupplagan idag (artikeln verkar i skrivande stund ännu inte finnas på nätet). Det är knappast någon nyhet.

Juridiken har många olika funktioner, men en av dem är utan tvivel att vara samordnande och att på så sätt förhindra våldsamma konflikter. Genom att det finns i förväg stipulerade regler som tillämpas av opartiska personer och i yttersta fall verkställs genom statens tvångsmakt och i ordnade former, behöver arvingar inte slåss i bokstavlig bemärkelse om arvet, behöver den som har en avtalsfordran inte skicka någon torped för att driva in sin skuld och behöver borgenärerna inte fysiskt plundra konkursföretaget på dess tillgångar. Juridiken är ett fenomen som existerar för att människor har olika intressen som kommer på kant med varandra, och för att dessa intressen kan vara så starka att konflikter dem emellan hotar freden i samhället. Juridiken är alltså ett ämne som på ett mycket grundläggande sätt har med konflikt, och det vill säga med elände, att göra. Om inga konflikter fanns, skulle vi heller inte behöva någon juridik.

Detta gäller oavsett hur man beskriver det. Juridik kan antingen vara i snäv bemärkelse konfliktlösande som när reglerna tillämpas på en konflikt som redan uppkommit, eller så kan den vara konfliktförebyggande genom att folk planerar sitt beteende på ett sådant sätt att reglerna kommer att vara på deras sida om och när en konflikt uppkommer. I båda fallen är juridikens existens beroende av att det finns konflikter mellan människor, antingen konkreta konflikter som redan uppstått eller latenta konflikter som man kan tänka sig kommer att kunna uppstå.

I varje samhälle finns det många intressen och därmed många sätt på vilka en konflikt mellan dessa kan uppstå. Det innebär att reglerna i alla förutom de mest enkla samhällena snart är så många att det krävs speciell utbildning för att behärska dem. Utbildningen kan ske i olika former – den kan utgöra en del av en teologisk utbildning när rätten är religiöst förankrad, eller den kan utgöra en speciell utbildning, det vill säga en juristutbildning. Med andra ord är tillämpningen av de konfliktlösande reglerna ofta en sak som förbehålls en speciell grupp. När kunskapen om reglerna är så svår att lära sig och i varje fall av tillämpning kräver så stora utredningar som i moderna västerländska samhällen, blir regeltillämpningen ett sätt att försörja sig: juridik blir ett yrke som i sin tur ganska snabbt får underkategorier som domare, advokat, åklagare, kronofogde.

De som försörjer sig på att behärska och tillämpa juridiska regler tjänar alltså i grunden sitt levebröd på att människor har svårt att komma överens med varandra. Jurister är med andra ord intresserade av det som inte fungerar mellan människor och juridiken utgör på så sätt samhällsvetenskaperna motsvarighet till medicinens patologi: vi är inte intresserade av det friska, välfungerande förhållandet mellan människor, utan av det förhållande som havererat. Vi är på så sätt intresserade av andras elände och kommer in i bilden när andra har det eller riskerar att få det eländigt. Det är då praktiskt verksamma jurister tjänar sina pengar.

Alltså är det inget under att jurister tjänar pengar på att SAAB gått i konkurs. Det är liksom grejen. Det är lika förvånande eller upprörande som att en åklagar tjänar pengar (nämligen sin lön) på att det finns folk som mördar, våldtar, stjäl. Välkommen till livet!

Sedan är en annan femma huruvida de miljonbelopp som det är fråga om i SAAB:s konkurs är berättigade eller om systemet för hur konkursförvaltare utses är lämpligt utformat. Det vill jag inte uttala mig om här och nu, men vill bara påminna om att dessa miljoner inte går rakt ner i konkursförvaltarens ficka. Med dessa miljoner skall betalas alla de anställda som granskar stora högar med papper, som talar med fordringsägare och tidigare SAAB-anställda, hotellnätter på främmande orter, resor, skatter och åtskilligt annat mer. Det är inte billigt att förvalta en enorm konkurs som SAAB:s.

Sedan tjänar konkursförvaltare bra. Visst. Men det är inte vem som helst som ens kan förvalta en konkurs på ett bra sätt, i synnerhet inte en konkurs som SAAB:s. Den kunskap som krävs måste förvärvas över en ganska lång tid, och den skall upprätthållas. Det finns med andra ord inte många som kan vara konkursförvaltare hos SAAB. Entrat lagen om utbud och efterfråga: det behövs en konkursförvaltare för SAAB, det finns väldigt få som har kunskap och erfarenhet nog för att vara det och det innebär att dessa få kan formulera sina egna villkor. De kommer att få den betalning de kräver. Jag har svårt att tycka att det är upprörande.

Alltså: Åbjörnsson må ha rätt i sin kritik, och det kan finnas kritiska frågor att ställa om systemet för hur konkursförvaltare utses, men artikeln i Svenska dagbladet gapar över för mycket och fokuserar på den aspekt av det hela – att jurister tjänar pengar, stora pengar, på konkursen – som är den minst uppseendeväckande.